martinloganmontis_990

Test av Martin Logan Montis

Magisk hybrid

Om du inte kan leva utan den klangrika eufori som seriöst highend-ljud sprider omkring sig bör du någon gång i livet prova en elektrostathögtalare. Det kan förändra allt.

Plus

Superneutral klangkaraktär
Gnistrande dynamik
Superb detaljrikedom
Sublim musikförmedlare

Minus

Smakar det
så kostar det

Elektrostatiska högtalare uppfattas ofta som exotiska, dyra och svåra att leva med. Men sådana fördomar får sig en knäck av Martin Logans nya stjärnskott, Montis. Det är kanske den bästa högtalaren vi har testat i den här prisklassen.

Det finns mycket fint att välja mellan om det inte spelar så stor roll vad som står på prislappen. Har man en budget på närmare 100 000 är det svårt att hitta rätt. Storleken och designen kan vara utslagsgivande för somliga, precis som den egna smaken när det gäller ljudkaraktär, så klart. Men det går knappast att göra ett dåligt köp i de här regionerna.

De flesta väljer något konventionellt: traditionella högtalare som har en rad påkostade element monterade i ett välkonstruerat kabinett. Till exempel DALI Epicon 6, Marten Design Django eller PMC IB2i – riktigt bra högtalare alla tre, som utmanas av Martin Logan Montis för  110 000 kronor paret.

Det bästa av två världar
Vanliga högtalare kan ha komplexa delningsfilter som delar upp frekvenserna i olika register som sedan skickas till varje element. Elektrostater har däremot inget delningsfilter i signalvägen. Har man bara ett enda stort element, som exempelvis Martin Logan CLX, så slipper man signalförlusterna som delningsfiltret orsakar. Detta i kombination med en stor membranyta, som bara väger en bråkdel av ett pappersmembran med spole och upphängning, är skälet till en bra elektrostathögtalares minimala färgning och förvrängning, och förklaringen till att den kan ge en oerhört detaljerad och skarpt fokuserad ljudbild. Den låga massan flyttas nämligen över hela ytan mellan polerna, som grillarna faktiskt är, i stället för bara från mitten, vilket ett vanligt mellanregister gör.

Montis basskontroll
Den lilla omkopplaren släcker, dimmar eller tänder ljuset bakom loggan på toppen. Ratten fintrimmar basresponsen efter rummets akustik.

Nackdelen är att membranytan måste vara stor för att den ska bli någorlunda effektiv och kunna leverera en trovärdig bas. Högtalarna kan med andra ord bli så stora att de flesta heminredare säger stopp. Därför säljer elektrostater bara i små antal, till inbitna entusiaster.

Montis, däremot, är en hybrid. Och har ett konventionellt baselement med ett 10-tums aluminiummembran monterat i kabinettet som elektrostat-

elementet sitter fastskruvat på, och drivs av en särskild basförstärkare på 200 watt. Aktiv bas, alltså.

Elektrostatelementet är uppspänt på en vertikal, välvd ram och täcker hela 3 208 kvadratcentimeter. Det räcker i normala fall inte för att få basen att gå djupare än 60 Hz, men det aktiva baselementet (som delas av vid icke-kritiska 370 Hz) trycker på i den sista oktaven. Det betyder att den aktiva basen spelar med i frekvenser i basregistret nedemot 29 Hz, medan resten av musiken återges av det transparanta elektrostatmembranet.

I Montis är det alltså bara elektrostatdelen som drivs av anläggningens förstärkare, i detta fall vår trofasta och dugliga 250-wattare McIntosh MA7000, som vi har använt i många högtalartester, även när vi spelat på andra Martin Logan-högtalare.

Musikaliskt rus
Visst tar Montis plats, men den genomskinliga folien som utgör membranet och den slanka profilen gör att de inte dominerar vardagsrummet. Och tur är väl det, för har du en gång fått dem behörigt placerade på parketten så väntar ett musikaliskt rus som griper tag i dig fullständigt. Men först måste du ta dig igenom en trestegsprocedur.

Släng gummifötterna som ingår. De är oanvändbara. Skruva hellre i piggarna och använd golvskydd om du måste.

Mät upp avståndet till bakväggen, minst 30 centimeter, sidoväggarna är inte lika känsliga. Högtalarna måste ha exakt samma avstånd till bakväggen.

Sedan är det dags för steg tre. Nu ska du vrida högtalarna inåt så att de pekar rakt mot dig när du sitter där du helst vill sitta när du lyssnar. Det finns inget idealiskt avstånd, men det bör vara ungefär lika långt mellan högtalarna som det är till lyssningsplatsen.

Sedan är det bara att börja njuta. Fast inte för länge, för när man bekantat sig med högtalarnas klangbalans kan det vara värt att experimentera med höjden på de bakre golvpiggarna och lyfta upp högtalarna en smula i bakkant. En mindre brant vinkel på elektrostatpanelen kan nämligen ge en tydligare diskant. Skulle basen vara ute och cykla helt bör du prova dig fram med baskontrollen på baksidan innan du överväger att flytta högtalarna längre fram eller bak. Läs bruksanvisningen, den är en av de bästa som finns i branschen och innehåller gott om matnyttig läsning.

Montis topp
Den bågformade elektrostatpanelen ger en bättre horisontell spridning än en platt panel.

Själv gör jag allt det här, och mer därtill, när jag installerar elektrostathögtalare. Belöningen kommer direkt när du är färdig, du behöver inte vänta länge på himmelriket, du får ett alldeles eget musikaliskt sådant. Med exempelvis Linn Records 24-bitars version av Mark Knopflers ”Privateering”. Titelspårets gitarr får en dynamisk klarhet som man inte hör ofta genom vanliga högtalare. Tonerna svävar viktlöst, och basen skapar ett bergfast fundament för sologitarren och Knopflers sträva röst.

Den betydligt funkigare första låten på Donald Fagens Sunken Condos, ”Slinky Thing”, är kanske inte karlns allra ljusaste ögonblick rent musikaliskt, men det svänger så in i norden och vibrafonen kryddar den påträngande ljudbilden på ett läckert sätt, samtidigt som elgitarrsolot nästan verkar äga rum två steg framför mig. Levande som f-n och enormt engagerande. Och det beror på att högtalarnas fina dynamiska kontrast och precision gör att musiken svänger och därför fängslar mig.

Klassisk musik är viktigt för mig och kanske är jag mer kräsen när det gäller klassiska inspelningar än annan musik. Det var därför en uppenbarelse att höra Leif Ove Andsnes Beethoven-tolkningar genom Martin Logan Montis. Stråkarna svävar fjäderlätt ut i rummet, ljudbilden är överväldigande realistisk och det naturliga, nästan legato-aktiga sättet som Mahler Chamber Orchestras stråkar återges på gav mig gåshud hela vägen ner på benen. Andsnes flygel är enastående och högtalarna spelar MED musiken i en grad som nästan bara elektrostater klarar av. Allt låter så silkeslent, men samtidigt dynamiskt och välfokuserat, att det enda ordet som beskrivet ljudet på pricken är ”naturligt”.

Hör dem och dö lycklig
Den enastående silkeslena klangen, den anmärkningsvärt öppna ljudbilden och den fantastiska oansträngda dynamiken gör detta till en av våra absoluta favoriter. Visst har Martin Logan-högtalarna många konkurrenter, men få av dem lyckas förena spelglädje med en lika gnistrande skarp detaljrikedom, ett nästan viktlöst mellanregister och en lika påfallande ”kick-ass”-bas som Montis. Vad du än väljer till slut så måste du se till att du har lyssnat på Montis om du har en budget på den här nivån. Det ångrar du aldrig.


Kommentarer