För de flesta är ett phonosteg ett helt okänt begrepp. Om du säger ”RIAA-steg” så ser folk ut som frågetecken. Till och med många som har haft en lång relation med sina skivspelare har svårt att svårt att förklara vad ett phonosteg gör.

Det är förstås helt okej. För även om de flesta bara kopplar sin skivspelare till förstärkaren och spelar LP-skivor utan att tänka på tekniken så finns det en grupp vinylentusiaster som går hela vägen.

De har ofta en påkostad skivspelare med en väldigt delikat pickupkonstruktion och de svänger sig med tekniska termer som låter som rena grekiskan.

Säg azimuth, överhäng och Shibata, så nickar de uppskattande.

För denna exklusiva grupp finsmakare är termen phonosteg – eller RIAA-steg – något som snabbt kan leda till en längre diskussion om impedansbelastning, kapacitans och gain.

Det är just den här gruppen entusiaster som kommer att börja dregla när de hör talas om MoFi Electronics MasterPhono. Ett phonosteg i premiumklass som knackar på highend-dörren och som är mer genomtänkt än de flesta andra vi har testat.

MasterPhono

Det är ljusår mellan MasterPhono och phonosteget i en vanlig integrerad förstärkare. Det senare består vanligtvis av en handfull komponenter på ett litet kretskort, placerat så långt bort från elektromagnetiskt brus som möjligt, och byggt enligt specifikation till en fördefinierad bruttokostnad.

Det senare gäller även MasterPhono. En av branschens stora, Peter Madnick från Audio Alchemy, Dennesen med flera, fick i uppdrag att bygga ett phonosteg för 6 000 amerikanska dollar. Vilket innebär att man måste kompromissa – fast inte alls lika mycket som med ett phonosteg för 600 dollar.

En stor extern strömförsörjning var utesluten. Två chassin hade kostat för mycket. Men budgeten tillät Madnick att skrota den vanliga väggtransformatorn som ofta följer med phonosteg i den lägre prisklassen.

Så Madnick bestämde sig för ett enda chassi, men fattade ett smart beslut på vägen. Nätdelen placerades på insidan, men åtskilt från signalbehandlingen och längst fram. Som man ser på bilderna sitter strömförsörjningen långt ifrån kretsarna som driver den känsliga signalbehandlingen.

Själva phonosteget är kopplat till strömförsörjningen med kablar som bokstavligen löper i rör mellan dem. På så sätt ansåg Madnick att han kunde få samma fördelar som med en separat strömförsörjning – mindre brus, lägre elektromagnetisk påverkan och så vidare – utan att behöva leva med kostnaderna för ett extra chassi.

Därför kunde han lägga mer resurser på ljuddelen, som i MasterPhono består av diskret byggda kretsar i två monokanaler med balanserad XLR in och ut, med stöd för både Moving Magnet- och Moving Coil-pickuper.

Masterkontroll

Han kunde ha tagit flera genvägar. Som att montera pyttesmå dip-switchar direkt på kretskorten som ställde in impedansbelastning eller gain. Det är ett enkelt men opraktiskt sätt att ge användaren anpassningsmöjligheter. Man måste då skruva bort en lucka, eller i värsta fall hela ovansidan, för att komma åt de små brytarna.

Madnick har i stället placerat alla viktiga inställningar på framsidan (jag hör en tyst applåd där ute). Inte nog med det, det ingår en fjärrkontroll så att man kan sitta i soffan och justera gain, impedanslast från 10 ohm till 47 kohm och gain från 40 till 70 dB, välja ingång och slå på och av subsonic-filtret (-12 dB vid 20 Hz), växla till mono när man spelar monoinspelningar – och en riktig nördgrej: VU-mätaren visar normalt signalen i båda kanalerna, men om man håller inne Meter-knappen ändrar den funktion till Calibration Mode.

Vilket innebär att man kan ta fram sin verktygslåda och en lämplig testplatta med kalibreringstoner och sedan finjustera pickupens azimuth, spårningsvinkel, tills VU-mätaren visar 0. Proceduren förklaras noggrant i den medföljande användarmanualen. Som också förklarar vad ingångarna markerade med Current, Voltage och Custom Input betyder.

Current-ingången (1) används helst med pickuper som har extremt låg impedans, så låg att impedansomkopplaren på framsidan blir (bokstavligen) överflödig när signalen går igenom den ingången. Voltage-ingångarna (2 och 3) används som vanligt med MC- eller MM-pickuper, medan de två Custom-kontakterna kan användas om man behöver ändra impedansen till ett speciellt värde. Då ställs impedansomkopplaren till Opt (optional).

Masterljud

All denna kontroll över allt som är viktigt i ett phonosteg gör MasterPhono till en fröjd att använda. Bara att kunna sitta i soffan och lyssna sig fram till rätt impedans förbättrar användarvänligheten många snäpp.

Det är ett par sekunders fördröjning från att strömmen slås på tills det kommer ljud, och det är även en fördröjning när man ändrar ingång, gain eller impedans.

Bortsett från detta är MasterPhono en fest. Man kan dimma eller släcka ljuset i mätarfönstret, och även om möjligheten att koppla in flera skivspelare sannolikt inte är viktig för många så visar det hur väl genomtänkt konstruktionen är.

MasterPhono tillhör i princip samma klass som Rega Aura MC och Gryphon Sonett, och den är betydligt billigare än Audio Research PH9. Men Aura MC är bara ett MC-steg, Sonett har utgått och PH9 kostar nästan dubbelt så mycket.

Det betyder inte att MasterPhono saknar konkurrenter. Det finns phonosteg i ungefär samma prisklass från Acoustic Signature, Avid och Chord, som vi inte har testat.

I vårt test användes MasterPhono med MM-pickuper från Audio-Technica och Ortofon MC Windfeld Ti, och under de veckor den stod i testrummet använde vi även MasterPhono tillsammans med MoFis egen MasterDeck med Studiosilver MC.

Det är inte bara alla inställningsmöjligheter som gör MasterPhono så flexibel.

Den hanterar moderna pianoinspelningar lika väl som monoinspelningar från 50-talet.

Den kristallklara 2L-inspelningen av Jan Gunnar Hoffs piano på albumet Polarity låter öppet, och ljudbilden är transparent och detaljerad. Även med gain på max finns det inget brus i ljudbilden, som drar ljudet mot en klädsamt varm glöd.

Kontrabas återges med en stram regi, där de djupare tonerna från det stora instrumentet får en härlig tyngd och dynamiken är oklanderlig. Detta gäller även slagverk, som på både Polarity och triojazz med Keith Jarrett på piano, Gary Peacock på bas och Jack DeJohnette på trummor utmanar MasterPhonos dynamiska kontrast.

Men både här och i Ezra Collectives Dance No One’s Watching är den dynamiska kontrasten enastående, och det svänger rejält om det rytmiska draget när musiken passerar genom MasterPhono.

Ljudbilden är inte bara öppen och transparent, den känns också naturlig, obehindrad och nära. Det finns en svart bakgrund som sväljer allt brus och släpper igenom musiken.

Detta upprepar sig på skiva efter skiva. Pat Methenys komplexa Side-Eye NYC framträder raffinerat, lättflytande och levande. MasterPhono klarar av att skilja instrument och toner från varandra på ett sätt som ett phonosteg för 6 000 kronor inte kommer i närheten av.