Det har gått över ett och ett halvt år sedan premiären av Fallout – en serie baserad på spelet med samma namn, som bekräftade att det inte bara var HBO Max (med The Last of Us) som hade lyckats bryta ”spelförbannelsen”.

Todd Howard-vidoespelet släpptes redan 1997 och Hollywood-mogulerna hade funderat i 16 år på att göra en film eller serie baserad på det.

Och en sådan succé det blev! Redan efter drygt två veckor hade den första säsongen lockat fler än 65 miljoner tittare världen över, nu har tittarsiffrorna passerat 100 miljoner (!) och serien rankas som en av Prime Videos tre mest sedda titlar någonsin.

Lyckligtvis valde Howard och Prime Video att satsa på skaparna av sci-fi-serien Westworld för att anpassa spelet till en serie.

Geneva Robertson-Dworet och Graham Wagner återvänder som serieskapare till en säsong som har större budget, utvidgar det postapokalyptiska universumet och tar karaktärerna närmare sanningen. Men i sin iver att få med precis allt tappar säsongen tyvärr lite fokus och får en ojämn dramaturgisk utveckling.

 

Inte precis ”dad of the year”

Oskyldiga Lucy MacLean (Ella Purnell, Yellowjackets) växte hela sin barndom upp i en oskyldig, idyllisk Nebraska-liknande landsbygdsvärld, där hennes stora förebild var hennes förnuftiga far, Hank (Kyle MacLachlan, Twin Peaks).

Det var bara det att samhället, precis som Jim Carrey i The Truman Show, levde i en artificiellt skapad värld, långt under jordens yta. Dit flydde de utvalda (privilegierade) när kärnvapenkatastrofen inträffade för 230 år sedan.

Tvåhundra år efter apokalypsen tvingas invånarna ut ur sina lyxiga skyddsrum och måste återvända till det radioaktiva helveteslandskap som deras förfäder lämnade efter sig. Vi får följa med på den smutsiga, orättvisa kampen mellan den underjordiska, utvalda valvbefolkningen och den laglösa jordbefolkningen som gör vad som helst för att överleva i den ogästvänliga, radioaktiva miljön på ytan.

Mot slutet av säsong 1, när vi lämnade Lucy, hade hon fått en annorlunda syn på sin duktige far. Hank tillfångatogs av rebellgruppen ”New California Republic”, ledd av den ondskefulla Moldaver (Sarita Choudhury, Homeland). Men den cyniske ledaren hade uppenbarligen inga problem med att offra miljontals människor i jakten på att skydda sin familj och att säkra energikällor och kontrollera mänskligheten.

Gradvis, allt eftersom vi följde Lucys resa genom helvetet, försvann mer och mer av oskulden – och en bad ass-krigare visade sig. Fast med den moraliska kompassen på plats.

Hennes motvilliga följeslagare blev den utstötte ”cowboyen” The Ghoul (Walton Goggins, The White Lotus). En rakt igenom egoistisk, självgod och pragmatisk karaktär som har upplevt två århundraden av smärta, nederlag och upprepade slag i ansiktet, och nu har noll respekt för sitt och andras liv. Allt den före detta framgångsrika reklamskådespelaren vill är att hitta sin fru och dotter.

Tillsammanas ger sig Lucy och The Ghoul ut på den farliga resan genom The Wasteland, på jakt efter Lucys far, rättvisa och sanning! Huvudpersonerna måste ställa sig själva den eviga frågan: Vart leder pengaspåret? Och vad i hela friden var det egentligen som hände i Shady Sands?

Fantastisk produktionsdesign

Det är inte svårt att se att stora delar av den astronomiska budgeten har gått till produktionsdesign, för serien är verkligen spektakulärt och en fröjd för ögat.

Resan genom Mojaveökens karga landskap är späckad med fantastiska ruinstäder, monster, missfoster, kreativa maskiner och förfallna stadsgator som utstrålar fara och svunna tider.

Här blandas fascinerande CGI-effekter med fantasifulla, verkliga effekter, inspirerade av det sköna 1950-talet – och plötsligt blir den dystopiska världen mer tilltalande.

Men bakom varje sanddyn, gränd eller grotta lurar faran – till exempel den ikoniska Deathclaw. Serieskaparna har en uppsjö av karaktärer och monster att välja mellan från spelet, och har (tydligen) tagit med dem allihop.

Ofokuserad

Fallout hoppar fram och tillbaka en hel del, i både tid och rum. Detta fungerar ofta fint, inte minst när vi ser scener från det idylliska förflutna som präglar både handlingen och karaktärerna. De ständiga tillbakablickarna från 1955 ger berättelsen en betydligt större resonans och spänningskurva, samtidigt som serieskaparna har gott om möjligheter att leka med retrostilen och ett tillhörande nostalgiskt musikspår.

Men handlingen utspelar sig på många nivåer och platser – och alla är inte lika spännande. Till exempel ägnas ett helt avsnitt åt en bisarr rebellrörelse, utklädd till romerska legionärer, som befinner sig i en bitter, olöslig konflikt med varandra. Vi får ut väldigt lite av det här avsnittet, förutom att det betonar att Lucy är en enastående fredsmäklare (?) och att serien får använda Macaulay Culkin.

Och vi återvänder hela tiden till den instängda, underjordiska världen, nu styrd av en famlande Norm (Moisés Arias). Hans försök att stoppa ett spirande uppror är som att titta på när färg torkar. Helt enkelt outhärdligt tråkigt, och det driver inte heller handlingen framåt.

Den instängde fotsoldaten Maximus (Aaron Moten) har inte heller en särskilt bra säsong. Han får en allt viktigare position i den paramilitära gruppen ”Brödraskapet” och får en chans att visa att han är en god och empatisk person. Trots sina goda avsikter blir han en blek och relativt ointressant karaktär. Då var hans första möten med Lucy mycket mer spännande.

Ett omaka par

Det är det osannolika paret Lucy och The Ghoul som vi vill tillbringa mest tid med, och det är också i scener med dem som serien verkligen tar fart. Som när en skadad, lätt drogad Lucy anländer till fantastiska New Vegas och måste konfrontera en armé av zombifierade Elvis-imitatörer. En scen som är så mycket mer än ”okidoki” och en av de mest underhållande i säsongen. Återigen visar Purnell en gedigen känsla för komisk timing.

Den skönt satiriska, lite fräcka humorn ger en välbehövlig paus från allt ont och explicit våld. Den ibland bittra, hårt cyniska dialogen mellan desillusionerade Ghoul och optimistiska Lucy är utmärkt underhållning. Goggins gör återigen en fenomenal rollprestation som en komplex karaktär, bakom all latex.

Och lyckligtvis har legendariske MacLachlan fått en mycket mer framträdande roll den här säsongen, nu får vi inblick i hans psyke, motiv och existensberättigande. Kanske är han inte riktigt så rutten på insidan som vi kanske trodde …

Bland nykomlingarna är det ingen som kan matcha Justin Theroux (The Mosquito Coast) som den genuint onde teknikmogulen Robert Edwin House. För honom är människor inte mer värda än laboratorieråttor och förluster man får räkna med. Uppenbart karikerat, men Theroux spelar den galne mannen pondus och övertygelse – och anspelar på teoligarker från vår egen tid.

Om du är av den lite mer känsliga sorten kan det bli lite väl många explicita huvudexplosioner den här omgången…

Välgjord och bra – men inte felfri

Säsong 2 har blivit en fröjd för fans av spelet, som får se alla sina karaktärer och monster från spelvärlden väckas till liv, samt spelscenerna visualiserade på ett exemplariskt sätt.

För den mer normala tittaren kan det bli lite för många berättelsetrådar, karaktärer och invecklade, ofokuserade handlingar, vilket kan leda till att man begår ”dödssynden” att ta fram mobilen för att kolla de senaste nyheterna, mitt i ett avsnitt.

Fallout är en lyckad bastard-blandning av western och science fiction (tänk Twelve Monkeys möter Mad Max och The Walking Dead) med en rejäl dos zombieblod. Det blir dock väl mycket blod, avhuggna huvuden och sönderslitna lemmar efter ett tag.

Efter en lite tråkig mittendel kan vi lova att säsongen tar sig mot slutet och börjar tända på alla cylindrar – det tar bara för lång tid att komma dit. Den lekfulla, fräcka humorn växer på oss, detsamma gör otroliga karaktärerna.

Fallout är fortfarande en fascinerande, dystopisk värld som man kan tillbringa ett par några timmar med intensiv underhållning i. 4 starka stjärnor.

I morgon (17 december) är det streamingpremiär för den andra säsongen. Säsong 2 består av åtta avsnitt (varav recensionen baseras på de första sex), med ett nytt avsnitt varje vecka fram till säsongsfinalen den 4 februari 2026.