Mitt i en världsbild som präglas av förskräckliga händelser som att den amerikanska statsapparaten, mitt på öppen gata, avrättar sina egna medborgare, fascisten i Vita huset hotar med att annektera/gå i krig mot ett annat NATO-land, de internationella finansmarknaderna är i uppenbar turbulens och imperialisten i Kreml fortsätter sitt blodiga korståg i Ukraina, är serien om den äventyrliga, verklighetsfrämmande familjen Bridgerton precis den eskapism vi behöver för att lysa upp vår vardag.

I och med Bridgerton (2020) blev kostymdrama plötsligt modernt, coolt och hippt, även bland unga streamingabonnenter. Det underlättade definitivt att London-societeten 1815 var en ”färgblind” skara, kjolarna var korta, push-up-dekolletaget var framträdande och de (utåt sett dygdiga) jungfrurna kopulerade mer än kaniner i brunst.

Under tre säsonger har vi följt den poshe adelsfamiljen Bridgerton. Ledda av änkefrun Violet (Ruth Gemmell) och har hennes åtta (!) barn sökt efter äkta makar, ägnat sig åt intriger, roat sig i sänghalmen och försökt hitta sin plats i livet.

 

 

Som vi skrev i vår recension av säsong 1 är serien en lyckad blandning av Dynastin, Askungen, Farliga förbindelser och Downton Abbey,  med en touch av Fifty Shades of Grey. I den här säsongen tar de Askungen-referensen hela vägen.

Efter den första säsongen befarade vi att vi skulle få åtta säsonger med samma handling, bara kryddad med nya huvudpersoner från den mångfasetterade Bridgerton-släkten, och efter den tredje säsongens misär hade vi så smått avfärdat serien. Tänk så fel man kan ha!

Den här gången är det nummer två i arvsföljden, Benedict (Luke Thompson), en hopplöst velig, fritänkande och sexuellt frigjord libertin, som ska bindas i äktenskapets bojor. Under säsongens första maskeradbal faller han pladask för den enigmatiska ”Silverdamen”, som egentligen är tjänsteflickan Sophie Baek (en gnistrande Yerin Ha). Med den härligt fryntliga drottning Charlotte (Golda Rosheuvel) som applåderande åskådare är uppvaktningen igång!

Sophie är resultatet av sin avlidne fars olyckliga snedsprång och därmed ett ”oäkta” barn, som under sin uppväxt behandlats illa av sin styvmor och elaka styvsystrar, i sann Askungen-stil. Lady Aramiat Gun (Katie Leung) har visserligen gett henne tak över huvudet, kläder och en säng – men konstant behandlat henne som en andra klassens tjänsteflicka som har fått jobba för tre.

När Sophie tar på sig sin kristallprydda mask och smyger sig in på Bridgerton-balen träder hon in i en helt ny värld – och den styvnackade, eviga ungkarlen Benedict blir huvud över öronen förälskad. Naturligtvis går allt åt helvete. Hon blir upptäckt och utkastad från sitt barndomshem – vilket utlöser lite av en underhållande husjungfrukris i Mayfairs överklass.

Den nedlåtande behandlingen av tjänsteflickorna är säsongens röda tråd – inte minst har drottningen och Lady Portia Featherington en gammaldags, fördomsfull syn på ”upstairs-and-downstairs”.

Ännu en gång får vi oklanderlig scenografi, som den här säsongen går all-in med gnistrande pastellfärger, spetsar, överdådiga blomsterarrangemang och yppiga bröst. Seriens kostymbudget måste ligga på samma nivå som Imelda Marcos. Allt ackompanjerat snyggt av ett förförande, halvmodernt soundtrack.

Visst kan serien uppfattas som ytlig, anakronistisk och ”simpel”, men den fjärde säsongen är den mest trovärdiga hittills och har den bästa handlingen – som är både spännande, flirtig och förförisk.

Och även om det är mindre kopulerande och färre styva bröstvårtor så är säsong 4 lika erotisk som den första säsongen, fast mer subtil, elegant och välskriven.

Den lekfulla flirten mellan Sophie (som döljer sin identitet) och en alltmer frustrerad Benedict är både underhållande och har starka erotiska undertoner. Bristen på sexualundervisning vid den tiden exemplifieras av en osäker Francesca Bridgerton och hennes tafatte make John. Under tiden verkar modern Violet bryta sig loss och äntligen återuppta sitt kärleksliv i sovrummet. Underhållande!

Den befriade humorn och normaliteten mitt i all pompa och ståt förkroppsligas av den unga Eloise Bridgerton (Claudia Jessie). Medan alla andra i hennes ålder är upptagna med att hitta en ”passande” make, lära sig korrekt bordsskick och vilka skedar man ska äta med, är hon fritänkande, modern och beläst. Hon hittar naturligtvis sin själsfrände i intelligenta Sophie.

 

Det är Sophies starka, självständiga karaktär som ger den här säsongen mycket mer djup och resonans än de tidigare säsongerna. När den dessutom bjuder på lekfull dramatik, kul karaktärer och subtil erotik kan man knappast begära mer av en serie som inte försöker låtsas vara något annat än vad den är: ett sockersött och öppet publikfrieri, men på samma gång ett lysande exempel på förföriskt, elegant underhållningsdrama, inpackat i det vackraste omslagspapperet.

Bridgerton har på ett föredömligt sätt återupplivat en utsliten kostymdrama-genre och bjuder på utmärkt underhållning. 6 stjärnor.

Del I (avsnitt 1–4) har global Netflix-premiär 29 januari, följt av del II (avsnitt 5–8) som har premiär 26 februari. Recensionen är baserad på samtliga avsnitt i del I.