I dag finns det ungefär 12 300 kärnvapenstridsspetsar i världen – av dessa kontrolleras närmare 5 200 stycken av den instabila, impulsiva fascisten som just nu sitter bakom The Resolute Desk.

Med den skrämmande bilden som bakgrund har regissören Kathryn Bigelow, efter ett skräckinjagande manus författat av Noah Oppenheim, gjort en aktuell krigsthriller som kommer att få dig att börja kallsvettas och förmodligen hamna i mental obalans.

Bigelow är verkligen inte en av Hollywoods mest produktiva regissörer, men när hon väl har något på hjärtat brukar hon träffa mitt i prick med en utmärkt blandning av gnistrande action, suggestiv spänning och fascinerande karaktärer som engagerar publiken.

Med filmer som Point Break, Strange Days, K-19, The Hurt Locker, Zero Dark Thirty och Detroit har amerikanskan verkligen satt sin omisskännliga prägel på filmhistorien.

Nu har hon kommit med sin första Netflix-film, och vilket kap Ted Sarandos har gjorde när han skrev kontrakt med henne på streamingtjänsten – för A House of Dynamite har verkligen blivit en av årets bästa filmer.

 

Vi befinner oss i dagens Washington DC, där underrättelseanalytikern kapten Olivia Walker (Rebecca Ferguson, Mission: Impossible) gör sig redo för ännu en krävande, men helt vanlig arbetsdag på jobbet i Vita huset.

Hennes son är sjuk och hans pappa måste ta honom till doktorn, men annars tyder allt på att detta blir ännu en helt vanlig dag som en av presidentens (Idris Elba) mest betrodda medarbetare i hans internationella säkerhetsteam. Men då går allt snabbt åt helvete!

Ett ballistiskt kärnvapen, avfyrat från en okänd plats i Stilla havet, upptäcks från en öde amerikansk militärbas i Alaska. Först tror analytikerna att det bara är ytterligare en ”oskyldig” testuppskjutning från ”Little Rocket Man” i Pyongyang, men när de räknar på missilens bana och ser att den kommer att träffa det amerikanska fastlandet börjar varningslamporna blinka på allvar. Och de har bara 18 minuter på sig att agera…

Bigelow är en mästare på att bygga upp isande, personlig, äkta och rentav obehaglig spänning. Med handhållna närbilder av verkliga människor med genuin oro, snabba klipp och ett fängslande musikspår sugs vi in ​​i den intensivt dramatiska berättelsen. Hon har valt att berätta den ur olika perspektiv, i korta, repetitiva sekvenser. Det är en effektiv teknik som fungerar perfekt när raketen rusar mot den amerikanska miljonmetropolen och de bara har minuter på sig att reagera.

Genom att fokusera på olika karaktärer intensifieras känslan av kaos, osäkerhet, förtvivlan och desperation. Föredömligt illustrerad med den avgående amerikanska försvarsministern Baker (Jared Harris, Chernobyl).

Presidentens toppteam sammankallas snabbt, men de råd han får är väldigt inkonsekventa och till stor del baserade på osäkra antaganden och kvalificerade gissningar. Ingen vet vem fienden är, inte heller om kärnvapnet är en isolerad incident och/eller en uppskjutning av misstag.

Alternativen sträcker sig från att vänta (det kan ju trots allt vara ett misstag) och nedtrappning till de mer aggressiva generalerna, ledda av Brady (Tracy Letts), som vill att den fria världens ledare ska slå tillbaka stenhårt och bestämt – genom förebyggande anfall med hela USA:s fruktade kärnvapenarsenal.

De (till synes) mer rationella personerna är analytikerduon amiral Mark Miller (en utmärkt Jason Clarke) och hans unge skyddsling Jake Baerington (Gabriel Basso).

Lyckligtvis drivs de inte fram som filmens protagonister som vi förväntas heja okritiskt på. Är de bara naiva idealister (”duvungar”) eller kan de hjälpa till att rädda världen? Bigelow ger oss, klokt nog, aldrig svaret.

Tiden rinner ut och USA:s många fiender (Ryssland, Kina, Iran) håller för fullt på att eskalera situationen militärt. Och vem kan man egentligen lita på i en så pressad situation? Kan nordkoreanerna verkligen inte avfyra ballistiska missiler från havet?

Förvirringen och osäkerheten är påtaglig, inte minst hos presidenten som får en ”fast food-meny” med förslag på motangrepp med kärnvapen av en iskall militär rådgivare – och allt blir extra obehagligt när allt varvas med helt vanlig vardagshändelser som en oskyldig basketträning för flickor, sjuka barn, gravida fruar, golfsnack och småprat om kollegors kommande frierier. Samtidigt agerar många av huvudpersonerna inte felfritt, utan helt mänskligt, när de gör själviska val genom att försöka rädda sina nära och kära.

Vi blir sittande med den obehagliga känslan att detta verkligen är något som skulle kunna hända, helt oväntat och när som helst. Berättelsens trovärdighet förstärks av det briljanta manuset av begåvade Oppenheim, som arbetade i åratal som senior producent för NBC:s Today Show.

Vi får följa med in i de hemligaste underrättelserummen och militära anläggningarna i USA, med förkortningar som PEOC, USSTRATCOM och EKV. Inte för att briefa, utan för att underbygga trovärdigheten hos (förväntade) Ragnarök. Under större delen av filmen hör vi bara presidenten via en svart skärm under videomötet, något som ytterligare förstärker uppfattningen av kaos och sviktande befälslinjer när en helt oväntad händelse inträffar.

Bland Bigelows kännetecken finns en klar politisk hållning och det råder inga tvivel om vad hon tycker om den osäkra kärnvapenpolitiken som präglar dagens världsbild där ryssarna (ledda av en rabiat Medvedev) sedan krigsutbrottet i februari 2022 regelbundet har hotat väst med kärnvapenförintelse om stödet till Ukraina fortsätter/ökar.

Bigelow flätar elegant ihop detta skräckscenario med amerikanernas problematiska förkärlek för vapen, när vi får följa en militärpolitisk analytiker (Greta Lee) som råkar befinna sig i Gettysburg när det blodiga slaget under inbördeskriget återskapas för 162:a gången. Inte särskilt subtilt, men det sannerligen effektivt.

Och med en pressad asiatisk diktator, de ständiga, oförutsägbara militära upptågen från USA:s 47:e president, en hökaktig TV-stjärna som krigsminister och viljan att sätta in militära styrkor mot egna medborgare, är det inte konstigt att Bigelow & co ställer den obekväma frågan om hur trygga vi egentligen är.

Som presidenten i A House of Dynamite förtvivlat säger: ”Våra kärnvapenstyrkor var aldrig avsedda att användas, utan skulle verka så skrämmande och avskräckande att de höll världen i schack.” Undrar just …

Bigelow vill att vi ska inse att det inte nödvändigtvis är den ömsesidiga kärnvapenterrorbalansen (som etablerades under Kalla kriget) som kommer att definiera morgondagens kärnvapendoktriner, utan att just det oväntade och osäkra, som äger rum utanför de etablerade politiska kanalerna, skulle kunna vara ursprunget till ett slutgiltigt (sista) krig.

Detta är en kraftfull, aktuell film som under en speltid på knappt två timmar kommer att ge dig vita knogar med en cocktail av spänning och underhållning, ackompanjerat av lysande skådespelare och teknisk filmkonst på alla nivåer – samt en okontrollerbar lust att ta reda på var närmaste skyddsrum ligger så fort du lämnar biografen/vardagsrummet. Det är fullt möjligt att det vankas ny Oscar-ära för Bigelow. 6 stjärnor.

A House of Dynamite går först upp på utvalda biografer (10 oktober) innan streamingpremiären på Netflix den 24 oktober.