SC-HTB10 är en tillsynes enkel ljudlimpa. Den har en enda HDMI 1.4-ingång, som både vidarebefordrar 3D-signaler och har ljudreturkanal. Det betyder att limpan kan avkoda en ljudsignal som kommer från TV:n med hjälp av samma kabel (egentligen bara relevant för TV-apparater som har inbyggda digitalmottagare).
Panasonics limpa är den enda i testet som inte har någon extern subbas. Panasonic skryter med en integrerad subbas, men i själva verket är det bara ett par 8 cm stora element. SC-HTB10 har högtalarmembran av bambu (!) och dessutom en så kallad Clear-Mode Dialogue-funktion som ska göra att ljudet ”lyfts” och därför verkar komma från mitten av skärmen i stället för underifrån.
Limpan är 80 cm bred och har ett högtalarelement på varje sida, men inget digitalt teckenfönster utan lysdioder som markerar om ljudfunktioner är på eller av. Det finns ingen utgång för en extern subbas, men om du behöver mer bas finns SC-HTB500 som har trådlös subbas (denna modell var ej tillgänglig under testperioden).

Prestanda
Det är lite krångligt att använda Panasonic-limpan eftersom det är svårt att se om ljudfunktioner som Clear-Mode Dialogue, Sound Effect eller Dolby Virtual Speaker är aktiverade. Det är också lite dumt att det inte finns någon subbasutgång. Det gör att man är fast med vad limpan kan göra i grundutförande.
Och precis som vi gissade är SC-HTB10 inget basmonster. Ljudet från baselementen kan justeras i flera steg, men de tål ingen större omgång så om filmen eller musiken har väldigt djup bas så måste basnivån sänkas.
När Sound Effect och Dolby Virtual Surround aktiveras får vi en känsla av en ganska så omslutande ljudbild, och totalt sett innebär ljudet ett stort lyft från TV-apparatens inbyggda högtalare. Det är däremot en smula tamt om man jämför med testets övriga deltagare. Yamahas minsta ljudlimpa är till exempel betydligt mer kraftfull trots att den är mindre (om man inte räknar den externa subbasen).
Bortsett från den tama basen är filmljudet helt godkänt, med tanke på att detta inte är någon stor anläggning. Fast musiken får en viss känsla av ”bordsradio”. Ljudet återges rappt, men saknar upplösning och luft. Diskantåtergivningen är lite för vass, så att s-ljud och hårda konsonanter känns grova.