Det finns något underbart ironiskt med Apple, företaget som hoppade på den trådlösa trenden, tog bort hörlursuttaget från iPhone 2016 och kallade det djärvt, och nu ser USB-C EarPods för 200 kronor på bästsäljarlistorna. Trådbundna hörlurar, ett koncept som Apple själv förklarade tekniskt föråldrat, som fortfarande säljer bra två och ett halvt år efter lanseringen.
När Apple tog bort 3,5 mm-uttaget följde resten av branschen efter som lydiga lakejer. Samsung höll ut i ett par år till – precis tillräckligt länge för att göra reklamfilmer som hånade Apple för beslutet – innan de i tysthet gjorde exakt samma sak.
Och så levde vi med Bluetooth i nästan tio år. Vi parade ihop. Vi parade ihop igen. Vi upptäckte att våra öronproppar återigen hade anslutit sig till vår bärbara dator istället för vår telefon. Vi fick meddelandet ”battery low” mitt i en podcast. Vi tappade bort en öronpropp bakom soffan och hittade den tre veckor senare, helt död.
Framsteg, tänkte vi. Frihet från sladdar. Framtiden.
Sedan kom generation Z och förstörde allt.
Bella Hadid och andra fashionabla kändisar fotograferades med vita EarPods-sladdar som modeaccessoarer. Y2K-estetiken var tillbaka, och plötsligt var sladden inte bara acceptabel. Den var cool. Tom’s Guide kallade 2026 för ”the year of wired earbuds”. Den globala marknaden för trådbundna hörlurar – 45 miljarder dollar 2024 – förväntas växa till 194 miljarder dollar 2032.
För oss som har skrivit om ljud i över tre decennier är detta underhållande. Inte för att trådbundna öronproppar fortfarande visar sig fungera. Det har de alltid gjort. Utan för att det tydligen krävdes en mottrend för att folk skulle inse det vi alltid har vetat: En kabel är inte ett problem. Det är en lösning.
Så vad är det med den här rackarns kabeln?
Bluetooth innebär nästan alltid en försämring av ljudkvaliteten, med ett teoretiskt undantag i form av aptX Lossless – som för närvarande är så ovanligt att det knappast påverkar helhetsbilden. Standardkodekarna är mediokra, och även de bättre alternativen kräver att både sändaren och mottagaren stöder dem. Vilket de sällan gör.
Ett par USB-C-öronproppar med inbyggd DAC kringgår allt detta. Signalen går digitalt från telefonen, omvandlas i kontakten och levereras till högtalarelementet. Ingen komprimering. Inget kodek-kaos. Ingen ljudfördröjning att tala om. Det bara – och jag ber om ursäkt för den tekniska terminologin – fungerar.
Och här är det fina med USB-C jämfört med den gamla 3,5 mm-kontakten: ljudkvaliteten är inte längre beroende av en perfekt kontakt eller kabel utan elektromagnetiskt brus. En bra USB-C-hörlur har sin egen digitala omvandlare, och så länge det finns kontakt med kontakten överförs ljudet perfekt.
Men det handlar inte bara om ljud
För de miljontals människor som skapar innehåll på TikTok – duetter, voiceovers, låtreaktioner – är Bluetooth helt enkelt oanvändbart. Fördröjningen är vanligtvis 100-300 millisekunder, långt över vad som är acceptabelt. Med USB-C är fördröjningen nästan noll och – lika viktigt – konstant. För alla som är involverade i duetter, sång, spel eller videoredigering är det inte ett val. Det är ett krav.
Samtalskvalitet
Sedan har vi mikrofonen. Den lilla knappen på sladden sitter vanligtvis i bröst- eller hakhöjd, 10-20 centimeter från munnen. Detta är det idealiska avståndet för tal. Mikrofonerna på helt trådlösa öronsnäckor sitter i eller nära örat, och de måste kompenseras med aggressiv digital bearbetning för att ”gissa” din röst i en mycket mer bullrig ljudmiljö. Enkla, trådbundna EarPods-liknande öronproppar ger renare och mer naturligt tal på samtal än billiga och mellanklassiga TWS-modeller.
Den billigaste podcastmikrofonen du äger är den som redan hänger på kabeln.
Hur är det med miljön?
Låt oss också prata om elefanten i papperskorgen.
Trådlösa öronproppar har små litiumbatterier som försämras efter två till tre år. När de är utslitna är öronsnäckorna värdelösa – de är oftast limmade och omöjliga att reparera, enligt iFixit. De hamnar i soporna. Alla. Visst, EU:s nya batteriförordning från februari 2027 kräver att bärbara batterier ska vara utbytbara – men vem vill betala flera hundra kronor för att byta batteriet i ett par hörlurar som kostade ett par tusen kronor för tre år sedan och som antingen är på rea eller sedan länge har ersatts? Exakt. Ingen.
Trådbundna hörlurar har inga batterier. De har en enda felkälla – kabeln – som ofta kan bytas ut. De håller i flera år. Du kan köpa femton par EarPods med kablar för samma pris som ett par AirPods utan. I en tid med stigande levnadskostnader är detta inte nostalgi. Det är sunt förnuft.
Ingenting är perfekt
Den gamla 3,5 mm-kontakten hade en välkänd svaghet: oxidation och dålig kontakt orsakade knaster och förvrängning i ljudet. Men det var en gradvis försämring – man kunde vrida kabeln lite, fixa anslutningen och leva med det.
USB-C är digitalt. Antingen finns det signal eller så finns det ingen signal. Först fungerar allt, sedan börjar ljudet försvinna sporadiskt och till slut dör det helt. USB-C-porten är också en magnet för ludd från fickor och väskor. Enligt mobiltelefonreparatörer är komprimerat ludd i botten av porten den vanligaste orsaken till att USB-C-kontakter slutar fungera. Och till skillnad från 3,5 mm-kontakten använder USB-C själva huvudporten. Att ofta koppla in och koppla ur hörlurar utöver laddning innebär extra slitage på en enda port.
Ironin är komplett: USB-C-hörlurar eliminerar analogt brus, men ersätter en gradvis försämring som man kan leva med med plötslig död.
Vad betyder detta för oss som bryr oss om ljud?
Det betyder – och jag säger detta med viss tillfredsställelse – att kabeln aldrig borde ha förklarats död från början. Det var inte den tekniska utvecklingen som dödade kontakten. Det var ett företag som tog bort alternativet och sålde ett tillbehör för 2 500 kronor istället för att inkludera en hörlur för en hundralapp i förpackningen. Och hela branschen följde efter, eftersom det är lättare att sälja ”frihet från sladden” än att erkänna att man tagit bort en funktion för att tjäna mer pengar.
Kabeltrenden drivs av en ovanlig blandning: Mode och nostalgi, ekonomisk nödvändighet, medvetenhet om hållbarhet, teknisk överlägsenhet och genuin irritation över trådlösa irritationsmoment. Generation Z har gjort det socialt acceptabelt att ha en sladd i örat igen. Audiofiler och innehållsskapare har alltid vetat att det var det tekniskt korrekta valet.
Kanske är det modigare att erkänna att något vi redan hade – en enkel, pålitlig, billig och bra kabel – var bättre än det vi såldes som ersättning.
Du pluggar in. Det fungerar.