”Superhjälte-fatigue” eller inte, Marvel och Disney+ har åtminstone en uppfriskande ny vinkel i sin nya superhjälteserie.

Wonder Man tar plats bland de mer stilistiska och annorlunda Marvel-serierna under ”Spotlight”-paraplyet (som Echo, 2023–24), där större tonvikt läggs på karaktärernas djup och fristående berättelser och där det finns färre kopplingar till den utvidgade MCU-handlingen – och inte minst mycket mindre fokus på ändlösa, utmattande stridsscener där superhjältarna går loss på varandra i timtal.

 

Anti-superhjälten

Stan Lees Wonder Man dök upp för första gången i serietidningen ”The Avengers #9” i nådens år 1964. Anti-superhjältens riktiga namn är Simon Williams och han var ursprungligen son till en vanlig industrimagnat och fick joniska superkrafter. Simon var både en ärkeskurk och sedan en hjälte som blev permanent medlem i The Avengers.

I den moderniserade serien spelas han av Yahya Abdul-Mateen II (Aquaman) och är nu en introvert, pompös och lite ängslig skådespelare med storslagna Hollywood-drömmar. Mest av allt fruktar han att hans superhjältekrafter ska avslöjas och därmed förstöra hans Hollywood-karriär för alltid.

För att förstå hans inneboende ångest måste man känna till den fascinerande och häftiga ”The Doorman Clause”. Har du inte hört talas om den? Oroa dig inte, Marvel har ägnat ett helt avsnitt åt mysteriet, med Byron Bowers i toppform – seriens höjdpunkt!

Simons motvillige sidekick är charlatan-skådespelaren/skurken Trevor Slattery (Ben Kingsley, Schindler’s List). När con-mannen Trevor anländer till LAX grips han av agenter från ”Department of Damage Control”. Han tvingas sedan spionera på Simon för att få honom att avslöja sina superkrafter. Katt-och-råtta-leken är igång!

Dramaqueen

Den vardaglige Simon liknar mer en dramaqueen än en stenhård superhjälte. Han har primadonnanycker och älskar att fördjupa sig i de karaktärer han ska spela, och ger dem ett förflutet i ett försök till ”method acting”. Detta går inte riktigt hem hos tidspressade producenter. Simon blir av med flera jobb på grund av sin alternativa ”approach” till rollerna.

Hans stora dröm är att porträttera den legendariska Wonder Man i en Von Kovak-film. Det är jakten på denna efterlängtade dröm som är seriens huvudfokus.

Med vintage-Hollywood som läckert vacker bakgrund, kryddad med ett skönt soundtrack från 1970-talet (med bland annat Commodores) och en självcentrerad superhjälte i huvudrollen är Wonder Man en annorlunda, jordnära och mer karaktärsdriven Marvel-serie än vad publiken är van vid.

Detta får antagligen en del inbitna MCU-fans att rynka på näsan förvånat. Men vi myser med serien och dess udda karaktärer – trots en del uppenbara svagheter.

Haltande dramaturgi

Trots sina enorma superhjältekrafter och osårbarhet är Simon mycket mer intresserad av berömmelse än hjältedåd. Därför får vi bara se små glimtar av hans alter ego Wonder Man, fokus ligger i stället på hans strävan efter Hollywood-drömmen och hans plågade förflutna.

I princip är det inget fel med det, men seriens skapare Destin D. Cretton och Andrew Guest har lagt tonvikten på halvtimmeslånga, nästan avslutande kapitel som, trots att de är småkul, ofta inte driver huvudhandlingen framåt alls.

Visst är det oerhört underhållande att se Ben Kingsley med fria tyglar, med den bredaste dialekten och den hemskaste frisyren – och en moralisk kompass helt ur kurs – men Trevor kan också bli lite för mycket, utan att vi kommer någonstans.

Killarna i kostym från ”Department of Damage Control” får också vara med för lite. Agent Cleary (Arian Moayed) borde ha fått betydligt mer utrymme.

Abdul-Mateen II blir tyvärr lite anonym i rollen som den tillbakadragna, motvilliga superhjälten, men det beror förmodligen också till stor del på hur karaktären är skriven.

I serietidningarna använde Simon ursprungligen sina krafter för att hämnas på Stark Industries efter att hans familjeföretag gått i konkurs. Denna ursprungshistoria – där han börjar som skurk innan han söker försoning – kunde ha lagt grunden för seriens emotionella kärna, men i stället ligger fokus på Simons fåfänga strävan efter Hollywood-berömmelse.

Och på det planet lyckas den uppfriskande meta-humorn väl, där karaktärerna i princip spelar sig själva och gör narr av pompösa filmproducenter och dekadenta, verklighetsfrånvända skådespelare. Den här tråden är seriens starkaste kort och lockar oss in i universumet.

 

Jordnära antihjälte

Wonder Man ger en satirisk och mer jordnära syn på MCU-universumet. Humorn prickar inte alltid rätt och dramaturgin är lite skakig, men serien har en rad fascinerande karaktärer förpackade i en stilren, läcker retrostil som lägger grunden för ett tillfredsställande underhållningsvärde.

Vi tror att några små grepp skulle ha lyft serien flera snäpp – men det kanske en uppföljare kan lösa? 4 svaga stjärnor.

Wonder Man (som i utgångspunkt är en miniserie) har Disney+-premiär den 28 januari. Säsongen består av åtta avsnitt och recensionen är baserad på samtliga.