Bruce Springsteen – mannen, myten, legenden.

Hur i hela friden ska en filmskapare – i detta fall Scott Cooper – ta sig an en biografi om en ikonisk musiker som har släppt 21 studioalbum, spelat närmare 3 000 konserter över hela världen sedan 1965, nominerats till 51 Grammys, vunnit en Oscar, sålt fler än 140 miljoner skivor och åtnjuter större trovärdighet än påven, Gandhi och Moder Teresa? En artist som har donerat miljoner till välgörenhet, kallas supermaktens ”moraliska kompass”, ”arbetarklassens röst” och ”Amerikas själ”, och som (bortsett från fascisten Trump) anses vara ett av musikbranschens mest respekterade namn?

Tja, man skulle kunna försöka berätta fragment – höjdpunkter – från den 60 år långa karriären och på så sätt göra ett relativt ytligt ”Best of”-porträtt av The Boss. Det är detta (glorifierade) sätt som de flesta biografiska musikfilmer har valt.

Eller så kan man göra som James Mangold gjorde med den ytterst lyckade Bob Dylan-biografin A Complete Unknown, där han valde en specifik, avgörande period i Dylans liv – eran när han skiftade från klassisk folkmusik till att använda elgitarr.

Men Cooper, regissören som ligger bakom en av de mest emotionella musikporträtten vi har sett på film – Crazy Heart –, har valt att filmatisera Warren Zanes biografi Deliver Me from Nowhere (2023). En bok som specifikt fokuserar på en livsavgörande period i Springsteens liv och musikaliska karriär, där han brottades med inre demoner och en djup depression och försökte hitta sin musikaliska riktning – och helt enkelt meningen med livet.

 

”Unfit to live”

Efter succén med Born to Run (1975), som etablerade Springsteen som världsstjärna, och det ruffiga rockalbumet Darkness on the Edge of Town (1978), kom den mer livsglada rockfesten The River (1980). Turnén tog ”barbandsmusiken” från lilla Freehold, New Jersey, till en global publik – och blev en större succé än han någonsin hade kunnat drömma om. Till och med ”musikaliska utposter” som Sverige, Danmark och Norge besöktes av Springsteen och E Street Band i maj 1981.

Utmattad, världsberömd och nyrik drog The Boss i bromsen – och började titta i backspegeln. Han gillade varken spökena från det förflutna eller hur framtidsutsikterna såg ut …

Desillusionerad, tillbakadragen och deprimerad stängde Springsteen in sig i sitt sovrum i Colts Neck, New Jersey och skrev ett knippe (mycket) mörka låtar. Texterna sökte en djupare mening med livet och handlade om den amerikanska arbetarklassen, desillusionerade och desperata människor – och den här gången ofta utan hopp eller framtidsutsikter.

Han fascinerades av filmer som The Night of the Hunter (1955) och Terrence Malicks Badlands (1973), fördjupade sig i fallet med seriemördaren Charles Starkweather, som mördade elva personer 1958, och hämtade inspiration från sin egen fattiga barndom med en alkoholiserad och frånvarande far.

Resultatet blev Springsteens sjätte studioalbum, Nebraska (1982). Ett avskalat akustiskt album – rått, autentiskt, naket och sökande:

They declared me unfit to live

Said into that great void my soul’d be hurled

They wanted to know why I did what I did

Well sir I guess there’s just a meanness in this world

Ett musikaliskt mästerverk var fött.

 

Den krävande processen – och det plågade psyket

Filmen fördjupar sig i skapandet av Nebraska och Springsteens (Jeremy Allen White) mentala tillstånd i början av 1980-talet – ett vägskäl i hans liv som han senare beskrev ingående i sin självbiografi Born to Run (2017).

Nebraska är ett av musikhistoriens mest mytomspunna album– inspelat i sovrummet, på en knarrande stol och med en fyrspårig Teac-kassettspelare. Från början planerade han att spela in den i en studio med ett helt band, men soundet satt aldrig. Det slutade med att Columbia Records, något motvilligt, gav ut råmaterialet.

Starka texter om förlorade själar som av en eller annan anledning har nått botten – ekonomiskt ruinerade, övergivna av kärleken, offer för staten eller ondskan i världen – men också ett djupt personligt album, med låtar som My Father’s House, Mansion on the Hill och Used Cars, som direkt reflekterar över hans egen barndom och uppväxt.

Kontrasten i den musikaliska inriktningen under denna period är slående. Samtidigt som han skrev låtarna till Nebraska spelade Springsteen och bandet också in flera av de låtar som senare skulle bli megasuccén Born in the USA (1984). Men de fick aldrig Nebraska-materialet att svänga i studion – något som du själv kan bedöma på nyutgivna versionen Nebraska 82: Expanded Edition.

Nebraska var inte alls det album som Columbia Records förväntade sig som uppföljare till The River – och deras frustration blev ett par snäpp större efter att The Boss rockade studion med låtar som Born in the USA och Cover Me.

Springsteen var dock fast besluten om vilken riktning han ville ta sin karriär: Nebraska skulle släppas – precis som det var. Ingen turné. Inga singlar. Inte ens en bild av honom på omslaget. Ett mycket oortodoxt val från en artist på höjden av sin karriär.

Med managern Jon Landau (Jeremy Strong, Succession) som outtröttlig vapendragare vid sin sida övertygade de Columbia Records.

Från the Bear till The Boss

I vår recension av The Bear, säsong 1 skrev vi så här om huvudrollsinnehavaren:

Jeremy A. White är ett riktigt fynd som den desillusionerade, försmådde och ibland djupt förtvivlade Carmen Berzatto. Att ingen stor regissörer har anlitat honom tidigare är helt obegripligt … Han har en unik närvaro som får fram alla små nyanser i Carmys komplexa personlighet och konfliktfyllda liv. Monologen han håller på ett möte för missbrukare är på egen hand värd en Emmy!

Scott Cooper måste ha sett några av dessa unika egenskaper hos den unge mannen från Brooklyn. I huvudrollen som Springsteen är han fenomenal och nästan personifierar legendariske Springsteen – samtidigt som han gör honom helt mänsklig.

White kopierar honom inte, men detaljerna är där: han går på samma sätt och har den lite osäkra blicken, den djupa rösten, gesterna, händerna i jackfickorna och den sprudlande spelglädjen på scen gör (även om den fysiska likheten egentligen inte är slående) att vi helt och hållet tror att han är självaste The Boss!

Även att sjunga som Springsteen, som ju tveklöst har en karaktäristisk röst, lyckas White göra på sitt eget unika sätt. Det är inte alls på pricken som The Boss, men skådespelaren har fått fram essensen av hans röst och gjort den till sin egen.

Redan nu kan Oscar-akademin förklara walkover och utropa White som vinnare av ”Årets bästa manliga huvudrollsinnehavare”.

Ett mänskligt porträtt

I filmen skalar White och Cooper av ikonen, legenden och myten, lyfter ner honom från hans piedestal och ger oss en glimt av den verkliga, högst ordinära människan Bruce Springsteen.

32-åringen kämpar med sitt psyke och sina förväntningar, klarar inte att behålla flickvänner – i filmen representerade av den fiktiva ensamstående mamman Faye (Odessa Young) – och kan inte lägga det förflutna bakom sig och oroar sig för vad framgången kommer att göra med honom som musiker och människa. På randen av sitt stora genombrott är han på väg att förlora sig själv.

Visst ser vi honom glänsa på rockscenen, både på stora stadionkonserter och på intima The Stone Pony, men när ljuset släcks och publiken går hem är han bara en av oss – fast lite mer hjälplöst deprimerad än majoriteten av befolkningen.

Detta är en livslång depression som Springsteen har varit föredömligt öppen med.

My Father’s House

Tillbakablickar från den svåra uppväxten i provinsiella Freehold presenterar Cooper trovärdigt i svartvitt, med en skrämmande begåvad Matthew A. Pellicano som den 8-årige Bruce.

I Springsteenska hemmet är fadern (Stephen Graham, Adolescence) den maskulina, men ack så frånvarande, familjemedlem. Han är bullrig, våldsam, alkoholiserad, rastlös och ständigt på jakt efter jobb och djupt deprimerad. Han blir en blick in i mörkret för en ung pojke som bara vill bli sedd, älskad och bekräftad. Kontrasten mot hans glada mamma (Gaby Hoffmann) är slående, och den dansälskande Adele blir ljuset i den unge pojkens liv.

Tyvärr har Hoffmann inte mycket att jobba med och blir mer en diffus bifigur, men det är också hans dominante, dystre far som har inspirerat så många av musikern Springsteens texter, och Graham imponerar. På ytan är han osympatisk och brysk, men under ytan finns det något djupare och ömkligt hos denna starka man.

Även karaktären Faye tillför inte mycket till historien, hon är mest med som ett exempel på hur illa Springsteen hanterade romantiska relationer och långa förhållanden.

Under den långa resan fram till släppet av Nebraska är det Landau som är ankaret. Lugn, stabil och lojal – en vänskap mellan två mycket olika män, men med ett gemensamt mål.

De träffades 1974 när Landau, som då arbetade för The Real Paper, skrev de berömda orden:

I have seen the future of rock and roll, and its name is Bruce Springsteen.

Karaktärsskådespelaren Strong gör här en av sina starkaste roller. Lugn och återhållsam ger han liv åt den trogne Landau, som har varit en klippa och en trygg hamn för Springsteen under större delen av hans liv som manager, ekonomisk rådgivare, stöttepelare, vän och ”terapeut”. Lika mycket som filmen handlar om en mans sammanbrott och hans väg ut ur det, handlar den om den unika vänskapen mellan två mycket olika män. Det är de mot världen.

Vi befinner oss i en tid när män inte kan uttrycka sina känslor – och absolut inte prata om dem med andra män. Landau måste själv nästan kasta in handduken och säga: ”Sorry, men här räcker jag inte till”, medan Springsteens gode vän Matt (Harrison S. Gilbertson) försöker säga något tröstande till honom när de skiljs åt i hans nya hus i Los Angeles – men efter en pinsam tystnad vänder han sig om och går.

 

Ett bestående porträtt

Handlingen utspelar sig under knappt ett år, från hösten 1981 till sommaren 1982. Cooper tar god tid på sig att bygga upp berättelsen och ger karaktärerna utrymme att andas – och vi följer Springsteen längre och längre in i mörkret, besatt av att fullborda Nebraska. Det är som om han måste kasta en tung börda från sina axlar innan han kan gå vidare.

White använder små nyanser – en blick, en darrning i mungipan – för att uttrycka artistens stora inre press och komplexa känslomässiga register.

Ibland kan dramaturgin kännas lite långsam och monoton, men ge den tid att utvecklas – precis som med låtarna på Nebraska finns det mer under ytan än vad som kommer fram vid första vändan på skivspelaren.

 

Däremot gör Cooper sig själv och filmen en björntjänst genom att göra flera scener onödigt övertydliga, han har en irriterande förkärlek för att förklara vad vi redan ser. Här kommer hans tendens som manusförfattare att ta till aningen bombastiska och klichéartade uttryck fram. Ibland passar det berättelsen, andra gånger är det överdrivet.

Detta förtar dock inte den starka berättelsens förmåga att beröra och engagera, där alla den förträffliga musiken får betraktas som smakfull krydda.

Under en välgörenhetskonsert (Christic Institute) 1990 ropade ett fan: ”We love you, Bruce!” Varpå stjärnan på scenen lakoniskt svarade:

But you dont’ know me.

Sannare ord har väl knappast sagts av en artist på scen – men efter att ha sett Scott Coopers fängslande, ytterst personliga film kommer vi åtminstone en bit längre in under skinnet på människan Bruce Springsteen.

Deliver Me from Nowhere har utan tvekan blivit en av årets bästa filmer, buren på axlarna av Whites starka rollprestation. Den vänder sig också till en mycket bredare publik än bara musiklegendarens hardcore-fans, och har något djupt emotionellt att berätta för oss alla. 6 stjärnor.

Epilog

Från My Father’s House (Nebraska):

My father’s house shines hard and bright
it stands like a beacon calling me in the night
Calling and calling, so cold and alone
Shining ‘cross this dark highway
where our sins lie unatoned

 

Under en konsert på 1990-talet framförde Springsteen My Father’s House, en själsrannsakande låt från Nebraska. Berättaren drömmer om att omfamna sin far som blivit en främling.

I en intervju med Time Magazine nyligen blev Springsteen tillfrågad om vad han fått ut av alla timmars terapi under åren.

På scenen ramade Springsteen in sitt framförande av ”My Father’s House” med en berättelse från sin terapi. Han erkände att han brukade köra förbi sitt barndomshem.

”Something bad happened,” Dr. Myers told me. ”You’re going back, thinking you can make it right again.”

”That is what I’m doing.”

”Well,” Dr. Myers said, ”you can’t.”

När journalisten från Time frågar hur han tog till sig denna insikt och hur han omsatte den i praktiken, pausar Springsteen ett ögonblick:

 ”Well, I don’t know. I still drive by that house.”