För två år sedan kunde vi följa fem duktiga, normlösa, kleptomaniska rikemanstjejer på galna inbrottsräder i sitt poshe Stockholmskvarter.

Serien blev så väl mottagen att Netflix och serieskaparna var tvungna att göra en uppföljare – helt i onödan, visar det sig.

Handlingen är baserad på faktiska händelser från rikemansförorten Djursholm 1995, där den verkliga ”Lidingöligan” bröt sig in i grannarnas herrgårdar och rånade mammornas och pappornas bekantskapskrets på konst, smycken, möbler och vin. Vi följde de fem välbärgade tonårstjejerna Klara (Tindra Monsen), Frida (Sandra S. Zuboviz), Lollo (Alva Bratt), Mia (Tea Stjärne) och nyinflyttade Amina (Sarah Gustafsson), som kallade sig för ”Barracuda Queens” – ett smeknamn de har haft sedan de var barn.

 

 

När de åkte dit för sina grannskapsräder skickade mamman (Izabella Scorupco) gängets obestridda ledare, den egensinniga och självsäkra Lollo, direkt till Paris för att studera. Tanken var att hon skulle hamna i en annan miljö, komma på bättre tankar och återvända hem som en förnuftig, vuxen kvinna. Men ack!

Bara några dagar efter att Lollo kommit hem igen i Sverige inser hon hur desperat och äckligt fattigt hela gänget är, och när ”alla” i bekantskapskretsen flyttar hemifrån och in i egna lägenheter tvingas tjejgänget bo kvar hemma.

Men icke, Lollo tar kommandot och skriver (utan pengar) på ett hyreskontrakt för en miljon kronor för ett fashionabelt krypin på Södermalm. Nu måste de skaffa pengar. Lyckligtvis har den ambitiösa Amina fått jobb som assistent på ett litet privat konstmuseum och tjejerna ser sin chans att råna galleriet strax före en stor vernissage.

Klara är en smula skeptisk till att återuppta sin förbrytarkarriär, men alla tjejerna låter sig övertalas av den manipulativa och övertygande Lollo. Själva stölden går också lekande lätt och efter att ha sålt en av tavlorna (via den skumma mellanhanden André) får de blodad tand. Nästa gång siktar de in sig på ett känt Rembrandt-verk på självaste Nationalgalleriet …

Mellan inbrotten festar tjejerna hämningslöst, ligger och lever livets glada dagar. Lollo träffar den naive Jesper (Filip Berg), som låter sig charmas av den eldiga femme fatale. Men med polisen och en alltmer påträngande privatdetektiv på spåren blir det svårt för de kreativa, pengahungriga tjejerna.

Visst, alla fem är duktiga och övertygande skådespelerskor, och särskilt Alva Bratt och Sarah Gustafsson glänser i sina överdrivna roller. Men manuset de får serverat är för konstruerat, långsökt och lite överdrivet ”otroligt”. Här är allt lätt inspirerat av Oceans Eleven och alla andra amerikanska heist-filmer, men handlingen hänger inte ihop alls.

Karaktärsgalleriet är överdrivet och genomsyrat av stereotyper. De verklighetsfrånvända tjejerna beter sig som om de har vuxit upp i en bubbla, utan sociala antenner och utan kontakt med verkligheten, där nihilism råder och empati saknas – och alla kupperna går löjligt enkelt. Till och med Bond-bruden Scorupco är en blek kopia av sig själv i den här säsongen.

Synd, för det här är faktiskt ett roligt gäng att följa och vissa scener är väldigt underhållande. Lite simpla, men absolut charmiga. Tyvärr blir vi inte klokare på tjejerna längs vägen, men vi skrattar med dem och vi blir ständigt överraskade av deras uppenbara dumhet och nonchalans. Men som helhet håller inte det här tramset för mer än 3 lövtunna stjärnor.

Den andra säsongen har streamingpremiär på Netflix den 5 juni. Då släpps samtliga sex avsnitt. Speltiden är bara lite drygt tre timmar, så den här kan du fint binge-titta en regnig sommarkväll.