FiiO BTR3 HiFiMAN HE-1000SE

Kinesiska FiiO är kända för sina småprylar som gör livet lite roligare för de som lyssnar i hörlurar. Den senaste produkten jag har stiftat bekantskap med BTR3. Det är en liten förstärkare/DAC som kopplas trådlöst till mobilen via Bluetooth och på så sätt gör att du kan njuta av mer frigjorda musikupplevelse med dina trådbundna hörlurar.

Detta kan verka onödigt, det finns ju trots allt faktiskt trådlösa hörlurar som kostar mindre än de 1 350 kronor som du måste punga ut med för BTR3. Fast då får du inte speciellt bra ljud heller. Och just ljudkvalitet är argumentet för att välja den här i stället för ett par billiga trådlösa hörlurar.

För dina hifi-hörlurar blir trots allt inte trådlösa. Du bara flyttar änden på kabeln från mobiltelefonen i fickan till en ny manick som du måste ha med dig. Men den tillför något nytt också.

 

FiiO BTR3
BTR3 trådlöst ljud till dina trådbundna hörlurar och fungerar även som USB-DAC. Foto: FiiO

Mikrofon

Först har BTR3 en inbyggd mikrofon för mobilsamtal. Den har en klämma som sitter fint på kragen på din jacka eller skjorta, då får du mikrofonen mycket närmare munnen än med ett par trådlösa hörlurar. Där mikrofonen sitter på ena eller båda kåporna, i fel vinkel i förhållande till munnen. Med resultatet att väldigt många trådlösa hörlurar vidarebefordrar din röst på ett ganska så grötigt sätt.

Kraft

En annan anledning att välja BTR3 snarare än att använda hörlursuttaget på mobilen (om den ens har något) är att den lilla FiiO-förstärkaren är mycket starkare än någon mobiltelefon jag har hört. Min egen iPhone 11 Max Pro bleknar om man jämför, vilket innebär att jag aldrig skulle komma på tanken att använda den med ett par tungdrivna hörlurar som Sennheiser HD 800 S eller – hör och häpna – HiFiMAN HE-1000SE. Det skulle jag ärligt talat inte göra BTR3 heller, eftersom båda är tämligen olämpliga för bärbart bruk. Dels för att de är öppna, men också för att de är för dyra för att jag ska våga ha dem med mig överallt.

Däremot kan det vara ett perfekt tillfälle att ta med sig ett par superbra slutna hörlurar som Denon AH-D5200 eller Beyerdynamic DT 1770 Pro. Hörlurar som är för tungdrivna för att det ska bli roligt att lyssna med mobiltelefonen, men som faktiskt får gott om krut med från BTR3.

 

FiiO BTR3 connections
USB-C-kontakten används både för laddning och som DAC-ingång från PC och Mac. Foto: Creative Commons

Väl omhändertaget ljud

FiiO ser också till att ljudkvaliteten bibehålls så bra som möjligt via Bluetooth genom att stödja de flesta kodekar av hög kvalitet. AAC till iPhone finns på plats, men ännu roligare är det för Android-användare som kan njuta av både aptX HD och LDAC. Du bör ställa in telefonen till LDAC med en gång, det ger bäst resultat. Då får du nästan fyra gånger högre bandbredd än vad iPhone-användare får med AAC (990 mot 256 Mbit/s).

Som en extra bonus kan du koppla datorn till USB-C-kontakten på FiiO-förstärkaren och använda den som USB-DAC. Och därmed få bättre ljud från den bärbara datorn än du är van vid. På insidan finns ett DAC-chip från AKM (4367A), och BTR3 ska kunna stödja högupplöst ljud upp till 96 kHz. Fast med Roon på min PC ville Roon hela tiden skala ner till 16 bit/44,1-48 kHz, beroende på den ursprungliga upplösningen. Detta betyder oftast att DACen inte stöder någonting mer. Jag uppdaterade firmware via FiiOs webbplats, men resultatet blev detsamma.

 

fiio-btr3 top
FiiO BTR3. Foto: Creative Commons

FiiO BTR3 i praktiken

Bluetooth-anslutning är enkel. Första gången den slås på går den i parkopplingsläge och du kopplar den till mobilen på samma sätt som med ett par trådlösa hörlurar. Nästa gång du sätter på den paras den ihop automatiskt.

Ljudet av den lilla prylen är mycket kraftfullare än jag trodde när jag beställde den för test. Som nämnts tidigare bleknar min iPhone med Lightning-adapter, nu kan jag nästan få fullt utbyte av de slutna Denon AH-D5200, och dessutom av de billiga med dunderbra planmagnetiska Massdrop/HiFiMAN HE4XX som jag köpte på drop.com.

Musiken får bra pondus i basen, med tuffa rytmer och mer liv än vad mobilen klarar av. I den här disciplinen är lilla BTR3 i samma liga som Audioquest Dragonfly Black, fast har ett något mer beslöjat stereoperspektiv. BTR3 har marginellt mer crosstalk, alltså att höger och vänster kanal smittar av sig på varandra en smula. Men det är ändå helt acceptabelt och det är kul att jag faktiskt kan koppla in en svindyra HiFiMAN HE-1000SE utan att det blir någon direkt kris. Tvärtom låter det rytmiskt och kul, och en fin antydan till hörlurarnas kvaliteter kommer fram.

Som PC-DAC är ljudet ännu ett snäpp bättre än med Bluetooth, och det bästa som BTR3 kan åstadkomma. Det är fortfarande en liten bit kvar upp till Dragonfly ens i dess billigaste variant, men hörlurarsuttaget på min bärbara dator kommer inte ens i närheten. Med andra ord fyller BTR3 en klar funktion, även om det inte hade funnits något trådlöst Bluetooth-ljud.

 

Klämman på baksidan gör det enkelt att sätta fast FiiO BTR3 på skjortkragen. Foto: Creative Commons

Slutsats

FiiO BTR3 är ingen nödvändighet, men gör livet som hörlursälskare lite roligare. Nu kan jag ta med mig paret som är mina favoriter för tillfället och lyssna på dem i nästan trådlöst tillstånd. Det är bara att gömma undan kabeln innanför jackan eller tröjan. Och ljudet är mycket kraftfullare än med mobiltelefonen, så att man kan blåsa liv i även ganska så besvärliga hörlurar.

Det skulle vara mindre meningsfullt om det inte hade varit för den inbyggda mikrofonen, som faktiskt medför något matnyttigt. Du slipper nämligen plocka fram mobilen när någon ringer. Bara att svara en av knapparna på FiiO-manicken och prata som vanligt. Med bättre samtalskvalitet än från de flesta trådlösa hörlurar.

Lägg sedan till USB-DAC-funktionen så kan BTR3 tillräckligt med konster, och har tillräckligt bra ljud, för att få vår rekommendation.

 

 itemprop

Kinesiska Ikko hoppade in direkt på vår favoritlista när vi testade in-ear-modellen Ikko OH1 i fjol. Nu har de kommit med uppgraderad specialversion, även om priset fortfarande ligger i den mer överkomliga änden.

Ikko OH10 är urfräst i koppar och belagd med pianosvart titan. Det är våldsamt läckert! (Foto: Ikko Audio)

Ikko OH10 Obsidian ser på pricken ut som sin lillebror, fast i ett snyggare utförande. I stället för blå anodiserad aluminium är OH10 urfräst i koppar, som sedan belagts med titan vilket ger kapslarna en läcker pianosvart yta som ska vara extra tålig mot repor. Det ingår sex par örontoppar, tre i silikon och tre i gummi.

Topptrimmad läckerhetsfaktor

På det stora hela har läckerhetsfaktorn skruvats upp ett snäpp. De löstagbara, flätade kablarna är mjuka och tråden i dem är av OFC-koppar (99,999 procent ren), pläterad med silver. Allt levereras i ett svart ”smyckeskrin” i flera våningar, där varje del har sitt eget utrymme. Etuiet är inrullat i ett stycke läder, där alla tekniska data är tryckta. Sådant är kul.

 

Ikko OH10 levereras i ett litet ”smyckesskrin”.

Ikko har månat om detaljerna på ett sätt som påminner om den galet luxuösa AKG N5005. Fast lite mindre genomarbetat, den svarta sammeten är lite dammig och den välkända doften av kinesisk maskinolja möter näsborrarna när man öppnar lådan.

OH10 Obsidian tillverkas som sagt i Kina, och om man söker efter information på tillverkarens webbplats är huvudspråket kinesiska, med klumpig engelska som andraval. Och manga-stilen på både webben och förpackningarna tilltalar förmodligen hemmapubliken mest. Lyckligtvis har det ingen inverkan på ljudet.

Ingen trådlöshet

Till skillnad från de flesta in-ear-hörlurar vi testar är Ikko OH10 Obsidian passiva och har kabel. Så det behövs ingen krånglig installation. Sätt i kontakten och lyssna. Om du har mobiltelefon med hörlursuttag, alltså. Annars behöver du en extern hörlursförstärkare med inbyggd DAC till USB- eller Lightning-anslutning.

Precis som OH1 är OH10 Obsidian en tvåvägskonstruktion. Basen hanteras av ett 10 mm dynamiskt element. Diskantregistret återges av en balanserad Knowles 33518-armatur, som även sitter i mycket dyrare in-ear-hörlurar, till exempel från FiiO.

Ljudkvalitet

När man har med in-ear-hörlurar att göra så är det viktigt för basåtergivningen att öronpropparna sitter helt tätt i hörselgången. Det sex topparna av varierande storlek och material underlättar för det.

När man väl har tryckt in öronpropparna ordentligt i öronen får man en varm och ganska gedigen bas. Särskilt de djupaste bastonerna är förvånansvärt nyanserade. Det är lätt att höra skillnad på en kontrabas och en elbas. Och bastrummorna i ”Right Hand Man” från Hamilton känns ända in i ryggraden.

 

De mjuka, flätade sladdarna är gjorda av silverpläterad OFC-koppar. (Foto: Ikko Audio)

Tyvärr är den övre basen inte lika välkontrollerad och kan bli dominerande. Men det är en skönhetsfläck på en produkt som låter mycket bättre än sin prislapp. Och en fläck som många kommer att uppfatta som charm.

Toppen tas om hand av den balanserade armaturen och här får man detaljer för alla pengarna – och mer än så. OH1 klarade sig utmärkt i det registret, och det verkar som om Ikko har få fram ännu mer gnistrande diskant ur OH10-modellen. De sköna, krispiga guzheng-strängarna i ”Fishing Junks at Sunset” från Concerts in China är spröda som rispapper. Utsökt!

Läs också AKG N5005 Highend-ljud som får plats i en tändsticksask.
 data-srcset

Mittemellan ytterområdena hittar man mellanregistret. Det nedre mellanregistret är en smula tillbakadraget och drar inte till sig samma uppmärksamhet som den tunga basen och den spröda knasiga diskanten. Balanserade armaturer täcker ett rätt så smalt frekvensområde, och det är ganska tydligt att armaturen i OH10 tar över först vid cirka 2 kHz, och att det dynamiska elementet har svårt att hänga med ända upp till övergångsfrekvensen. Det ger röster en lite torr klang, detaljerna framhävs men kan sakna kropp.

Det här kan verka kritiskt, men som alltid ska saker och ting ses i förhållande till prislappen. Och här ger Ikko OH10 Obsidian rejäl valuta för pengarna. När de är som bäst närmar de sig AKG 5005, fast man får ändå inte highend-monitorljud i hela tonregistret för det här priset.

 

Så här mycket ligger i lådan. Kvalitetskänslan är imponerande. (Foto: Ikko Audio)

Slutsats

Ikko OH10 Obsidian är en skön in-ear-hörlur som kostar lite mer än sin lillebror, men prisskillnaden motiveras mer än väl av bättre ljud. Och det var inte dåligt innan heller. Med undantag för just Ikko OH1 är balanserade armaturer något som man i normala fall måste gå upp till högre prisklasser för att hitta.

Från de obsidiansvarta kapslarna till den läckert tvinnade kabeln och den snygga förpackningen liknar det här är en dyrare produkt. Enda nackdelen är att du vid det här laget får leta länge efter en mobiltelefon med analog ljudutgång för att driva hörluren. Fast det går att lösa med en liten bärbar DAC – vilket Ikko också kan leverera.

 itemprop

Den tekniska utvecklingen av gaming-utrustning går blixtsnabbt. Undantaget är skärmupplösning. Full HD (1920 x 1080 pixlar) har varit standard i mer än ett decennium. Men nu tycks tiden vara mogen för att vända blad, eftersom skärmar med WQHD (2560 x 1440 pixlar) har blivit både billiga och snabba.

AOC CQ27G2U är en konkav skärm i WQHD-upplösning, vilket ger nästan dubbelt så många pixlar på skärmen som Full HD. Och utan att ge upp hastigheten: 144 Hz uppdateringsfrekvens och en 1 millisekunds reaktionstid är tillräckligt även för de snabbaste 3D-skjutaspelen, så länge du inte är professionell e-sportidrottare.

Bäst för spel

Skärmens krökning är läcker för spel, den bidrar till inlevelsen. För vanligt Windows-användande är det säkert en fråga om tillvänjning, det ser underligt ut när textraderna i ett Word-dokument är böjda.

 

Panelen är krökt så att alla delar av skärmen har samma avstånd till ögat. Böjda TV-skärmar är utdöda – men till spel fungerar de. (Foto: AOC)

När det gäller design så gör skärmen inte mycket väsen av sig. Kanten runt och det mesta av skärmen är av svart plast, prydd med metallic-röda ränder här och där. Skärmen kan lutas framåt och bakåt, men inte vridas horisontellt – vilket också skulle förstöra illusionen av att vara omgiven av bilden. Rör man på skärmen ger den med sig, men för de här pengarna kan man inte vänta sig något annat, och är helt OK. Det finns två HDMI-ingångar och en DisplayPort-ingång.

Skärmen kan höjas och sänkas och lutas. Den ger med sig lite när man rör vid den, men lär hålla för normal användning. (Foto: AOC)

Panelen är AOC:s egen, de är faktiskt en av branschens mest erfarna: AOC hör hemma i Taiwan och har tillverkat skärmar för export sedan 1967.

 

Krångligt menysystem

Menysystemet når man med en knapprad på undersidan. Knapparna är små och svåra att komma åt, och navigeringen är allt annat än intuitiv. Å andra sidan finns det alla funktioner man kan tänkas behöva, och när de väl är inställda så är behovet av att nå menyerna litet.

Precis som i de flesta skärmar i dag finns det inbyggda högtalare, ljudet överförs via HDMI och DisplayPort. Och precis som i de flesta skärmar är ljudet uselt. Men 2 x 2 W-högtalarna i AOC CQ27G2U är värre än normalt. De klarar nätt och jämnt Windows ”pling-ljud”, och bara glöm att titta på en YouTube-video – eller delta i ett Skype-möte för den delen.

En sak som inte ingår i det låga priset är Nvidia G-sync för att förhindra screen tearing. Här får man nöja sig med den tekniskt simplare AMD FreeSync. Båda teknikerna är utmärkta, men tyvärr inte kompatibla med varandra. Har datorn ett Nvidia-grafikkort, som de flesta kraftfulla speldatorerna, hjälper inte FreeSync. I praktiken lyckades dock AOC-skärmen hänga med fint utan synkroniseringshjälp.

Skarp bild och djupa färger

Om du fortfarande spelar i Full HD-upplösning så är det en smärre revolution att byta till AOC CQ27G2U enbart tack vare den skarpare bilden. Under förutsättning att spelet stöder upplösningen och datorns grafikkort kan hantera den extra mängden pixlar. Och oavsett upplösning ger den böjda panelen en bättre känsla av att vara med i spelet. CQ27G2U stöder HDR (High Dynamic Range) och det bör definitivt aktiveras eftersom skärmen får djupet och intensiteten som annars kan saknas.

Om du behöver en snabb och läcker skärm för spel och annan skärmunderhållning är AOC CQ27G2U ett bra alternativ. Det är varken sämre eller bättre än exempelvis MSi MAG272CQR som vi testade nyligen, men den är behagligt billigare.

 

AOC CQ27G2U har allt: Hög upplösning, snabb uppdatering och böjd panel. (Foto: AOC)

Slutsats

AOC CQ27G2U är en fin 27-tums spelskärm till ett lika fint pris. Med WQHD-upplösning och 144 Hz uppdateringshastighet är den en stor förbättring mot de flesta spelskärmar som har ett eller två år på nacken. Lägg därtill att panelen är konkav och att den stöder HDR, så har du en helhet som är svår att konkurrera med. De inbyggda högtalarna är usla, men inte mycket värre än man brukar hitta i supertunna skärmar, och eftersom man ändå använder ett headset när man spelar så påverkar det inte vår rekommendation.

 itemprop

Nästan alla datorer vi testar i Ljud & Bild är bärbara. Bärbara datorer kan vara praktiska, billiga och täcker de allra flestas behov. Men om du ska göra massor av seriös sifferbearbetning så behövs det en riktig stationär dator.

Acer ConceptD 500 är en stationär PC som främst riktar sig till de som gör tunga grafikberäkningar. Det kan till exempel vara professionella grafiker och arkitekter. Men priset är inte mer skräckinjagande än att den kan också vara intressant för fotoentusiaster och videoamatörer.

Den mest krävande uppgiften man kan ge till sin dator är spel. Därför är speldatorer byggda med den starkaste hårdvaran som går att köpa för pengar. Det har grafiska formgivare också börjat inse. Enligt Acer används 15 procent av alla sålda gaming-datorer aldrig någonsin till spel.

Med det som utgångspunkt lanserade Acer sin ConceptD-serie i april förra året. Det handlar om professionell utrustning med kraftfulla processorer och snabb grafik. Men anpassad för ett mer stillsamt liv på kontor. Acer ConceptD 500 är den minsta stationära modellen i serien. Den största, ConceptD 900, ​​bygger på dubbla Intel Xeon-serverprocessorer men i 500-modellen sitter det ”bara” en Intel Core i9-processor.

ConceptD 500 är en rymlig låda i det format som en gång i tiden kallades för ”minitower”. Drygt 40 cm på höjden och nästan en halvmeter på djupet. Med sin creme-färgade låda med rundade hörn är den tillräckligt snygg för att ha stående på skrivbordet, fast är stor nog att klara sig på golvet under.

Med sitt rundade creme-vita skal gör Acer ConceptD sitt bästa för att smälta in i inredningen – och kanske locka några Apple-fans att byta sida. Foto: Acer.

En gång i tiden var alla datorer stationära skrivbordsmaskiner som ConceptD 500: stora och rejäla vilket gjorde det smidigt att komma åt att byta ut och anpassa maskinvaran. Förutom det professionella grafikkortet, som kan uppgraderas på ett par minuter den dagen det behövs, finns det tre lediga expansionsplatser på moderkortet. På det stora finns det massor av bekvämlighet och gott om utrymme. USB-portar finns det till exempel hela åtta stycken av, varav fyra på ovansidan där det också sitter kortläsare, ljudutgång och trådlös Qi-laddning av mobilen. Eftersom fysiska medier är utdöda finns det inga öppningar för drivverk av något slag på fronten. Å andra sidan finns det en hörlurshållare som poppar ut när man trycker på den. Ja, faktiskt!

 

Teknik från översta hyllan

Hjärtat i ConceptD 500 är en Intel Core 3,6 GHz i9-processor med 8 kärnor och 16 trådar. Med andra ord en av de mest kraftfulla ”civila” processorerna från Intel och för övrigt samma som sitter i monster-speldatorn MSi GT76 Titan. ConceptD 500 har – precis som nyss nämnda MSi-laptop – hela 64 GB RAM ombord. För de flesta skulle detta vara ren galenskap, men när det gäller datorer för krävande, professionellt bruk är det vettigt. Det finns nämligen ingenting som kan göra Windows lika långsamt som brist på arbetsminne när det är stora mängder bild- och videodata som ska behandlas. I datorn sitter både en 512 GB SSD-disk och en fysisk hårddisk på 2 TB.

 

Professionell grafik

Det mesta av innanmätet i ConceptD 500 ser precis ut som i en normal superlyxig gaming-PC, men grafikkortet är annorlunda. Det är nämligen hämtat från Nvidias professionella Quadro-serie i stället för gaming-serien GeForce. Quadro RTX 4000-kortet är utrustat med 8 GB video-RAM.

”Professionell” ska dock inte utan vidare översättas med ”bättre och snabbare” än konsumentkorten. Quadro RTX 4000 bygger på samma processor som GeForce RTX 2080, men med färre shader. Det betyder att den har ungefär samma grafiska beräkningskraft som ett GeForce RTX 2070-kort, men är dyrare än lyxmodellen GeForce RTX 2080! Däremot, till skillnad från vad som verkar vara dålig ekonomi, har proffskortet hela fyra skärmutgångar: tre DisplayPort 1.4 och en USB-C med Thunderbolt. Allihop med stöd för 8K-upplösning i 60 Hz. Eller 4K i 120 Hz och HDR-färgdjup.

 

Ovansidan är en trämönstrad hylla där det är enkelt att komma åt anslutningar – och smidig trådlös laddning. Foto: Acer.

Känslan av kraft

Acer ConceptD 500 är startklar bara ett fåtal sekunder efter att man tryckt på strömbrytaren. Här gör den snabba processorn, SSD-disken och det rikliga arbetsminnet nytta. Och om man är van vid det makliga tempot i en Core i7-laptop, som den här artikeln skrivs på, så kan känslan av kraft från den snabba responsen lätt bli beroendeframkallande. Precis som den dåliga vanan att inte stänga ner Photoshop, Audition och Premiere efter användning utan bara minimera dem. Det finns ju tillräckligt med RAM för att det inte ska märkas.

Acer hävdar själva att ConceptD nästan är ljudlös (40 dBA). Mätningen är naturligtvis korrekt, men 40 dB får man bara på en meters håll. När datorn står på skrivbordet är fläktljudet tydligt så fort processorn börjar arbeta. Inte det vinande ljudet från en pytteliten laptop-fläkt, utan det djupa, gemytligt susandet från tre stora ventilatorer. Tower-datorer hör hemma nere på golvet.

 

Benchmarks

Acer ConceptD 500 är utrustad med en av de snabbaste ”normala” processorerna du kan köpa för pengar: Intel Core i9-9990K. Därför är det inte så konstigt att GeekBench-resultaten är bland de bästa vi har uppmätt någonsin – och matchas bara av PC-datorer med samma processor! I GeekBench 5 får den 1 267 poäng singlecore och 8 105 multicore. Ett resultat på 6 605 i PCMark 10 visar också att datorn här är byggd för mer krävande kontorsarbete än testet simulerar. Vilken typ av arbete demonstreras av CineBench-testet: 3D-rendering med 237 bilder i sekunden är nästan dubbelt så mycket som normalt – och då menar vi kraftfulla normala datorer med snabb grafik, märk väl.

Även om det här inte är någon gaming-maskin så bussade vi ändå 3D-testerna TimeSpy och FireStrike på den. Resultaten 7 365 i TimeSpy respektive 16 402 i FireStrike är respektabla – men de överträffas av datorer med GeForce RTX 2080-grafik.

 

Acer ConceptD 500 är en arbetshäst, byggd för tunga beräkningar, antingen på kontoret eller hemma med redigering av foton eller videor. Foto: Acer.

Slutsats

Acer ConceptD 500 skiljer sig från de flesta datorer vi testar. Både genom att vara stationär och genom att rikta sig mot en professionell publik. Och låt mig konstatera att på det som den är gjord för, är den enastående. Även på en nivå där professionella grafiker med fördel kan överväga att titta på något annat än Apple-produkter – där man får betala det dubbla för en Mac Pro med samma antal processorkärnor, 48 GB RAM och det minsta Radeon Pro-grafikkortet.

Ska jag jämföra med andra PC-datorer i samma viktklass så är Acers egen Predator Helios 700 en av de närmaste konkurrenterna. Den är ett par tusenlappar dyrare, men i egenskap av en gaming-dator ingår både tangentbord och skärm i priset. De två maskinerna är lika snabba mätt i ren datorkraft, men den GeForce 2080-baserade Helios 700 är betydligt snabbare på 3D-grafik. Fast utan att kunna hantera riktigt lika många enorma skärmar som ConceptD 500. För en lång dags arbete vid skrivbordet skulle jag välja den stationära. Kunde man bara få den med GeForce 2080-grafikkortet i Helios 700 så skulle det vara det bästa av båda världar.

 itemprop

Röst var inte bara Hegels första vita förstärkare och den första som kunde fjärrstyras via nätverk, utan också den första integrerade för 20 000 kronor som hade SoundEngine2. Således den senaste versionen av Hegels teknik som markant minimerar brus i musiksignalen.

Läs också Hegel Röst Hegels första designförstärkare låter större än den ser ut och kan en del nya trick.
 data-srcset

Enligt Hegel kan du betrakta SoundEngine som ett slags ”brusreducerande hörlurar för den elektriska signalen”. Och det är ingen tvekan om att Röst är en ganska så exceptionell förstärkare, framför allt med tanke på dess kompakta yttre. Du får plats med den i vilken bokhylla eller TV-bänk som helst och den driver i princip alla högtalare med övertygelse. Upp till en viss nivå. Ska du spela öronbedövande högt så är H190 ett bättre – men dyrare – alternativ.

Kolla Gråbeins test av Hegel H120 i videon ovan.

Röst var också Hegels första förstärkare som hade en ny och behaglig OLED-skärm i stället för det aningen intensiva blå teckenfönstret med streckad upplösning.

Med digitala ingångar, AirPlay och DLNA-nätverksuppspelning var Röst en förstärkare för alla. Alltså både för de som ville ha det enkelt, användarvänligt och med en slimmad och snygg formfaktor. Men också för de som var villiga att betala lite mer för att få bättre ljud.

 

I likhet med föregångaren Röst finns H120 i vitt. Foto: Hegel

Inga invändningar

Jag hade egentligen inga klagomål på Röst, annat än att effekten hade halverats jämfört med föregångarens 2 x 150 watt (H160). Och att basen lät lite ”torr”. Men Röst lät ändå bättre på alla sätt. Kontrollen i basen var bättre och ljudbilden svävade mer viktlös i luften. På bekostnad av att det maximala ljudtrycket var 3 dB lägre.

Nya funktioner

Att göra en ”förstärkare för alla” innebär en del förpliktelser. I dag betyder det att förstärkaren även måste ta hänsyn till personer i ena änden som vill ha Spotify Connect och finsmakare i andra änden som vill ha Roon-avspelning. Röst uppfyllde inte de här behoven.

 

Hegel H120_Black_ANGLE
Till skillnad från Röst finns H120 även i svart. Foto: Hegel

Nya H120 har däremot Spotify Connect och Hegel lovar att det inom en snar framtid kommer en kostnadsfri Roon-uppdatering, som förvandlar förstärkaren till en fullvärdig Roon-endpoint i nätverket. Man behöver alltså inte använda en USB-kabel mellan datorn och H120, utan kopplar bara förstärkaren till nätverket med en ethernet-kabel. Tyvärr har den här uppdateringen blivit försenad och är alltså ingenting som jag har kunnat testa. I stället har jag för det mesta spelat via USB från datorn, med Roon som avspelare. Då är den maximala upplösningen 96 kHz.

Hegel H120 har tillräckligt med digitalingångar, inklusive USB-B till PC och Mac. Men även en balanserad analog ingång finns på plats. Foto: Hegel

Annars väldigt lika

I H120 har Hegel behållit Rösts effekt och om man går igenom specifikationerna så ser de två faktiskt identiska ut på papperet. Även utseendet är precis likadant. Undantaget är att av/på-omkopplaren är lite mindre och sitter mer mot mitten längst ner på fronten, medan den satt undertill på vänstra sidan på Röst. Big deal. När jag ser de två förstärkarna ovanpå varandra ser jag också att H120, som vi fick i vitt utförande, har en vitare vitfärg. ”Vårt” exemplar av Röst har ett litet gulstick om man jämför.

Effektmodulen är densamma som i Röst, men Hegel har stoppat i en ny bättre DAC, och förförstärkarsteget ska också vara förbättrat. Men det är ändå med de digitala ingångarna som de största skillnaderna visar sig.

Hörlurar

Hörlursuttaget är också markant bättre. Hörlurar låter mycket bättre med H120 än med Röst. Bättre baskontroll och mindre förvrängning när man spelar högt. Om du har ett par riktigt bra hörlurar så får H120 fram det.

 

Hegel H120 vs Rost
Hegel H120 ovanpå föregångaren Röst. Det syns inte så tydligt på bilden, men Röst har lite gult i vitfärgen, H120 är mer helvit. Foto: Geir Gråbein Nordby

Låt musiken strömma!

Eftersom de flesta förmodligen kommer att använda H120 för att driva ett par ordentligt bra högtalare så fokuserar jag mest på det.

De trofasta Audiovector R3 Arreté är de första som får prova. Låten From This Place från Pat Methenys senaste album med samma namn är en lugn jazzballad, med ett snyggt intro med stråkar, läcker akustisk gitarr och Meshell Ndegeocellos röst i mitten. Spelat från Tidal i Roon (96 kHz MQA, software-avkodat) är ljudet från Hegel H120 vackert luftigt och strängarna får sprida sig genom luften som en gas, precis som de ska. Meshells röst har koll på nyanserna och även om kontrabasen inte är instrumentet som har största fokus här så är det viktigt att betona fundamentet i den för att ge ljudbilden en stabil grund. Det klarar H120 på ett imponerande sätt och låter egentligen som en mycket större förstärkare.

Hegel H120_White_Front
Kompakt, praktisk og meget vellydende. Foto: Hegel

Det är inte lika enkelt att höra förbättringen från Röst till H120 som det var att höra den från H160 till Röst. För när jag spelar musiken med Röst så bjuder den på i stort samma sak. Fast ljudet är inte fullt lika upplöst och gasliknande.

Rap

När man sedan börjar ratta upp ljudet med Eminems Without Me så blir det tydligt att även om H120 inte kan spela högre så låter den tuffare i basen. Kontrollen är nog ungefär densamma, men med högre upplösning i basen får man bättre fokus på rytmsektionens snabba start och stopp.

När jag går tillbaka till Pat Metheny hör jag att ljudet från kontrabasen är aningen mindre transparent och ”analogt” med Röst. Vi snackar nyanser, har du redan en Röst så skulle jag inte tänka på att byta. Men jo, du får lite extra med H120.

Billie Eilishs snygga James Bond-ballad No Time To Die är mäktig, genom Hegel och Audiovector sätter sig hennes röst i ryggmärgen.

Elektrostater

När jag byter till ett nytt par högtalare, elektrostaterna Martin Logan ElectroMotion ESL X, händer det saker. Eftersom panelerna spelar både mellanregister och diskant finns det en perfekt sömlös sammanhållning i de ljusaste frekvensregistren Basen är lite slappare än hos Audiovector och högtalarna är en svårare last. De sjunker ner till 1,6 ohm vid 20 kHz, vilket bör betyda att olika förstärkare återger övertonregistret på olika sätt med de här högtalarna.

Både Röst och H120 betonar elektrostathögtalarnas oerhört snabba respons. H120 är mer finmaskig, Auroras röst är bättre definierad i Walking in the Air och kommer ut längre i rummet. Det är intressant att högtalarna inte kommer i närheten av upplösningen i de mer traditionella Audiovector R3 Arreté och eftersom jag tycker att de får fram skillnaderna lika bra som ESL X så återgår jag till dem.

Konkurrenter

När vi pratar om kompakta förstärkare i den här prisklassen så ligger det nära till hands att nämna Naim Uniti Atom. Den är inte lika neutral som Hegel, men låter mer engagerande än Röst på låg volym. Eftersom Röst kan låta lite ”torrt” medan Atom har en saftigare bas. H120 har mer av den engagerande basen, och drar man upp ljudnivån så tappar Atom andan tidigare. H120 är alltså en mer komplett förstärkare än både Atom och Röst, om man bortser från att strömningsdelen i Atom är i en annan division.

Vi inkluderar också NAD M10, som har 100 watt och dessutom full MQA-avkodning. De 100 wattarna i klass D ger inte så väldigt mycket mer headroom, men den låter också bra. Och om du har ett mindre optimalt lyssningsrum så kan den inbyggda Dirac Live-rumskorrektionen göra underverk för ljudkvaliteten. Vilket innebär att Hegel H120 har en reell konkurrent i NAD.

Sin egen största konkurrent

Men H120:s största konkurrent är ingen av de ovan nämnda. I stället kommer den från Hegel själva. För om du ökar budgeten med bara 3 000 kronor så får du nu den ännu bättre H190. Den har nämligen gått ner i pris sedan HiFi Klubben tog över agenturen och den kan allting som H120 kan, fast bättre. Dubbla effekten, ännu häftigare bas och bättre ljud. Om du ska satsa på H120 i stället för H190 så måste det i så fall bero på att du har fallit för det kompakta formatet och tycker att H190 är för stor. För annars är den så mycket bättre att jag aldrig ens skulle ha funderat på att spara de extra tusenlapparna utan slagit till direkt!

Slutsats

Hegel har gjort en förbättrad efterträdare till den kompakta Röst, en förstärkare som är tillräckligt grund och platt för att passa in i praktiskt taget vilken bokhylla som helst. Men varken Röst eller efterträdaren är någon mes, båda driver de flesta högtalare med övertygelse, även om effekten ligger på fel sida om 100 watt.

När du har imponerats färdigt av den strama baskontrollen och upplösningen i bastonerna så kan du börja njuta av den stora, gasliknande ljudbilden som H120 målar upp. Ljudet är inte direkt något kvantsprång jämfört med Röst, men utan tvekan bättre. Nytt är också stöd för Spotify Connect, och snart blir den Roon Ready.

Trots en del konkurrenter i prisklassen är det kanske Hegel själva som kommer att stjäla flest marknadsandelar från H120. För bara tretusen kronor får du nämligen H190, som är ännu bättre. Men om du har ont om plats och vill ha den strama baskontrollen som Hegel är kända för så är H120 ett strålande val.

 itemprop

En helt annorlunda högtalare som Martin Logan Electromotion ESL X kan något som många andra inte kan. Och om man kan leva med ett par kompromisser så kan man få en ljudkvalitet med ett par alldeles praktfulla egenskaper.

När allt är lika lyckat som här får man både kraftfull bas och kristallklart ljud, fast det kräver några lite oortodoxa lösningar.

Den ovanliga högtalarkonstruktionen tar plats i den långa raden av hybridhögtalare från Martin Logan. De har länge byggt högtalare med två helt olika tekniska lösningar och har nästan fulländat kombinationen av konventionella baselement och elektrostatelement – så kallade XStat.

Det här är en dyrare och mer komplicerad lösning än den traditionella som går ut på att kombinera ett dynamiskt baselement som har spole, magnet och konformat membran med ett litet kalottformat diskantelement – i en enda låda.

Från sidan ser man baslådan med de två baselementen.

Giftermålet mellan helt vanliga baselement och ett genomskinligt elektrostatmembran kombinerar det bästa från båda världar och skapar ett dynamiskt, fokuserat och öppet ljud som är sällsynt i den här prisklassen.

Det genomskinliga membranet är en strömledande film som är så lätt att den måste spännas upp på en vertikal, krökt ram så att den inte blåser bort när strömmen sätter membranet i rörelse.

I kabinettet som ramen är fastskruvad i sitter två kraftfulla 20 cm baselement – ett på framsidan och ett på baksidan – baskabinettet fungerar som högtalarens subwoofer. Det täcker frekvensregistret från 41 till 400 Hz. Resten av musiken kommer från det 101,6 cm långa och 21,8 cm breda XStat-elektrostatmembranet.

Svårigheten är att få de sammanlagt fyra baselementen att reagera lika snabbt som den transparenta elektrostaten. Eftersom den tunna filmen har så mycket lägre massa än basmembranet – som dessutom släpar på en talspole – har Martin Logan jobbat länge med att utveckla ett effektivt delningsfilter med bland annat kondensatorer med polyesterfilm och stållaminerade induktorer.

Bara en delning

Flortunna membran reagerar snabbare, det hör man här.

De två baselementen är monterade rygg mot rygg i ett basreflexkabinett med porten i botten, och delas så långt ner som elektrostatelementet tillåter. Det bakre elementet är avstämt att spela från 100 Hz och nedåt och det främre delas vid 400 Hz.

Ett större elektrostatmembran, som det i Martin Logan Impression ESL 11A, har större bandbredd eftersom ytan är större, så i ESL 11A kan delningsfrekvensen sänkas till 300 Hz.

ESL 11A har aktiva basar (inbyggd basförstärkare) och rumskorrektion, men ESL X är en passiv högtalare. Elektrostatmembranet behöver ström, som det får från två små 15 V-transformatorer, i övrigt är anslutningarna tämligen konventionella, med ordentliga kabelterminaler för bi-wiring/bi-amping.

Alternativ

 

XStat-elementet är krökt för att ge bättre horisontell spridning.

Det finns inte många liknande högtalare i den här klassen. Den något mindre och 20 000 kronor billigare Electromotion ESL (utan X) är det enda alternativet bland hybridhögtalare. Bland de konventionella högtalarna kan kanske den retro-coola JBL L100 Classic vara ett alternativ. Den väldigt lyckade KEF R11 är ett annat och Sonus fabers Sonetto-serie ett tredje.

De har alla sina givna kvaliteter, men ingen av dem har Martin Logan-högtalarnas superneutrala mellanregister och blixtsnabba transientrespons.

Placering

ESL X är 150 cm höga, 24 cm breda och baslådan sträcker sig 53 cm bakåt, men de kan placeras nära bakväggen. Det transparenta elektrostatiska membranet är en designbonus eftersom man ser bakväggen genom högtalarna. Alltså verkar inte högtalarna lika dominerande i rummet.

Eftersom elektrostaten är öppen på fram- och baksidan strålar ljudvågorna bakåt också. För att timingen ska bli så optimal som möjligt är det viktigt att avståndet från högtalarna till bakväggen är detsamma för höger och vänster högtalare.

Under baskabinettet sitter gummerade fötter, där gummitoppen kan tas bort om man föredrar att använda piggarna för att få bättre stabilitet på en matta.

Martin Logans användarmanualer är bland de bästa som finns, de beskriver väl varför de rekommenderar att högtalarna vinklas in mot mitten av soffan. Då får man den bästa balansen i ljudet och undviker oönskade reflektioner från sidoväggarna.

Devialet ​​Configurator

Vårt testpar spelade med olika förstärkare, från nya Hegel H120 till Rotels nya highend-förstärkarkombination i Michi-serien. De testades också med Devialet Expert 220 Pro, som har högtalaranpassad digitalbehandling. Där man korrigerar för timing i frekvens mellan höger och vänster högtalare, skyddar baselementens talspolar från överbelastning och korrigerar basresponsen.

Så här ser SAM-konfigurationen av ESL X ut i Devialet Configurator.

Devialet kallar tekniken för SAM och även om högtalarna låter bra med alla bra förstärkare så stramar en Expert Pro med SAM till fokus pyttelite och ger basen lite bättre räckvidd.

Oavsett vilken förstärkare man föredrar så finns det en poäng med att tänka på att högtalarnas impedans på 6 ohm inte är konstant. Den ändras med frekvensen och sjunker till 1,6 ohm vid 20 kHz. Det kan ge problem för en del rörförstärkare och strömsvaga förstärkare med måttlig dämpfaktor.

Blixtsnabb dynamik

Två 20 cm-basar, en fram och en bak.

Efter en noggrann placering i testrummet och några dagars inspelning var det dags för ännu en djupdykning i hybridhögtalarens kvaliteter.

Men låt oss ta bristerna först.

ESL X har märkbart kraftigare och mer dynamisk basåtergivning än Electromotion ESL, och även om den spelar lite högre så når den inte samma volym som ett par KEF R11 eller Audiovector R3 Arreté. Gillar man fet bas och hög musik är detta knappast högtalaren man ska välja.

Elektrostaten har bara 30 graders horisontell spridning av ljudvågor, så de måste vinklas inåt för att lyfta diskanten på plats i ljudbilden. Men det betyder också att den optimala lyssningsplatsen är en aning begränsad. Två, tre personer kan sitta bredvid varandra och lyssna, men bara den som sitter i mitten får balansen i ljudet helt perfekt återgiven.

När allt klaffar – förstärkaren, placeringen, musiken – och man känner sig upplagd för musikalisk underhållning, är det få högtalare som kan matcha det kristallklara ljudet från en elektrostat.

I Khalids Better känner man basen tydligt i magen och rösten är perfekt fokuserad mitt i ljudbilden. Byter man till Mirella Frenis sopran i Puccinis La Bohème märker man omedelbart hur fantastiskt ofärgat ljudet är. Sångrösten är så skarp att den kan användas som kniv, men den är aldrig obehaglig.

Högtalarens diskantrespons kan mycket väl sägas vara avslappnad i de översta oktaverna, det kan vara anledningen till att man sällan känner obehag när man spelar opera så högt som den bör spelas.

Det är nästan omöjligt att hitta någon förvrängning på normal lyssningsvolym. Keith Jarretts trio i Inside Out, eller Pat Methenys liveinspelning av Are You Going With Me, är glasklar och ren. De sammanlagt fyra baselementen spelar stramt och mäktigt, och elektrostatens öppna och transparenta återgivning ger pianoklangen massor av nyanser och detaljer.

De dyrare R3 Arreté är ännu mer upplösta och detaljerade, men inte riktigt lika neutrala i mellanregistret. Perspektivet är bergfast och ljudbilden övertygande djup, och förmågan att skapa den eftertraktade holografin i rummet mellan högtalare och lyssnare är enastående och något man ofta bara upplever med en lyckad elektrostatkonstruktion.

Slutsats

Martin Logans Electromotion ESL X har kanske det mest naturliga och ofärgade mellanregistret av alla högtalare i den här klassen. Den har dessutom blixtsnabb dynamik och ytterst generös basåtergivning. Andra högtalare spelar högre, men få spelar lika kristallklart, rent och fokuserat – och parar man ihop ESL X med en riktigt bra förstärkare så är allt dukat för musikupplevelser som konventionella högtalare får svårt med att matcha.

 itemprop

Norska Kygo har gång på gång visat att det inte måste vara något negativt när en DJ sätter sitt namn på hörlurar. Antingen det gäller helt trådlösa proppar som E7/900 , brusreducerande hörlurar som A11/800 eller streetlurar som A6/500. De senare var visserligen utmärkta, men inte helt billiga. Så vad händer när de drar ned priset till hälften med Kygo A3/600?

Stilen blir helt annorlunda. Där de förstnämnda förde tankarna till Denon och lurar man kan se på affärsflyget, påminner A3/600 mer om streetlurar som Urbanista. De kan fås i svart, vitt eller grått. Det är också plast som dominerar, snarare än metall och konstläder. Men det är inte nödvändigtvis bara negativt, för de känns funktionella och lättskötta. Det är naturligtvis metall där det behövs, som i gångjärnen. Det är nämligen en fördel som A3 har mot A6, att man kan fälla ihop dem inför resan. Samt stoppa dem i förvaringspåsen om de ska ligga i väskan.

A3/600 går att fälla ihop, till skillnad från A6 (Foto: X by Kygo)

Öronkuddarna är klädda i konstläder och stoppade med memory foam. De formar sig alltså efter öronen på ett behagligt sätt. Däremot klämmer de en del mot öronen. Eftersom bågen dessutom inte är stoppad, utan bara klädd med något gummiliknande material, så är de inte speciellt bekväma i längden. På högra kåpan sitter de normala tre knapparna för att styra uppspelningen och svara i telefon. Knapparna är lagom stora och lätta att hitta med fingret. Där sitter även anslutningen för ljudsladden samt USB-kontakten. Tyvärr är det gammal mikro-USB-kontakt och det finns ingen snabbladdning. Man kan inte heller använda Kygo Sound-appen för att justera ljudet.

Gummi i bågen är inte lika bekvämt som riktig stoppning (Foto: X by Kygo)

När vi sätter på de första låtarna i vår spellista är det akustiskt, där man vill ha naturtrogenhet och detaljrikedom. Vi är inte speciellt imponerade då det låter hårt och påträngande. Med pop blir det bättre då det ställer mindre krav. Men så frångår vi spellistan och klämmer på Kygos remix av Coldplays ”Midnight” och då faller plötsligt pusselbitarna på plats. Det är naturligtvis detta hörlurarna är tunade för. Det är medryckande och tufft, precis det urbana ljud som lurarna är gjorda för.


Slutsats

De billigaste lurarna i Kygos sortiment är naturligtvis en kompromiss. De har inte samma premiummaterial som de dyrare lurarna och är inte heller lika sofistikerade ljudmässigt. Däremot passar ljudet perfekt för Kygos publik. Och de är faktiskt hopfällbara vilket de dyrare märkligt nog inte är. De är alltså lätta att ta med sig, och även hanteringen är enkel. Öronkuddarna är mjuka men lurarna kan bli lite obekväma i längden.

 

 itemprop

Jays är duktiga på att ta fram precis de rätta lurarna för olika behov och prisklasser. Som referenspropparna Q-Jays, eller mellanprislurarna u-Jays Wireless. Jays x-Five Wireless ligger i en lägre prisklass, liksom de likaledes nysläppta a-Seven Wireless.

En sober design som man inte behöver skämmas över på bussen (Foto: Jays)

Dessa är dock en mer kompakt streetlur som kan fällas ihop helt för att i nödfall knölas ner i en jackficka. Av förklarliga skäl känns de inte lika lyxiga som u-Jays då det mesta är i plast. Kvalitetskänslan är dock bra och det är inga delar i konstruktionen som känns bräckliga. Både öronkuddarna och bågen är klädda med konstläder. Det gör att de känns mjuka och sköna samt att de är lätta att hålla rena. Kuddarna är stoppade med memory foam som formar sig efter huvudet. Eftersom lurarna dessutom är bland de lättare i testet så glömmer man nästan bort att man har dem på sig.

Leder och gångjärn gör att de tar lite plats i väskan (Foto: Jays)

Kontrollerna är tre små knappar i underkanten på den högra kåpan. Det är inte helt lyckat då man verkligen får känna sig fram med tummen och hoppas att det är rätt knapp. Strax bredvid sitter anslutningen för ljudsladden, om man vill koppla dem till en ljudkälla som inte kan sända trådlöst. På den andra kåpan sitter USB-anslutningen för att ladda dem. Trist nog är det en gammal mikro-USB-anslutning och det finns följaktligen ingen snabbladdning av lurarna heller. Jays har inte heller någon app för fler inställningar av lurarna eller ljudprofilen.

Knapparna på högra kåpan är dock lite väl svåra att komma åt (Foto: Jays)

På det hela taget låter x-Five Wireless så pass bra som man kan förvänta sig i prisklassen. De är inte neutrala utan har skruvat upp mellanregistret och diskanten, vilket kan vara bra för att lyfta fram sången ur mixen. Ska man vara lite kritisk så tenderar dock diskanten att bli vass om man pressar den. Basen går tillräckligt djupt men har för en gångs skull inte överdrivits, vilket kanske vissa saknar i ett par streetlurar.

Slutsats

På sätt och vis prickar Jays X-Five Wireless av checklistan för ett par streetlurar. De kan vikas ihop och bli så kompakta att de är praktiska att ha med sig. De är lätta och väl vadderade vilket gör att de sitter mycket skönt på huvudet. De har en batteritid som mer än väl räcker hela dagen. Dessutom behöver man inte skämmas över utseendet. Förvånande nog har de inte en dånande bas, men det är nog många av oss som faktiskt föredrar att det istället är sången som lyfts fram.

 itemprop

Ljudet är som man kan förvänta sig av en massiv monsterförstärkare. Mäktigt, dynamiskt och levande, nästan fysiskt och med en extrem gåshudsfaktor. Men det står ingen monsterförstärkare i rummet. I stället syns den knappt från soffan.

Inte ens fjärrkontrollen ser ut som man kunde förvänta sig. Precis som själva förstärkaren är den minimalistisk, skinande blank och huggen ur ett stycke aluminium. Allt är så elegant utfört och samtidigt så excentriskt att det bara kan vara franskt.

Devialet tog oss med storm när de debuterade med dunder och brak 2011, med förstärkaren D-Premier. Anfadern till Expert 220 Pro, som vi testar här. Sedan 2011 har ingenjörerna på Devialet varit trogna sitt grundkoncept, men förädlat det i flera steg fram till dagens generation.

Som alltså inte är som andra förstärkare. Vare sig på in- eller utsidan.

Det finns inga kylflänsar, handtag eller rattar. Inga knapprader, VU-mätare eller moduler heller. Bara en helt platt låda med skinande blank yta. Som man alltså knappt ser från soffan.

Expert 220 Pro är ett nummer starkare och bättre utrustad än Devialets instegsmodell, Expert 140 Pro.

ADH-förstärkare

Hybridkonstruktionen med analoga och digitala förstärkarkretsar är hjärtat i Devialets förstärkare.

Inuti hittar vi samma teknik med ADH (Analog-Digital Hybrid) som kombinerar ett analogt klass A-förstärkarsteg, som levererar spänningen till högtalarna, med ett digitalt förstärkarsteg (klass D) som levererar ström till högtalarna.

Devialet hävdar att de har lyckats reducera förvrängningen ytterligare i 220-modellen jämfört med föregående generation av Expert Pro, och samtidigt ökat effekten till 220 watt (mätt i 6 ohm). Men det är inte allt. I en 220 Pro får man ett par extra RCA-ingångar, för antingen analogt stereoljud eller två digitala ingångar. Den har även en balanserad digitalingång och ett mer avancerat phonosteg för MM- och MC-pickuper med större anpassningsmöjligheter för hundratals pickuper som ligger i en databas.

RAM och SAM

En annan funktion är SAM (Speaker Active Matching), som kan sättas in i förstärkaren som en konfiguration, och precis som phonostegets RAM (Record Active Matching), som är anpassas efter en viss pickup, matas högtalarens SAM-data in i förstärkaren med ett minneskort.

RAM och SAM aktiveras i Configurator-verktyget som man måste ut på nätet för att kunna använda. Man loggar in på Devialets hemsida, anger förstärkarens serienummer och går till konfiguratorn. Där kan man konfigurera ingångarna som man vill, leta upp pickupen i RAM-databasen och ladda ner SAM-data om de finns för högtalarna man har.

När minneskortet sticks in i förstärkaren så läggs den nya konfigurationen in. När man sedan väljer skivspelaringången är phonosteget anpassat till pickupens utgångsspänning, belastningsimpedans och RIAA-karaktäristik.

Den analoga signalen från pickupen passerar alltså genom den valda RIAA-kurvan och 24-bitars, 192 kHz-signalbehandling med absolut noll brus.

Användaren kan anpassa in- och utgångarna på Expert Pro-förstärkaren så att de passar signalkällor, pickuper och högtalare.

Med SAM anpassas högtalarnas impedanskurva, frekvensrespons och avvikelse mellan högtalarna, vilket resulterar i att en liten stativhögtalare plötsligt går mycket djupare i basen och att det valda högtalarparet får snudd på helt perfekt timing mellan höger och vänster kanal.

En annan effekt av SAM är att baselementens slaglängd inte längre pressas för hårt när man spelar väldigt högt. Kompenseringsfiltret i SAM-filen övervakar baselementens rörelser i realtid och skyddar mot överbelastning.

Det finns fler än 800 högtalarmodeller i Devialet-databasen och antalet växer ständigt.

Strömning – eller AIR som det också kallas

Devialet Expert 220 Pro är precis som alla Devialet-förstärkare utrustad med AIR, som en ingenjörsförkortning för Asynchronous Intelligent Route. Man kan strömma musik till förstärkaren antingen via ethernet eller trådlöst med Wi-Fi Direct, i upp till 24 bit/192 kHz-kvalitet. Ett musikbibliotek som är kopplat till nätverket, Spotify direkt från mobilen, Tidal Masters från laptopen eller en Roon-klient, allt fungerar med Expert Pro, som dessutom stöder bit perfect för bättre ljud.

Det finns en app som väljer källa och styr Expert Pro, fast jämfört med exempelvis Naims app är den tämligen barskrapad på inställningar. Men har man ett Roon-abonnemang så får man bättre översikt och styrning av förstärkaren via mobilen.

Pro 220 har högre effekt, och fler ingångar, än Pro 140.

Himmelsk uppenbarelse

Det tar inte lång tid förrän man inser att det inte bara är designen och tekniken som är speciell med en Devialet-förstärkare. Ljudet som kommer ur högtalarna kan få även välrenommerade muskelförstärkare att rodna förläget. Den lilla Devialet-förstärkaren kan utmana alla förstärkare som vi har testat i prisklassen upp till minst 100 000 kronor.

Här får man inte bara en streamingförstärkare med DAC och phono-steg, man får dessutom ett ljud av en klass som vida överträffar det mesta vi har testat. Frågan är om det egentligen finns någon mer komplett och välljudande förstärkare för de här pengarna.

Den fick leka med Vivid Audio Kaya 90 i Geirs test av dem, och spelglädjen var överväldigande tillsammans med Audiovectors fantastiska R3 Arreté. Den kompakta favorithögtalaren och vår referens i prisklassen, Dynaudio Special Forty, lät ett par snäpp större med Expert 220 Pro när SAM aktiverades. Och de fina hybrid-elektrostaterna från Martin Logan – Electromotion ESL X – fick tvättäkta djupbas.

Så här ser det ut när en Martin Logan ESL X är konfigurerad i SAM.

Det finns kraftigare förstärkare där ute, till exempel McIntosh MA9000 och Gryphon Diablo 300, och klangen är varmare och mer raffinerad i en Audio Research GSi 75. Men Devialet-förstärkarens trumfkort är högtalaranpassningen, som för många kanske är det tyngsta skälet till att välja just en 220 Pro.

Stråkarna i ouvertyren till Puccinis La Bohème låter både mäktiga och raffinerade på samma gång. När det trycker till från orkesterdiket känner man det i magen. Förstärkaren håller ingenting tillbaka. De lättdrivna Audiovector-högtalarna har jag aldrig hört låta bättre, och Electromotion-basåtergivningen trollar med orkesterns basar. En subwoofer hade knappast gjort det bättre.

Men det är det avslappnade, naturliga och organiska flytet i musiken, som påminner om en hybrid mellan en välkonstruerad rörförstärkare och en muskulös MosFet-förstärkare, som är så förförande. Den aningen skarpa pianoklangen i Keith Jarretts Köln-konsert framträder tydligt i ljudbilden, men konsertsalen känns större samtidigt som man förflyttas lite närmare scenkanten än med exempelvis McIntosh MA7200. Som ligger i samma prisklass.

McIntosh-förstärkaren låter fylligare, även i basen, och har bättre dynamisk kontroll. Men det är bara tills SAM aktiveras från fjärrkontrollen. Då blir basen hårdare i Expert 220 Pro, den går djupare och den dynamiska kontrasten blir hörbart bättre. Phonosteget är också bättre i 220:an, både vår Audio-Technica ATH-OC9XSH och en Ortofon Cadenza Bronze lät rappare, öppnare och mer fokuserat med Devialet.

I ovan nämnda La Bohème föredrog jag vokalklangen i McIntosh-förstärkaren. Detsamma gällde så vitt skilda röster som Bob Dylan och Khalid, men Kari Bremnes klockrena röst lät bättre definierad med Devialet.

Slutsats

Devialet-förstärkaren flyttar musiken tre rader närmare lyssnaren och återger inspelningens akustik med enastående precision. Den har total kontroll från djupbas till diskant, ända tills den pressas över sin förmåga. Då hålls dynamiken tillbaka och förstärkaren kämpar lite för att behålla greppet. Skulle man behöva ännu mer kraft än vad Expert Pro 220 kan leverera så kan man köpa en så kallad Companion-förstärkare. Det är en extra förstärkare som när den kopplas ihop med den Pro 220 man redan har fördubblar effekten och halverar förvrängningen så att ljudet i anläggningen förbättras flera snäpp till. De flesta av oss kommer dock långt med en enda Expert Pro 220 – som vi inte tvekar att kalla för den mest kompletta highend-förstärkaren i sin klass.

En extra förstärkare fördubblar effekten och halverar förvrängningen, då har man en Devialet Expert Pro 440.
 itemprop

TV-apparaterna blir större och större, det verkar nästan som om 65 tum har blivit den nya folk-TV:n. Och det skulle inte förvåna mig om 65-tummaren om några år förvisas till sovrummet, för att bereda plats åt 75- eller 85-tummare. Men till och med då vore det att tänja på sanningen att prata om biokänsla. Och man får gå upp en hel del i pris innan en TV ger en lika naturlig bild som en bra projektor. Jag hävdar att du måste ha en OLED-TV, det är bara då som svärtan och gråskalan blir jämn i hela bilden samtidigt – fast då blir det dyrt också! Du måste upp över 50 000 för den billigaste 77-tummaren, och ska du hela vägen upp till 88 tum så snackar vi 300 000 kronor!

 

Epson EH-TW9400 har inte 4K-upplösning men lyckas trixa fram mer information än du får från vanlig HD. Foto: Epson

Med en projektor får du lätt över 100 tum i vardagsrummet. Och skaffar du en duk i bredformat så får du plats med ännu mer. Upp till 150 tum, kanske mer än så. Då snackar vi bio! Och om du väljer en projektor i Epson EH-TW9400-klassen blir det lite biokänsla också. Med tillräcklig ljusstyrka för att funka i ett normalt vardagsrum och tillräckligt med svärta för att ge det efterlängtade trycket i bilden. Och med en skärpa och färgåtergivning som får andra att bli avundsjuka.

Projektor och 4K

När det gäller upplösning ligger projektorerna däremot efter. Det kan tyckas lite konstigt. I år kommer flera TV-tillverkare att lansera modeller med 8K-upplösning, men fortfarande finns det bara ett fåtal projektorer på marknaden som har 4K-upplösning.

Läs: Vi bygger hemmabio

Vi brukar säga att man måste upp till en viss storlek innan upplösning blir viktigt. Att det kanske inte är någon större poäng med 8K-TV under 75 tum, kanske till och med större än så.

Men med en projektor har man möjlighet att få det hur stort man vill, och de flesta av oss satsar på mer än 100 tum. Ändå skulle jag vilja hävda att det är svårare att se den extra pixelupplösningen på en projektor än på en TV. Det finns två skäl till detta.

För det första är bilden skarpare på en TV. En projektor som står 3–5 meter bort från duken måste ha otroligt bra optik för att ge lika skarp bild som en TV. Och eftersom filmduken har en viss struktur i ytan så blir den inte riktigt lika skarp i alla fall.

Ett annat skäl är att en projektor inte kan återge ljusstyrkan i HDR-video lika bra som en TV. Och jag vågar påstå att det är i de ljusare scenerna som man verkligen ser skillnaden på HD och 4K – och ännu högre upplösningar. Pixelstrukturen är helt enkelt mer synlig på en TV.

Kanske är det därför som projektortillverkarna tycker det är viktigare att kunna skryta med 4K-stöd än att faktiskt leverera äkta 4K-bild. Ja, och så har vi ju det faktum att många 4K-filmer är mastrade i 2K och sedan uppskalade efteråt. Så det är inte alltid som man får så mycket extra med en riktig 4K-projektor ändå.

Folk-highend

Vilket för oss till projektorn vi har framför oss nu: Epson EH-TW9400. För 32 000 kronor befinner den sig i klassen som kanske bäst beskrivs som highend för vanliga dödliga. Här väljs kompromisserna med omsorg för att få maximal kvalitet där det verkligen gäller. Skarp bild och gnistrande färger. TW9400 har också en mycket bra kontrast tack vare ett inbyggt polariseringsfilter som ger svartare svart, samt en dynamisk iris som pricken över i.

Tack vare sin fina ljusstyrka är projektorn dessutom mitt i prick för stora filmdukar, vilket Epson har utnyttjat genom att förse TW9400 med motorstyrd optik och linsminne.

Motoriserad optik för breda dukar

För om man ska ha en duk som är större än 100–120 tum så är det bara naturligt att satsa på bredformatet 2,35:1 i stället för 16:9. Annars blir duken för hög i förhållande till vad de flesta rum klarar av. Och om man har en så bred duk så kommer man ofta att zooma in och ut, beroende på om innehållet som visas är i 16:9- eller 2,35:1-format. Med motorstyrd optik sköter man det direkt från fjärrkontrollen i stället för att gå bort till projektorn och vrida på fokus- och zoomringarna.

Inställningarna kan sedan lagras i ett minne, så att man kan ha ett minne för 16:9 och ett för bredformat. Sedan är det bara att trycka på en knapp för att växla från det ena till det andra. Ganska så genialt, och dessutom nödvändigt när man kommer upp till stora storlekar. Och det är en av anledningarna till att vi gav minuspoäng till BenQ W5700. Som rent prismässigt är den närmaste konkurrenten.

Inte 4K

Även om Epson skryter med vad de kallar för 4K PRO-UHD så är inte TW9400 någon 4K-projektor. I stället har den en 1080-panel och en teknik som förflyttar bilden diagonalt med en halv pixellängd. Detta görs oerhört hastigt fram och tillbaka, så snabbt att ögat inte uppfattar att bilden ”vobulerar”. I stället uppfattas det som högre upplösning. I det här fallet 2880 x 1620. Det är dubbelt så många pixlar som HD, och det syns. Men det är alltså inte 4K (3840–4096 x 2160).

HDR?

Nyare projektorer stöder video med HDR10, vilket innebär högre dynamisk räckvidd i gråskala och färger. Det gäller TW9400 också, men en projektor har inte en chans att återge HDR som en TV kan. Här kan man nämligen inte ha dynamiskt bakgrundsbelysning, vilket är nödvändigt för att få den superljusstyrka som nästan bränner på näthinnan när solen stiger upp över horisonten i bilden.

En projektor har inte sådan ljusstyrka i lampan. Ska man få maximal HDR-effekt måste därför resten av bilden göras väldigt mörk för att på så sätt ge ett överskott av ljuset till HDR. Men så vill man inte ha det, så projektorn gör ett slags mellanting. Den offrar bara lite av bildens allmänna ljusstyrka för att få motsvarande extra djup i bilden i HDR-effekterna.

Ett krav för att detta ska lyckas är så kallad HDR Tone Mapping, där HDR-innehållet skalas ner för att passa projektorns dynamiska omfång. Det fungerar briljant i TW9400.

Det är inte många som slår EH-TW9400 på svärta. Foto: Geir Gråbein Nordby

Utökad färgrymd

En annan fördel med nyare filmformat är att de har djupare färger än Rec.709, som är standard för vanlig HD. I stället används DCI-P3 som har mycket större kontrast i färgerna. Epson TW-9400 stöder detta, men då måste ett färgfilter aktiveras, som stjäl ljusstyrka. I det här fallet föredrar jag faktiskt att välja normal färgrymd och snarare få upp ljusstyrkan för att få mer tryck i bilden.

Man behöver nästan inte ställa in någonting alls när det gäller ljusstyrka, kontrast och färgmättnad. Foto: Geir Gråbein Nordby

Fantastisk bild direkt ur kartongen

Det är egentligen bara att koppla upp projektorn och sätta den i Natural-färgläge och sedan låta den vara. Direkt ur kartongen är bildkvaliteten enastående och färgerna ytterst naturtrogna. Nyinspelningen av Lejonkungen ser kanonbra ut med Epson-projektorn. Djurens päls är realistisk, både skarp och mjuk på samma gång. Och med det lilla man får av HDR-effekt så glänser det extra i strukturen i djurens skinn och päls. Både inne i mörka grottor och ute i solljus är det mer intensitet i kontrasten med HDR än utan.

Svärtan är betydligt bättre än vad DLP-projektorn BenQ W5700 levererar, och med Epson slipper man dessutom regnbågseffekten. LCD-tekniken ger en lugnare och mer behaglig bild.

Bildkvaliteterna är densamma när man tittar på icke-animerade filmer. I Terminator: Dark Fate framträder Linda Hamilton med rynkor och allt, och det är mer tryck i tryck i bilden än vad jag fick med BenQ.

Det är bara pyttesmå inställningar behöver göras med färgerna. Foto: Geir Gråbein Nordby

 

Kalibrerad

För att se projektorn i kalibrerat läge tog jag en liten tripp till AVshop i Oslo. Där stod projektorn färdigkalibrerad i det lilla biorummet, framför en 2,2 meter bred duk (100 tum). Fast det vara inte mycket som hade behövt göras. När jag gick in i menysystemet så stod nästan alla inställningar på 50 av 100, vilket de gör direkt ur kartongen.

– Man behöver nästan inte göra någonting med den här projektorn, säger kalibreringsexperten Gorm Sørensen.

AVshops bio är mörkare än vårt testrum och det syns i form av högre intensitet i kontrasterna. Fortfarande är det inte helt svart i det alla svartaste, men det är så mörkt att projektorn slår BenQ W5700.

Nästa kvalitetssteg uppåt blir den äkta 4K-projektorn JVC DLA-N5 (Sony VW270ES har inte dynamisk iris eller linsminne). Den stod uppkopplad i det största biorummet och det var ingen tvekan om att de mörka scenerna i Alita: Battle Angel hade markant djupare svart än vad Epson-projektorn åstadkommer. Bilden i den stora bion är mycket större än i den lilla, ändå är upplösningen i bilden lika bra – tack vare äkta 4K.

Inget behöver göras här … Foto: Geir Gråbein Nordby

Om man skulle ha fyllt samma 3,9 meter breda duk med Epson-projektorn så hade skillnaderna i upplösning avslöjats till JVC:s favör. Å andra sidan kostar JVC N5 dubbelt så mycket som Epson TW9400 också.

Tillbaka i det lilla biorummet var det ingen besvikelse att gå tillbaka till TW9400. Den har koll på skärpan, kontrasten och färgerna, och ger definitivt den bästa filmbilden man kan få i den här klassen.

Tänk också på att om du ska ha en projektor i ett vanligt vardagsrum med ljuset släckt så kommer du ändå knappast att uppleva fördelarna som JVC har före Epson. Du måste ha ett särskilt, mörklagt biorum för att det ska vara någon större poäng med att satsa på JVC N5.

Linda Hamilton framträder tydligt, med rynkor och allt, i Terminator 6. Foto: Geir Gråbein Nordby

EH-TW9400: Slutsats

Epson EH-TW9400 hamnar mitt prick när det gäller pris och kvalitet. Projektorn målar upp en bild som är så skarp att päls och hår ser äkta ut, och kontrasten är väldigt bra.

Ljusstyrkan är ett stort plus, ett annat är det faktum att du inte behöver kalibrera projektorn. Ställ bara in den på Natural-läget och snurra igång filmen.

Detta är marknadens billigaste LCD-projektor med polarisationsfilter, som ger mindre ströljus från lampan och på så sätt svartare svart. I kombination med en dynamisk iris gör detta att TW9400 krossar sina billigare kusiner när det gäller svärta. Det finns projektorer som har ännu djupare svärta, men inte förrän du dubblar priset.

Du hittar helt enkelt ingen bättre projektor för under 50 000 kronor i dag. Och då får du motorstyrd optik och linsminne på köpet. Det enda du inte får är 4K-upplösning, men det andra är viktigare.

 

Bilden är skarp och som på bio när vi tittar på Oblivion. Foto: Geir Gråbein Nordby
Scroll to Top