Search
Generic filters
 itemprop

När Sonos släpper en ersättare till de åldrande PlayBar och PlayBase så är det inga småsaker de kommer dragande med.

Sonos Arc är stor, hela 114 cm bred, vilket motsvarar bredden på en 50-tums TV. Den finns i både svart och vitt, vårt testexemplar var vitt. Det hade passat vår TV bättre om den varit svart, så det är alltid praktiskt att kunna välja.

Hela elva förstärkarkanaler sitter dolda på insidan, fördelade på lika många högtalarelement. Allt för att bäst både kunna simulera surroundljud och bibehålla dynamiken och renheten i ljudbilden. Sammanlagt sju ljudkanaler ger simulerat surroundljud – inklusive två uppåtriktade högtalare för att ge ”ljud från himlen”. I det här fallet handlar det om Dolby Atmos, det mest utbredda av sådana ljudformat. Arc är Sonos allra första Atmos-soundbar.

Observera att tekniken med att rikta ljud upp mot taket, för att det sedan reflektera tillbaka det mot lyssnaren, aldrig kommer att kunna ge samma effekt som att montera riktigt högtalare i taket. Effekten kommer också att variera beroende på om du har ett platt eller sluttande tak, och om det är högt eller lågt i tak.  Det bästa är ett vanligt platt tak, ungefär 2,5 meter högt.

Sonos Arc White
Arc finns i svart och vitt och mycket större än tidigare soundbar-högtalare från Sonos. Foto: Sonos

Ljud från ovan

När det låter som bäst är Dolby Atmos fantastiskt. Den extra dimensionen man får på höjden ger en extra grad av realism, så att man förflyttas in i filmen.

Dolby Atmos är ett så kallade objektbaserat ljudformat där alla ljud är placerade i ett tredimensionellt rum snarare än att adresseras till en specifik kanal. På så sätt kommer en helikopter som rör sig från vänster till höger och rakt över våra huvuden att placeras mer exakt och trovärdigt i ljudbilden. Samma sak händer med regndroppar som faller ovanifrån och dalar ner runt oss i soffan.

Sonos Arc 11 speakers
Sonos Arc har elva högtalare, som har var sin separat förstärkare. Tack vare avancerad DSP ska den ge en känsla av äkta surroundljud. Foto: Sonos

Förbättrad ljudretur

De gamla PlayBar och Playbase blir pensionerade, inte för att de inte låter bra längre utan för att de saknar HDMI och därmed många möjligheter man får med nyare TV-apparater. Sonos Arc har HDMI i form av en ensam kontakt, som både skickar ut och tar emot signaler genom samma HDMI-kabel och ljudreturkanalen. Även känd som Audio Return Channel. Eller ARC – vilket knappas har någonting med namnet på högtalaren att göra eftersom Arc nog hellre fått sitt namn av den geometriska bågformen som den projicerar ljudet i.

Alla ljud- och videokällor kopplas direkt till TV:n, sedan kopplas HDMI-ingången på baksidan märkt ARC vidare till Sonos-högtalaren. Då tar Arc över ljudet från TV:n och det går dessutom att styra ljudnivån med TV:ns fjärrkontroll.

Sonos Arc har ljudretur av typen eARC, där bokstaven e står för enhanced. Den stöder ljud av högre kvalitet, i detta fall Dolby TrueHD. Men bara om TV:n också har eARC, annars är det ändå bara Dolby Digital+ som komprimerar ljudet och sänker kvaliteten.

Ännu så länge finns det inga videoströmningstjänster som har högupplöst ljud, så ska man utnyttja eARC till max så är det Blu-ray som gäller. Då får man Dolby Atmos i TrueHD-format genom ljudreturen till Sonos Arc. Och förhoppningsvis bättre ljud, tack vare åtta gånger högre dataström än Dolby Digital+ på Netflix, som har den högsta ljudkvaliteten av alla strömningstjänster.

Extra högtalare på varje sida ger en bredare ljudbild. Foto: Sonos

Inte DTS eller MQA

DTS konkurrerande ljudformat till Atmos, DTS:X, stöds inte av Sonos. Cullen Harwood, regional marknadschef på Sonos, förklarade orsaken till det på en videokonferens inför den officiella lanseringen av Arc. Det beror helt enkelt på att inga strömningstjänster använder DTS. Om detta ändras så kommer man att kunna uppdatera programvaran så att den stöder formatet.

Vid lanseringen fanns inte heller stöd för högupplöst musikljudformat, till exempel MQA. Harwoods svar var återigen att om behovet uppstår i framtiden så är det enkelt att uppdatera högtalaren. Allt innanmäte som behövs finns där nämligen redan.

Sonos Arc Black
Sonos Arc i svart. Foto: Sonos

Rumskorrektion

Sonos har sin egen ljudkalibrering som heter Trueplay, som korrigerar för akustiska skevheter i rummet. När Trueplay är kalibrerat får man dessutom avancerad digitalbehandling för att ge en känsla av äkta surroundljud. Utan TruePlay blir det inte lika bra surround.

Det beror på att Trueplay-kalibreringen ger systemet viktig information om hur varje högtalarelement låter. Och när ett ljud kommer från vänster kanal så nöjer sig inte Sonos Arc med att återge det från den vänstra högtalaren. Den skickar också en tidsförskjuten, noggrant beräknad motfas-signal från den högra högtalaren.

Då fångas ljudet från den vänstra högtalaren nästan bara upp av vänster öra och vice versa. Genom att separera kanalerna på detta sätt – inte bara i Arc utan även i rummet – uppfattar man ljudet i en större rymd, med bättre definierad placering av elementen i ljudbilden.

Det finns ett ganska så stort aber med Trueplay: det fungerar bara med Apple iOS-produkter. Inte Android. Detta beror på att Sonos måste veta exakt hur mikrofonen i telefonen beter sig, vilket är svårt i Android-världen eftersom det finns så många olika modeller. Om du är Android-användare så se till att låna en iPhone och gör Trueplay-inställningarna. Det är verkligen värt det och behöver bara göras en gång.

Sonos Arc kan kopplas ihop med subwoofern Sonos Sub, som kommer i sin tredje generation samtidigt som Arc släpps. Foto: Sonos

Användarvänlig installation

Själva installationen av Arc gick mycket smidigt. Eller rättare sagt: eftersom högtalaren ännu inte var släppt officiellt under testperioden så var jag tvungen att ta mig igenom en hinderbana och installera en beta-app på min iPhone, men efter det gick allt väldigt enkelt.

Beta-appen är relevant att nämna här eftersom Sonos å det bestämdaste avråder från att installera befintliga produkter i system med Arc, eftersom dessa produkter då också hamnar i beta-läge. Med andra ord var det inte fritt fram att prova Arc tillsammans med en befintlig Sonos Sub vid det här tillfället, inte heller att prova med ett par Sonos One som bakhögtalare.

Den här gången har jag därför testat soundbar-högtalaren helt på egen hand, vi får återkomma med ett test av Sonos Arc tillsammans med subwoofer och bakhögtalare vid ett senare tillfälle. För även om jag misstänker att den billigare och mindre Beam i större utsträckning kommer att köpas för att användas på egen hand, så gissar jag att många Arc-kunder vill para ihop den med subwoofern. Och kanske också med bakhögtalare.

Foto: Sonos

Imponerande surroundljud

När allt är installerat, inklusive Trueplay, är det bara att sätt igång en film på TV:n. Eller lyssna på musik genom en av de många streamingtjänsterna som finns direkt i Sonos-appen.

Med Netflix-appen på Samsung-TV:n Q90R blev jag framför allt imponerad av en sak: surroundljudet. I vissa bilscener i dokumentären Formel 1: Drive to Survive låter det verkligen som om bilarna kommer bakifrån och kör runt mig. I en stor ljudbild där högtalarna faktiskt har försvunnit helt. Ibland är det nästan svårt att förstå att det inte finns några bakhögtalare inkopplade. Eller högtalare i taket –Atmos-effekten är definitivt imponerande.

DSP:n gör ett imponerande jobb, för även om de flesta soundbar-högtalare lyckas sträcka ut ljudbilden en del i storlek så sker det på bekostnad av ljudkvalitet, dynamik och allmän trovärdighet. Ofta låter det skarpt och metalliskt, och utan att surroundeffekten är särskilt imponerande.

Klockren dialog

Det är aldrig några problem med att höra vad som sägs, dialogerna är inte luddiga utan snarare krispiga och öppna. Eller rättare sagt: när Trueplay är inaktiverat låter det ganska tråkigt och dovt, särskilt när högtalaren ligger på en TV-bänk som resonerar mycket. Alltså de flesta TV-bänkar. Men med Trueplay försvinner svulstigheten i det övre basregistret och rösterna framträder klockrent.

Högupplöst ljud på Blu-ray

Förutom diverse Netflix-innehåll var jag naturligtvis tvungen att kolla in Blu-ray med högupplöst Atmos-ljud. Och med Gemini Man i spelaren kändes det som att ljudbilden andades mer. Det fanns mer luft, ett större och mer transparent rum, som om en dimma jag inte visste om plötsligt försvann.

Dialogerna är imponerande rena och jag misstänker att det oerhört omslutande surroundljudet bara överträffas av den tre gånger dyrare Sennheiser Ambeo. Om man inte räknar med soundbar-högtalare som har separata bakhögtalare.

Basen är också fylligare än jag hade räknat med. Visst skulle en extern subwoofer tillföra extra fart och fläkt, men jag sitter egentligen inte och saknar bas. Ljudet hänger ihop väldigt fint.

Tyvärr kunde jag inte titta på samma innehåll på Netflix och Blu-ray, eftersom ingen av de fysiska titlarna på Blu-ray fanns på Netflix med Atmos. Men även om bevisföringen alltså blir ganska anekdotisk så är det ingen tvekan om att högupplöst Atmos-ljud har en hel del fördelar. Och att en soundbar som Sonos Arc kan återge det.

Foto: Sonos

Begränsad dynamik

Hur bra det än låter så märker jag så småningom att Arc varken har outtömliga mängder kraft eller oändligt med dynamik. Faktum är att dynamiken är det som imponerar minst.

Det låter lite … vågar jag säga det … tamt. För det första måste man vrida upp ljudet nästan till max för att man ska närma sig en riktig filmkväll i vardagsrummet. Men till och med då saknas det lite spänst. Det låter rent och snyggt och imponerande stort. Men nej, det är inget party.

Det här gäller även med musik, det måste sägas. Jag har lyssnat en hel del på både elektronisk och akustisk pop, och även klassisk musik, och intrycket att det låter lite anemiskt går igen.

Tamare än Samsung

Sonos ärkerival måste vara Samsungs toppmodell. Nu för tiden heter den HW-Q96R, som har trådlösa bakhögtalare i systemet – behöver man inga sådana så får man samma ljud med HW-Q86R. Som kostar ungefär lika mycket som Sonos Arc men dessutom har en trådlös subwoofer inbakad i priset.

Samsungs soundbar-högtalare spelar med mycket mer tyngd än Sonos Arc. Det blir mer dånande hemmabioupplevelser. Visst, subwoofern ska ha sin del av äran för detta, men Samsung-högtalarna har också högre gain, och har alltså en möjlighet att spela högre – särskilt med inspelningar som har låg genomsnittlig ljudnivå. Lyssnar man på klassisk musik, till exempel, så vill man snabbt sätta Sonos Arc på maxvolym, men med Samsung har man fortfarande massor kvar att gå på.

Men de två Samsung-modellerna ska snart bytas ut, och då är det kanske mer reellt att prata om nya Q800T. Vi har inte fått den här i en helt färdig version ännu, så ljudet kanske kan ändra sig när den kommer till butikerna. Men även denna har mer fart och fläkt än Sonos Arc.

Arc låter å andra sidan renare, mycket större och bredare och ger en bättre surround-illusion. Så lägger man till en subwoofer till den så får man totalt sett en bättre – men dyrare – lösning. Fast även om man då får mycket mer kraft i basen så kommer en subwoofer knappast att fixa tamheten från mellanregistret och uppåt. Vi får se.

Varför inte justerbar Trueplay?

Även om Trueplay-funktionen städar upp, tar bort svulstigheter och ger renare ljud så tar den även bort lite fyllighet, särskilt i dialogerna. Bröstklangen blir mindre, röster och filmmusik blir tunnare. Det finns förvånansvärt bra med tryck längre ner i basen, men en bit upp i basregistret är det ganska tamt. Jag fick bättre resultat i lyssningsrummet på redaktionen än hemma i mitt vardagsrum, men även där saknades det lite fyllighet och tyngd i det lägre mellanregistret.

Det finns också i mesta laget med energi i diskantregistret. Detta kan justeras med tonkontrollerna och det hjälper att sänka diskanten en smula. Men det finns ingenting som kan få tillbaka pondusen i djupare mansröster.

En lösning hade kunnat vara en steglös justering av Trueplay. Alltså att man kunnat välja hur mycket Trueplay-aktivering man vill ha. Blanda korrigerat ljud med okorrigerat. Devialet ​​gör detta med stor framgång i deras SAM-korrigeringsfilter i förstärkarna. Det är inte alltid man vill ha alla funktioner på max.

HDMI-trubbel (men inte på grund av Sonos)

Till sist en liten anmärkning om HDMI, som kan orsaka huvudbry. Jag satt på redaktionen och testade med min kollega Audun Hage (ja, vi följde reglerna för social distansering). Allt gick smärtfritt med Netflix på en Samsung-TV (Q80T), men när vi kopplade in 4K-Blu-ray-spelaren Panasonic DMP-UB900 för att testa högupplöst ljud fick vi problem med läppsynk, alltså när ljudet släpar efter bilden lite. Och eftersom man inte kan justera ljudet framåt i tid – bara bakåt – så kunde vi inte lösa det. Det var inte mycket, men tillräckligt för att rösterna inte skulle matcha läpparnas rörelser. Illusionen förstördes, vi blev påminda om att filmen var är en inspelning och att alla röster är inspelade i studio efter filmandet. Timing är viktigt!

När vi sedan bytte till en OLED-TV från Panasonic (HZ1000), försvann plötsligt problemet med läppsynk. Då satt allt helt perfekt!

Det är inte Sonos Arc som är problemet. Och inte Blu-ray-spelaren heller, eftersom allt fungerade med Panasonic-TV:n (och spelaren har inte det här problemet i normala fall). Men det är inte säkert att det är Samsung TV:n heller. HDMI kan ibland vara skräp och få problem. Två produkter kan matcha varandra dåligt, även om de stöder samma protokoll och kopieringsskydd på papperet.

För att garantera att allt går smidigt bör alla produkter ha uppdaterad programvara och använda en ”high speed”-HDMI-kabel mellan TV och Blu-ray-spelare.

Gråbein är för det mesta positiv till Sonos Arc. Foto: Audun Hage

Slutsats

Sonos Arc är en stor soundbar, men väldigt användarvänlig. På grund av betaversionen har vi inte kunnat testa den med andra medlemmar i Sonos-familjen, och därför inte heller några nya funktioner i S2-appen, men det ser vi fram emot.

Ljudmässigt imponerar Arc med en tjusig illusion av surroundljud, som påminner om upplevelsen vi fick med den mer än tre gånger dyrare Sennheiser Ambeo. Arc är verkligen maffig och behöver egentligen inga bakhögtalare alls. Men du kan ha det om du vill.

Ljudet är mycket klart och öppet, dialogerna är klockrena och allt är fröjd och gamman med både film och musik.

För det mesta. Det saknas en smula dynamik, vi uppfattar ljudet som lite tamt emellanåt. Man kan höja ljudnivån, men det finns liksom inte lika mycket fart och fläkt som med en del andra.

Vi hade också velat att vi kunde välja graden av Trueplay-kalibrering, eftersom den kan ta bort lite för mycket fyllighet i mellanregistret.

Sammantaget är Sonos Arc ändå en oerhört välljudande soundbar, som vi tror att många kommer att bli väldigt nöjda med. Den kostar dessutom mindre än vad den hade kunnat göra. Har du redan Sonos hemma så är Arc ett välkommet tillskott till familjen. Har du däremot inte Sonos så är det inte säkert att det är den här du börjar med.

 itemprop

Asus C434TA ser inte bara ut som en lyxig ultrabook. Den känns så också. Det kilformade höljet är inte bara aluminiumfärgat, utan är äkta vara. Det betyder också att datorn känns betydligt mer stabil. Man kan lyfta den i ena hörnet utan att den böjer sig som en av Salvador Dalis smältande klockor.

Gångjärnen på skärmen är av solitt stål och verkar kunna hålla för att vridas runt många gånger. Och det kommer de att bli, eftersom skärmen är en 360-graders pekskärm. Det fyller en funktion på en dator som lätt kan bli familjens favoritskärm nummer två – för underhållning i soffan när TV:n är upptagen.

Pekskärmen har 360-graders gångjärn. (Foto: Asus)

Asus C434 är den tyngsta av de tre chromebook-datorerna, men 1,5 kg för en 14-tummare med metallskal är fortfarande lättvikt.

Skärmen har Full HD-upplösning och är behagligt klar och kontrastrik. Det finns 8 GB RAM i maskinen. Det enda som skiljer sig från vanliga bärbara datorer är att lagringen görs med Flash-RAM och att det bara finns 128 GB.

Det finns alla in- och utgångar som man kan förvänta sig på en liknande konventionell laptop. Två USB-C-portar, en ”gammaldags” USB-port och en kortläsare. Och även om ChromeOS inte har samma gigantiska drivrutinbibliotek som Windows så var det inga problem att koppla in en webbkamera och ett externt USB-ljudkort.

För de här pengarna är det svårt att hitta en ”normal” laptop som har lika mycket datorkraft som är så snyggt inpackat. (Foto: Asus)

Benchmarks

Processorn i C434TA är en ”riktig” Core i5 – inte en föråldrad Pentium. Det är visserligen bara en åttonde generationens dualcore-processor på 1,3 GHz, men den är fortfarande ungefär dubbelt så snabb som Pentium Gold-processorn som sitter i den billiga modellen. Uttryckt i rena siffror åstadkommer den en Geekbench 5-poäng på 769 i singlecore och 1 431 i multicore. Och det webbläsarbaserade Octane 2.0-testet toppar på 27 866. Nästan tre gånger så bra som den minsta modellen – och bara en smula under toppmodellen.

PCMark Work-testet (som kördes i mobilutgåvan) ger resultatet 14 759. Det duger absolut för arbetsbruk. Men eftersom detta är en chromebook får du nöja dig med Android-utgåvorna av kontorsprogrammen. Vilket räcker för de flesta behov – och är helt gratis.

3D-grafik är Intel HD Graphics-grafikprocessorn inte gjord för. Det bevisar Sling Shot Extreme-testet, som hamnar på 2 590 poäng. Det är inte gjort för sådant heller – utan snarare PowerPoint-presentationer och Netflix-film. Och det klarar den utmärkt.

Detta gäller för övrigt alla tre maskinerna i testet, som har samma grafikprocessor.

Om budgeten inte rymmer en superslimmad ultrabook-PC så är Asus C434TA ett bra alternativ. (Foto: Asus)

Slutsats

Asus C434TA-E10008 är nästan dubbelt så dyr som testets billigaste, men ger dig en hel del dator för pengarna. Den är nästan lika snabb och skärmen är nästan lika bra som i toppmodellen – fast angenämt billigare. Jämfört med mer konventionella bärbara datorer för samma pengar får man en läckrare och lyxigare byggkvalitet och högre hastighet. Fast på bekostnad av möjligheten att köra de professionella utgåvorna av kontors- och grafikprogram – som fortfarande kräver en kraftfullare och dyrare dator.

 itemprop

Ett halvår efter att Apple lanserade en ny 16-tums MacBook Pro är det äntligen 13-tummarens tur att få ett par välbehövliga uppdateringar. Men det gäller att välja rätt version av MacBook Pro 13. Det är nämligen inte alla versioner av 2020-modellen som har fått alla förbättringarna.

Rent traditionellt har Apples Pro-maskiner varit flaggskeppen som haft högsta prestanda. De har haft de senaste processorgenerationerna, otroligt bra skärmar och tillräckligt med anslutningar för krävande användare. Man har varit tvungen att betala för det, men för de som befinner sig i målgruppen har det ofta varit värt det.

MacBook Pro väljs av användare som behöver en stark maskin för krävande uppgifter som bild- och videoredigering i Adobes Creative Collection, Capture One eller Final Cut Pro X, och mycket annat. Till exempel musik, forskning, 3D-rendering – kort sagt: processor- och grafikintensiva uppgifter.

De som haft helt andra och mycket lättare uppgifter att lösa har alltid haft MacBook Air med lika stor skärm, som kunnat göra jobbet för en billigare peng.

Många versioner att välja mellan

De nya Pro-modellerna finns i så många versioner att det kan vara svårt att välja. Något förenklat kan man delas in modellerna i tre grupper: instegsmodellerna med 13-tums skärm, som har en fyrkärnig 1,4 GHz Intel-processor från 2018, 13-tummarna med de nya 10:e generationens fyrkärniga 2,0 och 2,3 GHz-processorer samt de större 16-tummarna som kan konfigureras med sex- eller åttakärniga processorer.

Bättre tangentbord

Vilken man än väljer får man Apple nya Magic Keyboard, som nästan är magiskt i verkligheten också. Det bakgrundsbelysta tangentbordet debuterade på 16-tummaren i november 2019 och finns nu i alla 2020-modellerna av 13-tummaren också.

 

Det nya tangentbordet är en stor förbättring.

I korta ordalag är tangenternas upphängning förändrad till det bättre, med en enda millimeters slaglängd. Den saxliknande upphängningen är skönare att skriva på och ger lite bättre återkoppling än det förra tangentbordet.

Lägg märke till att tangentbordet har fått en fysisk Escape-knapp i stället för touch, och att piltangenterna är placerade som i ett T, vilket de borde ha varit från början.

Minneshastighet

Årets 13-tummare har mycket snabbare minne än tidigare årgångar. Snabbare än 16-tummarens 2666 MHz också. Hastigheten är 3733 MHz för 2020-modellen, att jämföras med 2133 MHz för 2018-modellen.

13-tums MacBook Pro 2020

Apple har bantat ner grundversionen av maskinen, som börjar med en fyrkärnig 1,4 GHz-processor, 8 GB minne och 256 GB SSD-lagring. Den kan maxas med en 1,7 GHz-processor, 16 GB minne och 2 TB lagring. Det är inte särskilt imponerande med tanke på att den billigare MacBook Air kan maxas med en fyrkärnig 1,2 GHz-processor, 16 GB snabbare minne och 2 TB SSD för mindre pengar. Fast då missar man Pro-modellens mycket bättre skärm, Touch Bar och två extra Thunderbolt/USB-C-kontakter.

Om man tittar noggrant i Apple-konfiguratorn innan man beställer så ser man snabbt att det finns en sweet spot bland Pro-modellerna.

Det är den versionen med en fyrkärnig 2, 0 GHz Intel Core i5-processor, med 16 GB minne och 512 GB SSD-lagring. Vill man betala för lite högre prestanda så kan man maxa med en lite snabbare fyrkärnig 2,3 GHz i7-processor, 32 GB minne och hela 4 TB SSD-lagring.

Läs också: Apples snabbaste MacBook Pro

Grafikprestanda

Vad man tyvärr inte kan är att välja grafikprocessor, som man kan med 16-tummaren. Alla 13-tummarna har nämligen grafikmotorn integrerad, så alternativet att till exempel välja AMD Radeon Pro 5500M, med 4 eller 8 GB minne, finns inte.

Just detta kan vara tillräckligt för att många ska dra ett stort svart streck över 13-tummaren och snarare välja den större modellen.

Det är nämligen ingen tvekan om att grafikprestanda för krävande uppgifter kommer att vara märkbart bättre med en Radeon Pro 5500M än med integrerad Intel Plus Graphics. Och det visar våra tester också.

Touch Bar – älskad och hatad

Nu har alla MacBook Pro ett pekfält – Touch Bar – och fingeravtrycksläsare. Somliga ser inte poängen med fältet eftersom de inte har programspecifika anpassningar av det, de föredrar i stället att bara ha f-tangenterna framme. Andra har blivit beroende av pekfältet och använder det aktivt som ett verktyg.

Fingeravtrycksläsaren till höger finns på alla Mac-datorer och ökar säkerheten avsevärt. Till exempel kan man bekräfta betalningar med fingertoppen, som man är van vid från iPhone, och låsa upp maskinen från viloläge.

Nu har alla bärbara Macar pekfält.

True Tone-skärm

Det var väntat att Apple skulle uppgradera skärmen från 13,3 till 14 tum, men den bygger fortfarande på samma LED-upplysta IPS-skärm som sin föregångare. Det är en 2,5K-skärm och inte 4K, men bildkvaliteten är mycket bra och stöder P3-färgrymd som visar fler färger än RGB. Den har också Apples True Tone-teknik som anpassar ljusstyrkan och vitbalansen efter omgivningen.

Extern(a) skärm(ar)

Om man väljer 13-tummaren med 10:e generationens processor (2,0 eller 2,3 GHz) kan man koppla in antingen två externa 4K-skärmar med 60 Hz-frekvens, en 5K-skärm med 60 Hz eller en 6K-skärm. Man kan också använda en iPad som en trådlös extern skärm om man aktiverar Side Bar på Macen.

Saknar du en större skärm kan du koppla in en iPad, trådlöst.

Anslutningar

De billigaste Pro-instegsmodellerna har bara har två USB-C-kontakter, men den här har fyra. Samtliga stöder Thunderbolt 3, som kan ge överföringshastigheter på upp till 40 gigabit per sekund. Som jämförelse har USB bara 3,5 Gbit/s.

Alla kontakter är dubbelriktade och kan användas för laddning och externa enheter eller kopplas till en extern bildskärm via en USB-C-adapter.

De inbyggda högtalarna ger både stereoljud och stöder Dolby Atmos. De har inte samma fylliga ljud som högtalarna i 16-tummaren, men låter ändå förvånansvärt bra. Man kan också koppla in hörlurar eller aktiva högtalare analogt i 3,5 mm-utgången på höger sida.

Högre prestanda

Med den nya tionde generationens ”Ice Lake”-processorer hade vi stora förväntningar på förbättrade processorprestanda. Apple snålar inte med superlativen när de beskriver hur mycket snabbare en Pro-modell med de nya processorerna kan vara, och våra tester visar att de i stort sett håller vad de lovar.

När vi jämförde testresultatet i Geekbench 4 med den snabbaste 13-tummaren från 2018 (2,7 GHz fyrkärnig Intel Core i7, 16 GB 2133 MHz LPDDR3-minne), fick vi följande resultat:

Single-Core – Multi-Core

MBP13 2020: 5560 – 18210
MBP13 2018: 5314 – 19146

Den nya generations i5-processor på 2,0 GHz är i stort sett lika snabb som en äldre fyrkärnig i7-processor på 2,7 GHz.

Jämför vi med 16-tums Pro-modellen i Geekbench 5 blir det lite annorlunda:

Single-Core – Multi-Core

MBP13 2020: 1232 – 4442
MBP16 2019: 1133 – 7240

Här ser man att det inte skiljer mycket i prestanda från en processorkärna, men att 16-tummarens åttakärniga 2,4 GHz i9-processor drar ifrån rejält med flera kärnor.

2020-modellen av 13-tummaren, jämfört med 2019-versionen av 16-tummaren.

Vi är lite mindre imponerade över grafikprestanda. För om vi jämför med den två år gamla 13-tummaren så får vi resultatet 3359 frames i T-Rex-testet i GFXBench. Nästan samma som den äldre maskinens 3351 frames.

Byter vi till Cinebench R20 och jämför grafikprestanda med 16-tummaren så blir bilden en helt annan. Här får 13-tummaren 1827 poäng, medan 16-tummaren hamnar på 3582 poäng. Det är en markant skillnad.

Den nya MacBooken är nästan perfekt för fotografer.

Detta visar att om man behöver en bärbar dator för krävande uppgifter, till exempel video- och bildredigering i 4K med ny renderings eller batch-behandling, så kan det absolut vara smart att välja 16-tummaren av Pro-modellerna. Som alla har AMD Radeon Pro-grafikprocessor.

Det är värt att notera att ingen av Apples Pro-maskiner går att uppgradera. Man måste konfigurera processor, minne och SSD-lagring innan man beställer, eftersom ingen av datorerna kan öppnas och uppgraderas av användaren.

13-tummaren med 10-generationens processor kör Final Cut Pro som en dröm.

Slutsats

Den färskaste versionen av Apples MacBook Pro i 13-tumsversion är en besvikelse när det gäller grafikprestanda. Och den hade gott kunnat få en 4K-skärm. Det skulle ha varit snäppet mer ”Pro”, tycker vi. Men även om man väljer en av de två dyraste varianterna så får de flesta som behöver en kraftfull bärbar Mac mycket prestanda för pengarna. Skärmen må vara gammal, men den är fortfarande bättre än mycket annat där ute för foto- och videoredigering, och byggkvaliteten går det inte att klaga på. Behöver man högre grafikprestanda kan man alltid välja 16-tummaren som inte kostar så mycket mer.

 itemprop

Marknaden svämmar över av trådlösa högtalare, men det är många som inte vet att Ultimate Ears var bland de första som faktiskt lyckades bygga en som lät bra. Före UE Boom, som den hette, lät de flesta bärbara högtalare som tunna, kraxande kråkor.

Man skulle kunna säga att Boom var en vattendelare för små bärbara högtalare. För efter den kom verkar det som om de andra skärpte sig och att ljudet rent allmänt blev bättre hos konkurrenterna.

Nu för tiden hittar man riktigt bra ljud i högtalare från JBL, Sony, Marshall och nykomlingen Braven, men de är för små för att få riktig fart på sommarfesten.

Då måste man upp i skala, för det finns ingenting som trumfar god fysik.

Men då är det lätt hänt att man går i DJ-fällan, alltså väljer en högtalare med mycket bas och inte mycket annat. Det funkar alldeles utmärkt om man gillar blinkande lampor och rökmaskiner, men ljudet är inte särskilt bra.

Det bästa alternativet är den mycket bättre Hyperboom, som är Ultimate Ears största högtalare. Den är mycket större än den första Boom-högtalaren och utmanar JBL Boombox 2 och Sony GTK-XB90 på rent ljudtryck, men låter bättre med många olika musikstilar.

Läs också: Vi testar 7 trådlösa semesterhögtalare

App-styrning

Den 36 cm höga och nästan sex kilo tunga högtalaren har ett praktiskt bärhandtag och kan stå utomhus i solsken och regn. Den är inte vattentät som de mindre UE-högtalarna, men stänksäker och tål utan problem att någon välter ut ett glas Prosecco över den.

Den ansluts till mobilen som alla andra trådlösa högtalare, via Bluetooth, och har ingångsväljare och volymkontroll på ovansidan. Här är det på sin plats att tillägga att den har optiska och analoga ingångar för externa ljudkällor samt en USB-kontakt för laddning av mobilen.

Appen har EQ, partymode, stereo-parkoppling och mer.

App-styrning finns också, vilket man kan använda om man vill fintrimma ljudet en smula. Appen har en fembands equalizer, så att man kan dämpa basen lite och höja diskanten om Spotifys ljudkvalitet inte är tillfredsställande. Den har också en adaptiv EQ, alltså en anpassning av klangbalansen efter var någonstans högtalaren är placerad.

I appen kan man också ställa in spellistan för en hel partykväll från strömningstjänster som Spotify (bara Android), Amazon Music, Apple Music och Deezer.

Stereo eller multiparkoppling

Hyperboom har också ett partyläge som aktiveras om man vill att andra på festen ska kunna komma åt högtalaren. Eller högtalarna. För om man har en annan UE-högtalare – Hyperboom, Megaboom eller Boom – så kan de kopplas ihop trådlöst och placeras på altanen för att ge ännu mer ljud.

Men det fetaste är att koppla ihop två Hyperboom i stereo. Och gärna ställa dem på en bänk eller en hylla, så att de inte spelar för fötterna på gästerna, och vrida upp volymen!

Hyperboom och Boom. Stor skillnad på alla sätt och vis.

Sex högtalarelement

Tack vare sammanlagt sex högtalarelement blir det ett himla ljudtryck från en Hyperboom. UE hävdar att den klarar av nivåer på 100 decibel, vilket stämmer fint med våra mätningar. På varje sida sitter det element: två baselement med två slavbasar och två diskanter. Sådant blir det mycket ljud av. Väldigt mycket ljud.

Sex högtalarelement blir det mycket ljud av.

Vad är bättre än en Hyperboom?

En vanlig Boom drunknar fullständigt och det tar inte lång tid förrän den sluta hänga med när man vrider upp volymen. Ställer man en Hyperboom på marken så känner man vibrationerna från basen. Även när den står på en betongbalkong känner man basen. Men den är inte luddig eller odefinierad, trots att det finns (tillräckligt) mycket bas. Basgången i Emilie Nicolas snygga If I Call är naturligtvis inte lika definierad som med ett par Dynaudio Special Forty, men klart bättre definierad än med JBL Boombox 2.

Norska artisten Dagnys hit Somebody skickar upp partystämningen rätt i taket när jag vrider upp volymen, och sångrösten hänger med fint i det rytmiska drivet även när jag spelar på maxvolym.

Men det är inte bara popmusik som glänser i Hyperboom. Akustisk jazz som Keith Jarretts trio och Inside Out visar att högtalaren även lyckas få fram klangdjupet i en konsertflygel och att kontrabasen kan låta klart och tydligt i den stora ljudbilden som högtalaren målar upp.

Dubbelt så fett med två Hyperboom.

Det enda som bättre än en Hyperboom är två Hyperboom. Jag kopplade in ytterligare en, i stereo, och ställde dem som man skulle ha ett vanligt par högtalare. Det gav både Dagny och Emilie Nicolas musik en helt ny dimension. Jag behövde inte heller spela särskilt högt för att få tillräckligt med ljud. Två är som bekant mer än en, och förutom bättre ljudtryck fick jag också bättre ljud. Keith Jarrett växte markant i skala och även om stereoperspektivet är lite diffust så kan man tydligt höra placeringen av piano, kontrabas och trummor framför sig.

En gammal inspelning med Luciano Pavarotti lät som om ljudet kom från en metallbox med JBL Boombox 2, men Hyperboom gav sången mer värme och djup, och orkestern var märkbart bättre fokuserad när jag bytte från JBL till UE.

Leon Bridges Bad Bad News lyfte verkligen stämningen när jag bytte från en till två Hyperboom-högtalare. En högtalare fyllde terrassen fint, men med två blev det nästan som ett mini-PA där ute, och helt enkelt dubbelt så kul.

Slutsats

Ultimate Ears är den bästa bärbara högtalaren i sin klass. Den ultimata partyhögtalaren, som även fixar klassiskt och jazz bättre än sina konkurrenter. Det finns inte bara bas, volym och decibel i en Hyperboom, den har även tillräckligt med fokus och transparens för att låta tämligen raffinerat och rent. Två är naturligtvis ännu bättre, det ger musiken en helt annan skala, förutom ännu mer ljud, men man kommer längre med en Hyperboom än med någon av konkurrenternas trådlösa och bärbara högtalare.

 itemprop

Efter att ha varit i ”åttonde himlen” med Samsungs nya 8K-TV tills alldeles nyligen, är det dags att komma ner på jorden igen. Även om 8K-upplösning kan se väldigt imponerande ut i all sin knivskarpa prakt så är det få förunnat att kunna betala för nöjet! Många skulle nog hävda att det är vansinne att spendera 40 000–50 000 kronor på en TV – speciellt i dessa tider när man kanske är extra försiktig med vad kronorna går till. Då är det tur att det finns ett par bra alternativ!

Om du är kräsen med bildkvalitet men inte vill betala mer än du bara måste så kommer 4K-modellen Samsung Q80 som på beställning. Den här QLED-skärmen har mycket av tekniken som finns i Samsungs flaggskeppsmodeller, fast till ett mycket mer angenämt pris. Vem vet, kanske går det att få maxade prestanda utan att behöva rasera privatekonomin alldeles?

Samsung Q80T: QLED-TV med direkt-LED

Samsung QE65Q80T. (Foto: Samsung)

Q80T är en färsk nykomling bland Samsungs 2020-modeller. Utifrån namnet kan man lätt tro att det handlar om en direkt arvtagare till förra årets Q80R. Men icke! Koreanerna har nämligen stuvat om i modellsortimentet i år, därför liknar ”årets Q80T” mer förra årets Q70R när det gäller tekniska specifikationer. Förstå det den som kan …

Hur som helst är Q70R ingen dum TV att ta över stafettpinnen efter: det var den modellen vi utsåg till det bästa köpet av QLED-modellerna förra året. 2020 är Q80T den billigaste QLED-varianten med direkt LED-bakbelysning, vilket innebär en markant förbättring av bildkvaliteten. TV-apparater som befinner sig längre ner på modellstegen som Q77T, Q60T – ja, till och med designmodellen The Frame – måste nöja sig med kant-LED.

Direkt LED-bakbelysning är en teknik vi känner igen från Samsung highend-modeller. Q80T har däremot färre individuella LED-zoner och lite lägre ljusstyrka än de grymmaste toppmodellerna. Å andra sidan blev vi riktigt imponerade av vad den här Samsung-skärmen presterar – och för halva priset av sina storebröder!

Design

Samsung Q80T har en läcker och slimmad design. Den platta, mittmonterade foten gör det enkelt att få plats med en soundbar.

Q80T-serien finns i en mängd olika storlekar, från 49 till 85 tum. I det här testet har vi tittat närmare på 65- och 85-tumsmodellen.

Samsung Q80T har en slimmad och läcker design med en sockel som är både smal och platt. TV:n har bara en tunn ram runt skärmen, bilden går nästan helt ut mot kanterna. För att vara en direkt-LED är den också relativt tunn på djupet. Lite tjockare än de tunnaste OLED-skärmarna, men inget som stör.

Om du är väl bekant med Samsungs dyrare modeller så är det ett par finesser som lyser med sin frånvaro i Q80T: den har bara standardväggfäste (inget så kallat No Gap) och inte heller någon separat kopplingsbox (One Connect). Därför blir installationen mer av traditionellt slag, med sladdar som hänger ner. Samsung har dock gjort det möjligt att leda kablar ner genom foten.

Användning och finesser

Samsungs menysystem är förnyat med ny look och flera nya appar. (Foto: Audun Hage)

Samsung Q80T tillhör kanske mellansegmentet av årets modeller, men när det gäller finesser ligger den faktiskt nära toppmodellerna.

Utbudet av strömningstjänster är mycket bra: med både Netflix, Apple, Amazon, HBO, Rakuten och snart också Disney+ finns det gott om innehåll att vältra sig i.

Användargränssnittet Tizen är en av våra favoriter inom smart-TV. Årets version har skarpare grafik och bättre organiserade menyer. TV:n är superlätt att installera med hjälp av mobilen och menyraden gör det enkelt att hitta olika typer av innehåll. Du kan anpassa din egen menyrad med de appar du använder mest.

En annan nyhet i 2020-modellerna är Smart View-funktionen, som låter dig visa mobilskärmen bredvid TV-innehållet. Det går till och med att lyssna på den andra ”skärmen” via hörlursuttaget!

Q80T har också Ambient Mode, som är Samsungs smarta skärmsläckare. När skärmen går i standby-läge kan den visa allt från familjefoton och väderprognoser till färger och grafik som smälter in i omgivningen.

Q80T stöder naturligtvis HDR-video, inklusive det öppna HDR10+-formatet med dynamiska metadata. Däremot får den klara sig utan Dolby Vision, som bland annat Netflix använder i mycket av sitt HDR-innehåll. Samsung är nu den enda stora TV-tillverkaren som inte stöder Dolby-formatet.

Samsung Q80T kan skryta med HDMI 2.1 i en av ingångarna. Den stöder 4K/120p Variable Refresh Rate (VRR) och Auto Low Latency Mode (ALLM). Det bådar gott för framtida kompatibilitet med nästa generation spelkonsoler, PlayStation 5 och Xbox Series X.

Q80T har för övrigt ett speciellt gaming-läge, med en rekordkort fördröjning. Vi uppmätte så kallat input lag ner mot 5 millisekunder!

Bildkvalitet

Knivskarp och kontrastrik: Samsung Q80T är som skapt för att se modern film i 4K HDR-kvalitet. Här från Gemini Man med Will Smith. (Foto: Audun Hage)

Som vi nämnde i inledningen är Q80T inträdesbiljetten till så kallad direkt LED-teknik från Samsung i år. Alla de billigare modellerna, inklusive design-TV:n The Frame, får klara sig med kant-LED. Och vi ska inte underskatta vilken skillnad detta gör för bildkvaliteten: Under testet hade vi The Frame stående bredvid. Och även om årets The Frame-modell har fått ett markant lyft så kan den inte mäta sig med kontrasten från Q80T!

Med Samsung-skärmarna sida vid sida är det ingen tvekan om att båda ser strålande bra ut med vanligt TV-innehåll. Både nyheter, sport och underhållning ser skarpt och snyggt ut, med en jämn och ren färgåtergivning, samt bred betraktningsvinkel. Båda modellerna gör också ett bra jobb med att skala upp HD-innehåll till skarp 4K. Inte så konstigt, eftersom de båda använder samma videoprocessor (Quantum Processor 4K).

Det är först när vi utmanar de två Samsung-skärmarna med modernt HDR-innehåll (video med högre kontrast och bredare färgspektrum) som skillnaderna börjar bli framträdande. Mycket av innehållet på Netflix, Amazon, Disney och 4K Blu-ray visas nu i HDR-format, som verkligen pressar TV:ns prestanda till det yttersta.

Kant-LED-skärmar som The Frame har ett stort handikapp med HDR-innehåll eftersom den statiska bakbelysningen dämpar kontrasten. Skärmen lyckas helt enkelt inte återge de mörkaste och ljusaste nyanserna samtidigt. Kontrastomfånget är helt enkelt för stort och många visuella detaljer går förlorade. Q80T har en stor fördel av direkt LED-bakbelysning eftersom den kan återge större kontrastskillnader från scen till scen.

Superstark kontrast

Med 4K-filmen Gemini Man i Blu-ray-spelaren är det påfallande stor skillnad mellan The Frame och Q80T. Actionfilmen med Will Smith i huvudrollen har många färgrika scener i både dagsljus och mörker. Och det allmänna intrycket är att Q80T har betydligt mer tryck! Här finns det en ordentlig gnista i färgerna, plus att mörkare scener får ett helt annat djup och en helt annan detaljrikedom. Q80T har gott av ljusstyrka, tillräckligt för att titta på TV i dagsljus, samtidigt som den klarar av att få fram de mörkaste nyanserna i en mörk scen. Kontrasten är helt enkelt superstark!

Som jämförelse ser bilden på The Frame ganska platt ut, den lyckas inte ge samma känsla av djup i mörka scener. Ljusa föremål på skärmen, som eldslågor och explosioner, får inte heller samma levande glöd som med Q80T. Ingen tvekan om saken: bildkvaliteten går helt klart till direkt-LED:s favör.

4K vs 8K

Samsung QE65Q80T (till höger) ligger faktiskt inte så långt efter den dubbelt så dyra 8K-TV:n QE65Q800T när det gäller bildkvalitet.

Q80T är faktiskt så bra att det var lockande att jämföra med den mycket dyrare Q800T, som vi också har stående. Den här 8K-skärmen kostar dubbelt så mycket som Q80T i 65 tum, vilket borde innebära ren utklassning. Men riktigt så svartvitt är det inte.

4K-skärmen Q80T kan naturligtvis inte matcha den knivskarpa och supermjuka bilden på 8K-TV:n. Där är Q800T helt enkelt överlägsen. Men när det gäller kontrast, färgåtergivning och generell bildupplevelse finns det faktiskt fler likheter än olikheter mellan dem. Båda TV-apparaterna har en väldigt fin och nyanserad färgåtergivning, som även bevaras om man tittar mer från sidan. Dessutom har de faktiskt ungefär lika bra svärta. Även om Q80T har lite färre individuella zoner, med lite mer synlig ”halo”-effekt från bakbelysningen, är skillnaden mycket mindre än vi hade förväntat oss. Inte illa för en TV för 20 000 kronor!

Det enda som hämmar kontrasten en smula är att Q80T har ett något blankare frontglas än Q800T och därför är mer känslig för ljusreflektioner och ”spegling” av rummet. Men så länge du vidtar försiktighetsåtgärder med gardiner framför fönstren behöver detta inte vara något stort problem. Eventuellt kan du överväga dyrare modeller som Q90T och Q95T, som är utrustade med Samsungs supermatta Ultra Black-filter.

Från 65 till 85 tum!

Stor skillnad: Q80T finns i en mängd olika storlekar. Kolla in skillnaden mellan 65 och 85 tum! (Foto: Audun Hage)

Förutom 65-tumsversionen av Q80T har vi också tagit en titt på 85-tummaren i samma serie. Det gör vi för att försäkra oss om att bildkvaliteten är någorlunda likadan i de olika modellerna. Dessutom gör vi det för att 85 tum är helt grymt!

QE85Q80T (pris: 50 000 kronor) har samma design på utsidan men är definitivt en massiv TV. Med sina 85 tum har den nästan 30 % större bildyta än 75 tum och är mer än 70 % större än 65-tummaren som står bredvid. Den enorma skärmen fyller hela synfältet med underhållning. Ändå är den relativt enkel att placera, tack vare mittmonterad sockel.

Vårt allmänna intryck av 85-tumsmodellen av Q80T är att den har samma bildkvalitet som 65-tumsmodellen. Men när det gäller BILDUPPLEVELSER ger den sin lillebror en tuff match! Ungefär som att gå från en liten biosalong till en IMAX-föreställning!

Den knivskarpa 4K-upplösningen kommer verkligen till sin rätt på en så stor bildyta. Dessutom bidrar den direkta LED-bakbelysningen till att skärmen bevarar en fin kontrast och ljusstyrka, jämnt fördelat över hela skärmen. Betraktningsvinkeln och färgåtergivningen är oerhört bra, detsamma gäller de mjuka rörelserna.

Vi märkte egentligen inte av några speciella nackdelar med den större Q80T-modellen, förutom en sak: det relativt blanka frontglaset märks nog extra tydligt, med tanke på den stora bildarean. Så det gäller att tänka efter var du placerar TV:n i förhållande till fönster och andra ljuskällor.

Ljudkvalitet

Samsung Q80T har ett par intressanta ljudfinesser, en av dem är Object Tracking Sound. Den här funktionen använder en extra uppsättning högtalare samt digital ljudbehandling för att skapa en större och mer levande ljudbild. TV:n analyserar ljudsignalen och distribuerar ljudeffekterna för att ge en mer realistisk surroundeffekt.

Samsung-skärmen har faktiskt ett utmärkt ljud på egen hand: här finns det fin klarhet i röster och fyllig bas. De extra högtalarna bidrar också till att göra ljudbilden större och bredare genom att ljudet sprids jämnare runt hela TV:n och inte bara kommer från undersidan. Ljudet som kommer ut stämmer bättre överens med vad vi ser på skärmen. Detta uppfattar vi som en klar fördel, framför allt med den stora 85-tummaren!

Q Symphony: Soundbar och TV i samspel

Även om Samsung Q80T har relativt fint TV-ljud så kommer den naturligtvis att få draghjälp av en ordentlig soundbar med tillhörande subwoofer – gärna med Atmos 3D-ljud. Här är det värt att nämna att du nu kan hämta ut ljudsignalen från TV:n i hög kvalitet via HDMI eARC-anslutningen.

Om du väljer en 2020-soundbar från Samsung kan du också använda den nya funktionen Q Symphony: Den använder TV:ns inbyggda högtalare i kombination med soundbar-högtalaren för att skapa en ännu större ljudbild.

I samband med testet fick vi låna en Samsung Q800T-soundbar, så att vi kunde kolla in Q Symphony. Och resultatet är faktiskt riktigt intressant.

En seriös soundbar som Q800T innebär naturligtvis ett stort lyft på egen hand. Röster, musik och ljudeffekter får en helt annan klarhet, fyllighet och tyngd, inte minst tack vare den trådlösa subwoofern.

När vi sätter på Q Symphony märker vi inte någon speciell förbättring av ljudets kvalitetet, men definitivt en ökning i kvantitet! Ljudbilden blir bredare och högre, vilket ger en tydligare surroundeffekt. Detta märktes särskilt på Dolby Atmos-ljudspår: här använder soundbar-högtalaren TV:ns toppmonterade högtalare som inbyggda ”höjdkanaler”, vilket ger en märkbart större 3D-effekt. Det verkar också vara en bra inbördes synkronisering mellan de olika högtalarna.

Men vi var ändå tvungna att vara försiktiga med att vrida upp volymen för mycket: De inbyggda TV-högtalarna låter märkbart pressade på höga ljudnivåer, med förvrängning och resonanser som färgar ljudbilden. Detta inträffar på en nivå där soundbar-högtalaren fortfarande har lite krafter kvar. Q Symphony kan därför inte ersätta extra, fullfjädrade surroundhögtalare, men kan ändå vara ganska kul och användbar finess så länge den används med måtta.

Slutsats

Samsung Q80T seglar upp som en högintresserad kandidat i premiumklassen: den kostar lite mer än budgetmodellerna, men ger stora bildfördelar. Samsung-skärmen är som skapt för att titta på krävande filmer och serier i HDR-kvalitet: Den direkta LED-bakbelysningen bidrar till en suverän kontrast. Dessutom får den här modellen bra poäng för utrustning och anslutningar. Om du dreglar efter Samsungs grymmaste highend-modeller men vill slippa betala en förmögenhet är Q80T helt klart ett bra köp. Vi är fortfarande i början av TV-året 2020, men en sak är säker: Här har konkurrenterna fått en TV att försöka slå!

 itemprop

Beosound A1 2nd Gen är, som namnet antyder, den andra versionen av den bärbara Bluetooth-högtalaren A1. Den är dock den första som heter så, eftersom föregångaren hette Beoplay i förnamn och var en del av numera hädangångna B&O Play-varumärket. Detta innebär också att det finns två Beosound-produkter som heter något med siffran 1: Beosound A1 och den många gånger dyrare inomhushögtalare Beosound 1.

När förvirringen kring namnet är avklarad är det fortfarande tal om en rund bärbar högtalare som kan ligga i en väska eller en stor jackficka. Som alltid när man har att göra med Bang & Olufsen är design och finish förstklassig. Toppen med laserskurna hål är gjord av kraftig mattsvart aluminium som inte ger vika när man klämmer, och bärremmen är gjort av naturläder. Snyggt. De sex knapparna är placerade på båda sidor om remmen så att de är lätta att komma åt.

Beosound A1 2nd Gen ser precis ut som sin föregångare. Skillnaderna finns på insidan. (Foto: Bang & Olufsen)

Under det perforerade locket hittar man två element: en 3,5-tums bas/mellanregister med aluminiummembran (föregångaren hade en 3-tums dome) och en liten 16 mm-dome som tar hand om diskanten. De två inbyggda klass D-förstärkarna är på 30 watt vardera.

Tål vatten

En av få saker som den första versionen av A1 kritiserades för var bristen på väderskydd. En bärbar högtalare inbjuder ju till att tas med överallt. Det har rättats till nu, Beosound A1 klarar en halvtimmes dykning på en meters vattendjup. Naturligtvis är den också helt sand- och dammtät. I samma veva har den analoga minijack-ingången fått stryka på foten, fast det är det nog inte många som ens skulle lagt märke till i dag.

Beosound A1 är numera vatten- och sandtät. Det är en stor förbättring. (Foto: Bang & Olufsen)

Bluetooth-parkopplingen sker exemplariskt och smidigt. När A1 sätts på för första gången dyker den automatiskt upp på mobilskärmen och ett par sekunder senare är anslutningen på plats. Att integrera högtalaren i Bang & Olufsen-appen är i stort sett lika smärtfritt. Om du har två stycken kan de ställas in som ett stereopar. Det måste dock vara två A1 2nd Gen, så en äldre BeoPlay A1 kan inte användas för stereo.

Beosound A1 har röststyrning och påstås vara den första Bluetooth-högtalaren med fullt integrerad Amazon Alexa-röstassistent. Den nyheten är dock mest intressant för exportmarknaden, eftersom Alexa tyvärr inte stöder de skandinaviska språken.

En annan och mer praktisk förbättring är att det numera finns tre inbyggda mikrofoner för mobilsamtal i stället för en enda, som tidigare satt på undersidan. På ett bord gick det bra med en enda mikrofon, men i den verkliga världen kan högtalaren hamna i en mjuk soffa …

Så här kunde du inte göra med föregångaren. Den hade sin mikrofon i botten, så den behövde ligga på ett hårt underlag. (Foto: Bang & Olufsen)

Batteritiden har också förbättrats med eftertryck. Den är fördubblad och utlovar nu upp till 18 timmar vid70 dB ljudnivå. Eller hela 48 timmars dämpad bakgrundsmusik vid 55 dB.

Bang & Olufsen-appen ger tillgång till att anpassa frekvensgången efter den personliga smaken. Inte genom något så tråkigt och praktiskt som equalizer, det säger sig nästan självt. I stället kan man välja mellan profilerna Ambient, Party, Speech, Favorite och Optimal (vilket måste innebära att de första fyra inte är optimala). Eller så kan man navigera i en kompass mellan ytterpunkterna warm (dämpad diskant), bright (dämpad bas), excited (betonad bas och diskant) och relaxed (dämpad bas och diskant).

Ljudet

Basen är och förblir A1:s paradnummer. Den lilla runda burken kan spela bas som ingen annan i sin viktklass. Tack vare en välprogrammerad DSP (digital signalprocessor) åstadkoms ett frekvensomfång som kan mäta sig med kompakta stativhögtalare. Men naturligtvis inte med samma maximala ljudtryck. Beosound A1 leker med naturlagarna – men de gäller fortfarande. Vill du ha extra bas så kan du lägga A1 på bordet, som glatt spelar med.

Diskanten är lika bra som vi minns den från första generationen. Övertoner, atmosfär och små detaljer på cymbaler och hi-hat kommer med i en utsträckning som inte är vanligt i små bärbara högtalare. Och det goda intrycket håller i sig även när det går hett till. Den pyttelilla domediskanten gör ett utmärkt jobb i ett område där de flesta konkurrenter använder ett enda fullregisterelement.

Mellanregistret är viktigast, eftersom både sångröster och de flesta instruments grundtoner ligger där. Men att mellanregistret låter bra i A1 är nästan det som förvånar minst. Vi kan dock försäkra att det är både rent och klart. Bara de bästa bärbara högtalarna hänger med där.

Bärbara Bluetooth-högtalare är en produktgrupp där det finns mycket att välja mellan. Ultimate Ears Boom-serie är bland de som låter bäst, men de har inte Beosound A1:s fenomenala basåtergivning. Om det finns plats i bagaget kan du också köpa JBL Boombox för samma pengar. Ingen av dem kan dock tävla med A1 när det gäller djupbas i förhållande till sin storlek.

 

Byggkvaliteten är oklanderlig. (Foto: Bang & Olufsen)

Slutsats

När den ursprungliga A1 kom var den en av de bästa vi hade hört i den storleksklassen, och det stämmer fortfarande. Den andra generationens förbättringar får oss inte att tappa hakan. Men de finns där. Och priset är oförändrat, så rekommendationen kvarstår. Viktigast är förbättrad batteritid och vattentätning, vilket gör att Beosound A1 nu passar mycket bättre att ta med på resa. Sedan får man bara hoppas att röststyrningen uppskattas ute i vida världen.

 itemprop

Enklaste sättet att få bättre ljud i hörlurarna är att köpa en hörlursförstärkare. Till och med billiga lurar kan låta bättre direkt.

Exakt hur mycket pengar man ska lägga beror på hur bra ljud man vill ha – och naturligtvis vilken typ av hörlurar man har. De billigaste hörlursförstärkarna är inte tillräckligt starka för att få liv i tungdrivna hörlurar, så håll koll på hörlurarnas känslighet och motstånd innan du köper.

Vårt standardsvar till de som frågar efter en allround-hörlursförstärkare är Audioquests pyttelilla Dragonfly, som finns i ett par olika versioner. Men det kan bli ännu bättre med en större modell som kopplas till utgångarna på baksidan av anläggningen.

Schiit Audio har gjort sig ett namn på kort tid. Inte bara för att de har ett namn som är, hm, lätt att komma ihåg, utan för att de har byggt billiga DACar och hörlurarförstärkare. Och så har de haft tur med timingen. De första Schiit-produkterna kom precis när marknaden för hörlurar tog fart på allvar.

I dag gör de många olika förstärkare och DACar som kan användas med hörlurar.

Bland dem finns två ganska billiga, tillsynes ganska så snarlika hörlursförstärkare: Magni 3+ och Heresy. De kostar lika mycket och kan samma sak, vid första anblicken är det bara färgen som skiljer dem åt.

Det är inte bara färgen som skiljer, de låter olika också.

Tekniska skillnader

Bakom det kompakta utseendet döljer det sig två helt olika vägar till bra ljud. De är lika kraftfulla och kan driva samma hörlurar lika enkelt. De flesta av specifikationerna är helt identiska.

Men Schiit har valt att använda bipolära transistorer i Magni 3+, med en diskret utformad och symmetrisk feedback, utan kondensatorer i signalvägen. I stället använder de DC-koppling. Principen är densamma som i många förstärkare, och här använder de en extra driver för att dämpa förvrängning och reglera bias-strömmen med en Vbe multiplier.

Tittar man in i en Heresy så ser det helt annorlunda ut. Här är det op-ampar som styr. Integrerade förstärkarkretsar i vänster och höger kanal, vilket ger låg utgångsimpedans och bättre mätningar. Tredje ordningens harmonisk förvrängning är specad till 6-8 dB lägre än i Magni 3+, och Schiit Heresy har också något mindre mätbart brus.

Så då låter alltså Heresy bäst? Kanske. Men låt oss berätta mer om skillnaderna.

Lika som bär?

De kopplas rätt i en förstärkarutgång och har en gain-omkopplare på baksidan, om utgångsspänningen är för låg från förstärkaren. Även om de blir lite varma kan de stå på hela dagen om man vill. Ge dem åtminstone ett par minuter att nå arbetstemperaturen när de slås på med strömbrytaren på baksidan. Sedan är det bara att plugga in hörlurarna.

Men i vilken av dem?

Svaret är att det beror på två saker: smak och vilka hörlurar man ska använda.

Ska du välja den silkeslena, rörliknande silverfärgade Magni 3?

De första veckorna använde jag bara Magni 3+. Den användes också i testet av hifi-hörlurar i april 2020 och den blev jag mycket bekant med – och var nöjd med ljudet. Den låter lite som en raffinerad rörförstärkare. Rapp dynamik, silkeslent mellan- och diskantregister och luftig ljudbild med fin upplösning. Instrument och röster är välfokuserade, jag trivdes väldigt bra med den. Speciellt när jag lyssnade på jazz och klassisk musik.

Sennheiser HD 660S blir inte lika mörka som med exempelvis hörlursuttaget på en Hegel H90, fast det sprudlar inte om basen. Inte på samma sätt som med Heresy.

Den låter nämligen mer framåt, med ännu skarpare fokus och märkbart mer tryck i basen. I HD 660S var ljudbilden lite mörkare än jag föredrar, men i Hifiman Sundara passade den som hand i handske.

Eller den dynamiska och pigga Heresy?

Piano och stråkar får en skarpare kant och sångröster låter inte lika mjuka och luftiga som med Magni 3+. Men den dynamiska kontrasten är bättre. I HD 660S stramades basen upp och kanalseparation blev tydligare med Heresy än Magni 3+. Observera att ingen av dem hade några problem med att få fart på de tungdrivna planar-elementen i Hifiman Sundara.

Till pop, rock, electronica och allt som har en markerad basrytm och stor dynamisk kontrast tycker jag att Heresy är det bästa valet. Ska jag lyssna längre stunder på operasamlingen föredrar jag Magni 3+.

Slutsats

Valet mellan Schiit Heresy och Magni 3+ handlar inte om vilken av dem som låter bäst. De låter utmärkt båda två, men har lite olika klangkaraktär som gör att de riktar sig mot olika kunder. Den som gillar dynamik, speciellt i basen, och som främst lyssnar på rytmisk musik kanske faller för den strama kontrollen och den potenta dynamiken i Heresy. Men om man gillar en något mjukare, lenare och mer öppen ljudbild med lite mer luft och detaljer kanske man ska välja Magni 3+.

 itemprop

Jag minns inte exakt när det var, men det är nästan 30 år sedan. Då ägde jag den första utgåvan av Sonus faber Electa Amator. En handbyggd, medelstor tvåvägshögtalare i valnöt. Ett vackert hantverk och en utsökt ljudkvalitet.

Högtalaren var en framgång och har sedan dess återlanserats två gånger. Senaste gången 2018 som Electa Amator III.

1992, tror jag det var, lanserade Sonus faber en ny version av en av sina minsta modeller, Minima FM2 från slutet av 80-talet. Den hette Minima Amator. Och hade ett lite mindre kabinett än Electa Amator, ett litet 14-cm bas/mellanregisterelement parat med samma 28 mm-diskant som Sonus faber den gången lät göra hos Dynaudio i Danmark.

Jag minns väl den gudomliga mellanregisterklangen och att den lilla högtalaren kämpade med att leverera särskilt mycket bas. Den lyckades inte heller spela särskilt högt. Inte jämfört med den större Electa Amator, i alla fall.

Längre fram – 2008 – skulle Sonus faber lansera en ännu mindre version som hette Minima Amator Vintage. Jag kommer inte ihåg om den blev någon större succé. Vintage-versionen såldes inte särskilt länge. Den var också ganska så tungdriven, med en känslighet på låga 84 dB, och trivdes bäst ihop med förstärkare som hade en del muskler. Men mellanregistret! Så varmt, klangrikt och vackert.

Minima-serien kunde ha försvunnit i glömska om det inte hade varit för att någon på Sonus faber såg en möjlighet att återuppliva några högtalare från stativhögtalarnas guldålder.

Maxad Minima

De hade redan haft framgång med att upprätthålla Guarneri-namnet, med nya modeller ända sedan den första kom 1993. Kanske var det därför de lanserade en begränsad serie av en helt ny version av Extrema (1993) som kom 2014 och helt enkelt hette Ex3ma – och kostade därefter.

Man kan snabbt gå vilse i back-kataloger, men Sonus faber lyckades över all förväntan när de nylanserade Electa Amator för tredje gången 2018. Det var en högtalare som fick ner oss på knä av ren beundran för hur uppfriskande och samtidigt välbekant både hantverket och ljudkvaliteten var.

2019 var det Minima Amators tur att återuppstå. Den andra upplagan, som egentligen är den fjärde i raden, följer samma recept som 1992, men några av ingredienserna är utbytta mot uppgraderad teknik.

20 stycken 2,5 cm tjocka valnötsstavar blir ett kabinett.

Det vackert handbyggda valnötskabinettet av 25 mm tjocka trästavar vilar inte längre på en bas av vit marmor från Carrara, men Sonus faber har lagt in samma smala mässingslist längst ner på kabinettet och klätt högtalarna med svart läder både fram och bak.

Diskantelementet känner vi igen från Electa Amator II. En 28 mm-diskant med en ring runt silkesmembranet – DAD (Muted Apex Dome) – som fungerar som ett slags ringradiator.

Baselementet på 15 cm (18 cm i Electa Amator II) har ett lätt membran av cellulosa, där bomullsfibrer från kapok-trä är blandat med fibrer från en hibiskus som heter kenaf. Delningsfiltret delar vid 2500 Hz, känsligheten är måttliga 87 decibel och systemimpedansen är 4 ohm. Allt är huserat i ett klassiskt Sonus faber-kabinett, omsorgsfullt byggt för hand i Italien.

Konkurrenter

Det finns inte många så små stativhögtalare i den här prisklassen som är uppenbara rivaler till Minima Amator II. Audiovector R1 Arreté kostar mer, Dynaudio Special Forty är större, detsamma är DALI Epicon 2 – och Graham BBC LS3/5 är ännu mindre och kostar nästan hälften.

Trästavarna limmas ihop till ett kabinett.

Vacker bokhyllehögtalare

Electa Amator II måste stå på robusta stativ som är utdragna från bakväggen och vinklas inåt för att låta optimalt. Den mycket mindre Minima Amator II trivs närmare bakväggen och kan mycket väl stå på en bänk eller i en hylla. Så länge den inte blir instängd mellan böcker och blomvaser.

Och precis som Electa Amator II är den bästa versionen med god marginal, är Minima Amator II en mycket bättre version av sina förfäder. Visst, den spelar inte så våldsamt högt, men tillräckligt, och den går inte så väldigt djupt, men tillräckligt djupt, i basen – tillräckligt för att överraska skeptikerna.

Vad den däremot verkligen kan, och som den traditionsenligt gör bättre än de flesta i denna klass, är röster. Men inte bara röster. För som jag antytt har den mer än tillräcklig bas för att få musiken att svänga när jag sätter på min favorit-jazz. Charlie Hadens (kontrabas) och Keith Jarretts (piano) tolkning av One Day I’ll Fly Away har mer än tillräckligt med tyngd för att kontrabasen ska låta realistisk och pianoljudet ska få ett trovärdigt djup.

Fronten och bakplattan kläs för hand.

Tillsammans med en Hegel H190 spelade högtalarna högt nog med Emilie Nicolas If I Call, som har en djupbas av en helt annan värld. Den låten kan verkligen utmana små högtalare, men Sonusarna klarar sig inte bara helskinnade, de gör ett häpnadsväckande bra jobb med djupbasen i inspelningen.

Om möjligt låter de ännu mer övertygande med sångröster. Allt från Maria Callas till Dusty Springfield får en klädsam värme och mängder med nyanser. Ett par Audiovector R1 Arreté har bättre detaljupplösning och luftigare diskant, men saknar fylligheten i mellanregistret som man får med Minima Amator II.

De små högtalarna målar också upp ett ytterst övertygande stereoperspektiv, och korrekt placerade (börja 30 cm från bakväggen och jobba vidare därifrån) skalar de upp musiken från sin beskedliga storlek till en mycket mer trovärdig skala. Fast inte riktigt av samma grad som Electa Amator III.

Klassisk musik klarar sig minst lika bra som jazz, pop och opera i de små högtalarna. Även om inte hela djupet från orkestern kommer fram i Seiji Ozawas och Marta Argerichs tolkningar av pianostycken av Beethoven och Mozart så spelar de små högtalarna med inlevelse och klangdjup som gör att man inte sitter och saknar något. Kanske bortsett från en subwoofer. Som skulle kunna få fram lite mer av orkesterns basfundament.

Jämfört med

Dynaudio Special Forty är lite större och lite billigare, och har länge varit våra referenshögtalare i prisklassen. De levererar fylligare bas än vad Minima Amator II klarar av och når lite längre ner i basen. De är också annorlunda stämda, med en varmare klangbalans som klär olika musikstilar väl. Sonus faber-högtalarna är öppnare i övre mellanregistret, vilket bidrar till bättre fokus i bland annat röster.

Kabinettet putsas och poleras.

Om man byter till de små Audiovectorerna får man en halv oktav extra i basen och bättre upplösning. Framför allt från mellanregistret upp till diskanten. De reagerar snabbare på transienter och den dynamiska kontrasten är fenomenal. Men inte heller med dem får man samma naturliga klang i mellanregistret som gör sångröster till en magisk upplevelse med Minima Amator II. Om jag hade levt på en musikdiet av opera, singer/songwriter, vokal-jazz och vispop så skulle Sonus faberna ha varit mitt förstahandsval.

Slutsats

De är tillräckligt små för att passa var som helst. Lyckligtvis spelar de med självsäker övertygelse så att man inte märker bristen på fysik så tydligt. Minima Amator II går djupare i basen än man tror ​​och spelar gudomligt vackert med musik där sång är det mest framträdande instrumentet. Det finns småhögtalare som kan spela högre, med mer basdynamik, men få har lika fina kvaliteter med kanske främst akustisk musik. Klassiskt och jazz, till exempel. Det finns åtminstone väldigt få högtalare i den här klassen – om ens någon – som är så välgjort byggda. Det bidrar inte obetydligt till ägarglädjen.

Adidas SPT-01 & bike handlebar - SPREAD

Jag har ett ambivalent förhållande till ljudprodukter som är gjorda för träning. Å ena sidan är det väldigt praktiskt med prylar tål lite stryk och inte går sönder av lite svett. Å andra sidan är det irriterande att någon har bestämt sig för att när jag motionerar (om jag som soffliggare nu kan sägas göra det) så är det väldigt viktigt med massor av – dålig – bas. Och helst ska det låta så instängt att sångröster låter som om de blir kvävda av en sur trasa av ludd.

Så ursäkta mig om jag inte dansade på bordet av entusiasm när jag såg att redaktören hade lagt en låda med Adidas-hörlurar på mitt skrivbord.

Adidas SPT-01 on ground
Adidas SPT-01 har en sportig och grov look. Foto: Geir Gråbein Nordby
Läs också Nya Powerbeats är helt enkelt enormt bra Den nya 2020-modellen av Apples trådlösa Powerbeats är perfekt för träning och kräsna öron.
 data-srcset

Men uppenbarligen är det fortfarande fullt möjligt att bli överraskad, vilket vi snart ska återkomma till.

Adidas RPT-01, som de heter, är egentligen tillverkade av Zound Industries, som har sitt huvudkontor i Sverige. Företaget tillverkar även Marshall- och Urbanears-hörlurar, så det är inget fel på kompetensen.

Gråbein testar Adidas RPT-01…

Passform och anslutning

De flesta hörlurar för träning är av typen öronproppar.  Men personligen tycker jag att utbudet av kompakta on-ear-hörlurar hade kunnat vara större. Det är helt enkelt mycket enklare att sätta på sig ett par öronkåpor än att fippla med öronproppar. Naturligtvis under förutsättning att kåporna är tillräckligt små och lätta för att inte bli besvärliga. Och att de inte glider runt på öronen när de blir svettiga, utan tvärtom andas och sitter bra.

Adidas RPT-01 tillhör kategori små och lätta (drygt 200 gram) och är av typen on-ear. De vilar alltså utanpå öronen i stället för att omsluta dem. Annars hade de varit tvungna att vara större, så det här är ett förnuftigt val.

För att sätta på dem håller man inne den fyrkantiga knappen på höger kåpa, som även är en spak för manövrering mellan låtar och justering av ljudnivån. En baston hörs, sedan hittar man dem i Bluetooth-listan på mobilen. Bara att börja spela!

Adidas RPT-01 right button
Den högra knappen på Adidas RPT-01 startar och stoppar musik och telefonsamtal, och är dessutom en spak som ställer in ljudnivån och hoppar mellan låtar. Foto: Geir Gråbein Nordby
Adidas RPT-01 left button
Knappen på den vänstra öronkåpan kan programmeras av användaren. Foto: Geir Gråbein Nordby

Flexibel huvudbygel

Bygeln är böjlig och kan vridas runt utan att gå sönder. Den är dessutom klädd med avtagbart tyg och har en avtagbar och tvättbar gummistropp mellan sig och hårbottnen. Den inre, tygklädda delen av öronkåporna kan också tas loss genom att den vrids ett hack åt vänster. En varsam handtvätt bör funka fint.

Det mjuka gummibandet på insidan av huvudbygeln ger en mjukare passform och skyddar tyget från svett. Foto: Geir Gråbein Nordby

Blir inte svettiga fort

Kåporna sitter som gjutna på öronen. De trillar aldrig av när man springer och tyget gör att de inte glider runt om man börjar svettas. Tyget förhindrar också att man blir svettig om öronen på samma sätt som med konstläder. Den avsvalkande effekten är dock fortfarande begränsad, för det tar inte lång tid förrän mina öron börjar kännas småvarma. Men jag kan ändå lyssna länge utan att det blir alltför fuktigt. Här kan dock Adidas/Zound Industries lära sig ett och annat av Philips, som har kyl-gel i öronkuddarna i sina mycket billigare TASH402BK.

Adidas RPT-01 twisted
Hörlurarna kan vridas utan att gå sönder, tack vare det flexibla huvudbandet. Foto: Geir Gråbein Nordby

Användning

Med Adidas Headphones-appen kan du välja vilka funktioner som knappen på vänstra luren ska ha. Grundinställningen är att du väcker röstassistenten med en tryckning, och två tryckningar sätter på en träningsspellista på Spotify, som nog är lite för ”ungdomlig” för min smak. En trippeltryckning ska starta en hit-spellista, men det lyckades jag aldrig med.

I appen kan du också välja ljudinställning (EQ), men här föredrar jag den som heter Adidas, som är den mest linjära. Pop ger för lite bas och för mycket mellanregister, Rock låter platt och på det stora hela är det ingen av inställningarna som funkar. Använd bara Adidas-läget.

Ljudfördröjning

Hörlurarna har en liten fördröjning av ljudet, vilket gör att ljudet i bil- och skjutaspel hänger lite efter bilden. Smått irriterande, även om det nog bara handlar om ungefär 200 millisekunder. Många video-appar på mobilen synkroniseras numera automatiskt med ljudet via Bluetooth, så där är det inga problem. Jag tycker inte att det är några problem med läppsynk med varken YouTube eller Netflix.

Adidas RPT-01 Graabein
Adidas SPT-01 är kompakta och sitter som gjutna. Foto: Geir Gråbein Nordby.

Ljudet i RPT-01

Som jag nämnde inledningsvis början lyckades Adidas-hörlurarna överraska mig positivt när det gäller ljudkvaliteten. Tvärtemot mina fördomar är musiken både klar, rapp och fast. Basen är inte alls överdimensionerad, men inte tunn heller. I stället slår bastrumman både hårt och fast, på samma gång som det alltid är fokus på röster, oavsett om det är en mörk mansröst eller en ljusare kvinnostämma.

Basgitarren i Pearl Jams Dance of the Clairvoyants har bra groove och virveltrumman smäller skönt i öronen. Gitarrerna är krispiga och tuffa. Mycket bättre än förväntat.

Bättre än väntat är också den helt nya låten Safe and Sound med The Sounds. Jag hade nästan glömt hur det var att lyssna på festmusik man kan dansa till! Men nu har jag party i mitt eget huvud, när jag springer uppför kullarna i grannskapet. Det är faktiskt inga problem att lyssna på akustisk musik – inklusive klassiskt. Så länge man kan leva med att flygeln påminner lite om ett elpiano. Men ändå mycket bättre än annan sportutrustning jag har hört.

Adidas SPT-01. Foto: Geir Gråbein Nordby
Adidas SPT-01. Foto: Geir Gråbein Nordby

Alternativ till Adidas

Ovan nämnda Philips-modell, till exempel, är mycket svulstigare i basen och låter mer instängt. Även Beats Solo3, som har samma formfaktor men som inte är klassad att tåla vatten och svett, har en väsentligt luddigare klang än Adidas.

När det gäller min erfarenhet av hörlurar för träning måste jag hänvisa till öronproppar, där ljudet är lika instängt och bastungt med Jaybird Vista, och även om Kygo E7/900 var mer imponerande och dessutom kunde skryta med AAC-ljud via Bluetooth, så är Adidas-lurarna mer balanserade. Kanske att de kunde ha höjt basen en smula i de lägre frekvenserna, men attacken och energin uppväger för det.

Foto: Geir Gråbein Nordby

Slutsats

Det är ingen poäng att smöra på med bas när man tränar – rytmen i musiken du tränar till hörs förmodligen bra som den gör. I stället bör det låta bra, och här är Adidas RPT-01 i sitt esse.

De flesta andra sporthörlurar låter på ett sätt som jag aldrig skulle vilja ha till något annat än träning (de har för mycket och för luddig bas) men Adidas RPT-01 är tillräckligt balanserade och dynamiska för att kunna användas till många olika saker. De låter friskt, men har en fint avstämd bas i förhållande till resten av ljudbilden. Vilket gör att sångröster och instrument kommer fram tydligt.

Passformen är fast, så RPT-01 trillar aldrig av när man springer. De kan klämma lite, men håller sig precis innanför gränsen för vad jag skulle kalla behagligt. Och så har de fin kvalitetskänsla.

De kunde ha låtit ännu luftigare och mer upplöst om de hade haft stöd för AAC och aptX för bättre ljud med Bluetooth. Då hade de knappast kunnat skryta med över 40 timmars batteritid, fast vem behöver egentligen mer än 20?

JBL Boombox 2 SPREAD

På bara ett fåtal år har JBL blivit en av världens tre största tillverkare av Bluetooth-högtalare. Och inte utan anledning. JBL har haft som mål att vara starkare än sina konkurrenter, så att man fortfarande ska kunna förknippa märkesnamnet med fest och underhållning. Du vet, eftersom märket inte längre är förknippat med hårtslående hifi- och highend- högtalare som bär inskriptionen Made in the USA.

Läs också Festen fortsätter dygnet runt Tredje versionen av danska Soundboks spelar tuffare, högre – och det går att sätta ihop ett band!
 data-srcset

Den nya toppmodellen bland bärbara trådlösa högtalare ger en antydan om vad företaget en gång stod för. Och då menar jag inte att den nickar igenkännande mot 80-talets populära bergsprängare, för sådant sysslade inte JBL med. Utan att den utstrålar grov och tuff kraft och stolt bär JBL-loggan på framsidan. Och med passiva baselement på sidorna som berättar för oss att här är det bara att vrida upp volymen.

Boombox 2 har samma form som föregångaren, men är en och en halv centimeter kortare och har ett handtag med skåror, som den här gången är inspirerat av handtagen på ett motorcykelstyre.

Styvt pris

Priset är ganska styvt, 5 500 kronor är till exempel nästan 50 procent mer än vad rivalen UE Hyperboom kostar. Och dessutom nästan dubbelt så mycket som vad det går att köpa den första Boomboxen för. Det är bara naturligt att priset sjunker på en produkt när en ersättare är på gång, men kan ända vara värt att tänka på eftersom Boombox 2 inte är något kvantsprång jämfört med 1:an.

JBL Boombox 2
En passiv slavbas på varje sida är inte bara för att se ”bad ass” ut, utan för att utjämna trycket i kabinettet och på så sätt ge en djupare och fylligare basrespons. Foto: JBL

Vattentät

Den första Boomboxen gillade vi starkt, den var kraftfull och hade en imponerande mäktig bas. Vattentät var den också, med IPX7-klassning vilket innebär att man kunde tappa den i poolen utan att förstöra den. Detta gäller även den nya Boombox 2, dessutom har JBL använt starkare material för att se till att den inte börjar förvränga ljudet, inte ens när musiken ”brakar loss”.

Det finns också en PartyBoost-funktion som innebär att ett oändligt antal högtalare kan kopplas ihop trådlöst. Var det någon som sade varning för grannarna?

Enkel att använda

Det är härligt när produkter fungerar lika enkelt som Boombox 2. Den har bara en av/på-knapp, en Bluetooth-parkopplingsknapp och volym upp/ner. That’s it! Och när du väl har parkopplat den första gången behöver du inte tänka på Bluetooth-knappen igen. Den paras automatiskt ihop med mobilen nästa gång du sätter på den.

Det finns en app, men det är bara en poäng med att ladda ner den om du planerar att använda två Boomboxar i stereo, där den ena är höger och den andra är vänster, eller den ovan nämnda PartyBoost-funktionen där flera högtalare spelar tillsammans. De allra flesta kommer förmodligen aldrig att behöva använda någon av dessa funktioner.

JBL Boombox 2
Foto: JBL

 

Medelmåttig räckvidd

24-timmars batteritid är samma som i föregångaren och fortfarande mycket bra. Dessutom blev jag glad så fort jag såg att Boombox 2 har Bluetooth 5.1. Det borde ge längre räckvidd än den äldre 4.2-versionen. Tyvärr gör det inte det. Åtminstone inte med min iPhone 11 Pro Max, jag kunde bara stega upp ungefär 10 meter utomhus innan jag fick drop-outs i ljudet. Detta är stor skillnad mot nästan alla nyare hörlurar som vanligtvis funkar både 40 och 50 meter från mobilen.

Inom 10 meter är anslutningen dock mycket stabil, och frågan är vem som egentligen behöver ha högtalaren längre bort från mobilen än så. För de flesta praktiska ändamål räcker det – fast det är ingenting man skryter med.

Ljudkvalitet

Så över till det allra trevligaste. Ljudet. För Boombox 2 är riktigt bra. Det bör den vara också, för dryga fem tusenlappar. Fast det är ingen självklarhet, jag minns med fasa hur det lät när jag lyssnade på den ännu dyrare (och mycket större!) Soundboks 2 som spelar högt – men hemskt vasst!

Då var mitt möte med Bose S1 Pro desto trevligare, till den kan man till och med plugga in både gitarr och mikrofon – samtidigt. Den här är också större än Boombox 2.

Det coola med Boombox 2 är inte att den är kraftfull och spelar högt – det är den, och det gör den – utan att den låter bra!

När jag sätter på Dance of the Clairvoyants med Pearl Jam, som har både rock- och disco-element, sitter jag och flinar av den fylliga basen och det engagerande och starka ljudet. Men också för att det låter som det ska. Eddie Vedders röst framträder utan att dränkas av baseffekterna, och ljudet är välbalanserat längre upp i diskantregistret. Där så många partyhögtalare låter så aggressivt eller luddigt att man nästan inte vågar vrida upp volymen särskilt mycket, inbjuder JBL Boombox 2 till att dra på. Och man blir inte besviken på hög ljudnivå heller.

Detta gör att jag faktiskt inte har något emot att lyssna på mer finkänsliga musikstycken, som pianoversionen av Lady Gagas Joanne (Where Do You Think You Goin’?). Pianot låter som ett piano och inte som ett billigt elektriskt keyboard. Lady Gagas röst är fyllig och samtidigt tillräckligt öppen för att få fram känslorna. Och med en större klangbotten från pianot än många småhögtalare som är gjorda för att spela fint. Ur den synvinkeln är detta faktiskt en väldigt bra kompromiss.

Foto: JBL

Småtrög bas

Faktum är att högtalarens största, och enda påtagliga, svaghet är att basen hänger lite efter när man drar på med favorit-partymusiken. Visst, basen är stor och fyllig och Boombox 2 kan som sagt spela högt. Men när man gör det så smäller inte bastrumman till som den gör med större högtalare.

Om man drar på väldigt mycket så bli basen dessutom tunnare. Detta beror på att DSP:n i förstärkaren nödvändigtvis måste hålla tillbaka högtalarelementen när man försöker få dem att spela mer än vad de är gjorda för. De kan inte röra sig längre ut än sin slaglängd, och eftersom det är bastonerna som framkallar de största svängningarna så måste de hållas igen. Det är också genom att göra på detta sätt som JBL får högtalaren att spela så högt.

Detta innebär att det faktiskt, om du frågar mig, gör det lite onödigt att klämma ut de extra 10 wattarna från förstärkaren som man får när man kopplar den till ström i stället för att den går på batteri. Den sista växeln är man inte sugen på att lägga i ändå, det låter för platt och stressat.

Men det kan ändå ha en poäng, och det är om det plötsligt smyger sig in en lågmäld låt i spellistan. Som kräver att man vrider upp volymen högre än normalt. Då kan man det.

JBL Boombox 2
Var det här det var party?! Foto: Geir Gråbein Nordby

Slutsats

Den är vattentät, den är ännu kraftfullare än sist och den är väldigt enkel att använda. Och bäst av allt: den låter renare och bättre än de flesta partyhögtalare av samma kaliber. JBL Boombox 2 kostar en del, men det är den värd.

Här kan man bjuda in till trädgårdsfest utan att musiken drunknar i allt småprat. För du kan vrida upp rejält med den. Basen är fyllig utan att ta över fullständigt och är välbalanserad i ljudbilden. Även om den kan uppföra sig lite trögt ibland.

Bäst av allt är dock att JBL Boombox 2 spelar rent och snyggt när den ska, utan ”hängmatteljud” med tunt mellanregister och överdriven bas och diskant. JBL har lyckats balansera ljudet och frestas inte hitta på några dumheter. Mycket bra.

Scroll to Top