Sony SLT-A77

Gränslös och lysande

Entusiasterna blir mållösa när Sonys senaste stjärnskott lyser upp den stenhårda marknaden för systemkameror.
Ljud & Bild tycker
Extrem upplösning. Solid och väderskyddad. Fantastisk sökare.
Buffertminnet. Märkbart brus på hög ISO.
Specifikationer
  • AVCHD
  • Känslighet ISO 100–16000 (25600)
  • Seriefoto 18/8/3 bilder/s
  • Video 1080p, 50/s
  • Slutartider 30–1/8000 s
  • Bildstabilisator Inbyggd.
  • Sökare 1,3 cm OLED
  • Blixt Inbyggd, TTL-blixtsko
  • Batteri Litiumjon,
  • 470/530 bilder
  • Mått (B x H x D) 143 x 104 x 81 mm
  • Vikt 732 gram med batteri
forfatter

Man ska inte låta sig luras av designen, som påminner om det mesta annat i systemkameraväg. Innovationerna sitter nämligen på insidan av Alpha SLT-A77. Sonys systemkamera flyttar gränser på många områden. Och har verkligen givit konkurrenterna något att bita i. Särskilt de med påkostade modeller i de högre prisklasserna som vänder sig till krävande amatörer och yrkesfotografer.

A77 är – bland annat – den första systemkameran med så mycket som 24,3 megapixlar på en sensor (CMOS) i det välkända APS-C-formatet. Det är också den första som har en helt ny sökare som inte är optisk eller använder LCD-teknik, utan en OLED-panel med extrema 2,4 megapixlar (XGA-upplösning, 1024 x 768 x 3). Vilket bara det får det att rycka i utlösarfingrarna på såväl entusiaster som proffs. Kameran har Sonys SLT-teknik med fastmonterad och genomskinlig spegel som både släpper genom ljus till bildsensorn och reflekterar ljus till OLED-sökaren och skärmen. Fördelen är mindre mekanik i vägen när bilden ska tas, samt att kameran reagerar snabbare. Särskilt när man plåtar bildserier.

Men det finns mer. Sony har tagit fram en ny Exmor-bildprocessor som inte bara stöder full HD-video i 1080p med 50 bildramar i sekunden och autofokus, den klarar också seriefoto med hela 12 bilder i sekunden. Visserligen i väldigt korta serier, men ändå ett nytt rekord. Tar man både råfiler och JPEG samtidigt får man 11 bilder i serie, annars går det att ta 13 exponeringar med JPEG i högsta kvalitet.

Det är inte allt A77 kan. På baksidan av det väderskyddade huset sitter en 3-tums vrid- och vändbar skärm, på toppen sitter ett praktiskt teckenfönster som visar all grundinformation, och på insidan finns mekanisk bildstabilisator, GPS-loggning av tid och plats, ljuskänslighet från ISO 100 till 16000 (plus 50 och 25 600 i flerbildsexponering) och en lång, lång rad inställningar av det slag man brukar hitta på de mest avancerade kamerorna.

OLED-sökare
Sony-kamerans konventionella utseende till trots var det länge sedan vi såg så mycket innovationer i en och samma kamera, och det är få av rivalerna som kan matcha specifikationerna. Förutom den klassledande upplösningen och bildhastigheten har alla konkurrenterna en konventionell optisk sökare. Vilket många faktiskt föredrar, och bortsett från Olympus VF-2 är det få LCD-sökare som är särskilt lockande att använda i praktiken.

Personligen är jag en av dem som älskar stora, ljusa optiska sökare (tänk äldre Minolta, Hasselblad, Contax, Nikon F3 HP) och har bara betraktat de små grumliga LCD-varianterna som en nödlösning. Men Sonys OLED-sökare är inte bara stor, den är jättestor, inte grumlig alls och har en färgåtergivning och kontrast som LCD-sökarna bara kan glömma.

Fördelen jämfört med en optisk är att du ser motivet även om det är mörkt. Eller dåligt upplyst. Vilket bland annat är ett plus när man ska fokusera manuellt, vilket kan hända att man måste i dåligt ljus om inte aufokusen klarar av det. OLED-sökaren försöker kompensera för ändringar i ljus och kontrast genom att höja ljuset i sökaren, det kan vara särskilt irriterande utomhus eftersom sökaren inte alltid är tillräckligt snabb för att kompensera.

Citius, altius, fortius
Fotografen kan ställa in och ändra nästan allt han eller hon kan drömma om, antalet inställningar är enormt. Man kan välja grad av skuggkompensation, som på andra Alpha-modeller, men också graden av HDR (High Dynamic Range) upp till sex exponeringssteg, och bland mycket annat fintrimma de flesta av de 11 kreativa filtren som Sony har stoppat in. Knapparna för ljuskänslighet (ISO), exponeringslås (AEL) och autofokus/manuell (AE/MF) kan tillsammans styra 8 olika funktioner som du bestämmer själv i menysystemet.

Kompaktkameror har haft 3D-panorama länge, nu har funktionen kommit till A77 och ger uppemot 7152 x 1080-pixlars panorama, med viss 3D-effekt. Eller hela 12416 x 1856 pixlar om man hoppar över 3D-effekten.

Det är däremot inte säkert att sportfotografer faller för 12 bilder i sekunden, så länge bildserierna är så korta. Med reducerad JPEG-kvalitet (standard och fin komprimering) klarar bufferten 18–19 exponeringar innan man måste vänta tills den är tömd och kameran är beredd att ta nya bilder. Att jämföra med Canon EOS 7D som tar 15 bilder i serie med råfiler och hela 126 JPEG-bilder, med 8 bilder i sekunden. Visserligen med en 18-megapixlars bildsensor och betydligt lägre datahastighet än från A77:s 24,3 megapixlar, men ändå.

Snabb autofokus
Kamerans fasbaserade autofokussystem är nytt. Med 19 fokussensorer, där 11 är känsliga korssensorer, är A77 snabb på att hitta fokus, även i dåligt ljus, och på att spåra föremål som rör sig snabbt. Kameran fokuserar mellan varje exponering när man tar snabba bildserier. Man kan dessutom finjustera autofokusen i +/–20 steg, för att optimera fokusplanet, så att man får det skarpt just precis där man vill varje gång kameran låser fokus.

Kamerahuset känns solitt byggt. Det är inte vattentätt, men förseglat mot väder och vind. En tuff tur i 60 knop, med tillhörande vattenskvätt, lyckades inte ta knäcken på kameran som utan problem klarade en avsköljning under kranen för att få bort saltvattnet. Fast lite fukt hade trängt in i gångjärnen till skärmen, som hickade och hade lite problem med att visa skärmbilder en stund efteråt.

I handen
Det solida huset är så pass stort att det finns massor att greppa i. Så vilar det fint i handen också, men det känns som om styrpinnen kräver viss tillvänjning och start/stopp-knappen för videoinspelning hade jag velat ha lås på. Eller en möjlighet att programmera en annan funktion. Det är så mycket som kan skräddarsys efter personliga behov att Sony borde ha tänkt på det också.

De borde dessutom ha behållit navigeringsskärmen som man kunde välja och ändra ett stort urval av funktioner på. På A77 kan man trycka på Disp-knappen för att få fram den, men nästan inga av inställningarna som visas kan ändras. Man måste trycka på Fn-knappen för att gå till en ny skärmbild där man kan göra ändringar av många parametrar.

Som en liten bonus har Sony lagt in en digital telekonverter som man aktivera med en knapptryckning. Sedan väljer man mellan 1,4x- och 2x-utsnitt och drar på så sätt motivet närmare. Tack vare kamerans extrema upplösning förlorar inte bildkvaliteten särskilt mycket på förstoringen när man använder digitalzoomen.

Bildkvalitet
Urvalet av objektiv till Sonys systemkameror i Alpha-serien växer sakta men säkert. A77 går att köpa med en helt ny zoom, SAL 16–50 mm SSM, ljusstyrka f2,8 (täcker bildvinklar motsvarande 24–75 mm), som är gediget byggd och väderskyddad. Precis som själva kameran och batterigreppet som går att köpa till. Objektivet är förhållandevis stort, väger 577 gram och har 72-mm filterfattning, tre ED-glas mot diffraktion och asfäriska linselement för jämnare spridning av ljus i hela färgspektrat.

Objektivet har Sonys snabba och ljudlösa SSM-motor och både fokusmarkeringar och en låsknapp som håller zoomen på 16 mm. Praktiskt när man har kameran hängande över axeln.

Zoomobjektivet bidrar i hög grad till A77:s fina bildkvalitet. Förvrängningen vid 16 mm är dess enda egentliga nackdel, för då är den märkbart tunnformig – fast lyckligtvis utan betydande avvikelser i skärpa. Objektivet är nämligen förvånansvärt skarpt över stora delar av bildytan vid 16 mm och f2,8. Väljer man bländare f3,5 så kryper skärpan ut längre mot hörnen, och med f5,6 är det nästan jämnt skarpt ända ut i hörnen. Ännu bättre är det vid 24 mm, där också den värsta linjeförvrängningen har upphört. Vid 24 och 50 mm är skärpan förträfflig över hela bildytan från f4,5 till f11. Inte finns det någon vinjettering att tala om heller. Och man kan aktivera kamerans automatiska korrektion av vinjettering, kromatisk aberration och linjeförvrängning, om man så önskar.

Den optiska konstruktionen är alltså synnerligen god, och bidrar till att kamerans extrema upplösning kommer till sin rätt. Tack vare 24,3 megapixlar lyckas A77 få fram detaljer som kan se mindre tydliga ut med många andra kameror, även om detta alltid beror på optiska prestanda. Utan bra optik är fler megapixlar bortkastat. Vilket vi bland annat ser ofta när vi testar kompaktkameror.

Kontrast och bilddynamik är strålande med A77. Det dynamiska omfånget ger en riktigt djup svärta, med fina graderingar samtidigt som högdager inte bränner ut så fort att detaljer och konturer i ljusa delar av motivet försvinner.

På en kamera med så hög pixeltäthet drar jag mig alltid för att testa brus. Som jag hittade mängder av. Men inte förrän vid ISO 3200 och i råfiler. Med måttlig brusreducering aktiverad hölls bruset i schack ända upp till ISO 3200 i JPEG-filerna. Sedan kunde jag se tydligt, fast finkornigt, brus på iMacens kalibrerade 2,5K-skärm, men på avstånd eller på utskrifter var det knappt synligt. ISO 6400, däremot, uppvisade märkbart mer brus, fortfarande väldämpat men synligt på JPEG också, medan jag tycker både färgbrus och kornbrus (i grått) vid ISO 12800 och 16000 är på gränsen till vad man kan acceptera.

Ändå tycker jag att A77 ligger på nivå med Nikon D7000 och Canon EOS 7D på detta område, även om A77 får se sig besegrad på upploppet av D7000:s lysande algoritmer för brusreducering, som också lyckas få fram fler detaljer i JPEG-bilder tagna med väldigt hög ljuskänslighet.

Färgerna i JPEG-filerna tyckte jag var mycket välbalanserade. Lite övermättade i rött och blått, men inte mer än man enkelt kan kompensera för det. De viktigare hudtonerna kom fint till sin rätt och råfilerna ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen.

Video
Kameran har fått en elektronisk slutare som reducerar den fruktade geléeffekten som kan uppstå när man panorerar och föremål får vertikala eftersläpningar. Med en elektronisk slutare minskar risken för detta markant. Glädjande nog kan man filma med 50p och 24p bildramar i sekunden i AVCHD 2.0-format. Och med så hög datahastighet som 28 Mbit/s, vilket ger så gott som flimmerfria filmer om man väljer 50p – eller det klassiska filmflimret som 24p ger. A77 är rena drömmen för videofotografen, som kan glädja sig åt klassledande videokvalitet.

Upplösningen är som på alla kameror med full-HD i 1080, men A77:s färgåtergivning, kontrast och flimmerfria skärpa ger en kvalitet som påminner betydligt mer om HD-sändningar. Med separat stereomikrofon kan man också glädja sig åt ett betydligt bättre ljud än från de inbyggda mikrofonerna.

Slutsats
I SLT-A77 har Sony ett redskap för yrkesfotografer och krävande amatörer som med eftertryck sätter konkurrenternas kameror på plats på många, om än inte alla, områden. Kamerans styrka ligger i kombinationen av upplösning och skärpa från en extrem bildsensor och ett superbt zoomobjektiv. Den fenomenala elektroniska sökaren sätter en ny standard och kamerans snabba respons och bildhastighet gör A77 mycket mer användbar än många andra kameror. Och det finns inte mycket negativt att säga om bildkvaliteten heller. Det enda vi kan klaga på är lite väl mycket brus på de högsta ISO-värdena. Resten av kamerans samlade kvaliteter är så övertygande att vi förstår konkurrenterna om de är nervösa.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.