Klipsch Klipschorn

November 2016Klipsch Klipschorn

70 år med skön brutalitet

Klipschorn fyller 70 år i år. Det firar vi genom att förvandla vårt testrum till ett inferno.

Plus
Klipschorn kan nästan riva ner väggarna – eller spela lika sött som sockervadd. All musik presenteras med en ”live-spelstil” som överträffar det mesta. Tack vare sin extrema känslighet kan högtalarna drivas av i stort sett vilken förstärkare som helst, så du kan välja den du gillar bäst. Men kom ihåg att de uppskattar kontroll!
Minus
Är du ute efter superupplösning och analytisk musikåtergivning får du leta någon annanstans. Högtalarna är enorma och tar rejält med plats.

I en tid när allt handlar om att byta ut och uppdatera i så snabb takt som möjligt är det glädjande att hitta något som funnits på marknaden i flera år. Och det finns ingen produkt som kommer i närheten av legendariska Klipschorn. Den stora hörnformade högtalarmodellen har tillverkats sedan 1946 och den version som går att köpa i dag är i stort sett identisk med originalet.
Det var i Hope, Arkensas, i USA som den unge radioamatören Paul Klipsch jobbade med sin stora stolthet. Efter tio års funderingar och designskisser såg den första prototypen dagens ljus 1942, och den första produktionsmodellen blev alltså färdig fyra år senare.

Läs också: Test av Audio Research GSi75 – rörförstärkare med digitalteknik

Den första prototypen med serienummer 1, byggd av Paul Klipsch i 1942. Foto: Klipsch
Den första prototypen med serienummer 1, byggd av Paul Klipsch i 1942. Foto: Klipsch

Klipschorn är inte – och har aldrig varit – som andra högtalare. För det första är den enorm med sina 130 cm på höjden och 80 cm på bredden. Men det är framför allt hörnformen som skiljer den från andra konstruktioner. Har du ett symmetriskt vardagsrum med två motstående väggar så är allt väldigt enkelt: du knuffar bara in högtalarna ända in i vart sitt hörn, så står de i rätt vinkel och pekar mot lyssningsplatsen i mitten. Fixat och klart. Inget trassel med avstånd till bakväggar. En bonus med den här placeringen är att man undviker fasproblematik med ljudvågor som träffar bak- och sidoväggar och reflekteras framåt igen och i tidsförskjutet skick blandar sig med de direkta ljudvågorna. Med luddigt ljud som resultat. En hörnplacering tvingar däremot alla ljudvågor åt samma håll, och man får en bas som är stramare än en högvakt i givakt! Dessutom får man 6 decibel extra ljudnivå gratis – där du i normala fall skulle använt en 100-wattare behöver du bara 25 watt för att få samma ljudnivå. Klipschorn är dessutom konstruerade på ett sätt som gör att väggarna fungerar som en förlängning av baselementets hornladdning, vilket ytterligare förbättrar känsligheten och timingen i basen.

 

Så rör sig ljudet inne i hornet innan det leds ut längs väggarna. Foto: Klipsch
Så rör sig ljudet inne i hornet innan det leds ut längs väggarna. Foto: Klipsch

Extrem känslighet
Klipschorn har en vansinnig känslighet på hela 105 dB med en enda watts förstärkarkraft, tack vare den extra förstärkning man får genom att placera både mellanregister och diskant i vart sitt akustiskt horn. Detta var en princip som nästan alla använde sig av på den gamla goda tiden, innan de kraftfulla transistorförstärkarna dök upp. Eftersom ytterst få förstärkare lämnade mer än 10 watt per kanal var man tvungen att manipulera högtalarnas akustiska egenskaper, så att man inte behövde mycket ström för att spela högt. I Klipschorns fall får du hela 115 dB med 10 watt, men högtalaren kan hantera smärtsamma ljudtryck ända upp till 121 dB – med bara 40 watt.

Vårt testexemplar var tufft i svart. Foto: Geir Gråbein Nordby
Vårt testexemplar var tufft i svart. Foto: Geir Gråbein Nordby

 

Annons: Artikeln fortsätter nedan

15 tums råhet
För att följa upp i basregistret hamrar en 15-tummare loss, och du kan spela så högt att huset nästan skakar sönder. Men det var egentligen inte tanken med högtalaren. Det var snarare att den skulle kunna spela så obesvärat och låta så ”live” som möjligt, oberoende av ljudnivå. Till och med när man spelar lågt ska man kunna fylla rummet med en stor ljudbild och en stor dynamisk kontrast, så att en svag trumvisp låter som en sådan – utan att drunkna i ljudbilden – och en brutal blåssektion trycker till med all sin råhet.

 

Kabinettet är öppet på baksidan så att väggens hörn blir slutet på kabinettet. Foto: Klipsch
Kabinettet är öppet på baksidan så att väggens hörn blir slutet på kabinettet. Foto: Klipsch

Bevarad konstruktion
Det var inte så konstigt att Klipschorn blev så populär. Det fanns knappt andra högtalare på marknaden som kunde förmedla musik på det här sättet. Mycket har hänt sedan 1946, och man kan fundera på hur konstruktionen har tålt tidens tand. I dag finns det ju trots allt ganska så många högtalare som både kan spela vansinnigt högt och otroligt bra även på låg volym. Wilson Audio, McIntosh, Piega och Focal är bara några av märkena som har stora och kompetenta högtalare av referensklass.
Men det är bara Klipschorn som är Klipschorn. Den ser onekligen gammaldags ut, nästan förhistorisk. Nästan som en förvuxen fågelholk, med sitt kabinett med träfaner. Mellanregistret och diskanten sitter i en egen hörnformad kammare löst ovanpå baskabinettet, som alltså huserar en 15-tummare. Den brukade ha membran av papp men är numera en komposit av fiber och plastmaterial. Allt för att minimera förvrängning.
Anslutningarna är härligt gammalmodiga, med sladdar som är terminerade med okonstlade spadkontakter. Nästan som om det vore ett hemmabygge. Men det är bara tills man sätter på musiken.

 

Klipschorn finns i färgerna valnöt, körsbärsträ och svart. Foto: Klipsch
Klipschorn finns i färgerna valnöt, körsbärsträ och svart. Foto: Klipsch

Ljudet av Klipschorn
Jag var väldigt sugen på att testa de otroligt känsliga högtalarna – som i vårt fall levererades i svart ask – ihop med en enkel förstärkare. Vi har fått in Yamahas nya WXA-50, en modern strömningsförstärkare som är specad att lämna 2 x55 watt i 8 ohm. På papperet ska den kunna driva de här högtalarna med ljudtryck över 120 dB, mätt på tre meters håll. Den kostar bara 5 000 kronor och är egentligen helt ”fel” för högtalarna, men principen är ju att de ska kunna drivas av i stort sett vad som helst.

WXA-50 är en billigt streaming-förstärkare med begränsade krafter. Men det går ändå att spela ganska så högt på Klipschorn. Foto: Yamaha
WXA-50 är en billigt streaming-förstärkare med begränsade krafter. Men det går ändå att spela ganska så högt på Klipschorn. Foto: Yamaha

Med Tidal spelat trådlöst via AirPlay börjar allt lugnt med Moddis härliga coverplatta ”Unsongs”, där han spelar versioner av låtar som genom tiderna har varit förbjudna av myndigheterna. Och hans version av Kate Bushs ”Army Dreamers” låter känslosam, samtidigt som ljudet från gitarr och piano klingar sprött och snyggt.
Man märker med en gång att detta är högtalare som har en förmåga att fylla rummet med ljud. Moddis röst framträder distinkt och vacker i rummet på samma gång som instrumenten placeras fint på bredden. Basen är fyllig och man får en känsla av att det ligger något och lurar under ytan som bara väntar på att släppas lösa. Ungefär som en mullrande V8-motor på tomgång, beredd att explodera när som helst.
Den billiga Yamaha-förstärkaren lyckas inte infria löftet. Visst, drar man upp ljudnivån så blir det högt. Men det låter så platt och livlöst att det inte är speciellt kul. Det är bara normal myslyssning som funkar.

 

 

Svag ström
Det är ingen tvekan om att de stora Klipsch-högtalarna suger ut det maximala ur den lilla förstärkaren. Har du en strömsvag förstärkare och vill fylla rummet med en så stor ljudbild som möjligt så är Klipschorn definitivt rätt väg att gå. Tankarna går till effektsvaga men annars fantastiskt välljudande ”single-ended” rörförstärkare, till exempel Cary Audio CAD-300SEI (2 x 11 watt) eller EAR 869 (2 x 15 watt). Däremot är det inte sådana förstärkare som får fram den sanna potentialen ur de här högtalarna. Åtminstone inte om du är som jag och gillar att spela högt. Uppskattar du ljudet av rör så skulle jag hellre föreslå en push-pull-förstärkare som McIntosh MC 275R – eller, om du verkligen vill dra på, Audio Research GSi75.

Med Hegel P30 och H30 blir det liv i luckan! Foto: Hegel
Med Hegel P30 och H30 blir det liv i luckan! Foto: Hegel

Låt V8 vara V8
Mitt första möte med riktigt tung hifi var farsans JBL L112 på 1980-talet och sedan bjässarna Everest D5500, och ända sedan dess har jag gillat hifi som nästan har kunnat riva ner putsen från väggarna. Av samma anledning byggde den första stereon som jag köpte för egna pengar på Cerwin-Vega DC15 (vadå, man måste ju börja någonstans!).
Så nu när jag får in ett par biffiga högtalare med enorm känslighet så är jag tvungen att koppla in lite seriös kraft för att ta reda på vad de verkligen kan. Hegel H30 med 2 x 330 watt i 8 ohm bör klara biffen. I teorin hela 130 dB, tillräckligt med kraft för att dundra los med högre ljudtryck än någon konsert du varit på. Vi snackar ljudtrycket från ett jaktplan på 250 meters håll.
Och herregud! Även på vanlig ljudnivå är det en vansinnig kontroll på ljudet. Det smäller i gitarrsträngar, sångröster är större än Zeus och saxofonen i PJ Harveys ”Chain of Keys” är så rå och brutal att den fortplantar sig in i ryggmärgen.
Syntbasen och bastrumman i den trivsamma Scandinavian Noir-låten ”The Sea” med Ary är ett kapitel för sig. Tyngden. Slagkraftigheten. Elektroniska perkussion-blippar och -bloppar kommer fram så blixtsnabbt att det var länge sedan jag hörde något liknande. Och tvärtemot vad man skulle kunna tro så är Ariadne Loinsworths (som hon heter egentligen) röst aldrig vass. Klipschorn låter nämligen både varmt och fylligt.
Men det är trots allt en hornhögtalare, och diskanten är inte den mest silkeslena och superluftiga jag har hört. Elektrostatpanelerna i Martin Logan Summit X och diamantdiskanten i Bowers & Wilkins 803 D3 har en betydligt luftigare spelstil än Klipschorn. Och även om Klipschorn har en väldigt bred ljudbild och kan måla upp en massiv vägg av distade gitarrer, så ger de aldrig någon större känsla av djup. Ur det perspektivet påminner de mer om McIntosh XR200. Fast Klipschorn är en ännu råare och brutalare högtalare.

Massiv ljudbild
För ljudbilden är vanvettigt massiv. Jag vågar inte vrida upp ända till 120 dB, men långt över vad jag själv orkar med i längden uppvisar högtalarna inga tecken på utmattning. Rage Against the Machines ”Know Your Enemy” (originalet, inte remastringen från 2012!) trycker till helt galet. Bastrumman och basgitarren smäller till ända in i märgen och högtalarna bombar upp en vägg av distad gitarr när Tom Morello går loss. Det var länge sedan jag hade så kul på jobbet!

Slutsats
Att Klipschorn är en 70 år gammal högtalarmodell är enkelt att se. Det finns ingenting modernt med den. De gigantiska trekantiga kabinetten ser nästan ut som förvuxna fågelholkar där de står i hörnen. Men om du tror att det betyder att de låter sig bli slagna av mer moderna konstruktioner så får du tänka om.
Klipschorn spelar högt, stort, hårt och brutalt, och får de tillräckligt med förstärkarkraft så kan de nästan välta väggarna med ett ljud som är mycket tyngre än vad man får på en konsert. På samma gång har de en förmåga att spela lågt och låta övertygande.
De låter aldrig vasst, bara stort och massivt. De är inte dem mest korrekta analysredskapet, till exempel låter basen lite färgad och kabinettet spelar med en smula. Diskanten rullar av lite tidigare i toppen än i mer ”korrekta” utmanare. Men även enkel, akustisk vismusik tjänar på den extra livligheten som Klipschorn tillför. Mer äkta ”live-ljud” får du nämligen leta länge efter.
Högtalarnas extrema känslighet på 105 dB med en enda watt, plus det faktum att du får 6 dB extra av hörnplaceringen, innebär att du kan koppla på i stort sett vilken förstärkare som helst, Är du ett rörförstärkar-fan så kan tryggt satsa på de här – om du har plats för dem. Du ska bara veta att högtalarna växer med uppgiften när de får ännu mer kraft – då får du ännu bättre kontroll.
Highend har sällan varit så roligt! Från och med nu blir livet som recensent för alltid lite tristare.

Paul W. Klipsch, ca. 1946.
Paul W. Klipsch, ca. 1946.

 


Hur fungerar Klipschorn?
Två rektangulära horn som är kopplade till vart sitt ”kompressionselement tar hand om mellanregister och diskant. Ett sådant element har kort slaglängd men rör sig oerhört jämnt i högt lufttryck – vilket är fallet längst in i ett horn. De två elementen är monterade i ett kabinett som vilar ovanpå det mycket större baskabinettet.

Paul W. Klipschs ritningar av bashornet. Foto: Klipsch
Paul W. Klipschs ritningar av bashornet. Foto: Klipsch

Ett 15-tums baselement är monterat i ett vinklat bashorn. Hornet mynnar ut på baksidan av kabinettet och rummets väggar och golv används som en fortsättning på hornet vilket ökar den effektiva längden och storleken. Detta leder i sin tur till att hornet effektivt förstärker bastoner ända ner till 33 Hz – något som annars skulle ha krävt ett mer än 5 meter långt horn! Hornet gör också att baselementet inte behöver röra sig mer än få millimeter. Konstruktionen är oerhört effektiv och 1 watt RMS ger 105 decibels ljudtryck på 1 meters håll. Det är 14–20 decibel mer än för vanliga högtalare. Man behöver alltså mycket mindre förstärkareffekt för att åstadkomma samma ljudtryck.

I en tid när allt handlar om att byta ut och uppdatera i så snabb takt som möjligt är det glädjande att hitta något som funnits på marknaden i flera år. Och det finns ingen produkt som kommer i närheten av legendariska Klipschorn. Den stora hörnformade högtalarmodellen har tillverkats sedan 1946 och den version som går att köpa i dag är i stort sett identisk med originalet. Det var i Hope, Arkensas, i USA som den unge radioamatören Paul Klipsch jobbade med sin stora stolthet. Efter tio års funderingar och designskisser såg den första prototypen dagens ljus 1942, och den första produktionsmodellen blev alltså färdig fyra år senare. Läs också: Test av Audio Research GSi75 – rörförstärkare med digitalteknik [caption id="attachment_67331" align="alignnone" width="460"]Den första prototypen med serienummer 1, byggd av Paul Klipsch i 1942. Foto: Klipsch Den första prototypen med serienummer 1, byggd av Paul Klipsch i 1942. Foto: Klipsch[/caption] Klipschorn är inte – och har aldrig varit – som andra högtalare. För det första är den enorm med sina 130 cm på höjden och 80 cm på bredden. Men det är framför allt hörnformen som skiljer den från andra konstruktioner. Har du ett symmetriskt vardagsrum med två motstående väggar så är allt väldigt enkelt: du knuffar bara in högtalarna ända in i vart sitt hörn, så står de i rätt vinkel och pekar mot lyssningsplatsen i mitten. Fixat och klart. Inget trassel med avstånd till bakväggar. En bonus med den här placeringen är att man undviker fasproblematik med ljudvågor som träffar bak- och sidoväggar och reflekteras framåt igen och i tidsförskjutet skick blandar sig med de direkta ljudvågorna. Med luddigt ljud som resultat. En hörnplacering tvingar däremot alla ljudvågor åt samma håll, och man får en bas som är stramare än en högvakt i givakt! Dessutom får man 6 decibel extra ljudnivå gratis – där du i normala fall skulle använt en 100-wattare behöver du bara 25 watt för att få samma ljudnivå. Klipschorn är dessutom konstruerade på ett sätt som gör att väggarna fungerar som en förlängning av baselementets hornladdning, vilket ytterligare förbättrar känsligheten och timingen i basen.   [caption id="attachment_67332" align="alignnone" width="460"]Så rör sig ljudet inne i hornet innan det leds ut längs väggarna. Foto: Klipsch Så rör sig ljudet inne i hornet innan det leds ut längs väggarna. Foto: Klipsch[/caption] Extrem känslighet Klipschorn har en vansinnig känslighet på hela 105 dB med en enda watts förstärkarkraft, tack vare den extra förstärkning man får genom att placera både mellanregister och diskant i vart sitt akustiskt horn. Detta var en princip som nästan alla använde sig av på den gamla goda tiden, innan de kraftfulla transistorförstärkarna dök upp. Eftersom ytterst få förstärkare lämnade mer än 10 watt per kanal var man tvungen att manipulera högtalarnas akustiska egenskaper, så att man inte behövde mycket ström för att spela högt. I Klipschorns fall får du hela 115 dB med 10 watt, men högtalaren kan hantera smärtsamma ljudtryck ända upp till 121 dB – med bara 40 watt. [caption id="attachment_67336" align="alignnone" width="460"]Vårt testexemplar var tufft i svart. Foto: Geir Gråbein Nordby Vårt testexemplar var tufft i svart. Foto: Geir Gråbein Nordby[/caption]   15 tums råhet För att följa upp i basregistret hamrar en 15-tummare loss, och du kan spela så högt att huset nästan skakar sönder. Men det var egentligen inte tanken med högtalaren. Det var snarare att den skulle kunna spela så obesvärat och låta så ”live” som möjligt, oberoende av ljudnivå. Till och med när man spelar lågt ska man kunna fylla rummet med en stor ljudbild och en stor dynamisk kontrast, så att en svag trumvisp låter som en sådan – utan att drunkna i ljudbilden – och en brutal blåssektion trycker till med all sin råhet.   [caption id="attachment_67333" align="alignnone" width="460"]Kabinettet är öppet på baksidan så att väggens hörn blir slutet på kabinettet. Foto: Klipsch Kabinettet är öppet på baksidan så att väggens hörn blir slutet på kabinettet. Foto: Klipsch[/caption] Bevarad konstruktion Det var inte så konstigt att Klipschorn blev så populär. Det fanns knappt andra högtalare på marknaden som kunde förmedla musik på det här sättet. Mycket har hänt sedan 1946, och man kan fundera på hur konstruktionen har tålt tidens tand. I dag finns det ju trots allt ganska så många högtalare som både kan spela vansinnigt högt och otroligt bra även på låg volym. Wilson Audio, McIntosh, Piega och Focal är bara några av märkena som har stora och kompetenta högtalare av referensklass. Men det är bara Klipschorn som är Klipschorn. Den ser onekligen gammaldags ut, nästan förhistorisk. Nästan som en förvuxen fågelholk, med sitt kabinett med träfaner. Mellanregistret och diskanten sitter i en egen hörnformad kammare löst ovanpå baskabinettet, som alltså huserar en 15-tummare. Den brukade ha membran av papp men är numera en komposit av fiber och plastmaterial. Allt för att minimera förvrängning. Anslutningarna är härligt gammalmodiga, med sladdar som är terminerade med okonstlade spadkontakter. Nästan som om det vore ett hemmabygge. Men det är bara tills man sätter på musiken.   [caption id="attachment_67334" align="alignnone" width="460"]Klipschorn finns i färgerna valnöt, körsbärsträ och svart. Foto: Klipsch Klipschorn finns i färgerna valnöt, körsbärsträ och svart. Foto: Klipsch[/caption] Ljudet av Klipschorn Jag var väldigt sugen på att testa de otroligt känsliga högtalarna – som i vårt fall levererades i svart ask – ihop med en enkel förstärkare. Vi har fått in Yamahas nya WXA-50, en modern strömningsförstärkare som är specad att lämna 2 x55 watt i 8 ohm. På papperet ska den kunna driva de här högtalarna med ljudtryck över 120 dB, mätt på tre meters håll. Den kostar bara 5 000 kronor och är egentligen helt ”fel” för högtalarna, men principen är ju att de ska kunna drivas av i stort sett vad som helst. [caption id="attachment_67338" align="alignnone" width="460"]WXA-50 är en billigt streaming-förstärkare med begränsade krafter. Men det går ändå att spela ganska så högt på Klipschorn. Foto: Yamaha WXA-50 är en billigt streaming-förstärkare med begränsade krafter. Men det går ändå att spela ganska så högt på Klipschorn. Foto: Yamaha[/caption] Med Tidal spelat trådlöst via AirPlay börjar allt lugnt med Moddis härliga coverplatta ”Unsongs”, där han spelar versioner av låtar som genom tiderna har varit förbjudna av myndigheterna. Och hans version av Kate Bushs ”Army Dreamers” låter känslosam, samtidigt som ljudet från gitarr och piano klingar sprött och snyggt. Man märker med en gång att detta är högtalare som har en förmåga att fylla rummet med ljud. Moddis röst framträder distinkt och vacker i rummet på samma gång som instrumenten placeras fint på bredden. Basen är fyllig och man får en känsla av att det ligger något och lurar under ytan som bara väntar på att släppas lösa. Ungefär som en mullrande V8-motor på tomgång, beredd att explodera när som helst. Den billiga Yamaha-förstärkaren lyckas inte infria löftet. Visst, drar man upp ljudnivån så blir det högt. Men det låter så platt och livlöst att det inte är speciellt kul. Det är bara normal myslyssning som funkar.     Svag ström Det är ingen tvekan om att de stora Klipsch-högtalarna suger ut det maximala ur den lilla förstärkaren. Har du en strömsvag förstärkare och vill fylla rummet med en så stor ljudbild som möjligt så är Klipschorn definitivt rätt väg att gå. Tankarna går till effektsvaga men annars fantastiskt välljudande ”single-ended” rörförstärkare, till exempel Cary Audio CAD-300SEI (2 x 11 watt) eller EAR 869 (2 x 15 watt). Däremot är det inte sådana förstärkare som får fram den sanna potentialen ur de här högtalarna. Åtminstone inte om du är som jag och gillar att spela högt. Uppskattar du ljudet av rör så skulle jag hellre föreslå en push-pull-förstärkare som McIntosh MC 275R – eller, om du verkligen vill dra på, Audio Research GSi75. [caption id="attachment_67339" align="alignnone" width="460"]Med Hegel P30 och H30 blir det liv i luckan! Foto: Hegel Med Hegel P30 och H30 blir det liv i luckan! Foto: Hegel[/caption] Låt V8 vara V8 Mitt första möte med riktigt tung hifi var farsans JBL L112 på 1980-talet och sedan bjässarna Everest D5500, och ända sedan dess har jag gillat hifi som nästan har kunnat riva ner putsen från väggarna. Av samma anledning byggde den första stereon som jag köpte för egna pengar på Cerwin-Vega DC15 (vadå, man måste ju börja någonstans!). Så nu när jag får in ett par biffiga högtalare med enorm känslighet så är jag tvungen att koppla in lite seriös kraft för att ta reda på vad de verkligen kan. Hegel H30 med 2 x 330 watt i 8 ohm bör klara biffen. I teorin hela 130 dB, tillräckligt med kraft för att dundra los med högre ljudtryck än någon konsert du varit på. Vi snackar ljudtrycket från ett jaktplan på 250 meters håll. Och herregud! Även på vanlig ljudnivå är det en vansinnig kontroll på ljudet. Det smäller i gitarrsträngar, sångröster är större än Zeus och saxofonen i PJ Harveys ”Chain of Keys” är så rå och brutal att den fortplantar sig in i ryggmärgen. Syntbasen och bastrumman i den trivsamma Scandinavian Noir-låten ”The Sea” med Ary är ett kapitel för sig. Tyngden. Slagkraftigheten. Elektroniska perkussion-blippar och -bloppar kommer fram så blixtsnabbt att det var länge sedan jag hörde något liknande. Och tvärtemot vad man skulle kunna tro så är Ariadne Loinsworths (som hon heter egentligen) röst aldrig vass. Klipschorn låter nämligen både varmt och fylligt. Men det är trots allt en hornhögtalare, och diskanten är inte den mest silkeslena och superluftiga jag har hört. Elektrostatpanelerna i Martin Logan Summit X och diamantdiskanten i Bowers & Wilkins 803 D3 har en betydligt luftigare spelstil än Klipschorn. Och även om Klipschorn har en väldigt bred ljudbild och kan måla upp en massiv vägg av distade gitarrer, så ger de aldrig någon större känsla av djup. Ur det perspektivet påminner de mer om McIntosh XR200. Fast Klipschorn är en ännu råare och brutalare högtalare. Massiv ljudbild För ljudbilden är vanvettigt massiv. Jag vågar inte vrida upp ända till 120 dB, men långt över vad jag själv orkar med i längden uppvisar högtalarna inga tecken på utmattning. Rage Against the Machines ”Know Your Enemy” (originalet, inte remastringen från 2012!) trycker till helt galet. Bastrumman och basgitarren smäller till ända in i märgen och högtalarna bombar upp en vägg av distad gitarr när Tom Morello går loss. Det var länge sedan jag hade så kul på jobbet! Slutsats Att Klipschorn är en 70 år gammal högtalarmodell är enkelt att se. Det finns ingenting modernt med den. De gigantiska trekantiga kabinetten ser nästan ut som förvuxna fågelholkar där de står i hörnen. Men om du tror att det betyder att de låter sig bli slagna av mer moderna konstruktioner så får du tänka om. Klipschorn spelar högt, stort, hårt och brutalt, och får de tillräckligt med förstärkarkraft så kan de nästan välta väggarna med ett ljud som är mycket tyngre än vad man får på en konsert. På samma gång har de en förmåga att spela lågt och låta övertygande. De låter aldrig vasst, bara stort och massivt. De är inte dem mest korrekta analysredskapet, till exempel låter basen lite färgad och kabinettet spelar med en smula. Diskanten rullar av lite tidigare i toppen än i mer ”korrekta” utmanare. Men även enkel, akustisk vismusik tjänar på den extra livligheten som Klipschorn tillför. Mer äkta ”live-ljud” får du nämligen leta länge efter. Högtalarnas extrema känslighet på 105 dB med en enda watt, plus det faktum att du får 6 dB extra av hörnplaceringen, innebär att du kan koppla på i stort sett vilken förstärkare som helst, Är du ett rörförstärkar-fan så kan tryggt satsa på de här – om du har plats för dem. Du ska bara veta att högtalarna växer med uppgiften när de får ännu mer kraft – då får du ännu bättre kontroll. Highend har sällan varit så roligt! Från och med nu blir livet som recensent för alltid lite tristare. [caption id="attachment_67335" align="alignnone" width="460"]Paul W. Klipsch, ca. 1946. Paul W. Klipsch, ca. 1946.[/caption]  
Hur fungerar Klipschorn? Två rektangulära horn som är kopplade till vart sitt ”kompressionselement tar hand om mellanregister och diskant. Ett sådant element har kort slaglängd men rör sig oerhört jämnt i högt lufttryck – vilket är fallet längst in i ett horn. De två elementen är monterade i ett kabinett som vilar ovanpå det mycket större baskabinettet. [caption id="attachment_67330" align="alignnone" width="460"]Paul W. Klipschs ritningar av bashornet. Foto: Klipsch Paul W. Klipschs ritningar av bashornet. Foto: Klipsch[/caption] Ett 15-tums baselement är monterat i ett vinklat bashorn. Hornet mynnar ut på baksidan av kabinettet och rummets väggar och golv används som en fortsättning på hornet vilket ökar den effektiva längden och storleken. Detta leder i sin tur till att hornet effektivt förstärker bastoner ända ner till 33 Hz – något som annars skulle ha krävt ett mer än 5 meter långt horn! Hornet gör också att baselementet inte behöver röra sig mer än få millimeter. Konstruktionen är oerhört effektiv och 1 watt RMS ger 105 decibels ljudtryck på 1 meters håll. Det är 14–20 decibel mer än för vanliga högtalare. Man behöver alltså mycket mindre förstärkareffekt för att åstadkomma samma ljudtryck.
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 49:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Bästa pris på Klipsch Klipschorn
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.

Princip: 3-vägs hornkonstruktion
Frekvensomfång: 33–17 000 kHz
Impedans: 8 ohm
Känslighet: 105 dB
Diskant: 1-tums hornladdad
Mellanregister: 2-tums hornladdad
Bas: 15 tum
Färg: Valnöt, körsbär, svart ask

Pris: 170000,-

Har du något att tillägga?

Välkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ämnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlägg. Övriga frågor och synpunkter hänvisas till redaktion@ljudochbild.se.
test
Panasonic Lumix S 24-105mm F4 Macro OIS

Superb allround-zoom

Panasonics första standardzoom i fullformat lever upp till förväntningarna.

Philips OLED934: Ny toppmodell avslöjad

Här är de första bilderna på Philips nya OLED-toppmodell!

Apple turbotrimmar iMac

De nya iMacarna klarar tuffa jobb dubbelt så snabbt.

test
Panasonic Lumix DC-S1R

Bästa kameran

Lumix S1R är rena rama ymnighetshornet – och en av de bästa kamerorna vi har testat.

grupptest
6 stativhögtalare

Galet bra ljud på liten plats

Du anar inte hur bra ljud du kan få från en kompakt högtalare om du är villig att gå upp en del i pris.

test
Canon EOS RP

Klipp från Canon

EOS RP saknar inte helt kompromisser men har en aggressiv prislapp och är mycket tillfredsställande att fotografera med.

Allt om Samsungs QLED-TV 2019

Samsungs kommande 2019-modeller får ett markant lyft i bildkvalitet, och den här gången gäller det inte bara toppmodellerna.

test
Samsung QE65Q900R

8K mot 4K: ­Teknisk knockout

Är Samsungs minsta och billigaste 8K-skärm bättre än en vanlig, bra 4K-TV? Vi testar!

Mässbilder från Sound Society 2019

Även i vårt grannland Danmark finns det naturligtvis hifi-mässor. Här är bilder från en av dem!

Tidal ger studioljud i iPhone

Tidal-användare kan glädja sig åt att iPhone har fått MQA-stöd, och alltså kommer närmare ljudet från inspelningsstudion.

grupptest
5 trådlösa brusreducerande hörlurar

Tyst och skönt på flyget

Brusreducerande hörlurar motverkar trötthet och skonar hörseln på långa flygresor.

test
Line Magnetic Audio 805iA

Glödande klangmästare

En av de bästa rörförstärkare vi har testat raserar alla fördomar.

Sonos One får nytt innehåll

Sonos One Gen 2 är lika enkel att använda som tidigare. Så vad är det egentligen som är nytt?

Vår favoritkamera blir bättre

Leica Q2 är kanske den perfekta resekameran.

test
Acer Swift 5 SF515-51T-58UX

Nedbantad Acer

Acer Swift 5 är den lättaste ultrabärbara datorn i sin kategori. Men den är ingen lättviktare för det!

test
RME ADI-2 DAC

Bästa ljudet vi har hört

Du hittar knappast en bättre DAC för pengarna än RME ADI-2 DAC.

test
Stax SR-009s

Detta är inte ljud – det är magi

Nu vet jag hur det känns att ha ett helt universum inklämt mellan öronen.

Recension
A star is Born

Gnistrande personkemi

Cooper och Gaga sjunger sig in i filmhistorien med en fängslande remake av motgångar-gör-dig-stark-klassikern.

test
IKEA Trådfri Set med uttag

På och av och mer

Gör dum elektronik lite smartare. Särskilt med Trådfri Gateway

test
IKEA Trådfri Gateway

IKEAs port till det smarta hemmet

Om du vill få ut det mesta ur dina Trådfri-enheter så klarar du dig inte utan en Trådfri Gateway.