HD10 har en fin kvalitetskänsla, med avrundad ram av aluminium och väl vadderad huvudbygel med läderimitation. De 50 mm stora högtalarelementen syns från insidan av öronkåporna, och kåporna kan skjutas vertikalt i förhållande till bygeln så att de passar olika huvudformer. Hörlurarna sitter mycket bra på undertecknades huvud och kan användas längre stunder utan problem.

Två kablar ingår, en lång för hemmabruk och en kort. Ingen av dem har mikrofon eller fjärrkontroll till mobil och det går inte att fälla ihop lurarna.

Ljudet

HD10 är ett par oerhört rytmiska hörlurar. Nathaniel Rateliffs ”S.O.B.” är rena rama fyllelåten om kärleksbrott och drickande, i ett slags rytmisk och festlig ”negro spiritual”-inpackning. Klappandet i början av låten sprutar som tusan i Panasonics hörlurar, och det finns massor av luft och detaljer i toppen. Det saknas lite fyllighet i mellanregistret, så Nathaniels röst kan verka lite nasal, men det funkar.

K D Langs cover av Neil Youngs ”After the Gold Rush” återges med ett välklingande piano med bra snärt, och cellon låter sprött och fint. Basgitarren klingar mjukt och fylligt, faktiskt fylligare än med Denon MM400, som är testets dyraste. På en del områden gillar jag faktiskt Panasonic bättre. Langs röst är dock lite tunn och det går igen i allting. Även i livliga rytmer som Kate Boys ”Northern Light”, där Panasonic går en bra bit ner i basen på samma gång som detaljerna framträder i toppen. Men med ett väl tillbakadraget mellanregister får man lite ”loudness-känsla” och anslagen är inte lika välkontrollerade och snabba som med de bästa.

Trots att Panasonic inte är särskilt kända för sina hörlurar låter HD10 riktigt fint och är lätta att tycka om, de saknar bara lite tryck i mellanregistret för att kunna hävda sig mot de bästa.