Radiant Acoustics är ett ungt varumärke på den danska högtalarscenen. Deras första modell, Clarity 6.2, kunde vi som första medium i hela världen testa hösten 2024. Nu är märket redo med en lite mindre och billigare modell.

Radiant Acoustics 4.2 är en ultrakompakt stativhögtalare med ett 4-tums bas/mellanregister. Två passiva element, placerade på var sin sidovägg, hjälper till i basen och gör det möjligt att nå en så låg gränsfrekvens som 40 Hz. Elementen kommer från Purifis Ushindi-serie och känns igen på sin kantupphängning som liknar en bergskedja. Den karaktäristiska upphängningen minskar förvrängning och gör det samtidigt möjligt att ha en lång membranrörelse.

Diskanten är en AMT-enhet med ett ultralätt membran. För att kontrollera spridningen exakt är elementet placerat i en vågledare och dessutom försett med en spridningslins. I sina instruktioner betonar Radiant Acoustics att högtalarna ska placeras så att diskanten är i öronhöjd. Den vertikala spridningen är nämligen liten. Vilket å andra sidan kan vara en fördel, eftersom reflektioner från golv och tak då begränsas.

AMT-diskanten är specialtillverkad hos DALI, men eftersom Peter Lyngdorf, som ligger bakom Radiant Acoustics, också äger både DALI och Purifi (och HiFi Klubben) har han kunnat ta hjälp av hela sin organisation.

Högtalarna finns i mattsvart och i mattvitt, samt i valnötsfaner. Onödig utsmyckning som tygfront finns inte. De två guldpläterade terminalerna på baksidan klarar bara banankontakter.

Kräver en kraftfull förstärkare

Att säga att Radiant Acoustics 4.2 inte är en effektiv högtalare vore en underdrift. Känsligheten anges till 78 dB, vilket gör den till den mest tungdrivna högtalaren vi någonsin har testat!

Impedansen är 4 ohm. Och även om Radiant Acoustics med den större 6.2-modellen betonade att de hade valt att ange känsligheten (82 dB) vid 2,0 volt, motsvarande 1 watt i 4 ohm, har de den här gången valt att använda en spänning på 2,83 volt, motsvarande 1 watt i 8 ohm. Om man anger känsligheten enligt samma metod som för 6.2-modellen blir känsligheten så låg som 75 dB.

Man behöver alltså 10–100 gånger så mycket effekt för att nå ett visst ljudtryck som man hade behövt med ett par effektiva golvhögtalare. Men detta är priset man måste betala för att få djup bas från ett litet kabinett med pyttesmå högtalarelement.

För att driva de små Radiant Acoustics-högtalarna använde jag en NAD C 298-effektförstärkare. Den har en specad uteffekt på 2 x 340 watt i 4 ohm. Det är nästan dubbelt så mycket som högtalarnas rekommenderade förstärkareffekt, men i praktiken finns det större risk att förstöra en högtalare med en förstärkare som är för liten än med en som har högre effekt. Och de många watten behövdes. Volymkontrollen var tvungen att vridas upp längre än normalt innan högtalarna vaknade till liv. Utgångssteget i förstärkaren är för övrigt också byggt med Purifis Eigentakt-förstärkarmoduler, så på så sätt stannar den i familjen.

Så låter Radiant Acoustics Clarity 4.2

Det finns högtalare som spelar musik, och så finns det högtalare som öppnar ett fönster in till inspelningen. Radiant Acoustics Clarity 4.2 tillhör definitivt den senare kategorin. Precis som sin storebror (och en stor del av Lyngdorf-familjen, för den delen) har den en nästan demonstrativ brist på personlighet.

Detta menas som största möjliga beröm. För i stället för att kväva ljudet i en behagligt varm musikalitet tar högtalaren ett steg åt sidan och låter källmaterialet tala. Det kan vara ett hårt uppvaknande om inspelningen är dålig, men å andra sidan en uppenbarelse när den är bra.

Detaljnivån är nästan kirurgisk. I den här prisklassen har jag sällan hört så djupt in i ljudbilden i I’m Confessin’, där bakgrundsljud och känslan av rymd i jazzklubben framträder tydligare än själva instrumenten. Och i Philips Glass Koyaanisqatsi är det möjligt att peka ut de enskilda körsångarna, snarare än att bara höra en vägg av ljud. Det är en återgivning som helt saknar onödig utsmyckning.

Jag använder ofta Disturbeds cover av Sound of Silence som ett stresstest. Låten kan få många högtalare (och förstärkare) på hal is när de måste hantera orkestercrescendon och akustiska gitarrer samtidigt. Den större Clarity 6.2 klarade testet med glans. Den lilla Clarity 4.2 låter inte fult, men den har svårt att separera de spröda klangerna från orkesterns mullrande.

Det stora partytricket med Radiant Acoustics Clarity 4.2 är den djupa basen. Eller kanske inte party alls, eftersom de med de 200 watt som de klarar vid kontinuerlig belastning bara nätt och jämnt når upp till 100 dB i ljudtryck. Men det är faktiskt mycket när det kommer från en

fyratums bas i en bruttovolym på strax under åtta liter – och med en nedre gränsfrekvens på 40 Hz.

Det viktigaste är dock att basen är ren och nyanserad, även om det vore en överdrift att kalla den fysisk.

Konkurrenter

Antalet små icke-aktiva golvhögtalare som har lika djup bas är mycket begränsat. Åtminstone om de ska vara så här kompakta. Jag kommer bara att tänka på Buchardts debutmodell, S200. Och även om den var en öronöppnare på sin tid så är den inte på något sätt lika ren i klangen som Clarity 4.2.

DALI Rubikore 2 kostar lika mycket som Clarity och har en fantastiskt harmonisk återgivning av konsertupplevelser, men spelar varken lika djupt eller lika ofärgat. Men skulle valet falla på DALI så kommer Peter Lyngdorf förmodligen bara att nicka uppskattande, eftersom han äger båda företagen.

En annan framgångsrik minihögtalare är Linn 119, som fortfarande är neutral men som har lite mer värme – och möjligheten att uppgradera till aktiv drift.