Neat Momentum i4

Mot nya djup

Det som ser ut som en sedvanlig, enkel tvåvägshögtalare är i själva verket utrustad med osynlig ”turbokraft”. Om den drivs av ordentlig elektronik levererar den en strålande djupbas och kan bjuda på fantastiska musikupplevelser.

Ingen ljudbild är komplett utan bas. Och för att få sådant behövs en högtalare som kan flytta mycket luft. Antingen med hjälp av stor membranyta eller med lång slaglängd. Alltför lång slaglängd gör högtalaren trög, och därför är man beroende av en viss membranyta – inte minst för att inte ta kål på förstärkaren.

Stora element går som bekant inte så väl ihop med de flesta människors önskan om diskreta högtalare som smälter in fint i omgivningarna, och därför nöjer sig många med en halvdan basåtergivning. Det är det inte säkert att de behöver.

Neat Acoustics har angripit problemet med sin Momentum 4i, och presenterat en högtalarprincip som vi blev väldigt nyfikna på att testa. Högtalaren ser ut som en vanlig tvåvägsmodell. En mellanbas är monterad direkt under diskantelementet. Men det är vad som INTE syns som är hemligheten. Dold på högtalarens undersida sitter nämligen en extra bas. Och monterad ovanför denna, inuti kabinettet, ännu ett element. Båda basarna drivs parallellt av förstärkaren, ingen av dem är alltså någon slavbas. Med två baselement som fyrar av ned mot golvet utnyttjas den begränsade kabinettvolymen optimalt, och man får djupare bas ur en högtalare av helt måttfull storlek – en högtalare som är tillräckligt oansenlig för att smälta in bland resten av möblemanget.

Samtliga element är specialtillverkade efter Neats specifikationer, inklusive den satellitformade diskantdomen på toppen. Av alla högtalare undertecknad testat tidigare är det bara Focal som haft sådan form på sina diskantelement och fått dem att fungera mycket bra.

Kabinetten är 100 procent handbyggda. Formen är lite tråkig och fyrkantig och måhända lite IKEA-aktig. Men själva hantverket är gediget och inger en känsla av kvalitet.

Första intrycket
För bästa möjliga resultat direkt kopplas högtalarna upp med Acoustic Arts förstärkare och Yamahas CD-spelare.

”Meditatus” är kyrkomusik av varierande musikalisk kvalitet, men har en utsökt och kontrastrik ljudbild. Själva kören är inspelad i en kyrka, medan piano, kontrabas, trummor och saxofon är pålagda i studio.

Första spåret, ”Kyrie I” är helt klart det bästa. Det börjar med ett lugnt piano och följs av kören. Vi slås av högtalarnas vackra övertonstruktur och fylliga återgivning av flygelns djupare toner. Det hela låter naturtroget, nästan som om pianot står i vårt testrum. Bortsett från tangenterna i mellanregistret. Det låter ganska så tillbakadraget i det övre mellanregistret, vilket hindrar en del attack.

Som jämförelse låter KEF XQ40 mer offensiv och levande, med en mer sömlös återgivning av hela frekvensregistret. Pianisten låter som om han vill mer, han är mer aggressiv och hårdhänt med tangenterna, fast på ett bra sätt. Och detta trots att de djupare tonerna är mindre tunga.

När kontrabasen och resten av bandet sätter igång får Neat fram väsentligt djupare toner än KEF. Det låter nästan som om det finns en subbas, som är optimalt avstämd och fintrimmad. Kontrabasen får större fundament och kropp. Kören låter också lite större, bredare och luftigare med Neat, men samtidigt mer diffus. Varje enskild körmedlem sticker inte ut ur ”flocken” på samma sätt som med KEF.

Det som saknas hos Neat är ljudnivå och ordentlig dynamik. Högtalarna är ganska så tungdrivna och effektförstärkaren från Acoustic Arts är inte tillräckligt kraftfull. Den får ut mycket mer av de mer lättdrivna KEF:arna, som både kan drivas riktigt högt och med mycket av dynamiken bevarad.

Förstärkarbyte
Yamahas integrerade A-S2000 är lite kraftigare än Acoustic Arts förstärkarkombination, som måste vrida upp volymen ända till klockan 12 för att jag ska tycka det är högt nog – och då låter det platt med Neat-högtalarna. Yamaha har större resurser och ger bättre dynamik på makronivå. Men mikrodynamiken – den som skiljer en sopran från en annan och som trollar fram själen i en inspelning som denna – är sämre hos Yamaha. Kören krymper i storlek och det blir mindre luft mellan instrumenten. Yamaha återger inte heller tystnaden i musiken lika bra som Acoustic Arts. Och Momentum 4i är mindre tysta än XQ40 och flyter ut mer.

Elektronisk jazz
Bugge Wesseltofts ”The New Conception of Jazz” från 1994 är en sagolik produktion. Skivan är en härlig jazzinspelning med både riktiga instrument och elektronisk programmering. Här finns både en vansinnig dynamik och många lager klang i varje instrument.

Denna inspelning avslöjar ännu tydligare att Neat går djupare än KEF. Och med Yamaha-förstärkaren blir det mer fart på musiken än med Acoustic Arts. Ändå saknas det lite detaljer. Fast det skulle bara fattas annat, elektronikens prisskillnad är drygt 30 000 kronor! KEF låter fortfarande lite mer homogen än Neat, även utan äkta djupbas. Det är dynamiken i mellanregistret som främst avgör saken, tillsammans med det ytterst sömlösa samarbetet mellan detta och diskanten.

Nytt byte – Heureka!
Det är tydligt att Momentum 4i låter för rund och tillbakadragen i mellanregistret. Man får nog tänka i lite andra banor när det gäller elektronik. Både CD-spelaren och förstärkaren från Yamaha har en fyllig, varm klang. Den här kombinationen blir lite väl sockersöt för min del. Jag förstår varför folk gillar den karaktären, men det gäller nog bara den som aldrig har tänkt dra på med volym av riktig festkaliber. Vilket det ska visa sig att högtalarna faktiskt klarar.

Ut med Yamaha-CD-spelaren och in med den modifierade och neutrala Hegel CDP2A. Ut går även Yamaha-förstärkaren och Acoustic Arts-effektförstärkaren. In på scenen rullas i stället den ganska så gamla, men fullt fungerade LC Audio The End Millennium. Denna går inte att köpa längre, men representerar en klang som man hittar i många andra förstärkare, som dessutom är ännu bättre. Vi kan nämna Hegel H2 eller H4, den integrerade Chapter Audio Précis eller vilken förstärkare som helst från engelska AVI.

LC Audios effektförstärkare tvingar fram mellanregistret ur högtalarna. Med massiv kraft öser den på med musik. Högtalarna växer från att låta rent och städat till att bli fullvuxna musikpumpar som verkligen trotsar sina fysiska mått.

Kontrabasen på ”New Conception of Jazz” får ett ännu mer bergfast fundament. Trombonerna borrar sig ut ur den välproducerade inspelningen och in i verkligheten. Högtalarna var nog aldrig tänkta att låta i närheten av så brutalt som här, men bara vetskapen om att de är kapabla till det gör att ett flin sprider sig i mitt ansikte. Förstärkaren från LC Audio är en smula grov, och en del av magin i diskanten försvinner. Men att känna äkta fysik från högtalare av den här måttliga storleken, utan att de uppvisar tecken på att få problem, det är verkligen skojigt!

Tillbaka till kyrkokören. Där får pianot större attack och kören sticker ut bättre ur högtalarna. De enskilda rösterna urskiljs bättre än med annan elektronik vi testat, och ljudbilden är stor och exakt. Med den här elektroniken låter inte KEF bättre längre, för QX40:s avkortade djupbas är fortfarande en tydlig kompromiss och mellanregistret är nu för aggressivt. Så var noga med att matcha högtalarna med rätt elektronik!

Kompromiss
Neats uppenbara kompromiss är en liten puckel någonstans i mellanbasen. När kontrabasen träffar detta register (kring 100 Hz?) låter det lite ”bumligt”. Detta beror antagligen på stående vågor som bildas på insidan av kabinettet på grund av det har parallella ytor.

Slutsats
Neat Momentum 4i är högtalare som låter fint med i stort sett vilken slags elektronik som helst. Men de har en tendens att bli lite väl snälla och uddlösa. Mellanregistret är en smula tillbakadraget, vilket gör att ett piano tappar lite attack i anslagen och att mässingsblåsare låter lite väl snälla jämfört med äkta live-instrument.

Men med riktigt kraftig elektronik som har neutral klangkaraktär blir det andra bullar. Plötsligt väcks mellanregistret till liv. Basen får ett ännu bättre fundament, vilket högtalarna förvånansvärt nog tacklar även på ganska så hög volym. Ljudet växer sig större än vad man kan förvänta sig av så små kabinett, och högtalarna låter nästan som en dröm. Uppenbarligen är detta en mycket bra högtalarprincip, men som ställer högre krav på elektroniken än konventionella lösningar. Det fina ljudbetyget är därför under förutsättning att man matchar 4i med rätt elektronik.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.