Lite drygt två år efter att vi hörde Linn 360 för första gången har vi äntligen fått testa den. Och vilken högtalare detta är!

Det har tydligen tagit Linn lång tid att utveckla 360, som är deras definitiva flaggskepp – och som finns i två versioner: semi-aktiv med inbyggd förstärkare för basen och helt aktiv med Linns Exakt-moduler till alla element.

Vilken version man än väljer får man ett par av de bästa högtalarna vi har testat.

Det är sällan vi hör en högtalare som går så djupt ner i basen, som är så välkontrollerad, precist fokuserad och samtidigt öppen och transparent härifrån till evigheten.

360 är en teknisk tour de force för Linn, som har tryck in all sin kunskap i en av de mest avancerade högtalarkonstruktionerna vi har skådat. De fem högtalarelementen är inte utvalda helt slumpmässigt.

Inte formen heller, eller designdetaljerna. Linn-fantaster kommer att känna igen formen på frontplattan av aluminium som mellanregister och diskant är monterade på. Koncentriska ringar påminner om spåren på en LP. 19 mm-berylliumdomen i diskanten har ett skydd format som Linn-loggan vi känner igen från skivspelaren Sondek LP12.

Det 70 kilo tunga kabinettet är naturligtvis format för att undvika stående vågor på insidan, vilket lätt kan uppstå, bland annat för att två 22 cm baselement från norska SEAS levererar lågfrekvent energi ända ner till 20 Hz. Djupare än många subwoofers mäktar med.

I den semi-aktiva versionen av 360 har de två baselementen med aluminiummembran en egen Power DAC-förstärkare på insidan, sedan kopplar man in en valfri effektförstärkare till de andra elementen.

Som är ett mindre 19 cm stort baselement med membran av aluminium och magnesium, samt ett 64 mm mellanregister med ett membran av tunt kolfibertyg. Med den ovan nämnda berylliumdiskanten i mitten.

Power DAC

I versionen vi testade, den passiva med aktiv bas (PWAB), fungerar det så att Linns Power DAC-krets får signalen från högtalarkablarna – signalkablar används bara med den helt aktiva versionen.

Den analoga signalen passerar ett steg med digital signalbehandling, som tidskorrigerar övre bas, mellanregister och diskant med det Linn kallar Adaptive Bias Control. De två baselementens Exakt-förstärkarmodul avlastar den externa effektförstärkaren som bara driver övre bas, mellanregister och diskant.

Så denna semi-aktiva lösning är betydligt mer avancerad än vad vi brukar se. Det vanligaste är nämligen en aktiv förstärkarmodul till basen, inget mer.

Klimax DSM

För att allt detta ska fungera måste högtalarna vara anslutna till en Klimax DSM, som fungerar som en vanlig förförstärkare. Med ett inte obetydligt undantag.

I en DSM får man nämligen Linns Space Optimisation+, som är en avancerad form av rumskorrektion som baserar korrektionen på hur rummet ser ut. Eftersom jag redan hade ett Linn-konto med färdiga konfigurationer liggande, kunde jag bara välja en av de färdiga konfigurationerna. Som baseras på data om rummets höjd, bredd, ytor, fönster och dörrarnas placering.

Om den valda profilen inte passade för ett par 360-högtalare i mitt rum – till exempel om jag fick för mycket bas – var det fritt fram att korrigera nödvändig data, sedan skickas den korrigerade signalen tillbaka till högtalarna.

Man kan ha flera profiler liggande. Med olika data för rumskorrektion, anpassade efter den personliga smaken eller lyssningssituationen, som man väljer i appen när det passar.

Linn 360: Mäktig dynamik och extrem upplösning

Man kan inte bara välja mellan två versioner av Linn 360, man kan också välja mellan flera färger. Svart, vit och en grå nyans som heter Triton är några av dem. Alla ingår i en färgserie som heter The Glasgow Collection, där färgpaletten kommer från Glasgow. Min favorit – Single Malt – har en djupt bärnstensfärgad glöd och svarta, inte silvergrå, ringar runt elementen.

Första gången jag hörde ett par 360 – på high-end-mässan i München 2023 – fick jag nästan en sensorisk överbelastning. För det första såg högtalarna mycket vackrare ut i verkligheten.

För det andra kunde jag inte koppla Linns historia med högtalare till vad jag upplevde i rummet. För här stod ett par högtalare, som spelade helt annorlunda än jag var van vid från Linn-högtalare. Till exempel dess föregångare Klimax 350.

En LP12 snurrade en vinylskiva och en DSM var uppkopplad till nätverket för streaming.

Ljudet i rummet var fyllt med en klarhet som antydde en fullständig frånvaro av förvrängning. Upplösningen var extrem i ljudbilden och basen gick avgrundsdjupt.

Två år senare, i mitt eget lyssningsrum, fick jag ett slags déjà vu. Detta hade jag hört förut! Och det var lika skönt den här gången.

Med Space Optimisation+ som justerade för högtalarnas placering i rummet, och högtalarna vinklade något åt ​​sidorna, fick jag den största ljudbilden jag någonsin haft i lyssningsrummet. Den klart djupaste basen också. Jag upplevde också något annat. Bakväggen, som var en meter bort, verkade försvinna. På 2L:s kristallklara inspelning med Trondheim Solistene, eller Jan Gunnar Hoff-ensemblen för den delen, blev ljudbilden mycket djupare än jag är van vid.

Högtalarnas räckvidd i basen gav mig ännu mer information från lägre oktaver, och pianoklangen fick en hel extra oktav, verkade det som.

Kontrabas och trummor i trioinspelningar som Keith Jarretts Up For It, eller Bill Evans live på Kongsberg jazzfestival 1970 – från två olika decennier – framträdde med en 3D-liknande realism där känslan av att höra musiken live var skrämmande nära.

360-högtalarna är mycket mer än bara teknisk fulländning. De förmedlar musiken utan att stå i vägen genom en egen klang som blandar sig med musiken. De lägger varken till mer värme eller ger ljudbilden ett svalare drag.

I ena änden av lyssningsrummet finns hemmakontoret. Praktiskt, förstås, men där är ljudbilden ofta annorlunda än närmare högtalarna. Naturligt nog. Men för omväxlings skull upplevde jag att det var möjligt att röra sig runt i rummet – och till och med att sitta åt sidan framför högtalarna – utan att ljudbilden ändrades radikalt.

Pat Methenys album Side Eye NYC lät praktfullt i kontorsstolen, men fokus var förstås bättre i soffan framför högtalarna.

Man ska vara lite försiktig med volymen. Det blir lätt för mycket bas med fyra 22 cm baselement som går ner till 20 Hz eller där omkring, och det är lätt hänt att man spelar lite för högt. Det sistnämnda märker man inte riktigt förrän man öppnar munnen och ska säga något till personen bredvid, men inte hör sin egen röst.

360-högtalarnas dynamiska kontrast, och förmåga att spela högt utan irriterande extravagans, blir snabbt en vana som är svår att bryta. Konsertvolym är något dessa högtalare åstadkommer med lätthet, och utan någon föga klädsam förvrängning.

En sak jag lade märke till var högtalarnas enkla återgivning av trumsolon. Det spelade ingen roll om det var Steve Gadd, Jack DeJonette eller Paul Motian, klarheten i kombination med ett tryck som känns fysiskt i kroppen är något av det mest realistiska jag har upplevt från en högtalare. Och det vet jag, för det har stått ett trumset hemma i många år.