Focal Chorus 706V

Focal Chorus 706V

Chorus 706V är Focals bidrag till den prisnivå för högtalare som jag anser vara högst vansklig att överskrida om man inte samtidigt anpassar sitt lyssningsrums akustik. Undantaget är högtalare vars ljudstrålande yta är så stor att den ger riktverkan.

Bortsett från en del livsstilsprodukter är Chorus 700-serien Focals minsta. Testade 706V är en kompaktmodell av mycket välbeprövad storlek. Tillräckligt små för att se smäckra ut på ett par fina stativ och tillräckligt stora för att möjliggöra en fullskalig klang. Placering i bokhylla är en annan möjlighet som faktiskt inte är så olycklig som många tror och ofta långt bättre än den typiska situationen med en kal vägg bakom högtalarna. Tillägget ”V” i modellbeteckningen syftar till ett flertal designelement som exempelvis att kabinettets sidostycken ger lådan en ”V-form” (betraktad ovan- och bakifrån). Linjer och formspråk hos diskantplatta och frontskydd är andra exempel. De utföranden som finns att välja på är svart ek, wenge samt en ljus variant av valnöt.

Teknik
Huvudelementet i ett tvåvägssystem hanterar vanligen samtliga av människans tio uppfattbara oktaver förutom den allra lägsta och de två eller tre översta. Detta betyder att elementet både behöver ha stor slagvolym och samtidigt vara tillräckligt lätt för att – på ett kontrollerat sätt – kunna byta riktning upp till omkring tio tusen gånger per sekund. Valet av elementstorlek för att uppnå detta hamnar ofta på sex och en halv tum – så även här. Membranmaterialet kallas Polyglass och består av förstärkt cellulosafiber (papper). Systemet används upp till 3700 Hz (elektriskt värde) där ett andra ordningens delningsfilter flyttar signalen över till konstruktionens diskantelement. Denna inverterade kupoldiskant får nog sägas vara Focals största kännetecken. Medan man i dyrare modeller arbetar med materialet beryllium nöjer man sig här med en legering av aluminium och magnesium. Högtalarlådan känns mycket välbyggd med tjocka väggar och fin stagning. En två tum stor, framåtriktad basreflexport stämmer av konstruktionen strax nedanför 50 Hz. Baksidan är ren förutom högtalarnas uttagsterminal som är av utmärkt funktionell kvalitet. Den som vill dela högtalarna aktivt behöver byta ut (eller modifiera) terminalen då den endast erbjuder en uppsättning kontakter.

Högtalarutveckling
Jag nämnde i förra delen av min testserie att jag inte är speciellt imponerad över vad man åstadkommit inom den mer exklusiva högtalartekniken under de senaste två decennierna. Sedan mitten av nittiotalet har mikroprocessorer varit tillräckligt kraftfulla för att möjliggöra avancerad impulssvarskorrektion och därmed reducera högtalares frekvens- och fasgångsavvikelser ned till gränsen för det uppfattbara. Observera att tekniken endast förbättrar en enda strålningsvinkel (på bekostnad av resultatet i andra) och därför är användbar endast i mycket reflektionsfri miljö. Egenskaper som inte kan förbättras på elektronisk väg har under dessa tjugotal år samtidigt varit omkring oförändrade hos tillverkarnas flaggskepp. Om jag gör samma jämförelse av högtalare tillhörande prisklassen för testaktuella Chorus 706V blir jag desto mer imponerad – här har det verkligen hänt saker. Det är svårt att inte häpnas över vilken fantastisk ljudupplevelse dagens kompaktmodeller kring fem tusen kronor kan ge bara de får rimligt goda arbetsförhållanden. Anledningen till att många tror att det roliga börjar först vid tio gånger högre summor beror helt säkert på ljudkedjans tveklöst vanligaste flaskhals: rumsakustiken. Alla rimligt ljudintresserade hör att något är fel men byter typiskt ut alla delar utom den felande. En kedja är som bekant inte starkare än sin svagaste länk och faktum är att högtalare redan från ett par tusen kronor är överlägsna normal rumsakustik på alla jämförbara sätt. Lådan hos ett par hundratusenkronorshögtalare må vara väldämpad till det yttersta – de flesta lyssnar ändå på dem inuti en annan typ av ”låda” (det odämpade bostadsrummet). Efter att ha arbetat med sitt rum tillräckligt för att uppnå potentialen av ett par enklare högtalare kan man sedan gå vidare och botanisera bland de kvaliteter som exklusivare modeller erbjuder men som typiskt drunknar i vanliga bostadsrum.

Placering
En snabbmätning vid normalt lyssningsavstånd visar att optimal lyssningshöjd för 706V ligger i höjd med diskantelementet eller något ovanför. Bättre för låga stativ än för höga alltså. Jag sitter normalt omkring etthundrafem centimeter från golvet vilket med diskantelementets placering på högtalarna säger att stativ om sjuttio centimeter passar perfekt. Huvudelementet hamnar på detta sätt precis nittio centimeter från golv och utgör ett avstånd som jag inte vill repetera till vare sig närmaste sidovägg eller bakre vägg. Exempel på fördelaktigt avvikande avstånd är nittio centimeter multiplicerat med gyllene snittets 1,618 samt nittio centimeter dividerat med samma faktor. Härmed får jag en meter och fyrtiosex centimeter respektive femtiosex centimeter. Det sistnämnda använder jag som avstånd till väggen bakom högtalarna eftersom det råkar utgöra nära en sjundedel av rummets djup. Avståndet en meter och fyrtiosex centimeter blir alltså kvar att användas mellan högtalare och sidovägg. Tyvärr visar sig avståndet ligga onödigt nära en fjärdedel av rummets bredd (en meter och fyrtio centimeter) varför jag väljer att kompromissa och reducera det något. Jag aktar mig dock för att komma för nära två gånger avståndet till bakre vägg (en meter och tolv centimeter). Avståndet mellan högtalarna blir genom detta omkring tre meter vilket med mitt rums djupmått samt önskemål om liksidig stereotriangel ger en lyssningsposition vid en meter och sexton centimeter från bakomvarande vägg.

Lyssningsintryck i vanligt rum
Lyssningen i normalmöblerat bostadsrum inleds denna gång med Depeche Modes effektivt arrangerade ”Waiting for the night” från albumet ”Violator” – gruppens bästa tillsammans med ”Music for the masses” enligt mig. Trots produktionens ytterst sparsmakade ljudsättning fås en ljudkuliss av stora proportioner. Separation och fokus är helt typisk för den vanliga typen av högtalare som sprider basregister och lågt mellanregister fullständigt okontrollerat omkring sig. Förutom att sabotera klangen genom resulterande kamfiltereffekter märks spridningskarakteristiken också tydligt på sättet som låtens arpeggioprogrammerade sinustoner omotiverat växlar position i ljudbilden när de byter tonart. Dess verkliga panoreringar och ekoeffekter kamoufleras samtidigt nästan totalt. Tack vare riktverkan i de högre registren kommer vokalens inspelade rum däremot fram ganska väl.

En grupp som alltid låter fängslande bra med god utrustning i god miljö – men som ändå fungerar acceptabelt i sämre rum – är franska Air. Som väntat har Chorus 706V inga problem att återge klangen hos ”Heaven’s light” från albumet ”Love 2” 2009. Upp till ordentligt hög volym finns tillräckligt djup bas, fylligt mellanregister och en överhuvudtaget fint sammanhållen klang. Ljudbilden är som hos alla liknande konstruktioner oerhört stor på bekostnad av kontrastverkan, centrering och fokus.

Med mer krävande musik som Hims sköna ”Join me in death” från albumet ”Razorblade romance” 2000 märks det att 706:ornas översta oktaver inte ligger i nivå med huvudsakligt mellanregister. Enligt den snabbmätning jag gjorde för att finna lämplig lyssningshöjd för högtalarna är frekvensgången (utan rumsreflektioner) rimligt rak hela vägen upp till 20 kHz. Detta illustrerar utmärkt hur lite en högtalares prestanda i en viss mätpunkt betyder vid användning i normalt bostadsrum. Utan kompletterande spridningsfunktioner ger typiska frekvensgångsmätningar endast information om hur högtalarens klang är i nära reflektionsfri miljö. Andra noteringar från lyssningen säger att låtens elgitarrer återges omotiverat dominanta och långt ifrån så breda och fritt utplacerade som de mixats.

Över till akustisk musik och antagligen ”hifibutiksgodkänd” sådan i form av Ingrid Olava och ”Stars” från albumet ” Juliet’s wishes” från 2008. Medan jag i bättre rum finner det störande att ljudbilden kantrar kraftigt av att man panorerat sången ett par, tre decibel åt vänster är effekten långt mindre störande i denna miljö. Ett smidigare sätt att undvika stereosystemets felaktiga reproduktion av mittplacerade ljud över 1 kHz är att spela in sången två gånger och panorera ut tagningarna fullt. Huvudsakliga intryck från lyssningen består av en i stort utmärkt klang men som hos tidigare testmaterial saknar en del detaljer och luftighet i de övre registren. 

Lyssningsintryck i åtgärdat rum
Under betydligt mer lämpliga akustiska förhållanden uppfattas 706:ornas allra högsta oktav inte alls så abrupt avkapad som i det reflekterande testrummet. Exempelvis får Ciaras utmärkt producerade ”Heavy rotation” från albumet ”Basic instinct” 2010 en läcker klang med träffsäker basåtergivning och välbalanserad diskant. Ljudens tydliga positioner och den tystnad som finns mellan transienterna är ändå det jag fascineras av mest vid varje testomgångs byte från reflekterande till åtgärdat rum.

Nästa testlåt är Andy Bells ”Going out” vilken jag hörde för första gången i en före detta producentkollegas trevliga studio. Precis som Erasures senaste album har Andys soloprojekt tyvärr influenser från den rytmiska, men alltid skitiga och klumpiga housegenren. Andy och Vince har dock betytt så mycket för mig genom åren att de nog alltid kommer att ha mitt skivköpsstöd – vad de än hittar på.

Spåret ”Going out” återges av Chorus 706 tillräckligt balanserat för att kunna spelas på acceptabelt hög volym. Produktionen är energipackad med hjälp av de värsta av dagens effektiva nivåmaximerare vilket ger en härligt tight ljudmatta som inte duckar för något. Utstyrningen ligger hela tio decibel över Dire Straits album ”Brothers in arms” och faktiskt även högre än Rammsteins ”Sehnsucht”. Nackdelen med tekniken är att det finns ännu mindre plats kvar för att addera ett akustiskt rum ytterligare samt att kraven på högtalarnas tonkurva ökar. Det enda jag saknar är en del substans vid bastrummans resonans (omkring 40 Hz) – övriga brister är mycket snyggt utspridda. Ljudbilden är tredimensionell och fullständigt gigantisk i det horisontella planet. Under refrängerna fås en absolut självklar kontrastverkan mellan vokalens mittplacerade grundstämma och dess breddade stämmor. Jag imponeras inte av någon enskild parameter hos högtalarna men hänger inte heller upp mig på någon specifik – det sammanfattar nog väl vad Chorus 706 handlar om.

Avslutningsvis lyssnar jag till en av Tysklands många begåvade producenter tillika en av mina absoluta favoriter: Christopher von Deylen alias Schiller. Från albumet ”Desire” 2008 väljer jag snygga ”Fate” med skönt ambient vokal av Isis Gee. Förutom att 706:ornas basåtergivningen inte räcker till för att återge introts ihållande ton vid låga A#0 (motsvarande 29 Hz) är min enda betydande anmärkning på klangen att diskantregistret inte känns lika rent som hos exempelvis Cantons konstruktioner bestyckade med liknande elementteknologi. I kombination med produktionens kraftigt vässade sång blir skillnaden vid direkt jämförelse med andra högtalare – såväl enklare som mer avancerade – ganska påtaglig.

Slutsatser
Focal Chorus 706V erbjuder ett lättlyssnat och något varmt balanserat ljud. I reflekterande rum uppfattades dock diskantåtergivningen ibland som lite väl återhållsam vilket ger olika betydande konsekvenser beroende på valt programmaterial. Ljudet i en specifik strålningsvinkel visar via test i akustikåtgärdat rum på mycket väl fördelade kompromisser. Resultatet i sådan miljö slår på de flesta punkter allt jag hört i vanliga bostadsrum. Möjlig anmärkning vid bruk i bättre rum gäller transparens och detaljeringsgrad i de övre registren. Prognosen för ett gott utbyte inom dessa högtalares prisklass är typiskt mycket lovande även för den som inte har möjlighet att akustikanpassa sitt rum och 706V utgör inget undantag.


Impulssvaret för Chorus 706V ger avvikelser om nära 6 dB RMS vilket tyder på att man prioriterat frekvensgång före fasgång. Något förvånande resultat med tanke på att delningsfiltret inte är mer komplext än av andra ordningens typ.


Mycket kontrollerad frekvensgång underskridandes +/– 2 dB upp till 18 kHz. Relativt priset överträffas resultatet endast av seriens tidigare testade Infinity Primus 250. Oroligheterna kring 4 kHz hade kunnat kamoufleras genom en högre diskantnivå.


Inomhusmätning och därmed viss felmarginal. Tonkurvan vid låga frekvenser visar ett fall som väntas passa utmärkt tillsammans med typiska rumsproblem och stående vågor om tio decibel i regionen 30–60 Hz. Med minimal rumspåverkan ses –6 dB vid 52 Hz.


Nedskräpningsmätning ovanför 200 Hz visar omkring fyra gånger högre värde än tidigare testade högtalare – inkluderat Cantons minimala Movie 85cx. Andelen nytillkomna, falska toner uppgår till hela 2 % RMS.


Väsentligt bättre resultat vid låga frekvenser. Nedskräpningen uppgår här till endast 1,7 % vilket samtidigt skall ses som halverat då en ton extra utöver mätprotokollets grunduppsättning klarade av att återges.


Horisontell spridningsfunktion med frekvensgång on-axis som referens. Fint utseende upp till våglängder motsvarande diskantmembranets diameter och 14 kHz.


Normalbranta filterflanker (cirka 12 dB/okt) ger en del samarbetsproblem mellan elementen i det vertikala planet. Som vanligt kan en tjock matta på golvet förhindra problem av diskantelementets ohämmade spridning av frekvensområdet kring 7 kHz.


Skillnadsmätning mellan de levererade exemplaren visar avvikelser om +/– 1,5 dB.


Impedansmätning visar basreflexavstämning kring 47 Hz. Minimivärdet inträffar som vanligt i det nedre mellanregistret och når ned till strax under fyra ohm.


Basreflexprincipen möjliggör ett mycket fint resultat vid 50 Hz. Kring delningsfrekvensen fås tyvärr mycket hög distorsion. Maximalt ljudtryck vid 40 Hz är 90 dB (10 % THD+N/1m/2pi.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

Glenn Olofsson


Senaste artiklar: