: Amphion Argon³ L

Finland är inte direkt det första landet jag tänker på när det handlar om högtalare. Inte ens när det gäller nordiska högtalarmärken. Då tänker jag först på Danmark, som i åratal har givit oss högtalare i världsklass. Sedan kommer Sverige, som också har ett par udda men festliga klassiker som Carlsson och Rauna.

Men Finland? Hos Genelec gör de några av de allra bästa studiohögtalarna vi har hört, och så får vi inte glömma Gradients subbasar, som jag en gång funderade på att skaffa till mina Quad ESL-63 på 80-talet.

På senare år har Finlands beskedliga högtalarindustri sakta men säkert skaffat sig ett namn internationellt. Penaudio och Amphion har utmärkt sig på mässor och i tester, så det skulle vara en stor försummelse att hålla dem borta från testrummet. Och efter att ha testat Argon³ L så ångrar jag att vi inte gjort det tidigare. Att testa Amphion gav definitivt mersmak.

Golvhögtalaren Argon³ L är egentligen byggd som en liten tvåvägs stativhögtalare. Målet har varit att förena stativhögtalarnas sömlösa mellanregister och precisa stereoperspektiv med mer bas och större räckvidd i djupbasen. Allt enligt Amphion själva, som har baserat de här golvhögtalarna på Argon³, en elegant liten modell som passar fint i en hylla eller på stativ.

Vänder man på högtalarna så ser man att terminalerna sitter långt upp på bakplattan, vilket tyder på att Amphion talar sanning när de säger att utgångspunkten är en stativhögtalare.

Den en meter höga Argon³ L har nämligen en särskild baskammare, och mellanregisterelementet och diskanten sitter i ett eget avdelat kabinett som har en egen basport på baksidan. Basladdningen mynnar ut i en separat basport längre ned på baksidan. Amphion kan därför hävda att högtalarna sträcker sig ned till 30 Hz utan att det låter osannolikt.

Homogent och fängslande
De finns i olika utföranden men det matta vita kabinettet ser verkligen snyggt och läckert ut. En 6,5-tums bas med membran av aluminium flankeras av en 1-tums diskant med titanmenbran, båda från norska SEAS. Diskanten ska sträcka sig uppemot 30 000 Hz. Målet har varit att få högtalarna att uppföra sig som små högtalare i mellanregistret och som stora i basen. Det måste jag medge att de har lyckats väl med.

Amphion har implementerat en så kallad Wave Guide – diskanten är intryckt en smula i kabinettet för att kontrollera spridningen bättre. Det medför även att de båda elementens talspolar hamnar på samma linje. Vilket gör att de hamnar i fas rent tidsmässigt, och eftersom tonerna lämnar samma plan samtidigt når de rent teoretiskt också fram till öronen samtidigt.

Argon³ L presenterar lyssnaren för en stor, varm och utomordentligt fyllig ljudbild. Sammanhållningen är väldigt bra, från topp till botten, och när jag stoppade in skumgummiproppen som ingår i den översta basporten blev Sara K:s röst ännu bättre fokuserad. Utan att för den skull bli för mörk eller diffus.

De spelar med ett ledigt och lätt grepp om basen, och fick verkligen trummorna på Esperanza Spaldings ”Ponta De Areia” att fylla rummet. Anslagen var mäktiga i förhållande till högtalarens storlek, och jag var smått förvånad över hur bra den dynamiska kontrasten är. Mellanregistret återges prydligt och Keri Nobles röst i ”Last Warning” låter fenomenalt tjusigt med tydligt fokus och klara harmonier. I samma låt har pianot den extra fyllighet i basen som behövs för att man ska höra att det verkligen ÄR ett piano och inte en synt.

Små trummor och virveltrummor fick jag inte riktigt grepp om. De hamnade ofta lite längre bak i ljudbilden och det smällde inte direkt av anslagen. Låga virveltrummor i stål och kantslag kändes däremot som pistolskott i magen när de kom skjutande ut högtalarna, det märktes bland annat i Mighty Sam McClains ”One Drop is Plenty”. Vokalharmonierna i Fleet Foxes ”Helplessness Blues” lät däremot supervackert. Argon³ L presenterade musiken med en öppen och transparent ljudbild och försvann ur vägen redan på andra låten ”Bedouin Dress” där allt bara förvandlades till musiknjutning. Och det är ju trots allt det hifi handlar om.

Slutsats

Det är svårt att hitta något dåligt att sätta fingret på. Lite mer bett i mellanbasen hade kanske varit bra. Annars är Argon³ L en oerhört lyckad musikförmedlare. Den fylliga klangkaraktären och den öppna ljudbilden ger dig aldrig ett tråkigt ögonblick. Och så spelar Amphion-högtalarna så dynamiskt och levande som man har lov att förvänta sig i den här prisklassen. De är kanske inte förstahandsvalet för heavy metal-fans, men med den mesta sortens musik är detta ett par väldigt insmickrande och välljudande högtalare. Som dessutom inte gör ont att titta på. Om någon fortfarande undrar så kan finländarna göra högtalare av världsklass. Väl värda en provlyssning!