: Acoustic Energy AE1 mkIII Special Edition

På samma sätt som Acoustic Energys legendariska AE1 var en enastående liten högtalare när den kom för 20 år sedan, är den allra senaste versionen rena rama magiska fyrverkeriet. Originalet betraktas som en milstolpe bland småhögtalarna: en pytteliten engelsk högtalare som verkade tro att den var en stor amerikansk studiomonitor. Den senaste utgåvan är inte mycket större, men den har samma spelglädje i kombination med en oerhörd precision och en gnistrande dynamik. Väldigt olik den stereotypa uppfattningen om engelska högtalare. Men så är också konstruktören Phil Jones allt annat än en stereotypisk engelsk högtalarkonstruktör.

Jones är basist och ville ha en studiomonitor som kunde få fram basen utan att säcka ihop även när man spelade högt. Fullt ös. Dagens version är den tredje i raden och ännu bättre. Den kostar visserligen tre gånger så mycket men så har den också ett påkostat utförande, bättre element och bättre komponenter. Och just den här versionen är en trimmad variant – en så kallad Special Edition – där Acoustic Energys ingenjörer har städat upp i delningsfiltret för att få ut mer av musikens inre. Än så länge har det bara byggts 250 par av den här värstingen, som alltså är en raffinerad version av Acoustic Energy AE1 mk III.

Special Edition
Klangkaraktären är densamma i SE-versionen som i den vanliga. Skillnaderna finns på andra ställen. Till exempel fokus och upp­lösning. Den gnistrande dynamiska kontrasten och explosiva basen är välbevarad och så uppseendeväckande bra att den får andra högtalare att låta som om de har andnöd. Som hos de flesta småhögtalare finns det ingen djupbas. Basen sträcker sig fint ned till 45 Hz i ett vanligt rum, men även om den inte kastar de djupaste orgeltonerna i ansiktet på dig så är baskvaliteten – och även kvantiteten, relativt sätt – enastående.

Högtalarna har hinkvis med dynamisk kontrast. Samtidigt kan de spela mycket högre än man kan ana med tanke på storleken, och de har järnkoll över ljudbilden. Problemen uppstår på saftiga inspelningar som ”Poem of Chinese Drum” med Hok-Man Yim, en rent trumspår där det lilla baselementet av aluminium till slut inte orkar mer och bryter upp ljudbilden med hörbara förvrängningar. Men fram till en viss punkt finns det nästan inga gränser för dynamiken i de här små högtalarbomberna.

Fokuseringen i den bergfasta ljudbilden är knivskarp, och det finns massor av luft och rymd, fast inte i samma höga grad som hos Audiovector S1 Avantgarde – en annan stativhögtalare med extrema kvaliteter som befinner sig i samma prisklass. De lite större S1 avantgarde har längre räckvidd i basen och banddiskanten är luftigare och får fram övertonerna bättre, men SE-versionens mellanregister återger röster med större övertygelse. Om det är Melissa Walker eller Hans Theesink spelar ingen roll, SE-versionen har ingen betoning alls i det nedre mellanregistret, vilket S1 Avantgarde har en tendens till. Därför låter också stora stråkinstrument som cellor inte lika mörka som hos Audiovector.

De små nyanserna i musiken slipper man leta efter eftersom högtalarna är så fullständigt transparenta att om man inte blir betagen av den explosiva dynamiken så är det öppenheten som övertygar. AE1 mk III SE har så många extrema kvaliteter att summan av dem allihop gör dem vansinnigt fängslande att lyssna på.

Slutsats
Man har inte tråkigt en enda sekund med de här högtalarna. Raffinemang och finess kombineras perfekt med explosiv dynamik och en total kontroll som ytterst få högtalare av den här storleken kan uppvisa maken till i prisklassen. Ännu en gång har Acoustic Energy visat att de kan referenshögtalare bättre än de flesta. Alla som vill ha ofärgat ljud i en liten – och solid – inpackning kan sluta leta. Roligare än så är går det knappt att ha med en liten högtalare. Se bara till att AE1 mkIII SE får tillräckligt mycket kraft i ryggen från förstärkaren, annars blir det som att köra en Ferrari med smatterband. Häftigt, men inte riktigt så bra det kan bli.