Spotify är i dag världens största musikstreamingtjänst, med fler än 600 miljoner aktiva användare och ungefär 250 miljoner betalande abonnenter. För de flesta har Spotify blivit den naturliga platsen att gå till för att lyssna på musik, och nu har även ljudkvaliteten fått ett efterlängtat lyft: Spotify Lossless är resultatet av ”Hi-Fi-versionen” vi blev utlovade för många år sedan. Då är frågan: Är det lika bra som konkurrenterna?

Smart användargränssnitt

Användarvänligheten är utan tvekan bra. Spotify har ett enormt utbud av musik och poddar, och ger relevanta musikrekommendationer. Smarta funktioner som AI DJ spelar upp mer av den musik du gillar. Dessutom finns Spotify-appen överallt – de flesta streamingboxar/förstärkare och trådlösa högtalare stöder Spotify Connect, vilket gör det enkelt att spela musik via Wi-Fi.

Egentligen är det bara ljudkvaliteten som har släpat efter. Under tiden som konkurrenter som Apple Music, Tidal och Qobuz har höjt ljudkvaliteten till CD- och studiomasternivå har Spotify dragit i handbromsen vid 320 kbit/s Ogg Vorbis. Fram tills nu, alltså.

Spotify Premium Lossless

Om du väljer ett Premium-abonnemang får du tillgång till det som Spotify kallar ”lossless”, eller förlustfri musikstreaming i upp till 24 bit/44,1 kHz FLAC-format.

För att få tillgång till den högsta ljudkvaliteten behöver du också ha en spelare eller högtalare som stöder Spotify Connect. Den kan också behöva en uppdatering för att få Lossless-stöd.

I praktiken visar det sig dock att en stor del av katalogen är i 16 bit/44,1 kHz – och baserat på våra stickprov verkar det lite slumpmässigt vilka inspelningar som faktiskt finns i full 24 bit/44,1 kHz. Så man får inte gå i fällan och tro att allt Spotify levererar är i 24 bitars upplösning.

Ljudkvalitet i praktiken

Först och främst är det viktigt att konstatera att Spotify Lossless är ett märkbart lyft från tidigare nivåer. Trogna Spotify-abonnenter kommer garanterat ha glädje av den förbättrade ljudkvaliteten, särskilt när de lyssnar på stereon hemma – då kan det verkligen gnistra om favoritmusiken.

Ändå räcker det inte för att matcha ljudkvaliteten hos de bästa konkurrenterna – det är vår erfarenhet efter att ha jämfört Spotify Lossless direkt mot Apple Music, Tidal och Qobuz.

Med Fleetwood Macs Dreams från albumet Rumours (remaster från 2004) får vi ett bra första intryck av vad Lossless kan göra. Även om det här albumet bara finns i 16 bit/44,1 kHz-kvalitet får vi en stor och detaljerad ljudbild med massor av ”luft” mellan instrumenten, vilket vi inte upplever med 320 kbit/s-versionen.

Vi märker dock att sångarna från 1977 låter lite tunna och skarpa, och cymbalerna ringer på ett sätt som inte är särskilt öronvänligt. Dessutom är basen ganska monoton, utan tydlig skillnad mellan trummor och gitarr.

Som jämförelse kan Apple, Tidal och Qobuz skryta med en 24-bitars remaster från 2001 av samma album och den inspelningen har betydligt mer djup och substans. Gitarrerna vaknar till liv, sången får mer kropp och basen vibrerar fast och precist.

”Oj, vilken skillnad i dynamik!” utbrister Geir, och resten av lyssnarpanelen håller med.

Vi spolar fram till 2025 och listettan Alex Warren med låten Eternity. Här skulle man kunna förvänta sig att Spotify hade lyckats hosta upp en 24-bitarsversion. Men det är fortfarande bara 16 bitar som gäller, och tyvärr är dynamiken ganska platt även här.

”Det här blir tröttsamt att lyssna på”, säger Audun.

När man jämför låter trion med Apple, Tidal och Qobuz betydligt klarare, med mer dynamisk kontrast och ännu fylligare bröstklang i rösten. Alex Warren-fans förtjänar att höra den här versionen på en bra anläggning!

Vi lyckades gräva fram lite riktigt 24 bit/44,1 kHz-innehåll också, inklusive Blackest Eyes från brittiska Porcupine Tree. Här låter Spotify respektabelt, med en stor och detaljerad ljudbild från topp till botten, men fortfarande inte lika nyanserat som konkurrenterna.

”Slagverket smäller inte riktigt ordentligt och ljudbilden saknar trycket vi hör från konkurrenterna”, säger Lasse. ”Både Apple och Tidal har livligare bas.”

En annan 24-bitarsinspelning som lät bra var Frank Oceans Pink+White, en kul poplåt med virveltrumma, bas och sång. Dessutom hittade vi norska Espen Eriksen Trio i 24 bitar. Men även dessa stickprov från Lossless-katalogen låter lite ”platta” jämfört med konkurrenterna.

Tidal, Apple och Spotify har nämligen mycket av samma musik i 24 bit/96 kHz eller mer, och de versionerna låter i många fall klart bättre: ljudbilden blir djupare, basen blir livligare och musiken får en fylligare, mer dynamisk klang. Vilket väcker frågan om vi överhuvudtaget lyssnar på samma master?