: McIntosh XR200

Fysisk musikmagiker

Här är en av världens tuffaste highend-högtalare.
Ljud & Bild tycker
Rytmer dånar ut med största självklarhet. Basen är nästan besynnerligt fysisk. Röstregistret är öppet och välnyanserat, och övertonerna en sann njutning. Sammanhållningen är så gott som perfekt.
Högtalarna behöver gott om plats och måste vinklas in exakt. De många elementen kan bara tidskorrigeras för en enda plats, vilket betyder att stereoperspektivet blir lite odistinkt när man sitter utanför sweetspot.
Specifikationer
  • Trevägs basreflex
  • 7 x 0,75-tums diskanter
  • 12 x 2-tums mellanregister, invertert dome
  • 3 x 8-tums baselement
  • Frekvensomfång: 20– 45 000 Hz
  • Impedans/känslighet: 8 ohm/86 dB
  • Utförande: svart pianolack
  • Pris: 225 000 kr
  • psaudio.se
forfatter

Det är inte alla som vet om det, men McIntosh, berömda för sina highend-förstärkare, gjorde sin första högtalare redan 1952. Den stora, fyrkantiga F100 hade fyra baselement, fyra diskanter och ett mellanregister. Lägg ihop antalet element så får du fler än antalet högtalare som faktiskt såldes. Ingen försäljningssuccé alltså. Däremot lärde sig McIntosh mycket av högtalarmodellen, som på många sätt blev en mall för hur företaget skulle bygga högtalare i framtiden.

Nästa högtalare kom 18 år senare. Spola fram tiden till nutid och ta en titt på den betydligt mer strömlinjeformade – fast ändå ingen pyssling med sina 132 centimeter över havet – XR200. När vi snackar högtalarelement så har McIntosh verkligen gått hela vägen: tre baselement, sju diskanter och hela tolv mellanregister! I varje högtalare. Med ett fullvuxet pris på 225 000 kronor ställer den upp mot bjässar som Wilson Sophia 3, Vienna Die Musik och B&W 800 Diamond. Ärligt talat ser inte XR200 lika exklusiv ut som dessa rivaler, och även om vikten på 51,3 kilo styck inte alls gör den till någon lättviktare så väger de andra både 70 och 80 kilo. Trots pianolack är det något som gör att XR200 saknar den där sista touchen som gör att det känns som om man har med en våldsamt dyr högtalare att göra. Fast McIntosh har utan tvekan flest högtalarelement!

Många element
Mellanregisterelementen har två tum små inverterade domer av titan och sitter monterade i två kolumner, på var sin sida av en motsvarande kolumn diskanter. Genom att ha små element och i stället öka antalet får man sammanlagt en stor membranyta, med högre effekt och lägre egenförvrängning i hela frekvensregistret. Som i XR200:s fall anges sträcka sig ända från 20 Hz i botten till 45 kHz i toppen – gott och väl över människoörats gräns vid 20 kHz.

Nackdelen med att ha många högtalarelement är att alla har olika avstånd till lyssningsplatsen vilket påverkar fasresponsen – och därmed intrycket av stereoperspektiv, men också rytm och dynamik från mellanregistret och uppåt – vilket i ju i utgångspunkt just ska vara fördelen med att ha många och små element. Detta påstår McIntosh att de har löst med hjälp av en teknik de kallar Progressive Inductance Control, som ska eliminera den så kallade kameffekten i en punktkällekonstruktion. XR200 är nämligen en punktkälla (point source), även om placeringen av elementen påminner om en ”line source”-konstruktion.

Baselementen
Tre 8-tums basmembran har tillsammans samma yta som en 14-tummare. Fördelen är högre frekvensrespons med lägre förvrängning, och de långa, lågfrekventa ljudvågorna har inte samma problem med fasförskjutning som högre frekvenser. Baselementen har kåpor av aluminium i sina magnetiska kretsar som ska resultera i ett mer linjärt magnetisk flöde (flux) runt talspolen. Eller på ren svenska: en jämnare basrespons med låg förvrängning. Och det gäller oavsett om du spelar dundrande högt eller viskande lågt.

Annons

Basreflex
Högtalaren är en basreflexkonstruktion och har en stor basport som pekar uppåt från baksidan, med en spalt upp till topplattan. Det ser udda ut men kan innebära att luften från kabinettet sprids jämnare i rummet och gör högtalarna enklare att placera i förhållande till bak- och sidoväggar. Kanske.

XR200 Front no grille

Gigantiskt, fysiskt ljud
Rent intuitivt utplacerade, ungefär 70 cm till sidoväggar och bakväggen och lätt invinklade mot mitten, bjuder högtalarna på en vansinnig vägg av grymt ljud! Trummor dundrar loss, alla basinstrument dånar häftigt och sångröster framträder med största naturlighet.

Vad jag saknar är en något stramare bas, det kommer en aning efterdyningar i framför allt de djupaste tonerna, och bättre fokus i mitten av stereobilden. Jag är van vid att sångröster är mer centrerade i mitten, i stället målas de upp i ett större område.

Här krävs mer noggrann placering. Längre in mot väggarna blir basen slappare men fylligare. Inte vad jag är ute efter. Däremot får jag vad jag vill när jag drar ut dem runt en meter från bakväggen och 80 cm från sidoväggarna. Jag vinklar in dem ganska så mycket, så att jag precis ser insidan av kabinetten.

Annons

Det öppnar sig
När jag hittar rätt placering är det nästan som om någon har stramat åt ljudbilden med skiftnyckel. Framför allt i basregistret, som är extremt fysiskt och hårdslående, men utan dånet som kom förut.

Rammsteins karaktäristiska vägg av gitarrljud står som murad i rummet. Samtidigt som Till Lindemanns speciella basröst framträder i ljudbilden, stor och stygg som fan själv. Ta bara ”Stein um Stein” från plattan ”Reise, Reise”. En ryslig låt om en galning som murar in en människa. Med ljudnivån på fullt ös borrar sig låten in genom gåshuden, in i mitt sinnes allra mörkaste vrår. Det dånar och bankar, men högtalarna har samtidigt full kontroll på allting – helt utan förvrängning.

Gotisk rock
Det vilar något särartat över McIntosh-högtalarna som gör att jag inte alls är sugen på att spela de vanliga test-CD-skivorna som andra högtalare får prova på. Visst har jag lyssnat på både körer, blues och vismusik, och kan meddela att allt låter exemplariskt. Men högtalarna har en så pass rockig förmedlingsförmåga att jag nästan bara har lust att lyssna på rock. Som den gotiske rockaren Nick Caves klassiker ”Red Right Hand” från 1994. Förutom Caves mörka röst är det den djupa basgitarren och den karaktäristiska orgeln, med sin hårda och brutala noisegate, som sätter stämningen i denna dystra låt. Och kyrkklockan som klämtar emellanåt. Spelad genom XR200 låter det så stenhårt att jag funderar på varför i hela friden jag inte lyssnar på den här låten jämt. Högtalarna målar upp en så stor vägg av ljud, så massivt, att det känns som om jag har flyttat in i ljudbilden.

XR200 Back
Tre uppsättningar terminaler för att man kan använda både bi-amping och tri-amping.

Inte de mest raffinerade
Precis som sin lillebror XR100, som kostar mindre än hälften, har XR200 inte de mest raffinerade övertonerna. Missförstå mig inte, övertonerna är en naturlig del av ljudbilden, och det finns rikligt med detaljer där uppe, utan att diskantregistret är skarpt. Det låter bara inte fullt så superdetaljerat i toppen som med ovan nämnda B&W 800 Diamond eller Vienna Die Musik.

Annons

När det gäller stereoperspektiv har XR200 fortfarande ett något bredare centrum än konkurrenterna, inklusive Wilson Sophia 3. Detta förstärks om man rör sig bort från sweetspot. För även om McIntosh har tidskorrigerat alla mellanregister- och diskantelement så kan man bara korrigera för en punkt, som är på axeln där man sitter. Det betyder att stereoperspektivet blir mer diffust om man rör sig runt i rummet.

Tar igen med underhållning
Men där McIntosh-högtalarna slår de andra på fingrarna är på ren underhållningsfaktor. Ingen av de andra förmedlar musiken på det här sättet, som får mig att vilja ha en ölback som fotpall – och vara beredd med korkskruven! Och även med svaga förstärkare – vi har till exempel provat både den inte fullt lika kraftfulla, integrerade Hegel H300 och hemmabioreceivern Pioneer SC-LX87, som båda får fram de här kvaliteterna ur högtalarna. Det låter bara inte lika extremt – och inte alls lika upplöst – som med förstärkarkombinationen P30/H30.

Slutsats
Man skulle förmodligen inte tro att McIntosh XR200 kostar drygt 200 000 kronor när man tittar på den. Visst ser den speciell ut med alla sina element, men den är ändå inte särskilt exklusiv jämfört med flera av sina konkurrenter. Men allt det glömmer man bort när man sätter på anläggningen.

Enklaste sättet att beskriva McIntosh XR200 är som en högupplöst PA-högtalare för nästan en kvartsmiljon. Så tufft låter den! Men det är långtifrån hela sanningen. För utöver att kunna spela dundrande högt och bygga upp en vägg av ljud som man i normala fall bara får på rockkonserter, så är den mycket mer. Den kombinerar äkta råhet med en härlig finess, och det är verkligen highend-klassen förunnat.

När vi snackar stereoperspektiv så målar högtalarna med en lite bredare och mer diffus pensel än flera av sina rivaler. Och det blir ännu tydligare om du flyttar dig ur sweetspot.

Annons

Men maken till bastryck, dynamik och gnistrande rapphet! Detta måste vara något av det närmaste man kan komma americana-mekka inom highend. Betraktat i partysammanhang är detta highend för dig som gillar öl och whisky mer än portvin!

Testutrustning
Våra två Hegel H30-referensslutsteg kan kopplas i antingen mono eller stereo. Det kan därför vara lockande att använda dem i stereo och bi-ampa högtalarna. Men H30 är främst avsedda att spela i mono, eftersom de då fasar bort extra brus i utgången. Och efter att ha provat båda konfigurationerna väljer jag att använda effektförstärkarna i mono. Det ger ännu mer kraft och resurser med 1100 muskulösa watt, plus högre upplösning. Försteget P30 är en perfekt matchning och min egen BASE-modifierade Hegel CDP4A mk2 likaså. Vi snackar elektronik för 250 000 kronor. Under testperioden skulle jag helst velat ha haft tillgång till en förstärkare från McIntosh, för jag har inga problem med att föreställa mig att det kan låta kungligt.

Tredubbla terminaler
Varje högtalare har tre uppsättningar terminaler: en till basen, en till mellanregistret och en till diskanten. Om man tar bort blecken mellan terminalerna kan högtalarna antingen tri-wiras eller tri-ampas. Detta kan ge ett ännu renare ljud. De passiva delningsfiltren är däremot inte gjorda för att förbikopplas helt, om någon hade hoppats kunna koppla in ett aktivt delningsfilter.

Så hittar du rätt placering
Det finns flera sätt att ta reda på exakt var högtalarna ska stå någonstans. En metod är att ställa sig intill bakväggen där varje högtalare ska stå, med ansiktet vänt mot andra sidan rummet. Prata högt och lyssna på hur basljuden från väggen du står vid beter sig. Ta ett steg ut från väggen och hör hur klangen ändras. I takt med att du går längre och längre ut från väggen kommer du att höra hur den ger mindre klang ifrån sig – och det är bra. Men går du för långt hör du hur väggen på andra sidan rummet resonerar tillbaka mot dig i det högre frekvensregistret. Det är inte bra. Ta ett pyttelitet steg tillbaka igen, och sedan ett framåt, tills du hittar den optimala skärningspunkten där det finns minimalt med resonanser från båda väggarna. När du har hittat denna punkt markerar du den med en tejpremsa. Sedan upprepar du samma procedur från sidoväggarna. Där punkterna möts ska högtalarna stå. Det kan hända att du måste göra lite korrigeringar efteråt.

Sedan måste du jobba med invinkling, tills du hör att stereoperspektivet sittet som gjutet. Detta kan ta tid, men är väl värt allt arbete. Många högtalare låter bäst när de vinklas in mot mitten en aning, och beroende på rummet och högtalaren kan den hända att de ska vinklas in ända tills de pekar rakt mot lyssningsplatsen.

Annons

Läs också: test av den integrerade McIntosh-förstärkaren MA8000 – Silkesmjukt muskelknippe

Har du den här produkten?
Sätt ditt betyg.
0 / 6

Your page rank:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.
Annons
Annons

Läs också