McIntosh C50

Förförstärkare och D/A-omvandlare

C50 ser också ut som en klassisk McIntosh-förstärkare, med svartlackad glasplatta och turkosa decibelmätare.
Ljud & Bild tycker
Klangrikt och öppet ljud. Lysande D/A-omvandlare. Ytterst välutrustad.
Aningen komplex inställning.
Specifikationer
  • Stereoförförstärkare
  • 5 digitala ingångar (1 USB)
  • MM- och MC-ingång
  • 8-bands equalizer
forfatter

Den har dessutom en åttabands equalizer och ett teckenfönster som visar volymen och vilken ingång som är vald. Förförstärkaren har bypass-förbikoppling för hemmabioprocessor, åtta linjeingångar, två skivspelaringångar (MM och MC) och sist men inte minst fyra digitalingångar (två optiska och två koaxiala) plus en USB-port.

Inuti förförstärkaren finns nämligen en D/A-omvandlare. Vilket betyder att man kan koppla in en Mac/PC, iPod, Apple TV, mediespelare eller någon annan digital signalkälla. Till exempel en CD-spelare. Sedan kan man använda den inbyggda 32 bit/192 kHz-processningen (96 kHz med optiska och koaxiala ingångar). Tack vare 32-bits upplösning arbetar omvandlaren med flera gånger högre upplösning än vanligt 16-bitarsljud, vilket ger ett generöst utrymme för alla upptänkliga digitalformat. Anslutna digitalkällor samplas om asynkront i digitalomvandlaren, som även arbetar med 32 bit/192 kHz med USB-källor, för att minimera jitter. Avspelningen från datorer som kopplas till USB-porten kan dessutom styras med förförstärkarens fjärrkontroll.
Alla digitala kretsar är avskärmade från de analoga genom att kretskortet är monterat under en stålplatta inuti chassiet, allt för att undvika elektrisk interferens som kan påverka ljudkvaliteten.

Varje ingång går att konfigurera så att dess ingångskänslighet anpassas, hur starkt teckenfönstret lyser och om den ska ta emot balanserade eller obalanserade signaler. Man kan sätta på och stänga av inkopplade signalkällor med hjälp av minijack-kontakter, så att en CD-spelare eller en radio sätts på när man byter till dess ingång från fjärrkontrollen.

C50 har för övrigt en mycket bra hörlursförstärkare. Den driver de flesta hörlurar med mellan 100 och 600 ohms impedans med bravur.

Organisk och muskulös
Designen är klassisk McIntosh, och detsamma är första intrycket av kombinationens ljudkaraktär. Nina Simones värme, vibrato och inlevelse i ”Little Girl Blue” framkallar rysningar längs ryggraden. Hennes röst känns så nära och levande, trots att inspelningen är gammal, att man blir helt uppslukad. Till och med pianot på inspelningen, som inte är helt klockren, låter fräscht och dynamiskt. Inspelningens bakgrundsbrus är hörbart, och det leder oss till en av detaljerna som gör att den här förstärkarkombinationen är mer modern än den ser ut.

Ju mer bekant jag blev med förstärkarkombinationen desto tydligare blev det att McIntosh hade förbättrat ljudkvaliteten på flera områden. Fokus är skarpare än jag hört med andra Mac-förstärkare. Ljudbilden är öppnare på djupet och detaljer återges tydligare och mer exakt. Jag upplever också den dynamiska kontrasten som större. Kort sagt: det låter friskare och ännu mer fängslande än tidigare. Ändå har McIntosh lyckats bevara den trivsamma värmen och glöden som får andra förstärkare att låta kalla och kliniska om man jämför.

Förförstärkarens USB-port var jag naturligtvis en smula skeptisk mot. USB och High End är två oförenliga begrepp. Men med 16-bitars lossless-ljudfiler (okomprimerade) från en MacBook Pro – via Entreqs utmärkta USB-kabel – lät det inte illa alls. Willy Nelsons nasala röst i ”Marie”, i duett med Townes van Zandt, lät lite tunnare och hade vassare s-ljud via USB-porten än med 24-bitarsljud i den optiska ingången. Lite av djupet försvann och basen tappade en aning av sin dynamik. Men mitt intryck av USB-porten var ändå övervägande positivt. Allra helst bör man dock använda de optiska eller koaxiala digitalingångarna. Med dem lät ljudet så snarlikt det från SACD/CD-spelaren McIntosh MCD500 att det var svårt att höra någon skillnad på ljudkällorna.
Men ur CD-spelarens analoga XLR-utgångar kom mer av förstärkarkombinationens organiska kvaliteter fram. Ståbasar, trummor och slagverk lät en smula mjuka i mitt rum. Till och med genom Dynaudio Confidence 4, som är stramare än en högvakt i pressad uniform. Men dynamik i basen finns det gott om. Här snackar vi om en potent och muskulös förstärkare! Av den sorten som aldrig låter stressad, vass eller obehaglig, inte ens när man drar på ordentligt.
Neil Youngs ”Le Noise” lät faktiskt ännu tuffare än med Mark Levinsons 300-wattare No 352H. McIntosh-förstärkaren fick fram basen bättre i ljudbilden, och gitarrerna fick mer ”kropp” och fylligare klang. Utan att det på något sätt tog udden av musikupplevelsen. På samma gång skapade McIntosh-kombinationen en större och mer holografisk ljudbild. Den akustiska gitarren på Youngs ”Peaceful Valley Boulevard” lät mer fysisk genom C50 och MC452. Samma sak hände med ”Love and War”, där stereoperspektivet satt som gjutet och musiken nästan andades i rummet och skapade en förförande live-känsla.
Utan att ens ha varit på konserten måste jag säga att Keith Jarretts Carnegie Hall-konsert från 2005 knappast kan ha varit mer levande än i mitt lyssningsrum. I uppmuntrande ”Paint My Heart Red” och melankoliska ”My Song” förmedlas stämningen så tätt inpå att man glömmer av att lyssna på tekniken och ljudkvaliteten, man bara njuter av musiken.

När man har gott om kraft klarar man av stora verk och symfonier. Till exempel Mozarts lekfulla första sats från hans 28:e symfoni. Eller ännu hellre hans ”Requiem”. Där förmedlas död och fruktan så laddat att man kan bli mörkrädd för mindre. Ett problem med Decca-inspelningen från 1992 – och andra körverk, för den delen – är svårigheten att urskilja rösterna i kören. Den aktuella live-inspelningen är för övrigt med Sir Georg Solti, en dirigent som inte är rädd för att måla med grov pensel när det behövs. Alltså framstår inspelningen med Wienerfilharmonikerna, och bland annat Cecilia Bartoli som solist, som ett krävande verk som kan suga ett vattenmagasin tomt på ett par minuter. ”Kyrie” helt i början sätter en mörk ton för vad som komma skall, och längre in i inspelningen hänger möglet nästan på väggarna och det känns som om temperaturen har sjunkit i rummet.

Rene Papes basröst och Bartolis mezzo klär rummet i en mörk stämning. Man ser solistens placering på scenen framför sig och mäktiga Staatsopernchor som en levande katedral av röster, från basar till sopraner. Tillsammans skapar de ryslig stämning i ”Confutatis” som får håren att resa sig i nacken och som är en stark kontrast till vackra ”Lacrimosa”. Allt förmedlas oansträngt och naturligt. Inget sticker ut i ljudbilden.

Förstärkarkombinationens egenskaper i mellanregistret är föredömliga. Stråkar, röster och träblåsare låter aldrig tunna eller betonade. Röster har en naturlig värme som förstärker klangbottnen och bidrar till en mer harmonisk förmedling av olika röster. Oavsett tonläge. Samma sak händer med exempelvis gitarrer och pianon. Jag upplever ljudbildens upplösning och transparens som märkbart bättre än i tidigare generationers McIntosh-förstärkare. Mikrodetaljer är kanske inte lika skarpskurna och tydliga som med en Mark Levinson- eller Ayre-förstärkare, men C50 och MC452 har andra kvaliteter som många musikälskare nog värderar högre.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Också i detta test:

Slutsats

Gammal är äldst

Med C50 och MC452 tar McIntosh ett stort kliv i riktning mot nyare förstärkares transparens och dynamiska kontrast, utan att tappa något värdefullt på vägen.

McIntosh MC452

Bergfast muskelknippe

Detta är en massiv förstärkare, i bästa McIntosh-anda

Driver det mesta. Oansträngd dynamik. Gedigen byggkvalitet.
Ingenting.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.