: Olympus PEN-F

Med oförskämt läcker retrodesign ska Olympus nya baby försöka locka in en bred publik i butikerna. De har verkligen gått in för att göra den lilla systemkameran så attraktiv som möjligt. Med stora inställningshjul som påminner om 60-talets kameror och klassiskt silvergrå färg som är retro – eller ett mer diskret mattsvart utförande – tilltalar PEN-F fler än nostalgiker.

Hur som helst får man en betydligt mer avancerad kamera än originalet från 1963, som nya PEN-F löst bygger på. Åtminstone när det gäller designen.

Detta är inte Olympus första med retrodesign. Den första digitala PEN-modellen hette E-P1 och sedan dess har PEN-serien utökats med fler och bättre kameror, som alla mer än sneglar mot den analoga filmbaserade PEN-F från 60-talet.

Olympus kameror i PEN-serien har en sak gemensamt: enkel skötsel och stilren design, som särskilt i silver och vitt har attraherat den kvinnliga halvan av befolkningen. Eller bara de som vill ha en enkel kamera som tar bra bilder utan att de behöva veta så mycket om fotografering.

Så fungerar till viss del nya PEN-F också, men detta är en mycket mer avancerad kameran än exempelvis PEN E-P5, som fortfarande går att köpa och som har funktioner som förmodligen tilltalar mer erfarna fotografer – de som funderar på eller kanske redan har en Olympus OM-D eller en avancerad systemkamera som de tycker är för stor och som kan tänka sig något mindre med hög funktionsnivå.

 

Ny 20 Mp-sensor med 80 Mp!

Det får de definitivt i PEN-F, som är fullt i klass med Olympus OM-D E-M5 II och som delar många av dess funktioner. Men här har Olympus för första gången stoppat i en 20-megapixlars bildsensor som inte är helt olik den i konkurrenten från Panasonic, Lumix GX8. Som tillsammans med nya Sony a6300 är de närmaste rivalerna till PEN-F.

Detta är inte bara den första PEN-modellen med 20 Mp, den har också en inbyggd elektronisk sökare – med 2,36 Mp-upplösning – och femaxlars bildstabilisator som gör att man kan få skarpa bilder med upp till fem stegs längre slutartid.

Bildhastigheten är i klass med proffskamerornas. Upp till 10 bilder per sekund med 45 JPEG-bilder, eller 39 råfiler (20 bilder/s med elektronisk slutare aktiverad). Och sist med inte minst: en möjlighet att fotografera med upp till 50 Mp-upplösning.

Kameran tar inte bilder med 50 Mp sådär helt utan vidare. Man måste bläddra sig in i menysystemet och aktivera hi-res-läget. Sedan måste den stå stadigt på stativ och motivet får inte röra sig. Det begränsar användningsområdet för hi-res-läget, men man har åtminstone möjligheten, och den kan vara guld värd för exempelvis landskap, makro, produkter eller till och med porträtt.

När bilden exponeras i 50 Mp-läget flyttar bildsensorn på sig åtta gånger i halva pixelsteg, samtidigt som processorn lagrar informationen i 23 MB stora JPG-filer med 50 Mp-upplösning. Det ger en synligt bättre detaljskärpa och utökar utan tvekan kamerans användningsområde. Det finns inga andra kompakta systemkameror som gör just detta, bortsett från E-M5II som kan lagra i 40 Mp-upplösning. Men PEN-F utmärker sig genom att kunna lagra 132 MB-bilder i hela 80 Mp om man lagrar dem som råfiler!

Hastighet och video

Kameran inte bara uppfattas som snabb, den är snabb. Bildhastigheten är 5 bilder/s om kameran ska fokusera mellan varje bild (eller 10 per sekund med fokus i första bilden) men med den elektroniska slutaren aktiverad kan man öka hastigheten till 10 per sekund.

Precis som i E-M5 II finns en mekanisk slutare med slutartider ner till 1/8000 s, och med den elektroniska slutaren kan man fotografera med så kort exponeringstid som 1/16000 s. Lägg till bildhastigheten och en mycket exakt autofokus så är det inte svårt att ta skarpa bilder av action och rörliga motiv.

En serie av bilder från en ishall visade att kameran behärskar fokusspårning utmärkt, även när motivet plötsligt ändrar riktning. Då var dock ljusförhållandena idealiska.

Videospecifikationer är likadana som för E-M5 II, alltså ingen 4K-video men 1080/50p med upp till 77 Mbit/s datahastighet. Video är uppenbarligen inte det viktigaste i den här kameran, som även saknar en mikrofoningång, något man faktiskt hittar på E-M5 II.
En liten kamera med så många funktioner innebär snabbt en del ergonomiska utmaningar. Huset har till exempel inget handgrepp, men det finns ett i metall som tillbehör, ECG-4 för 1 600 kr. Som har öppning för batterilucka och stativfäste och är absolut nödvändigt om man ska använda större och tyngre objektiv som Olympus tjusiga 40–150 mm-zoom.

Det ingår en liten blixt med reflektor som kan vinklas och vridas för bättre kontroll över ljusspridningen och som dessutom stöder trådlös styrning av externa blixtar.

Så är den att fotografera med

Den integrerade OLED-sökare liknar den vi känner igen från E-M5 II med 2,36 Mp och är en av de bästa elektroniska sökarna på marknaden just nu, men här är förstoringen mindre så att sökarbilden också blir något mindre. Pekskärmen kan vinklas ut och vridas och man kan använda funktioner, välja fokuspunkt och ta ett foto med pekfingret på skärmen.

Liksom de flesta avancerade kameror finns det flera programmerbara funktionstangenter, plus två inställningshjul, vilket gör kameran flexibel. Här är det också möjligt att lagra hela fyra olika uppsättningar inställningar i Custom 1 till 4, som man kommer åt från det låsbara programhjulet på kamerans ovansida.

Konstfiltren är flyttade till en ny inställningsratt på fronten. Där finns också inställningar för svartvitt med tre olika profiler, färgprofiler samt justering av färgbalans, färgtemperatur och färgmättnad. Under programhjulet sitter omkopplaren där fotografen kan justera skugga, mellantoner och högdagrar och se effekten av det på skärmen.

Flera av knapparna på baksidan är i minsta laget och fyrvägsknappen bredvid skärmen är så liten att det nästan hade varit bättre om den togs bort. På det stora hela finns det många knappar och rattar som kan verka överflödiga eller felplacerade.
Diopterjustering till sökaren och sensorn som sätter på sökaren när kameran lyfts till ögat hade kunnat få plats till vänster om sökarokularet. Då kunde det ha blivit plats för sekundära knappar – som inte används så ofta – till höger om sökaren, och frigjort utrymme för en bättre fyrvägsknapp. Till exempel.

En annan detalj är att kameran inte är vädertätad. Visst, den är mycket stabilt och förtroendeingivande byggd, men alltså inte förseglad mot sand, smuts och regn. Det tycker jag att en kamera för nästan 15 000 kronor – och som vänder sig mer till entusiaster än nybörjare – absolut bör vara.

Bildkvalitet och upplösning

Kameran har också Olympus Live Composite, som till exempel kan användas för astrofotografering av stjärnornas rörelser under långa exponeringar. Då kombineras för- och bakgrunden med ljuset från stjärnorna under långtidsexponeringen för att fånga stjärnornas rörelser.

En annan funktion är Live Time som används i långa exponeringar, till exempel när man förevigar en solnedgång för att få en perfekt exponerad för- och bakgrund. En annan välkommen finess är Silent Shooting som gör exponeringen ljudlös.

Men till syvende och sist handlar allt om bildkvalitet. Olympus har länge använt sig av en 16 Mp-sensor i både OM-D- och PEN-serien, men har nu äntligen knappat in på försprånget till Lumix GX8, som har 20 Mp. Det har PEN-F också fått, fast skillnaden är inte enorm jämfört med 16 Mp. Detaljskärpan är lite bättre och detsamma gäller kontrasten mellan en skarp förgrund och en oskarp bakgrund, men det är som sagt inga våldsamma skillnader.

Det är det däremot om man väljer 50 Mp-funktionen. Den ger en väldigt synbar förbättring av detaljskärpan, och här är faktiskt den lilla Olympus-kameran – förbluffande nog – fullt i klass med Canon EOS 5DSR, som har en 50 Mp-sensor i fullformat. Jämfört med Canon-kameran (och Sony a7r II och Nikon D810) är nackdelen dock att PEN-F som sagt måste stå på stativ och motivet måste vara helt stilla när 50 (och 80) megapixlar ska exponeras.

Så den nya bildsensorn ger verkligen ett litet, men inte obetydligt, lyft i bildkvalitet. Inte bara när vi snackar upplösning och skärpa utan även färgåtergivning och brusreducering. Återigen, skillnaderna är inte revolutionerande, men tillräckligt synbara för att ha betydelse för hur bildkvaliteten uppfattas.

Färgbalansen är väldigt bra och färgmättnad och färgestetik är mycket välkontrollerad. Man riskerar inte att få för grönt gräs, eller för rosa hudtoner, och behöver inte heller oroa sig för brus över ISO 6400. Det går utmärkt att göra utskrifter i A2 med en Epson SureColor P800 utan att se störningar vid ISO 6400. Kornbrus syns inte särskilt mycket förrän vid ISO 12800. Vilket visar att den nya bildsensorns brusreducering är ett helt exponeringssteg bättre än i OM-D E-M5 II.

Passar bäst

Trots ett par ergonomiska utmaningar och brist på väderskydd så är läckra PEN-F en sann fröjd att fotografera med. Jag har inte haft så kul sedan Fujifilm X100, som också är en oförskämt bra retrokamera. Men Olympus-kameran är bättre än de flesta andra små systemkameror vi har testat. Det är inte säkert att ägare av Lumix GX8 och OM-D E-M5 II har något att hämta genom att byta till PEN-F, även om stillbildskvaliteten är ett snäpp bättre. De som verkligen kan utnyttja kameran är erfarna fotografer som inte är lika intresserade av video som av stillbilder. De får det bästa av två världar: PEN-F är kompakt och kompetent med synnerligen hög bildkvalitet och hög funktionsnivå