En av anledningarna till att välja Olympus är det stora utbudet av kvalitetsoptik. Inte bara Pro-zoomarna men framför allt de nya Pro-objektiven med fast brännvidd: 25 mm/f1,2 och 45 mm/f1,2 – och så det här: nya 17 mm/f1,2. De tre objektiven har många liknande egenskaper, till exempel samma bländaröppning, och är stabila konstruktioner med vädertätning och Olympus karaktäristiska fokus-clutch. Där man trycker fokusringen bakåt för direkt manuell fokus. Pro-utgåvan är det ljusstarka alternativet till lilla M.Zuiko 17 mm/f1,8. Objektivet är större och tyngre men innehåller mer glas. Bland annat med Zero Coating Nano som dämpar ströljus, ED-linselement som ger bättre kontroll av ljusinsamling, högre upplösning och asfäriska element (DSA: Dual Super Aspherical) för bättre kontroll av färgbrytning. Optiska prestanda är verkligen enastående höga för vad som i praktiken är en 34 mm – måttlig vidvinkel. Föga oväntat finns det en synlig, men måttlig, vinjettering vid full bländare, men den försvinner från f2 och uppåt. Då är också skärpan jämnare över det mesta av bildytan, och extremt bra ända upp till f11 där diffraktion dämpar skärpan, även i centrum. Objektivet är inte särskilt känsligt för strålljus när solbländaren är på och det finns inte heller någon nämnvärd linjeförvrängning för en 34 mm. Kromatisk felbrytning är väldämpad och objektivet är ytterst välkorrigerat. Olympus hittills bredaste proffsvidvinkel är nästan felfri på alla väsentliga optiska områden. Skärpan är hög även ut mot kanterna för en 17 mm, objektivet är relativt kompakt, lätt, vädertätat och den höga ljusstyrkan ger en vacker mjuk teckning (bokeh) av bakgrunder. Ett proffsobjektiv på alla sätt och vis.