Search
Generic filters

TEST : Bättre semesterbilder

Guide till resekameror

Här är vår guide till årets bästa resekameror, som gör att du kan ta mycket finare semesterbilder.

En kamera är det perfekta resesällskapet, oavsett vad man tänker göra på semestern. Möjligheterna att få bättre bilder blir betydligt större om man har en bra kamera. Det är väldigt tillfredsställande att fotografera med en kamera man trivs med, och mycket roligare att titta på bilderna efteråt eftersom de alltid ser finare ut än om man använder mobilkameran.

Eftersom kameror är olika och har olika funktioner har vi samlat ihop 16 kameror som täcker lite olika behov. Många av dem överlappar varandra när det gäller egenskaper, men alla uppfyller det primära behovet: att ge bättre bildkvalitet.

Kompaktkameror

Här hittar du små, lätta kompaktkameror, vissa med lite eller ingen zoom alls, andra med mycket zoom. Så här väljer man efter behov och budget. Vissa är bättre lämpade för natursemester än stadssemester, andra är perfekta för gatufoto – men alla levererar en bildkvalitet som är prisklassens bästa.

Sony RX100 VII

Trots att de är små har kompaktkamerorna mycket större bildsensorer än mobilkameran, vilket fångar upp mer ljus och ger bättre bilder i svagt ljus. Den optiska kvaliteten är mycket högre och man får finare bokeh från en småbildskamera. Som också har bättre ergonomi och fler inställningar för kreativa fotografer.

Ska man ner under vattenytan är Olympus Tough TG-6 det perfekta valet, men om man gillar att fotografera vilda djur i naturen passar Panasonic Lumix FZ1000 II bättre. För gatufoto kan Fujifilm X100V ge fantastiska bilder och om budgeten är rymlig är Leica Q2 en enastående kamera.

Olympus Tough TG-6

Rekommenderade kompaktkameror:

Olympus Tough TG-6
Ricoh GR III
Sony RX100VII
Panasonic Lumix LX100 II
Fujifilm X100V
Leica Q2

Systemkameror

De större systemkamerorna ger ännu större möjligheter. Som utbytbara objektiv. En av de främsta anledningarna till att välja en systemkamera, eller spegelreflex. Den andra är bild- och videokvaliteten. Med mycket större bildsensorer, mer avancerad bildbehandling och snabbare autofokus är systemkamerorna överlägsna de flesta kompaktkameror.

Fujifilm X-T30

Det är också här man ska välja kamera om du har speciella behov. Natur, sport, porträtt, barn, resor eller djur kan bli mycket mer spännande att föreviga – och ge högre bildkvalitet om man har en kamera som är skräddarsydd för uppgiften.

De små spegellösa kamerorna från Canon, Sony och Nikon är utmärkta allroundkameror för äventyrliga nybörjare, medan de större spegellösa kamerorna riktar sig mer mot erfarna fotografer som ställer krav som de enklaste kamerorna kanske inte uppfyller.

Läs också: Så tar du bättre semesterbilder

Rekommenderade systemkameror:

Canon EOS M6 II
Fujifilm X-T30
Sony a6400
Nikon Z50
Nikon D780
Canon EOS 90D
Nikon Z6
Sony a7 III
Canon EOS RP

Bild- och videokvalitet

Med mobilen är det bara att knäppa bilderna, men med en riktig kamera lönar det sig att bekanta sig med de grundläggande funktionerna, särskilt för nybörjare. Då kan man gradvis lära känna kameran, ta reda på hur man kan utnyttja de många funktionerna och bli en mycket bättre fotograf.

Till och med en kompaktkamera har många gånger större bildsensor än mobilkameran. En systemkamera har ännu större. Den behöver inte lika mycket ljus och ger mycket högre bildkvalitet, med mindre brus. Glaset i kamerornas objektiv har högre optisk kvalitet, vilket ger mindre förvrängning och bättre skärpa.

Eftersom systemkameror har utbytbar optik kan de omvandlas från porträttkameror till landskapskameror, sportkameror eller makrokameror på ett par sekunder. Man kan växla från extrem vidvinkel till extrem tele på en minut, utan att kompromissa med kvaliteten på samma sätt som med digital zoom, som försämrar bildkvaliteten proportionellt mot den digitala ökningen av brännvidd.

Nikon D780, 16mm f4.

Grundläggande kriterier för en semesterkamera

De 16 semesterkamerorna är utvalda efter hur kompakta och lätta de är. Bärbarhet är en viktig faktor för en resekamera. Detsamma är bildkvaliteten, som ska tillhöra tätskiktet. Vi har också tänkt på användarvänlighet och vad varje kamera utmärker sig med.

Vissa är snabbare än andra, och bättre på att fånga barns vilda lekar och fokuserar blixtsnabbt och exakt på sport- och actionmotiv. Andra är vädertätade och har egenskaper som passar för naturfotografer, ytterligare andra har ingen zoom och är lite svårare, men också mer tillfredsställande att fotografera med.

Kort sagt: här är 15 fenomenalt bra kameror, som alla är perfekta att föreviga semestern med.

Vi uppskattar verkligen att du läser Ljud & Bild.
Logga in för att läsa vidare.

Prova Ljud & Bild i 30 dagar för 3 kr

Full tillgång till alla +artiklar, vårt testarkiv med tusentals produkter, Alla nyheter, recensioner och guider Se fler alternativ här

Tuff dykarkamera för aktiva

Olympus är fortfarande bäst i klassen av alla vattentäta kameror.

Aktiva människor som letar efter en tålig kamera ska naturligtvis köpa en Olympus Tough-kamera. Det är den bästa kompromissen av allväderskamerorna. Det finns de som kan dyka djupare – som Nikon Coolpix AW300 – och de som har fler megapixlar. Och de som är billigare.

Men Olympus Tough är det bästa valet.

Det gäller dock inte för fotografer som redan har en. De kan behålla sin Tough TG-5. För den här, den sjätte varianten vederbörligen kallad TG-6, är i stort sett samma kamera. Med smärre uppgraderingar.

Jag var tvungen att läsa Olympus pressmeddelande två gånger för att hitta skillnaderna. TG-6 har samma 12 Mp-bildsensor, samma 25–100 mm-zoom, samma integrerade bildstabilisator, är fortfarande vattentät till 15 meter och tål 100 kilos tryck – och överlever fritt fall från 2,4 meter. Och är frostsäker ner till 10 minusgrader.

Man kan alltid undra hur det kommer sig att Olympus har gjort sig omaket att ens bygga TG-6 när skillnaderna är så små.

Men skärmen som vi klagade på i TG-5-testet har blivit mycket bättre, den har fått dubbelt så hög upplösning och skarpare bild.

Makro och mikroskop

Glaset framför bildchipet har antireflexbeläggning, man kan zooma till 44x förstoring på skärmen. Mikroskopfunktionen ger upp till 7x förstoring och med närgränsen 1 cm kommer man skrämmande nära undervattenslivet.

Fotografen kan välja upp till 10 bilders fokusstapling – focus stacking – för att få så stort skärpedjup som möjligt. Vilket är extra användbart i makrobilder.

Det finns gott om tillbehör till Tough TG-6. Foto: Lasse Svendsen

Undervattenshus

Kameran har också fått några fler undervattenslägen och man kan välja olika vitbalans för olika djup. Tillbehören som finns till för TG-5 går att använda med TG-6 också. Till exempel blixtdiffusorn och ringlampan och brännviddsadaptern för tele med 1,7x förstoring. Och fiskögonlinsen – fisheye.

Det finns också ett nytt undervattenshus som tål 45 meter, en flytrem som håller kameran vid ytan och ett helt nytt fiskögon-objektiv med zoom (FCON-T02) som kan växla mellan diagonala och cirkulära bilder.

4K-video

Resten är likadant. Alltså möjligheten att filma 4K-video, ta serier med 20 bilder/s och låta inbyggd GPS-loggning visa var någonstans bilderna tas. Kameran kan dessutom registrera temperatur, höjd och kompassriktning.

Det går att spela in video i full 1080 HD-video med 120 fps för slowmotion.

Pro Capture

En annan funktion är Olympus praktiska Pro Capture som tar bildserier med i 10 bps en halv sekund innan utlösaren trycks ner helt och hållet. Då blir det mycket lättare att fånga snabba rörelser på bild, till exempel sprutande vatten, fiskar som snabbt simmar åt alla håll och annan action som är svår att ta bilder av.

Små knappar

TG-6 finns i svart eller rött och är gediget byggd med gummipackningar i alla öppningar, men knapparna är små. Inställningshjulet på toppen är litet och glatt, programhjulet är lättare att använda. Där kan man lagra de mest använda kamerainställningarna i två minnen, C1 och C2.

I viss utsträckning går det att välja bländare, men bara några få. Vid 25 mm kan man välja bländare 2 eller 2,8 eller 8 och vid 100 mm finns 4,9 och 6,3 och 18.

Eftersom kameran inte har någon pekskärm måste knapparna användas för alla inställningar.

Knapparna är små och skärmen är ingen pekskärm. Foto: Lasse Svendsen

Bildkvalitet

Olympus är kända för sina fina färger, TG-6 är inget undantag. Färgbalansen är genomgående mycket bra och skärpan är väldigt bra, trots en väldigt kompakt zoomkonstruktion.

Bilderna är rika i detaljer, upp till en viss nivå. Från ISO 3200 dyker nämligen brusreduceringen in (den kan stängas av) och minskar detaljskärpan markant. I övrigt är bruset väl kontrollerat upp till ISO1600 och bildskärpan är mycket bättre än man skulle kunna tro från en 1/2,3-tums 12 Mp-bildsensor.

Det är fullt möjligt att få bra videokvalitet från TG-6, men beskärningen av bildytan orsakar lite mer bildstörningar och artefakter än vad som är önskvärt.

Slutsats

Trots ett par minus i kanten är Tough TG-6 den bästa av alla vattentäta kompaktkameror. Olympus-kameran ger fotografen fin kontroll över det tekniska, även under vatten, och har en relativt ljusstark zoom, framför allt på vidvinkel. Vilket är värdefullt under vatten. Bildkvaliteten ligger ett snäpp över allväderskamerorna vi har testat, men är inget framsteg jämfört med TG-5. Ändå är det här klassens bästa actionkamera just nu.

Världens bästa fickkamera

Ricoh är tillbaka med GR III, som är en fantastisk resekamera.

Om man inte behöver zoom är Ricohs kompakta GR III den perfekta kameran. Med en knivskarp 28 mm vidvinkel är man lite begränsad, men betrakta det som en utmaning. Ricoh-kameran levererar nämligen skarpa bilder nästan utan förvrängning och är så rolig att fotografera med att den aldrig blir lämnad hemma.

Ricoh GR III har en 24 Mp bildsensor i APS-C-format vilket ger fin detaljskärpa. Objektivet har bra hörnskärpa utan mycket vinjettering. Ljusstyrkan är måttliga f2,8 men det hämmar inte kamerans bildkvalitet.

Det finns en optisk sökare som kan sättas i blixtskon, men den är extrautrustning. Kameran har ingen egen blixt – och den är inte precis blixtsnabb heller. Hastigheten är blyg­samma 4 bilder/s och eftersom det inte direkt slår gnistor om autofokusen heller så är detta ingen actionkamera.

I starkt ljus fungerar autofokus bra och man kan välja snap-fokus om man vill förkorta responstiden. Då sätter man skärpan till exempelvis 5 meter och bländaren till 5,6, sedan är det bara att fyra av, utan några fördröjningar. Då ser hyperfokalavståndet till att det mesta av för- och bakgrunden blir skarpt varenda gång.

Kameran har en fast pekskärm. Man kan lagra personliga inställningar i tre minnen så att det går blixtrande snabbt att växla till exempelvit svartvita bilder med dämpad kontrast. Inställningshjulet på baksidan är tryckkänsligt. En tryckning aktiverar en skärmmeny där man snabbt kan bläddra mellan inställningar.

Bildkvalitet

Somliga betraktar 28 mm som en begränsning, andra ser möjligheterna. Den breda bildvinkeln kan innebära suddiga hörn och kraftig vinjettering. Åtminstone med full bländaröppning. Men det är faktiskt inga problem. Visst är bilderna lite skarpare i hörnen vid f4, men skillnaden är inte stor och linjeförvrängningen är marginell för ett 28 mm-objektiv.

Bruset är välkontrollerat upp till ISO 3200 ISO och 6400 tycker jag definitivt är gränsen. Speciellt i svagt ljus, där det ger märkbart färg- och kornbrus att bara dra upp exponeringen ett steg. Annars är skärpan utmärkt, färgåtergivningen är välbalanserad och bilddynamiken håller sig bra i olika exponeringar.

Slutsats

GR III är helt enkelt kul att fotografera med. Ricoh-kameran är så liten att den inte tar någon plats och skötseln är mycket tillfredsställande. Samma sak kan sägas om bildkvaliteten, som är långt bättre än befarat med tanke på det vida 28 mm-objektivet.

Den är perfekt för alla som gillar att dokumentera resor, håller på med landskaps- eller gatufoto eller plåtar sevärdheter. Autofokusen är inte på samma nivå som de bästa och batteritiden är tyvärr kort, så köp ett extra batteri. Då blir det dubbelt så kul att fotografera med Ricoh-kameran.

Highend-kamera i fickformat

Sony RX100 VII är den bästa allroundkameran – men bara nätt och jämnt.

Sedan Sony chockade fotovärlden med den första ultrakompakta highend-kameran 2013 har priset mer än fördubblats. Den sjunde generationen av RX100 är både den dyraste ultrakompakten på marknaden och den mest avancerade.

Det kan hända att Sony tycker det är okej att ta så bra betalt, i segmentet för highend-kompakter finns det ju trots allt inte så mycket konkurrens. Undantaget är Canons Powershot G-serie, som på många sätt är lika bra fast billigare.

De flesta av modellerna i RX100-serien går fortfarande att köpa. Så man kan välja hur mycket pengar man vill lägga på en ultrakompakt kamera. I toppen ståtar RX100 VII som är en uppgradering av RX100 VI. Och är en superzoomkamera med 24–200 mm brännvidd, en galen hastighet på 20 eller 90 bilder per sekund, 4K-video, pekskärm, elektronisk sökare och mikrofoningång.

Det är inte bara seriens mest avancerade utan också med god marginal den snabbaste. Och snabbare än någon som konkurrenterna har i den här klassen.

RX100 VII är i princip samma kamera som VI, med samma bakgrundsbelysta 1-tums sensor med 20 megapixlar, uppfällbar OLED-sökare, 8,3x zoom med bildstabilisator samt Sonys väldigt fina ansikts- och ögonfokus.

Det som skiljer VI från VII är fokussystemet, som hämtats från fullformatkameran Sony a9, bildhastigheten med och utan fokusspårning, mikrofoningången samt att sökaren inte blir svart (blackout) mellan bilderna när man tar bildserier.

Det gör att den är så nära den perfekta allroundkameran man kan komma. Videobloggning, resor, familj, sport, landskap, det finns nästan inga motiv som Sony-kameran inte behärskar.

Sony-kameran är så liten att man nästan kan gömma den i handen. Foto: Lasse Svendsen

Galen autofokus

De 425 fokuspunkterna låser sig blixtsnabbt på motivet, som verkligen får röra sig ovanligt hastigt och oförutsägbart för att kameran inte ska kunna hålla jämna steg. Autofokusen låser sig enkelt på ögonen och även om personen i motivet vänder sig om så hänger fokussensorerna sig fast som en igel. Imponerande.

Sony har valt att minska bildhastigheten från 24 till 20 bps för att behålla sökaren utan blackout i bildserier. Det fungerar utmärkt och det finns knappt någon synlig fördröjning i sökaren. Fast väljer man 90 bps, som ger en blixtsnabb serie med sju bilder, fryser sökaren direkt.

Pekskärm, sökare, 4K-video och 8,3x-zoom gör att RX100 VII klarar det mesta. Foto: Lasse Svendsen

Så är den att använda

Sony-kameran är ännu mindre än Canon Powershot G5X II och Panasonic Lumix TZ200, som är de enda egentliga konkurrenterna i den här klassen.

Det betyder väldigt små knappar, och avsaknaden av gummerade grepp gör kameran väldigt hal. Den har visserligen programmerbara knappar och funktionsringen runt objektivet kan tilldelas olika funktioner. Och vi gillar sökaren. Tryck på knappen så ploppar sökaren upp, okularet fälls ut och kameran sätts på. Tryck ner sökaren så stängs strömmen av.

Pekskärmen är inte lika bra. Responsen är trög och man kan inte exponera bilder med ett finger. Däremot kan man flytta fokuspunkter på skärmen även när man håller sökaren framför ögat.

Om man föredrar att använda sökaren så kan pekskärmen ställas in så att den visar status för en rad olika inställningar. Dem kan man inte välja med fingret, man måste trycka på Fn-knappen och navigera bland inställningarna med det lilla hjulet på baksidan.

Batteriet är detsamma som i de flesta RX100-varianter, med en angiven batteritid på 260 exponeringar (CIPA).

Pekskärmen kan fungera som statusskärm också, men då fungerar inte pekfunktionen. Foto: Lasse Svendsen

Video

Med inbyggd mikrofoningång vill Sony locka exempelvis videobloggare. Därför finns det också ett handgrepp och en skena med plats för en extern mikrofon som passar till kameran. De är naturligtvis extrautrustning, men kompakt extrautrustning som tillsammans blir en mycket liten och lätt videorigg.

Ställ in kameran på fokusspårning och beröringsstyrning, så är det en barnlek att göra skarpa videor även om motivet rör sig. Kameran har inget ND-filter (Neutral Density) som hade kunnat dämpa ljuset riktigt soliga och ljusa dagar, och 4K-video är begränsat till femminuters sekvenser. Väljer man längre sekvenser får man hålla koll på temperaturen och batteritiden som fort går upp respektive ner.

Videoinspelningarna kan lagras med S-Log- och HLG-gammaprofiler och det finns stöd för HDR (High Dynamic Range). Det går också att köra videofeeden via HDMI, men bara som 8-bitars ström.

Videokvaliteten är mycket hög, kameran beskär 4K-feeden med motsvarande 1,08x, men översamplar från ungefär 5,5K-upplösning, vilket ger bra detaljskärpa i inspelningarna. Man kan också välja aktiv bildstabilisering som kombinerar optisk och digital stabilisering, men då får man en beskärningsfaktor på 1,19x enligt specifikationerna.

Rent ergonomisk är Canon G5X II mer tillfredsställande att använda. Foto: Lasse Svendsen

Bildkvalitet

Jag vet inte om Sony har jobbat med vitbalansen i RX100 VII, för även om bildkvaliteten är praktiskt taget identisk med RX100 VI så verkar vitbalansen vara mer exakt.

Det betyder att Sony behåller sin position som klassledande när det gäller bruskontroll, bilddynamik och färgåtergivning i highend-kompaktklassen. Canon G5X II har dock inte våldsamt mycket sämre bildkvalitet, Canons hudtoner är faktiskt lite varmare och mer tilltalande, och skillnaderna i bruskontroll är bara marginell. Båda kamerorna har bra koll på brus, upp till ISO 6400.

Sony-kamerans 8,3x-zoom från 24 till 200 mm är inte lika skarp i hela brännvidden. Vid 24 mm och full bländaröppning (f2,8) syns vinjettering och avtagande skärpa ut mot kanterna. Zoomen är tyvärr snabb på att hoppa upp ett bländarsteg, redan när man passerar 40 mm tappar man ljus eftersom ljusstyrkan sjunker till f4.

Från f5,6 – och framför allt mellan 50 och 100 mm – är skärpan också utmärkt i hörnen, men vid 200 mm sjunker skärpan en smula på grund av diffraktion.

Sammantaget är det här enastående prestanda för en kompaktkamera i den här klassen. Fast det kostar.

Canon Powershot G5X II är Sony-kamerans svåraste konkurrent. Foto: Lasse Svendsen

Slutsats

Även om Sony Cybershot RX100 VII är långtifrån perfekt så är den trots allt den mest kompletta av de minsta highend-kamerorna. Den är också minst av alla med så mycket zoom, faktiskt mindre än Canons Powershot G5X Mark II som har kortare zoom. Sony-kameran är kanske inte lika tillfredsställande att använda. Knapparna är små, pekskärmen håller inte riktigt samma klass och ljusstyrkan är inte lika imponerande. Och störst minus är det höga priset, man får en bra systemkamera för samma pengar. Men trots sina brister är RX100 VII ändå den bästa fickkameran.

Komplett kompakt

Ett par kameror har legat länge på vår lista över de bästa kompakterna. Nu kommer efterträdaren till en av dem.

Ända sedan 2014 har Lumix LX100 varit en av våra favoriter. Panasonics kompakta kamera med ljusstark och skarp zoom ersätts nu av LX100 II. Som i grund och botten är samma kamera, fast med ett par väsentliga förbättringar.

Objektivet är samma 24–75 mm zoom med ljusstyrka f1,7–2,8 som klarade sig strålande i vårt test för fyra år sedan. Det mesta ser ut som förut, men LX100 II har en helt ny bildsensor, bättre elektronisk sökare, en skarp pekskärm och längre batteritid.

Den har också fått ett par andra funktioner, som L. Monochrome (ett svartvitt filter), Bluetooth-anslutning för mobil, fokusstapling (praktiskt för makrobilder) samt Post Focus. som är en kort 4K-sekvens där man kan välja fokuspunkt efteråt bland bilderna i sekvensen.

Kameran filmar video i 4K och har 4K-stillbildsserier med 30 fps, större buffert som klarar upp till 33 bilder i serie (mot föregångarens 9) med en bildhastighet av antingen 11 fps eller 5,5 fps om man väljer kontinuerlig autofokus.

Bildsensor med olika format

Stora och små förändringar alltså, men den viktigaste sitter bakom zoomobjektivet. LX100 II har ett bildchip med fler fotosensorer, och kan ett litet trick som inte många andra kameror kan.

Bildsensorn, som är av Micro Four Thirds-typ, har 22 megapixlars upplösning men använder bara 17 av dem (en förbättring mot LX100:s 13 Mp). Det gör det möjligt att behålla brännvidden när man växlar omkopplaren på objektivet mellan 16:9, 3:2 och 4:3. Inställningen ändrar även formatet i sökaren och på skärmen.

Så är den att fotografera med

Sökanden är inte skarpare än tidigare men färgåtergivningen är mer naturlig. Pekskärmen är en välkommen uppgradering. Inte bara för att man kan använda fingret för att ändra inställningar och bläddra bland bilderna, utan också för att man kan flytta fokuspunkterna dit man behöver dem. Även när man håller sökaren mot ögat.

Skärmen är dessutom skarpare och har mycket bättre färger än tidigare.

Knappar och rattar är i stort sett oförändrade. Knappen till snabbmenyn (Q.menu) går att programmera till en annan funktion, menyerna har fått ett par extrafunktioner och flerfunktionsalternativ kan programmeras av användaren. Hela tio stycken i LX100 II, mot bara tre i LX100.

Även här finns en bländarring på objektivet, samt en inställningsring som kan programmeras. Det kan till exempel agera fokus- eller zoomring eller styra någon av de tolv andra funktionerna som kan tilldelas den.

Kameran är större än Sony RX100V, som har en mindre 1-tums bildsensor, och mindre än Canon PowerShot G1 X Mark III, som har en större APS-C-bildsensor. Rent storleksmässigt känns LX100 II som en lyckad kompromiss.

Det gör den mer bärbar än Canon-kameran, och tack vare större knappar och ett gummerat grepp är den mer användarvänlig än Sony-kameran

Bild- och videokvalitet

Det finns inte heller mycket dåligt att säga om bildkvaliteten. Det finns inga stora förbättringar i skärpa – den var redan väldigt bra – men det är bättre detaljskärpa, mer naturlig färgåtergivning och mindre brus i bilderna från LX100 II.

Det annars fina zoomobjektivet har lite vinjettering vid 24 mm och bländare f1,7, den försvinner när man bländar ner ett och två steg, men skärpan är mycket jämn vid alla brännvidder. Den avtar först vid f16 och om man tittar efter noga så är den mjukare i hörnen vid full bländare och 24 mm.

Jämfört med föregångaren finns det mindre brus vid ISO 3200. Färgåtergivningen är mer mättad och färgerna är renare med hög ljuskänslighet. Vitbalansen är också förbättrad och kameran prickar rätt färgtemperatur mycket oftare.

De många förbättringarna i bildkvaliteten har till viss del även smittat videokvaliteten. 4K-video är renare och skarpare, med mindre brus, det enda som drar ner intrycket är att fokusspårningen behöver bra ljus för att hänga med. En lösning kan vara att använda tummen på pekskärmen för att ljudlöst flytta fokus när man filmar.

Slutsats

En ljus och skarp zoom, bättre färgåtergivning och mindre brus innebär att Panasonic Lumix LX100 II inte är en obetydlig uppgradering av sin föregångare. Det är inte bara användarvänligheten som tack vare pekskärmen är bättre, utan även bildkvaliteten – och det är trots allt allra viktigast. Där är LX100 II fullt i klass med de bästa kompaktkamerorna, och ett litet och behändigt alternativ till många av systemkamerorna vi har testat i samma prisklass.

picture2 picture3 picture4
<
>
Pekskärmen är inte det enda som är nytt och förbättrat i Lumix LX100 II. Foto: Lasse Svendsen

Komplett kompaktkamera

En av våra favoritkameror har äntligen blivit förnyad. Nu är Fujifilms lilla X100 helt komplett.

För tre år sedan kom vi fram till att Fujifilm X100F var en av de bästa och roligaste kompaktkamerorna vi hade testat. Nu är uppföljaren här. X100V adresserar ett par saker som vi saknade och har nu blivit den mest kompletta kompaktkameran vi känner till.

Somliga kanske invänder att kameran saknar zoom, men det är ingen brist utan en möjlighet. Att tänka lite mer innan man trycker på utlösarknappen. Kanske blir bilderna bättre av det. Det går i alla fall inte att klaga på bildkvaliteten, som är nästan identisk med systemkamerorna Fujifilm X-T3 och X-Pro3 vad gäller upplösning och dynamik,

Med andra ord: den allra bästa bildkvaliteten man kan hitta i någon kamera som har bildsensor i APS-C-format.

X100V liknar de fyra föregångarna men är helt ny, inte bara på insidan.

Som namnet antyder är Fujifilm X100V den femte upplagan av en serie som debuterade 2010 och är både den bäst utrustade och mest användbara av de fem hittills. Kameran är nästan den perfekta resekameran, helt underbar för gatufoto, och har så fina egenskaper att många kommer att klara sig utmärkt med X100V, trots att har fast brännvidd.

Den femte upplagan är inte bara den mest påkostade, den har uppgraderats med en ännu bättre 26 Mp-bildsensor, skarpare OLED-sökare, äkta 4K-video – och utfällbar pekskärm!

Helt sant.

Vridbar pekskärm

Man ser knappt att pekskärmen går att vinkla ut. Den är så perfekt infälld i kamerahuset att den ligger helt plant mot baksidan. En liten flik längst ner till vänster avslöjar att skärmen går att vinkla ut, uppåt och nedåt. Verkligen praktiskt, dels för gatufoto men också för video. Där man kan hålla kameran bort från ansiktet och filma mer diskret.

Den vridbara pekskärmen gör kameran ännu mer praktisk att använda.

Skärmen inte det enda som är nytt på X100V, låt oss ta en titt på de viktigaste egenskaperna:

  • Samma 26 Mp X-Trans-bildsensor som i X-Pro3
  • Nytt 23 mm-objektiv med 8 element (2 asfäriska)
  • Hybrid-sökare med OLED-panel
  • 4K/30p 8-bitars video, 200 Mbps, F-Log
  • Ingen bildstabilisering
  • Upp till 11 bilder/s bildhastighet, 38 JPEG och 17 RAW
  • 425 fokuspunkter med fas- och ögonfokus
  • Vridbar pekskärm
  • Styrpinne på baksidan
  • 4-stegs ND-filter
  • Hörlursuttag med adapter
  • Vädertätning med adapter/filter
  • 17 filmsimuleringar
  • ISO 160–12 800

Omdesignad

Kamerahuset är också nytt. Även om det kanske inte är så lätt att upptäcka. Topp- och bottenplattorna är nu av aluminium och blixtskon ligger i linje med topplattan. Slutartidshjulet är centrerat och äntligen håller sig ISO-ringen uppe när man ska ändra ISO-värdet. Låset på batteriluckan har omformats och öppnar sig inte lika lätt när det inte ska.

Men låt oss börja på insidan.

Spaken kan programmeras men växlar vanligtvis mellan optisk och elektronisk sökare.

Kameran har samma X-Trans CMOS 4-bildsensor som i X-Pro3 samt Fujifilms X-Processor Pro 4. Det betyder den allra högsta detaljupplösningen som går att få i den här klassen, och 4K-video med 200 Mbps och F-Log, även om det bara är 8-bitars. 10-bitars 4:2:2 går dock om man filmar till en extern inspelare.

Läs också Klassisk proffskamera Låt inte den klassiska retrodesignen lura dig, det här är en helt grym kamera.

Med andra ord har det hänt ganska mycket sedan X100 debuterade 2010 med en 12 Mp-bildsensor och 720-video. Men det är inte förrän nu som Fuji har tyckt att det varit dags att uppgradera objektivet. X100-serien har alltid haft samma 23 mm/f2, så vitt vi vet bara med marginella förändringar i antireflexbeläggningen.

Nytt objektiv

Nya Fujinon 23mm f2.0 II är omdesignad men en lika enkel konstruktion med bara åtta linselement, varav två är asfäriska. Fuji har försökt lösa två av problemen med den förra 23:an, nämligen sjunkande hörnskärpa med full bländare och diffus skärpa i närbilder. Det har de lyckats väl med, för den nya 23:an är märkbart skarpare, även ut mot kanterna.

Ny 23 mm – motsvarande 35 mm brännvidd – fast med ännu bättre optiska prestanda.

Kameran har också fått ett 4-stegs ND-filter (gråfilter) för att underlätta att fotografera med full bländare i starkt ljus. Till exempel på bröllop.

Autofokusen har inte fått någon märkbar hastighetsförbättring, vad jag har märkt. Den var godkänt snabb på föregångaren, men fokusspårningen och ögon- och ansiktsfokusen tycker jag är mer precis i X100V. Man kan också ställa in ett definierat fokusområde genom att avgränsa autofokusen till de avstånd man har tänkt använda. På så sätt kan kameran göras lite snabbare.

Vädertätning

Objektivet har samma gängade ring längst fram, som skruvas av när man ska använda adapterringen som man kan sätta motljusskyddet på. Det betyder också att man kan använda samma tele- och vidvinkellinser som redan finns till X100-serien.

Lite bättre batteritid och USB-laddning.

X100V är vädertätad, men inte precis på fronten av objektivet. Enligt Fujifilms ingenjörer beror det på att de vill behålla objektivet kompakt och att vädertätning skulle innebär för stora kompromisser.

I stället kan man köpa ett neutralt filter till fronten på objektivet som gör kameran 100 procent stänkskyddad.

OLED och optisk sökare

Kamerans hybridsökare är förbättrad och glaset som täcker 95 procent av bildytan är i princip detsamma som i X-Pro3, medan OLED-panelen är ny och har mycket bättre färgåtergivning, kontrast, ljusstyrka och upplösning än i X100F.

Man växlar mellan optisk och elektronisk sökare med spaken på framsidan och om man fokuserar manuellt så kan man få skärmvisning nere till höger med förstoring av centrum, så att det blir lättare att fokusera. Använder man OLED-skärmen kan man ha den digitala splittbilden i sökaren och på skärmen som fokushjälpmedel.

Joysticken är en välkommen funktion på X100V.

Digital telekonverter

Om du inte kommer tillräckligt nära med 35 mm brännvidd kan du välja 50 eller 70 mm brännvidd digitalt uppskalat i kameran, i full upplösning. Som nämnts kan X100V använda samma optiska omvandlare som föregångaren, TCL-X100S II för 50 mm optisk brännvidd, eller WCL-X100S II för 28 mm vidvinkel.

Anslutningar

Videofotografer vill gärna ha en separat mikrofon och det kan de här, men bara med 2,5 mm minijack. Annars måste man ha en adapter. Eftersom kameran inte har något hörlursuttag bör man välja en mikrofon som har ett hörlursuttag.

Kameran kan fjärrstyras, antingen trådlöst med Fujifilm-appen på mobilen eller med en sladdutlösare. Den har också en kontakt för elektronisk fjärrstyrning, HDMI-utgång samt en USB 3.1-kontakt för laddning och bildöverföring med upp till 5 GBps.

Användning

Få kameror är lika tillfredsställande att fotografera med. Den analoga kontrollen över kameran, den stora sökaren och kamerans välvilliga autofokus och respons gör att den nästan är omöjligt att lägga ifrån sig. Korta bildserier fyras av med upp till 11 bilder/s och man kan programmera knappar och rattar nästan som man vill.

Fuji har tagit bort fyrvägsknapparna på X100V och utrustat kameran med en styrpinne i stället. Som man kan använda för att flytta runt fokussensorerna, upp till 425 sensorer grupperade över bildytan eller begränsade till ett mindre område.

Precis som förut, fast lite bättre.

Den smarta Q-knappen aktiverar flera – valfria – snabbval på pekskärmen, vilket gör processen att ändra inställningar ännu smidigare än tidigare. Fokusringen är fint viktad och kan användas till andra saker om man vill. Den ytterst smala bländarringen är långsammare än tidigare, med mer markerade klickstopp, utan att det känns som en nackdel.

Men Fuji vägrar sätta ett lås på hjulet för exponeringskompensationen, så man får hålla koll på att det inte plötsligt står i ett läge man inte själv har valt.

Vi har sagt det förut, senast i testet av X-Pro3, och även X100V är lite glatt. Den har inte heller något markerat handgrepp, och jag har sett många som sätter på ett så kallat tumgrepp i blixtskon på sin X100 för att få ett säkrare tag.

Bildkvalitet

Men det finns ingen anledning att klaga på bildkvaliteten. Fujifilm har verkligen lyckats med JPEG-processningen i sina kameror, X100V är inget undantag. Kvaliteten på bildfilerna påminner starkt om det jag såg från X-Pro3, färgerna återges på ett sätt som inte är vanligt från en kompaktkamera.

Kontrast, textur och färgtoner är helt enkelt praktfulla. Detta beror också på att Fujifilm använder ett X-Trans-filter i stället för ett Bayer-filter, och det går att få en detaljskärpa i bilderna som vi vanligtvis förknippar med kameror som har mycket högre pixelupplösning.

Prestanda vid hög ISO är mycket bra, och kameran har fin kontroll över korn- och färgbrus upp till ISO 6400, som är gränsen för där bildbruset kan bli plågsamt.

Hur är det då med det nya objektivet? Optiska prestanda är en markant förbättring från föregångarens 23 mm, särskilt på nära håll – närgränsen är 10 cm så man kan komma nära. Skärpan är mycket bättre över hela bildytan och det finns mindre vinjettering med full öppning. Hörnskärpan är också synlig bättre vid f2 och blir ännu bättre vid f2,8 och är nästan perfekt från f5,6.

Kameran är proppfull av Fujifilms fina filmsimuleringar. Diabildsfilmen Velvia och Eterna, Provia, Astia, Acros och nya Classic Negative. Och Color Chrome Effect, som höjer kontrasten och färgmättnaden, och Color Chrome Blue som lägger till en blå nyans i bilderna.

För de riktigt nostalgiska uttrycken kan man lägga till en grynig effekt i de svartvita bilderna.

Filmsimuleringarna kan också användas med video, och tack vare 4K-upplösning har det plötsligt blivit roligare att filma med X100 också. Då kommer verkligen den vinklingsbara pekskärmen till sin rätt, för då kan man styra fokus och inspelning med fingret på skärmen.

Slutsats

Fujifilm X100V har äntligen blivit lika komplett som man vill. Den är inte helt vädertätad men den går att göra 100 procent tät för ett par hundralappar extra om man behöver det. Men det allra viktigaste går inte att klaga på. Bildkvaliteten är felfri, man filmar i 4K och kameran har både snabb och exakt autofokus – och en utfällbar pekskärm. Som gör att den är ännu mer användbar för ännu fler. Dessutom är X100V helt enkelt kul att fotografera med – och det kan inspirera till ännu bättre bilder.

Världens bästa kompaktkamera

Om bara det bästa är bra nog så kan det vara en Leica Q2.

Enligt myten är Leica bara till för stormrika äldre män som gillar pryda sig med en svindyr kamera med design från tiden när de var unga.

I själva verket gör Leica många olika kameror, för olika målgrupper. Leica Q2, till exempel. Den andra upplagan av en av våra favoritkameror. Ett diskret ”smycke” som kanske mer vänder sig till det yngre gardet.

2019-versionen av kameran liknar sin föregångare, Leica Q, som vi testade för en evighet sedan men fortfarande har fina minnen från. För att inte tala om bilderna. Den nya versionen, som påminner om Leica M, är precis som föregångaren Q en mindre kamera med 28 mm fast brännvidd.

Objektivet är det enda som finns kvar av originalet, fast nu är det vädertätat precis som kamerahuset. IP52-klassningen betyder att kameran tål damm, sand och lätt regn men inte kan tas med under vatten.

Det räcker gott och väl för gatufoto, landskapsbilder i dåligt väder och naturligtvis rese- och dokumentärfoto. En utmärkt semesterkamera är den också. Diskret, kompakt, relativt lätt och inte minst snabb. Fina egenskaper för en resekamera.

Få knappar och en enkel meny med bara de viktigaste inställningarna. Foto: Lasse Svendsen

Tekniska uppgraderingar

Formfaktorn är densamma som i Q-modellen, men färre knappar, bättre pekskärm och större batteri – som kommer från Leica SL – har gjort Q2 till en bättre kamera. Den har också en ny OLED-sökare med 3,7 Mp-upplösning, lika stor som tidigare men mycket bättre.

Den har ingen synlig fördröjning och inga artefakter när man panorerar eller tar bildserier, och är knivskarp med synligt bättre färgåtergivning.

Bildhastigheten maxar vid 10 bilder/s, ISO-känsligheten vid 50 000 (50 är minsta) och slutartiden vid 1/40 000 när elektronisk slutare är vald. Objektivets bladslutare sträcker sig till 1/2000 s och har blixtsynk med alla slutartider.

Bildsensorn är ny. En CMOS-sensor i fullformat med 47,3 megapixlar – motsvarande den som sitter i Panasonic Lumix S1R – och optisk bildstabilisator ger nya möjligheter. Bland annat 4K-video, vilket föregångaren saknar.

Batteriet har 30 procent högre kapacitet. Foto: Lasse Svendsen

Summilux f1.7 och digitala brännvidd

Det skarpa 28 mm-objektivet med ljusstyrka f1,7 har manuell fokusring med avståndsskala och hyperfokalmarkeringar. Och en trestegs bländarring till f16 samt makroinställning som ger en närgräns på 17 cm.

Summilux-objektivet är byggt som ett SL- eller M-objektiv och har samma gedigna kvalitetskänsla.

Här kan man faktiskt välja andra brännvidder än 28 mm, fast med digital beskärning. Tryck på knappen vid tummen för att växla mellan 28 mm brännvidd från hela bildsensorn eller 35, 50 eller 75 mm med beskärning. Då klipper kameran i bildsensorn och utsnittet visas i sökaren och på skärmen.

Väljer man 35 mm får man fortfarande respektabla 30 Mp i upplösning – mer än föregångarens 24 Mp från hela bildytan. En tryckning till ger 50 mm och 15 Mp, medan 75 mm sjunker till 6,6 Mp.

När man väljer digitala brännvidder lagras råfilen som en DNG-fil i full upplösning parallellt med den beskurna JPEG-filen.

Autofokus och seriebilder

Q2 har många fler förbättringar. Autofokusen är snabbare och mer exakt och man kan flytta fokuspunkterna med fyrvägsknappen på baksidan, eller fingret på pekskärmen när den är i live-view-läge.

Autofokus fungerar utmärkt med seriefoto, så länge kameran och motivet står stilla. Blir det mer action måste man byta till fokusspårning, som fungerar fint så länge man planerar lite och motivet inte rör sig för snabbt. Under panorering hänger autofokusen med bra, men om hastigheten går upp så får den jobba för att hänga med.

Kameran har ansiktsigenkänning och gruppering av fokuspunkter, men inte ögonfokus som är så praktisk i porträtt. Fast det är klart, någon renodlad porträttkamera är Q2 inte.

Pekskärmen kan också användas för att göra inställningar. Foto: Lasse Svendsen

JPEG? Va?

Jag hoppade till lite när jag såg JPEG-filerna på skärmen. När jag plockade upp dem på min iMac blev jag besviken. De såg nästan färglösa ut. Bleka, med urlakad kontrast och inte alls Leica-looken jag är van vid. Av någon outgrundlig anledning har Leica valt en JPEG-kalibrering som inte kan användas till mycket. Som tur är går det att justera färger, skärpa och kontrast i kameran och spara inställningarna.

Då kan JPEG-filerna bli riktigt fina.

Bilddynamik

Råfilerna i DNG-format ger enormt mycket att gå på under efterbehandlingen. Speciellt från ISO 50 till 3200. Man kan dra upp ljuset åtminstone tre steg utan att få problem med färg eller brus. Kontrasten kan höjas ordentligt och det finns mycket att hämta i DNG-filerna. Kontrast, dynamiskt omfång och färgdjup tas om hand väl av Q2, till och med JPEG-filerna tål en hel del redigering innan problem uppstår.

Objektivet

Den nya 47 Mp-sensorn i fullformat är ingen match för den skarpa 28 mm-vidvinkeln. Som ger en fenomenal detaljskärpa, klart bättre än föregångaren och helt klart i toppklassen bland fullformatkamerorna.

Skärpan och ljuset avtar lite i hörnen med full bländare men från f2,8 går det inte att skymta varken vinjettering eller andra optiska problem. Helt fantastiskt. Linjeförvrängningen är minimal för 28 mm och använder man motljusskyddet som ingår är optiken inte särskilt känslig för ströljus eller ghosting.

Summilux 28:an är ett sagolikt vidvinkelobjektiv. Foto: Lasse Svendsen

Beskärning

Med blygsamma 6,6 Mp finns det inte mycket att gå på om man ska skriva ut i storformat från 75 mm brännvidd. Den digitala beskärningen utmanar skärpan och upplösningen så mycket att jag inte kan se många användningsområden för 75 mm. 50 mm ger däremot mycket mer att gå på och fungerar också till porträtt där man inte ska ha ett stort utsnitt. 35 mm är en no-brainer och jag växlade mellan 28 och 35 hela tiden utan att oroa mig för kvalitetsförluster.

En ram markerar utsnittet vid 25, 50 och 75 mm. Foto: Lasse Svendsen

Brus

Jag upptäckte att ISO 6400 gick som en dans. Naturligtvis finns det brus då, men inte mycket. Problem kan uppstå när man går över ISO 12800 särskilt med bilder som tas i mörker, de behöver dras upp lite men är definitivt godkända.

Video

Det här är ingen videokamera. Det finns ingen mikrofoningång, inte ens USB- eller HDMI-kontakt, men 4K-inspelningar ser förvånansvärt rena och skarpa ut. Så man kan absolut få finfina videofiler från Q2. Om man vill det.

Konkurrenter

Det finns inte många kompaktkameror med fullformatsensorer. Åldrande Sony RX1r II är den enda som fortfarande säljs. Den har en 42 Mp-bildsensor och uppfällbar sökare, 35 mm/f2 och slappa fem bilder/s i bildhastighet. Batteritiden är löjligt kort (220–230 bilder) men Sony-kameran är mindre, billigare och levererar trots alla brister mycket hög bildkvalitet.

Slutsats

Leica Q2 är den finaste, skarpaste, enklaste och mest tillfredsställande kompaktkameran på marknaden i dag. Den är ljudlös, diskret, snabb och en glädje att fotografera med, och bildkvaliteten krossar alla andra kompakter. Elefanten i rummet är det höga priset. Men man får se det så här: Priset på en 28mm/1.4 Summilux till Leica M är betydligt högre än priset för Q2. Då får man vare sig makro, autofokus eller bildstabilisator – eller ens en kamera att ta bilderna med. Kan vara värt att tänka på.

Amatörfotografens bästa val

Man ska aldrig skriva av Canon, de kommer alltid tillbaka med ännu bättre kameror.

De måste vi ge Canon, det händer att de lyssnar och sedan gör något åt ​​saken. 2018 kritiserade vi dem för att de inte hade någon uttalad strategi för kommande objektiv till de spegellösa EOS R-kamerorna. Något de förklarade med att de aldrig hade några strategier för sådant. Ett par månader senare lanserade de en strategi för de kommande åren.

Ibland lönar det alltså sig att säga ifrån. Det kan man till viss del säga att Canon har gjort i det här fallet också. Vi klagade på Canon EOS M6 för att den saknade sökare och 4K-video. Det var 2017. Nu, två år senare, kommer efterträdaren EOS M6 Mark II med 4K-video. Och elektronisk sökare. Som visserligen är extrautrustning men som går att köpa i kit tillsammans med kamera och zoomobjektiv. Bra, eller hur?

Canon har gjort flera förnuftiga uppgraderingar i Mark II-versionen. En helt ny 32,5-megapixlars bildsensor med Canons fina Dual Pixel-autofokus sitter på insidan. Den har 5481 fokuspunkter (!) som fungerar till –5 exponeringssteg. Kameran har också fått ordentlig 4K-video, från hela bildytan, och filmar 1080 HD-video i upp till 120 fps.

Den har en mikrofoningång också, vilket målar upp en bild av en kompakt systemkamera som är utmärkt för allroundfoto. För med 14 bilder/s i hastighet – med autofokus – och hela 30 bilder/s i en kort serie med råfiler, kan den användas för sport och action.

Det innebär att den även är perfekt för barnfamiljer. Som kan föreviga barnens vilda lekar och oförutsägbara rörelser i både stillbilder och video.

De kommer förmodligen att uppskatta kamerans pre-shooting-läge, där kameran kontinuerligt fokuserar på ett rörligt motiv och lagrar bilderna i en loop. Trycker man sedan ner utlösaren så tas den sista bilden i serien, vilket gör det lättare att få en skarp actionbild.

Dessutom är kameran så liten och lätt att det knappt finns någon anledning att lämna dem hemma.

Objektivutbud

EF-M 18-150mm-zoomen (28-240) och sökaren gör M6 II till en resvänlig kamera. Foto: Lasse Svendsen

EOS M6 Mark II är nämligen en mycket behändigare kamera än en spegelreflex. Med APS-C-bildsensor, inget spegelhus och ingen optisk sökare, är den bara lite större än en kompaktkamera.

Tyvärr har Canon inte det något riktigt stort sortiment av optik till de spegellösa EOS M-modellerna. Men de som finns är minsann inte dumma alls.

Vi testade Mark II med en 18–150 mm/f3,5–6,3 (28–240 mm) med optisk bildstabilisator. Dessutom finns det en kompakt 15–45 mm-zoom, en ljusstark 32 mm/f1,4, en 28 mm/f3,5-makro en 11–22/f4–5, en 18–55 mm/3,5–5,6 samt en superkompakt 22 mm/f4.

Det är också möjligt att sätta på en adapter och använda något av fler än 100 Canon-spegelreflexobjektiv.

Konkurrenter

De närmaste konkurrenterna till Canon EOS M6 Mark II är Sony a6400 och Fujifilm X-T30. Sony-kamerans fördelar är ett vädertätat kamerahus med inbyggd sökare och en galet snabb autofokus. Fuji-kameran är inte vädertätad men har bättre ergonomi, mycket bättre sökare, högre bildhastighet och ett överlägset mycket större sortiment av objektiv.

Användning

Canon är ofta bättre än sina konkurrenter när det gäller att finputsa ergonomin. EOS M6 II är inget undantag. Den lilla kameran vilar skönt i handen tack vare ett litet men omsorgsfullt utformat grepp på höger sida. Två inställningshjul på toppen och en Func-knapp som aktiverar inställningar av viktiga funktioner – ISO, bildhastighet, fokusläge, vitbalans och EV-kompensation – underlättar väldigt för användarvänligheten.

Genomtänkt och bra ergonomi och en utmärkt pekskärm. Foto: Lasse Svendsen

Kamerans pekskärm är utmärkt. Den fungerar både för inställningar, att bläddra bland bilder, att zooma in i bilder och att välja fokuspunkter. Men fingerfokus fungerar inte om man har sökaren EVF-DC2 monterad förrän man har varit inne i menyerna och valt Aktivera under rör-och-dra-AF. Det går också att lägga in en utlösarfunktion på skärmen så att man kan ta bilder med fingret.

Bredvid pekskärmen, som kan vinklas 180 grader till selfie-läge och 45 grader nedåt, har kameran en omkopplare för manuell fokus och autofokus. Med en knapp i mitten som kan aktivera autofokus. Eller programmeras att aktivera/välja något helt annat.

Kameran har en elektronisk slutare ner till 1/16 000 sekund, ljuskänslighet upp till ISO 25600 samt råfilskonvertering till JPEG, och många fler alternativ för att ändra funktionerna på många av knapparna. Till exempel kan man vrida programhjulet till Fv och sedan överstyra slutare, bländare och ISO-känsligheten själv. Det finns också automatiska val av motivprogram – porträtt, landskap etc – och något som Canon kallar för Hybrid Audio, där man sätter ihop bilder till en filmsnutt.

Video

Tack vare ingång för extern mikrofon och full kontroll över inspelningsinställningarna på pekskärmen är kameran väl rustad för videobloggning, filminspelning och mycket annat. Kvaliteten på 4K-inspelningarna är väldigt bra och autofokusen hänger med fint i rörliga motiv.

Panorering framkallar inte rolling shutter-effekt så länge man inte provocerar fram den, fast så hektiska inspelningar är det ändå ingen som orkar titta på. Skärpan och färgerna är bra i 4K, märkbart bättre än i 1080, som däremot har fördelen av 120 fps. Det är möjligt att köra intervall i 4K och sedan plocka ut stillbilder ur videofeeden.

Tack vare mikrofoningången kan M6 II bli en riktig videokamera! Foto: Lasse Svendsen

Bildkvalitet

Kamerans nya bildsensor ger synligt skarpare bilder med mycket bättre detaljupplösning än vi fick från föregångaren EOS M6. Den nya Digic 8-bildprocessorn har också bra kontroll på brus, det är först över ISO 6400 som man behöver oroa sig för irriterande kornbrus.

De klassiska Canon-färgerna har behållits – det vill säga med lite väl mycket smäll i rött och blått i JPEG, så skjut råfiler om du vill ha bättre kontroll över färgåtergivningen. Annars går det att justera bildparametrarna i kameran och välja och lagra sina egna inställningar för skärpa, färg, kontrast, mättnad och färgton.

Som förväntat har kamerans ljusmätning bättre kontroll än fotografen, så det är kanske inte så viktigt att det faktiskt inte går att tilldela ljusmätning till någon av knapparna på kameran. Man måste gå in i skärmmenyn.

Hastighet

Canon har börjat få fason på ögonfokus och kameran gör ett bra jobb med att hålla ögon skarpa, även när personen i motivet rör sig. Fokusspårningen är också utmärkt, i bra ljus, och nästan alla bilder i flera serier med flygande fåglar blev skarpa. Det hade inte EOS M6 klarat av. Fokusspårningen har lite problem när avståndet blir stort, motivet kommer för nära eller försvinner och sedan dyker upp igen, men sådant är det nästan bara proffskameror som fixar.

Slutsats

Canons EOS M6 Mark II har en bild- och videokvalitet som är fullt i klass med det bästa från Sony och Fujifilm. Den är mer kompakt, har en utmärkt pekskärm, hög bildhastighet och en supersnabb autofokus och är därför den bästa nybörjarkameran av de tre. Helst hade vi velat att sökaren var inbyggd utan att kameran blev dyrare. Men det finns en lösning: spara lite pengar genom att köpa kameran med 15–45 mm-zoomen och sökare i ett paket. Då har du en enastående allroundkamera.

Allround-­resekameran

Fujifilms lilla systemkamera är så nära perfekt man kan komma.

Om låg vikt, skarpa bilder och glädje ska sättas ihop till en kamera så är det här resultatet. Fujifilms lilla kamera är en veritabel arbetshäst med funktioner från översta hyllan. Det märks.

Släktskapet med Årets kamera 2018, Fujifilm X-T3, märks tydligt. X-T30 inte bara liknar den utan är ett slags light-version både rent teknisk och viktmässigt, med i stort sett samma egenskaper. Fast inpackade i en mindre, lättare och billigare kamera.

Det betyder samma X-Trans CMOS-bildsensor med 24 megapixlar, 4K-video utan beskärning och samma analoga ratt på toppen.

Snabb är den också. Med elektronisk slutare är bildhastigheten hela 20 bilder/s, eller 30/s med 1,25x beskärning – det är inte många kameror som hänger med på det. Hela 425 fokuspunkter täcker nästan hela bildytan. De flyttas snabbt med fingret på skärmen eller med styrpinnen på baksidan, och de hittar fokus blixtsnabbt.

X-T30 är suverän för hektiska situationer där autofokus och bildhastighet spelar stor roll om bilderna ska bli skarpa. Autofokusen är blixtsnabb men saknar Sonys extremt exakta ögonfokus. Som är väldigt praktisk att ha när man ska ta porträtt av människor.

Kameran har ganska avancerad 4K-video också, till och med med 10-bitars video (4:2:2) ur HDMI-kontakten, och mikrofoningång. Men hörlursuttag saknas.

Bildkvalitet

Ett lite större handgrepp, större sökaryta och en bättre placerad styrpinne skulle ha gjort Fujikameran ännu bättre. Men det går inte att klaga på bildkvaliteten. Som är så felfri det går att få 2019. Den unika bildsensorn ger extremt bra detaljskärpa och Fujifilms bildbehandling är bland de allra bästa. Det ger en färgåtergivning och en kontrast som få fotografer orkar ändra på. JPEG-filerna är helt enkelt perfekta.

Bruset är välkontrollerat upp till ISO 6400 och med kamerans ytterst väl anpassade utbud av filminställningar – som Astia, Provia och svartvitt-läget Acros – får man vackra filmsimuleringar i JPEG-bilderna. Tyvärr är det bara när man filmar video som kameran har ögonfokus. Den är bra, men inte lika snabb och exakt som i Sony-kamerorna.

Slutsats

Det finns mycket att gilla med Fujifilm X-T30. Den är ypperlig att ha med på resor. Den är lätt och kompakt utan att sakna möjligheter. Det är bara vikten som är lätt här, resten av kameran är otroligt kompetent. Tar man med videoegenskaperna, bildkvaliteten och användarvänligheten i beräkningen är detta en nästan helt perfekt allround-systemkameran i den här klassen.

Blixtsnabbt precisions­instrument

Sony a6400 är så snabb att alla semesterbilder blir knivskarpa.

Peka och tryck. Chansen för att alla 100 bilderna blir skarpa är större med Sony a6400 än med de flesta andra kamerorna i den här klassen. Skälet är att Sony har gett kameran en ny processor och fler funktioner och har lyft autofokusen till extrema nivåer.

Ersättaren till a6300 ser nästan likadan ut, men under det vädertåliga skalet är mycket av tekniken förbättrad. Bildsensorn är samma med 24 Mp, så räkna inte med någon revolution i bildkvalitet, men på andra områden är a6400 en mycket bättre kamera.

Den nya processorn och Sony Real Time Tracking-autofokus har gjort det möjligt att följa rörliga motiv ända tills de försvinner vid horisonten. Nästan hur fort de än rör sig. Lägg till Sonys klassledande ögonfokus så är du praktiskt taget garanterad att få skarpa bilder av barn och andra oförutsägbara motiv.

Hastigheten 11 bilder/s är kanske inte så imponerande på papperet. Men kameran kan hålla igång länge i full fart. Ett litet minus är att när alla bilderna ska lagras så går det så trögt att det kan ta ett par sekunder innan kameran är redo att användas igen.

Givetvis filmar a6400 i 4K, med mycket detaljerad och skarp videokvalitet. Tyvärr beskär den utsnittet med en faktor 1,2x om man byter från 4K/25p till 30p, och den har rolling shutter-effekt när man panorerar i rörliga motiv.

Bildkvalitet

Sony har inte bytt ut bildsensorn sedan a6300, men de har förbättrat JPEG-bearbetningen i a6400. Det ger mycket bättre färger, med mer naturlig och varm färgbalans. Inte riktigt i samma klass som Fujifilm, men en markant förbättring. Skärpan är utmärkt, även vid hög ljuskänslighet där ISO 6400 är gränsen för kornbrus. Med andra ord helt i topp för en kamera i den här klassen.

Den medföljande 16–50 mm-zoomen är kamerans svagaste kort. Den har väl mycket förvrängning och vinjettering i vidvinkel, och varierande skärpa i olika brännvidder. Men det är inte ovanligt för små, elektroniska zoom­objektiv.

Slutsats

Sony a6400 är inte bara en välkommen uppgradering av en redan mycket bra kamera (a6300), den kommer nästan med en garanti för att bilderna ska bli skarpa eftersom autofokusen är så grym och bildkvaliteten är så hög. Man måste ofta dyka in i menyerna på skärmen för att ändra inställningar och Sonys pekskärmar är inte lika känsliga som konkurrenternas. Men som resekamera för exempelvis barnfamiljer är a6400 ett oerhört bra val, särskilt för motiv som rör sig hastigt.

Nikon för ambitiösa nybörjare

Lyckade Nikon Z50 visar varför inte alla behöver en proffskamera.

En strid ström av fullformatkameror har drivit upp priserna, långt förbi nivån för kameror som annars skulle ha varit mer än tillfredsställande för nybörjarna. Som har avspisats med ett allt tunnare urval av billiga kameror i butikerna.

Det är långt mellan undantagen, och bland de allra billigaste hittar vi två, tre år gamla spegelreflexer som inte direkt väcker något ha-begär.

Detsamma gäller för de spegellösa kamerorna. Hyllade för sina ringa mått, fina bildkvalitet och utmärkta användarvänlighet. Även där är det långt mellan spännande nyheter, men kameror som Canon EOS M6 Mark II, Sony a6400 och Fujifilm X-T30 utmärker sig positivt. Det är tre utmärkta allroundkameror som passar både amatörer och erfarna.

Nu vill Nikon också vara med i leken, med det som är deras första spegellösa kamera i APS-C-format. Alltså en kamera där bildsensorn är lite mindre än i en fullformatkamera. Det ger små, behändiga, lätta och resvänliga kameror, som inte alls behöver sakna substans. Det har de tre ovan nämnda kamerorna redan bevisat.

 

Professionellt DNA

Likheten mellan en Nikon Z50 och en Nikon Z6 i fullformat är ingen slump. De två kamerorna har samma stora objektivfattning och Nikon har uppenbarligen använt Z6 som inspirationskälla till Z50. Som är ett slags ”Z6 light”, fast med mindre bildsensor.

Det finns redan två – och det kommer fler – Nikon-objektiv som är anpassade till Z50:s 21 megapixlars APS-sensor, men Z50 kan också använda de oerhört skarpa Nikkor-objektiven i S-serien som är anpassade för fullformat. Fast med en beskärningsfaktor på 1,5x som ger drygt 50 mm brännvidd med ett Nikkor Z 35/1,8 S.

Z50 kan även använda Nikons AF-S-objektiv som hör till deras spegelreflexer i DX-format (APS-C) och FX-format (FF) tillsammans med FTZ-adaptern som ingår till kameran, eller köps separat.

 

Objektiv

I samband med lanseringen av kameran släppte Nikon Z 50-250 mm f4.5-6.3 VR DX (75–375 mm), som är en telefotozoom för APS-C, och normalzoomen Z 16-50mm f3.5-6, 3 VR DX (24–75 mm). Båda med optisk bildstabilisering. Och det är bra, eftersom kameran inte har någon intern bildstabilisator à la Nikon Z6.

 

Men kamerahuset har något som inget av de två objektiven har, nämligen vädertätning. Visserligen inte på samma nivå som en professionell kamera, men mer än tillräckligt för att kameran ska tåla om det börjar regna.

 

Det tekniska

Kamerans 21 Mp-bildsensor motsvarar den vi testade i Nikon D7500, autofokusen är hämtad från Z6, som Z50 även delar den 55 mm stora bajonettfattningen med. Det finns naturligtvis 4K-video, det snarare regel än undantag nu för tiden, och byggkvaliteten är utmärkt på alla sätt.

Autofokusen är hämtad från Z6 och är för alla praktiska ändamål snabb, exakt och träffsäker med 16–50 mm-zoomen. De hänger inte med lika bra på rörliga motiv. Fokusspårningen fungerar fint när man panorerar, men prickar inte alltid rätt när motivet rör sig mot eller från kameran.

Hörlursutgången som hade gjort Z50 till den perfekta vloggar-kameran saknas, men det finns en mikrofoningång och man kan välja fokuspunkt på pekskärmen när man filmar. Tyvärr är den här funktionen inte den mest exakta vi har provat, och konstigt nog fungerar den inte när man använder sökaren i stället för skärmen. Som – och det måste nämnas – har ett pekfält med tre symboler till höger. En som förstorar skärm- eller sökarbilden, en som zoomar ut och en som ändra skärm- och sökarinformation.

Användning

Jämfört med Nikons spegelreflex D7500 är Z50 liten. Med 16–50 mm-zoomen är den mycket mindre än Z6 med 24–70 mm, fast inte betydligt mindre än konkurrenterna i den här klassen.

Canon EOS M6 II är ännu mer kompakt men saknar sökare. Å andra sidan är den snabbare, med tre gånger så hög bildhastighet. Sony a6400 är ungefär lika snabb, men har klassens bästa fokusspårning och slår sina konkurrenter med sin ögonfokus. Fujifilm X-T30 ger den bästa användarupplevelsen totalt sett, och har också ett mycket större urval av optik

Hittills har Nikon bara meddelat att det kommer en zoom på 18–140 mm till Z50, men vi hoppas att det inte dröjer länge innan det kommer fler objektiv.

Kameran är liten, men inte mindre än att Nikon har fått plats med ett relativt bra grepp på sidan. Den har två inställningshjul, en omkopplare som man blixtsnabbt växlar från stillbilder till video med, samt en utfällbar pekskärm. Med selfie-läge, naturligtvis.

 

Oerhört kompakt kamera med hopfällbar zoom.

Den medföljande 16–50 mm-zoomen måste vridas från låspositionen som gör den så kompakt, till en brännvidd för att fungera. Den här hopfällbara linskonstruktionen är mycket vanlig bland zoomobjektiv som ska vara kompakta. Zoomen har en fokusring som kan omprogrammeras som bländarring, ISO-justering eller val av exponeringskompensation.

I likhet med Z6 och Z7 finns det två programmerbara funktionsknappar på framsidan, och man växlar snabbt mellan ISO-värden eller exponeringskompensation med en knapptryckning och ett av inställningshjulen.

Det finns flera möjligheter att anpassa inställningar. Bland annat kan man lägga två av de vanligaste inställningarna under U1 och U2 på programhjulet, som också har en annan inställning som är viktigt att nämna: för de som gillar att experimentera finns det stora möjligheter att finjustera bildprofilerna i kameran, helt efter tycke och smak. Z50 har 20 filtereffekter som man bläddrar mellan när programhjulet vrids till EFCT och väljer sedan beroende på smak eller motiv. Effekterna är i stort sett samma som vi har sett i andra kameror, till exempel svartvitt, leksakskamera, miniatyr, pop och så vidare.

Effekten kan även användas till video.

Pekskärmen gör det enkelt att välja inställningar och man ser resultatet omedelbart.

Bildkvalitet

Nikon har inte ändrat mycket på bildsensorn som vi känner igen från D7500 och D500, men lite grand på bildbehandlingen. Testbilderna visar att det finns en stor potential för skarpa och rena bildfiler, men JPEG-bearbetningen lyckas inte dölja att 16–50 mm-zoomen inte är lika skarp vid alla bländare och brännvidder. Den är inte heller särskilt ljusstark: f4,5–6,3 kan betraktas som måttligt om man ska uttrycka sig milt.

Kameran kompenserar delvis för vinjetteringen vid full bländare och 16 mm, men håller man sig över f5,6 är skärpan jämnare vid alla brännvidder. Och vinjetteringen är försumbar.

Råfilerna är, som alltid från Nikon, oerhört bra trots lossless-komprimering och ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen. De mer komprimerade och bearbetade JPEG-filerna uppvisar väldigt jämna toner i hela färgspektrat, med mättade hudtoner och fin kontrast. Filernas dynamik är bra, lite svag i högdagrar men det är inte ovanligt i konkurrenternas kameror heller.

Bildbrus kontrolleras väl upp till ISO 3200, gränsen går vid 6400 om man inte tål synligt kornbrus och försämrad detaljskärpa.

Bilderna från Z50 visar ännu en gång att Nikon vet vad de gör. Bildkvaliteten är helt i topp för en APS-C-kamera i denna prisklass. Videokvaliteten i 4K-inspelningar är också mycket fin, med måttliga mängder rolling shutter och mycket god skärpa och detaljupplösning.

 

Slutsats

Nikon Z50 är en mycket bättre kamera än Nikons föregående spegelreflex i denna klass. Den är också bland de bästa på det mesta i den här klassen eftersom den kombinerar utmärkt användarvänlighet med snabb autofokus, hög bildhastighet och mycket bra bild- och videokvalitet. Fokusspårningen och pekfunktionen kan förbättras, och för video hade vi föredragit om kameran haft inbyggd bildstabilisator. Men med den kompakta zoomen är Nikon Z50 en av de bästa allroundkamerorna för semestrar och resor.

 

Nikons bästa allround-spegelreflex

Man behöver inte vara traditionalist för att uppskatta egenskaperna i Nikons fullblods-spegelreflex.

Vem hade kunnat tro att de spegellösa systemkamerorna skulle ge nytt liv åt spegelreflexerna? Som många hade dömt ut men som får en ny vår när de kombinerar de spegellösa kamerornas tekniska framsteg med spegelreflexerna traditionella fördelar.

Det är precis vad Nikon har gjort med D780. En fullformat-spegelreflex i traditionell tappning där mycket av det tekniska kommer från den spegellösa Nikon Z6.

Det är framför allt goda nyheter för de som redan har investerat stort i Nikon och har både kameror och objektiv som passar ihop. För många av de fotograferna känns det meningslöst att byta system, för att inte tala om märke. Även om kamerorna så småningom blir föråldrade är objektiven fortfarande lika bra som de alltid har varit.

Ny bildsensor med 4K-video

Där anser Nikon att det finns en marknad för kameror som just D780. Den efterträder den fyra år gamla D750 – och på sätt och vis är den en D750 med uppdaterad teknik på insidan.

Båda ställer upp i fullformatklassen – 24 x 36 mm bildyta – och har optiska sökare och 24-megapixlars bildsensorer.

Designen har alltså inte förändrats särskilt mycket, men D780 har högre bildhastighet, överlägset mer exakt autofokus, 4K-video, pekskärm och en möjlighet att använda hela 900 sekunders exponeringstid (15 min) och 1/8000 s slutartid. För att bara nämna något.

Nikon har snyggat till layouten lite, till det bättre.

Den bakbelysta 24 Mp-sensorn har precis som i D750 51 fokuspunkter och dessutom samma 273 hybridfokuspunkter som vi såg i Nikon Z6 fokusmodul.

Inte nog med det, bildhastigheten har ökat till 7 bilder/s, och hela 12 bps i tyst läge och med live-view. Alltså när man använder skärmen som sökare. Pekskärmen har för övrigt dubbelt så många pixlar och är precis som på D750 vridbar åt två håll.

Men D780 har även 4K-videoinspelning i UHD från hela bildområdet (utan beskärning), med HLG, N-Log och 10-bitars video till extern inspelare via HDMI-utgången.

Batteritiden då? 2260 exponeringar – ofta mer, av våra erfarenheter att döma.

Bra grepp och ergonomi

Att hålla i Nikon-kameran är som att träffa en gammal vän. Det tar två sekunder innan allt faller på plats. Knappar, rattar, inställningar och grepp är välkända och det mesta sitter där man förväntar sig på en Nikon-spegelreflex.

Dubbla SD-kortplatser.

Den uppfällbara blixten på D750 finns inte på D780, Info-knappen och i-knappen har bytt sida på baksidan, video-/stillbildsomkopplaren och Live View-knappen har flyttats till bredvid sökaren, ljusmätningsomkopplaren har bytt plats med ISO-knappen och så vidare. En egen AF-ON-knapp finns äntligen på plats. Små förändringar, men alla till det bättre.

Handgreppet är tillräckligt stort för att det också ska gå att hålla kameran i ett säkert grepp, även med handskar, men D780 kan inte använda vertikalgrepp som D750. Det är kanske en nackdel för naturfotografer som behöver något att hålla i när de fotograferar i stående porträttläge.

Att kameran är större än Z6 och Z7 är en nackdel för de som behöver en liten och lätt kamera för resor och semesterfirande, men en fördel för de som behöver ett bra grepp och bättre balans när de använder längre teleobjektiv.

Allt man behöver på ett ställe.

D750 är mycket bättre riggad för video än någon annan spegelreflex från Nikon. Bröllopsfotografer får alltså allt på samma gång med D780. De kan lagra video på ena minneskortet och stillbilder på det andra, koppla in mikrofon och hörlurar och använda alla befintliga Nikon-objektiv. Även de i Nikkor D-serien, om man har några sådana liggande.

Det finns flera anpassningsalternativ och programmerbara inställningar än det finns plats att räkna upp här. Men knapparna på framsidan kan också programmeras, programhjulet ger tillgång till två förinställningar och i menyerna kan man justera och anpassa ännu fler funktioner.

Vridbar pekskärm, fast vi hade velat ha pekfokus också.

Bildhastighet och autofokus

Observera att kamerans ögonsökande autofokus, som är perfekt för porträtt av både brudpar och småbarn, bara fungerar som det är tänkt när man använder kamerans live-view-funktion. Den är inte lika träffsäker som i en Sony a7 III, men den klart bästa vi någonsin har provat på en spegelreflex.

Det här är ingen sportkamera, även om bildhastigheten är bra med 12 bps i live-view, och landskapsfotografer föredrar nog en D850 eller Nikons spegellösa Z7, som ger ännu bättre detaljupplösning.

Snapbridge-appen klarar kontinuerlig nedladdning från kameran, inklusive råfiler.

Men D780 är en bra kompromiss. Den är tillräckligt snabb för allt annat, och den nya autofokusmodulen har gjort kamerans fokusspårning både snabbare och mer precis.

Fotografen kan aktivera fokusläge med en knapptryckning på sidan och bläddra till önskad inställning, som visas på skärmen på baksidan och på displayen på ovansidan.

Tyvärr har kameran varken styrpinne eller pekfunktion på skärmen som flyttar runt fokuspunkter. Man får lita på att man har valt rätt fokusläge. Men den kontinuerliga autofokusen är blixtsnabb och bildhastigheten är tillräcklig för att man ska få skarpa bilder av rörliga motiv.

Bildkvalitet

Nikon D780 passar också väldigt bra för konsertfotografering. Då är också det tysta läget praktiskt. Autofokusen är mycket känslig, ner till -6 Ev, och kameran ger en enastående bildkvalitet även vid höga ISO-värden. ISO 3200 och 6400 ger inga problem, inte ens med JPEG-filerna, som inte blir plågsamt gryniga förrän man närmar sig ISO 12800.

8 sekunders exponering vid ISO 1600 ger marginellt bildbrus.

Om man fotograferar med råfiler kan man välja mellan 12- eller 14-bitars förlustfritt komprimerade råfiler, vilket ger mycket att gå på under efterbehandlingen. Bilddynamiken är exceptionellt bra och man får ganska så enkelt rena och detaljerade bilder från kamerans råfiler.

Färgåtergivningen är kanske den bästa vi har sett från en spegelreflex på väldigt länge. Porträtt i råformat ger fotografen ett eldorado av hudtoner och finmaskiga graderingar att leka med, och till och med JPEG-filerna är fullt användbara, även om de har lite aggressiv brusreducering vid höga ISO med normalläget.

Strålande bilddynamik ger fotografen mycket att gå på.

Så bildkvaliteten är inte bara extremt bra, den är bättre än i D750, och videokvaliteten är naturligtvis i en helt annan klass i D780. 4K ger inte bara mycket bättre skärpa och fler detaljer, utan också finare kontrast och bättre färgdynamik. Mer seriösa videofotografer kan koppla in en extern inspelare för 10-bitars video, med N-Log för gradering eller hybrid-log.

När man filmar kan man använda elektronisk stabilisering med marginell 1,1x-beskärning. Vilket är acceptabelt eftersom kameran inte har någon inbyggd mekanisk stabilisering.

Det går utmärkt att använda en D780 till landskap.

Det finns mycket att gilla med D780. Precis som Nikons spegelreflexer är allt gjort med perfektion, men kameran saknar inte brister helt. Även om ingen av dem är allvarliga. Priset är däremot avskräckande. Det är inte så långt upp till en Nikon Z7, och en Z6 är betydligt billigare än D780.

Slutsats

Om man ska ha en ny systemkamera finns det mycket att välja mellan. Det är inte svårt att hitta en kamera som är bättre på det ena eller det andra, och Nikons nya Z-serie, Sonys a-serie, MikroFourThirds och Fujifilms X-system har kameror som passar olika behov. Men Nikon D780 uppfyller ett mycket speciellt behov. Behovet för en ny, uppdaterad och bättre fullformat-spegelreflex som passar befintliga Nikon-objektiv. D780 gör precis allt den ska och som allroundkamera är den helt enkelt oöverträffad i sin klass.

En mycket bättre spegelreflex

Spegelreflextekniken lever i högsta välmåga i Canons senaste systemkamera för både nybörjare och entusiaster.

Även på en krympande marknad finns det fortfarande en efterfrågan på spegelreflexkameror. Trots att de mer kompakta och behändiga spegellösa systemkamerorna säljer bättre på många marknader.

Canon, till exempel, som har varit nummer ett på spegelreflexer de senaste årtiondena, släppte för inte så länge sedan nyheten att de utvecklar en professionell spegelreflexa. Som de planerar att lansera 2020, i god tid före OS i Tokyo.

På motsatta sida av den professionella marknaden har många gått över till mobiltelefonen och lagt kameran på hyllan för gott. Därför är det intressant att Canon släpper en helt ny spegelreflex som ska vara mitt i prick för intresserade amatörfotografer. För sådana finns. I en undersökning gjord för den norska Stiftelsen Elektronikbranschen svarar många att de föredrar en ordentlig kamera för att föreviga viktiga händelser och när de är på semester.

Lägger man sedan till entusiasterna så inser man att det finns en marknad för kameror som Canon EOS 90D.

Den är Canons alternativ till den breda massan, så att säga, och har allt som behövs för att åtminstone tillfredsställa de som föredrar ergonomin i en spegelreflex.

EOS 90D är medelstor och relativt lätt, med Canons beprövade ergonomi som har fintrimmats till fulländning ända sedan den första EOS-kameran kom på 80-talet.

Den har en ny 33-megapixlars CMOS-bildsensor i APS-C-format, 4K-video, live-view, pekskärm och måttlig vädertätning. Tillräckligt för att lite regn inte ska vara någon kris. Den plåtar villigt upp till 10 bilder s, 11 med live-view, och med både mikrofon- och hörlurskontakt är den faktiskt inte så dum som videokamera heller.

Canon kan det här med ergonomi, så skötseln är felfri. Foto: Lasse Svendsen

Konkurrenter

Marknaden svämmar inte direkt över av spegelreflexer i det här segmentet. Föregångaren EOS 80D går fortfarande att köpa, till reducerat pris. Utmärkta Nikon D7500 finns också, men även den är en äldre kamera, från 2017. EOS 90D är alltså lite ensam i den här klassen.

Användning

Som vi brukar säga varje gång vi har en Canon-systemkamera inne för test: det mesta fungerar helt perfekt. Allt är enkelt och överskådligt placerat, till och med skärmmenyerna är tydliga och finns på alla språk, och kameran har dessutom en praktisk hjälpmeny (kan stängas av), som hjälper nybörjare att komma igång.

Greppet är märkbart bättre än på de flesta kompakta systemkameror och det finns alla anslutningar man kan behöva. Batteritiden? Tre gånger så lång som i en hybridkamera, med minst 1300 bilder per laddning. Sade vi resekamera?

Den vridbara pekskärmen är fin för video. Då kan man flytta fokus med fingret på skärmen, och Canons Dual Pixel-fokus fungerar sömlöst och snabbt. Även när man filmar.

Knappar och rattar sitter på logiska ställen, från programhjulet till vänster om sökaren till styrpinnen till höger om skärmen. Det är bara placeringen av strömbrytaren som man kan reagera på. Man växlar snabbt från stillbilder till video med omkopplaren till höger om sökaren, som har inspelningsknappen placerad i mitten.

Som vanligt i den här klassen är sökaren lite trång, men den visar hela sökarbilden och är tillräckligt ljus för att fungera med telebrännvidd. Som vi antar blir flitigt använd av naturfotografer som inser fördelen med 1,6x brännvidd från bildsensorn i APS-C-format. 300 mm tele blir till 480 mm tele på Canon-kameran.

Statusskärm, bra grepp och fin översikt. Foto: Lasse Svendsen

Video

EOS 90D är en videokamera också, som kan fjärrstyras med Canon Camera Connect-appen i mobilen. Man kan välja mellan 4K/25p och 1080 HD med 50 eller 120 fps, och tack vare kontakter för mikrofon och hörlurar är den faktiskt en riktigt duglig videokamera.

4K-video, fast bara 25p. Foto: Lasse Svendsen

Bildkvalitet

Med bildserier gör kamerans bildhastighet det möjligt att följa rörliga motiv. Maxhastigheten 10 bilder/s (11 bps i live-view) fyller snabbt buffertminnet, vilket tyvärr ger relativt korta bildserier innan kameran är klar igen (50–58 JPEG och 20–25 RAW), och väljer man fokusspårning med live-view sjunker hastigheten till 7 bps. Tillräckligt snabbt för mycket, men inte de allra mest actionfyllda sporterna.

Bildsensorn är densamma som i EOS M6 Mark II, så vi vet att EOS 90D kan leverera enastående bildkvalitet. Kit-zoomen EF-S 18-135mm f3.5-5.6 har bra räckvidd och optisk bildstabilisator men är inte tillräckligt skarp vid alla brännvidder för att kunna utnyttja potentialen i Canons nya bildsensor och processor.

Men Canon-färgerna har inte försvunnit. Det märker man med en gång. JPEG-filerna har bra tryck i färgerna, det finns knappt något synligt bildbrus förrän man passerar ISO 6400 och potentialen för skärpa är stor.

Fotografen kan finjustera grundläggande bildparametrar för JPEG-bilder, men vi föredrar att göra det efteråt på Macen. Eller ta bilderna i 14-bitars råformat. Man kan välja komprimerade råfiler – CRAW – också om man vill ha mindre filstorlekar utan att sänka upplösningen.

Videokvaliteten i 4K är mycket fin, med bra skärpa och få artefakter så länge man inte panorerar för fort. Då kan det dyka upp lite rolling shutter-effekt och mosaikbrus i inspelningarna. Möjligheten att använda både mikrofon och hörlurar är ett stort plus.

Man kan ändra färger, skärpa och annat själv innan bilderna tas. Foto: Lasse Svendsen

Slutsats

För nybörjare och entusiaster är Canon EOS 90D ett utmärkt val som allroundkamera. Naturälskare kan se fram emot vädertätning, exakt autofokus och lite extra brännvidd, och kameran passar bra för en och annan videosnutt. I äkta 4K. Bildkvaliteten är högre än i föregångaren och jämförbar med EOS M6 Mark II, som vi gav stående ovationer i vårt test nyligen. Sportfotografer som hoppats på en blixtsnabb EOS-kamera får vänta till nästa generations EOS 7D, men för nästan alla andra fotografer uppfyller EOS 90D de allra flesta kraven.

Fullträff med fullformat

Billigast är bäst i Nikons nya Z-serie med systemkameror.

Man ska inte stirra sig blind på megapixlar. De berättar inte hela sanningen. Även om 50 megapixlar ger skarpare detaljer än 25 så är skillnaden inte alltid lika stor som marknadsföringsfolket vill få oss att tro.

I de flesta fall ser man knappt skillnaden och skriver man ut på 36-tums, brett fotopapper så finns det mycket annat som betyder mer för bildkvaliteten än megapixlarna i bildfilerna.

Därför finns det två Nikon Z-kameror som nästan är identiska, där antalet pixlar på bildsensorn är en av få skillnader.

Nikon Z7, som vi testade nyligen, och systermodellen Z6 har samma egenskaper – i stort sett. Kamerahusen är identiska från topp till tå och de delar Nikons nya Z-arkitektur för spegellösa fullformatkameror.

Z7 har en 45,7-megapixlars bakgrundsbelyst CMOS-bildsensor i fullformat med 493 fasfokussensorer. Z6 har 24,5 Mp och 273 fokussensorer. Båda har femaxlars bildstabilisering inbyggt, ner till -5 steg.

Z7 är avsedd för fotografer som verkligen behöver extrem upplösning, för exempelvis landskapsfoto, medan Z6 den snabbare allroundmodellen som även är lite bättre anpassad för video. Den är också betydligt billigare och närmaste konkurrenten till vår favorit i den här klassen: Sony a7 III.

Z6

Om Nikon Z7 har uppenbarar tekniska likheter med Nikon D850 så är ​​Z6 jämförbar med D750. Till viss del. Z6 är mycket snabbare och en mycket bättre allroundkamera. Ja, på många sätt är den faktiskt en mer komplett kamera än den dyrare Z7.

De har samma enastående OLED-sökare med 3,7 Mp-upplösning och 0,8x i förstoring. Och de har samma vinklingsbara pekskärm med 2,1 Mp-upplösning och filmar video i 4K/30p i hela bildytan, alltså utan beskärning.

Men Z6 är snabbare, 12 bilder i sekunden mot 9 med JPEG eller 12-bitars råfiler. Den överträffar även Canons fina EOS R, som inte håller jämna steg med Nikon Z6 på vare sig bildhastighet, videofunktioner eller användarkänsla.

Kompakt, kompetent och resvänlig. Foto: Lasse Svendsen

Fysik

Kameran har Z-seriens nyutvecklade 55 mm objektivfattning med korta 16 mm registreringsavstånd. Det ska göra det möjligt att använda betydligt ljusstarkare optik,

Nikon Z6 kan köpas med en FTZ-adapter till Nikons F-optik som ger full funktionalitet med nästan alla Nikkor F-objektiv.

Eftersom allt på utsidan – och det mesta på insidan – är identiskt med Nikon Z7 så ska vi bara lite kort gå igenom ergonomin och styrningen av Z6. Vi har redan nämnt Sony a7 III och Nikon-kameran är nästan lika kompakt och lätt, men ligger bättre i handen och har en mer välgjord ergonomi.

Handgreppet är bättre format och det är mer plats mellan det och objektivet. Vilket gör det lätt att komma åt de två programmerbara knapparna på framsidan.

Placeringen av knapparna och inställningshjulen är nästan perfekt. Men strömbrytaren sitter så nära det främre hjulet att det är lätt hänt att man stänger av kameran om man försöker vrida på hjulet med handskar på.

Många av knapparna är programmerbara, och på Nikon Z-objektiven finns också en programmerbar inställningsring. Som kan användas som bländarring, fast utan markerade klickstopp.

Kamerahuset är vädertätat precis som Nikons professionella kameror.

Programhjulet sitter till vänster om sökaren, på höger sida finns en liten statusskärm som kan anpassas. Bredvid pekskärmen sitter en praktisk styrpinne som kan användas för att flytta fokus på bildytan.

Utfällbar pekskärm och styrpinne är användarvänligt. Foto: Lasse Svendsen

Pekskärmen används för att flytta fokusen i live-view när man filmar och det går snabbt att ändra inställningarna som visas på skärmen genom att trycka på Info-knappen på baksidan.

Sökaren är stor, skarp och fin att använda. Men precis som i Z7 har den låga 60 Hz i uppdateringshastighet, vilket man kan se en antydan till i bildserier där den kämpar för att hinna uppdatera tillräckligt snabbt. Men den är fortfarande bättre än Sony a7 III.

XQD-kort

Kameran har bara en enda kortplats. Sony a7 III har två SD-kortplatser, medan Nikon föredrar de nya XQD-korten, som för övrigt tillverkas av just Sony.

XQD-platsen stöder också den kommande CFexpress-standarden, som ger minneskort med högre kapacitet och hastighet.

Batterilivslängden uppges till 330 bilder, men min erfarenhet test av Z7 och Z6 är att antalet bilder nästan kan fördubblas om man bara använder sökaren och inte tittar på alla bilderna efter varje exponering. Trots det är siffran lägre än Sony A7r III:s 710 bilder, och inte närheten av D750:s 1230 bilder.

Det finns inte heller något vertikalgrepp till Z6. Så köp extra batterier, och kanske en extra laddare, så får du inte slut på ström precis när det gäller.

XQD-minneskort är kanske framtiden, här finns plats för ett sådant. Foto: Lasse Svendsen

Video

Som filmkamera är Z6 fullutrustad, med 4K/30p-video i 8 i bitar, eller 10-bitars 4:2:2 till extern inspelare via HDMI. 4K spelas in med hela bildytan. Kameran lagrar filer med rak profil eller N-Log-bildprofil, och i 30p, 25p eller 24p, upp till 144 Mbit/s.

Den har kontakter för mikrofon och hörlurar samt individuella inställningar för stillbilder och video, och inspelningsfunktionerna aktiveras snabbt med en strömbrytare.

Inom kort kommer den också att kunna överföra ProRes-video i råformat till Atomos Ninja V-inspelare.

Precis som med Z7 fungerar bildstabilisator, fasfokus och styrpinnen även när man filmar. Kameran kan visa fokus-peaking vid manuell fokusering och har kontinuerlig autofokus i AF-Fulltime-läge.

4K-strömmen är översamplad och kvaliteten är felfri. Verkligen.

Skärpan och detaljeringen är faktiskt lite bättre än i Z7. Och dynamiken och färgerna är på samma nivå. Den fruktade krökningen av vertikala linjer när man panorerar – rolling shutter – är väl kontrollerad och kan reduceras ytterligare om man måste. Genom att välja APS-format, som ger 1,5x beskärning.

Fokus och seriebilder

Även utan Nikons briljanta 3D Tracking-autofokussystem klarar sig kamerans fokusspårning otroligt bra. Det händer att den missar lite när ljuset försvinner, men merparten av tiden är den både snabb och exakt. Det bör påpekas att vi inte har testat Z6 med mer utmanande optik än Nikkor Z 24-70/4 och 50/1.8. Hur det ser ut med exempelvis 70-200/4 återstår att se.

Med en bildhastighet på 12 bilder/s kan kameran fyra av snabbare serier än både Sony a7 III och Canon EOS R, men takten sjunker med kontinuerlig autofokus, vilket naturligtvis gör det lättare att få fler skarpa exponeringar.

Kamerans fokusspårning har ibland problem med att följa objekt som plötsligt ändrar riktning. Panoreringar och seriefoto fungerar fint tillsammans, detsamma gäller motiv som rör sig snabbt mot eller från kameran, utan att avvika för mycket från en rät linje.

Därför tror jag inte att Z6 skulle vara mitt förstahandsval på en hockey-, fotbolls- eller handbollsmatch. Men för cykling, längdskidor och motorsport, eller där motivet rör sig i en rak definierad linje, fungerar fokusspårningen utmärkt.

Bildkvalitet

Jag antydde att det här är en allroundkamera. Och det är det faktiskt. Visst, den får knappast råbarkade sportfotografer att falla på knä – och petigaste landskapsfotograferna trivs nog bättre med Nikon Z7.

Men om man tittar på summan av kvaliteterna seglar Z6 upp som favoriten av de två. Den är bra för bröllops-, porträtt-, gatu- och resefotografering. För att inte tala om video.

Bilddynamiken, skärpan, färgåtergivningen och brusreduceringen är klassledande. Jag upplever bildkvaliteten som bättre än från Sony a7 III, det gäller framför allt färgåtergivningen i kamerans JPEG-filer. Som ger bilderna ett mer levande och naturligt uttryck.

Därför föredrar jag hur Z6 återger hudtoner, de ser mer naturtrogna ut.

Brus är suveränt kontrollerat upp till ISO 6400, men både dynamiken och färgerna avviker vid högre ISO-värden. På just det här området är Sony a7 III lite mer konsekvent.

De viktigaste anslutningarna finns på plats. Foto: Lasse Svendsen

Slutsats

Bortsett från ett par småsaker är Nikon Z6 enastående användarvänlig. Somliga fotografer kommer att sakna möjligheten att sätta på ett vertikalgrepp, andra en extra kortplats, och ytterligare andra väljer en kamera som ger dem snabbare bildhastighet och ännu bättre autofokus. Men för de många fotografer som vill ha en avancerad allroundkamera med klassledande stillbilds- och videokvalitet är Z6 klassens bästa systemkamera i fullformat.

<
>
Foto: Lasse Svendsen

Klassens bästa allroundkamera

Sonys billigaste fullformat är minsann inget att förakta.

För fem år sedan släppte Sony sin första spegellösa systemkamera i fullformat. På den tiden dominerade de två stora, Canon och Nikon, marknaden för systemkameror. Och definitivt marknaden för highend-kameror med fullformatsensor (24 x 36 mm).

De två Sony-kamerorna som släpptes 2013, alpha 7 och alpha 7r, var mycket mindre och lättare än Canons och Nikons motsvarande modeller.

De hade däremot ett par ergonomiska utmaningar, autofokusen var långsam och responstiden var allt annat än imponerande. Batteritiden var löjligt kort och de elektroniska sökarna var inte mycket att hurra för.

Urvalet av objektiv var ett skämt och starttiden en pina.

Canon och Nikon kan knappast ha känt sig särskilt hotade av Sonys fullformatssatsning på den tiden.

Spolar man fram snabbt till i dag så är situationen en helt annan. Sony är inne på sin tredje generation spegellösa systemkameror med fullformat. Batteritiden och optikutbudet är mycket bättre, ergonomin är av en helt annan värld, kamerorna är blixtsnabba och sökarna är äntligen så bra att det knappt finns något att klaga på.

Den korta resan sedan 2013 har lyft Sony upp till andra- eller tredjeplats på många marknader, så Canon och Nikon har all anledning att känna sig hotade av Sonys position på kameramarknaden.

(Foto: Tillverkare)

Instegsmodellen

Som namnet antyder är a7 III den tredje generationen av Sonys billigaste fullformatkamera i den spegellösa klassen. Den har vuxit lite för varje ny generation men är fortfarande väldigt kompakt för att vara en fullformat.

Kameran har fortfarande 24 megapixlar men bildsensorn är ny och har betydligt bättre prestanda i svagt ljus och är mycket, mycket snabbare. Vilket har resulterat i en bildhastighet på 10 bilder/s, 4K-video med 100 Mbit/s från en 6K-feed samt en blixtsnabb autofokus med hela 693 fokuspunkter. Som täcker 93 procent av bildytan.

Canon EOS 6D Mark II och Nikon D750 kommer inte i närheten av så grymma specifikationer. Bildhastighet är betydligt lägre, ingen av dem har 4K-video, de saknar inbyggd bildstabilisator och båda är större och tyngre. Men de klår Sony på två områden: batterikapacitet och antal objektiv.

Men Sony a7 III har bättre batteritid än tidigare. 610 exponeringar om man använder sökaren, 710 om man håller sig till den vridbara pekskärmen. Mer än dubbelt så bra som föregångaren.

Sony-kameran har plats för två SD-minneskort, den ena är anpassad för UHS-II. Det finns också en inbyggd femaxlars bildstabilisator som ger upp till fem stegs kompensation.

Vridskärm är alltid praktiskt.

Mer lättanvänd

Även om kameran är Sonys instegsmodell så är den långt ifrån tom på funktioner. Här finns både mikrofoningång, hörlursuttag, HDMI- och USB 3.1-kontakt.

Kameran kan lagra okomprimerade bildfiler som ger bättre färgdjup och dynamik. Den kan också lagra 4K-video, antingen som ett utsnitt från en 5K-videofeed med 1,2x beskärningsfaktor – Super 35 – eller utan beskärning från en 6K-feed. Och har videoprofiler som S-Log2 och 3, HLG, zebrafältvisning för exponeringskontroll på video, samt fokusmarkering för manuell fokus.

Det finns många alternativ för att ändra inställningar, programmera knappar med självvalda funktioner, fintrimma fokus och mycket, mycket mer.

Sony har förbättrat användarvänligheten, i en del fall markant, även om starttiden fortfarande är en pina. Men handgreppet är större och bekvämare än på a7 II. Inställningshjulen på fram- och baksidan är lättare att greppa, flera av knapparna är större och styrpinnen på baksidan gör det lättare att flytta fokuspunkter dit man vill ha dem i sökaren.

Sökaren är stor, ljus och skarp, men upplösning, brus och släckningstid (black out) är inte mycket att skryta över. Beröringsprestanda på den lågupplösta skärmen (921k) är inte heller något att skriva hem om, responsen är trög och oexakt – men något måste man offra för att hålla priset nere.

Observera att kameran inte har omfattande vädertätning, som Sonys professionella a-kameror har.

Bättre bildkvalitet

Bortsett från detta är Sony-kameran en välgjord, snabb, användarvänlig och framför allt väldigt bra systemkamera för erfarna fotografer.

Den matchar inte upplösningen från den dyrare Sony a7r III:s 42 megapixlar, den har inte heller Sony a9:s bildhastighet eller respons, men den sopar övriga konkurrenterna av banan på i stort sätt allting.

Det är inte bara bildhastigheten och möjligheten att filma 4K-video som är bättre här än i motsvarande fullformatkameror från Canon och Nikon. Bildkvaliteten är bättre, och det hade jag faktiskt inte trott.

Man kan få bättre detaljskärpa med 36, 42 och 50 Mp, men för allroundfoto har kameran mer än tillräcklig upplösning och skärpa.

Den är fullt i klass med EOS 6D II och D750, fast bilddynamiken är bättre med ungefär ett exponeringssteg, och bruset är mer välkontrollerat. Faktiskt ända upp till ISO 12800, där kornbrus och färgbrus gör sitt synliga intåg. Det betyder att man kan fotografera i väldigt lite ljus utan att oroa sig för att man måste lägga mycket tid på att efterbehandla bort brus.

En liten anmärkning: I tyst läge kan bilder som tas i dåligt ljus får linje-artefakter från ljuskällor, och finmaskiga och rutiga mönster kan framkalla moirémönster.

Liksom alla tredje generationens Sony a-kameror har de lyckats bättre med färgåtergivningen än tidigare. Hudtoner ser mycket naturligare ut och gröna blad, blå himmel och röda bilar ser inte lika övermättade ut längre.

Kvaliteten från 4K/25p är enastående, med fantastisk skärpa som bara störs av lite rolling shutter-effekt när man panorerar snabbt.

Slutsats

Sony a7 III är den klart bästa av alla de billigaste fullformatkamerorna på marknaden just nu. Den är några tusenlappar dyrare än konkurrenternas modeller, men också mycket bättre utrustad och har högre bildhastighet, bättre videoegenskaper och faktiskt även bättre bildkvalitet. Sony-kameran är perfekt för allroundfotografer, bröllop, porträtt, resor och alla som av och till behöver videoinspelning i hög kvalitet. Sony a7 III passar för i stort sett allt utom de snabbaste sporterna där fokushastigheten kan drabbas om man valt för liten bländare.

Klipp från Canon

EOS RP saknar inte helt kompromisser men har en aggressiv prislapp och är mycket tillfredsställande att fotografera med.

Man ska inte låta sig luras av specifikationer. Titta bara på Canons färskaste systemkamera: EOS RP med en 26-megapixlars bildsensor i fullformat. Den ser inte så våldsamt imponerande ut om man bara läser specifikationerna. Då är det lätt att bli lurad och avfärda den som ganska så ointressant.

Det vore ett misstag.

För ibland trumfar användarupplevelsen över de tekniska specifikationerna. Så är det inte med Canon EOS RP. Som är den andra systemkameran med Canons nya RF-fattning. Enklare och med ett mer aggressivt pris än EOS R från 2018 – och på många sätt och vis en mer användbar kamera.

På papperet är den inte heller någon vinnare jämfört med Nikon Z6 eller Sony a7 III, som båda har bättre specifikationer.

Men efter att ha testat EOS RP i ett par veckor tycker jag att Canon kan ha prickat målgruppen rätt. Kameran är nämligen ett sant nöje att använda, och passar till i stort sett allting man kan hitta på att fotografera. Utom sport, men jag återkommer till det.

Kameran är en av de lättaste och mest kompakta spegellösa systemkamerorna i fullformat. Och med ett pris på långt under 20 000 kr för kamerahuset så ligger är den mycket billigare än konkurrenterna.

Canon EOS RP är den minsta, lättaste och billigaste spegellösa fullformatkameran just nu. Foto: Lasse Svendsen

Enklare styrning

Den nya Canon-kameran är gjord för entusiaster och amatörer som har ambitioner om att bli en bättre fotograf. Kamerahuset är kompakt och lätt, faktiskt en hel tum lägre än Sony a7 III och väger under halvkilot med batteri och minneskort. Sökaren ligger nästan i nivå med ovansidan av polykarbonat, det finns få knappar och ingen statusskärm.

Kompakt med bra grepp och väldigt smidig skötsel. Foto: Lasse Svendsen

Canon har dock utrustat kameran med ett bra handgrepp, väl synliga funktioner och överskådliga menyer. Det finns en hjälpmeny som förklarar inställningarna och när man vrider på programhjulet på toppen så förklaras inställningarna med både text och bilder. Fiffigt, och bra för nybörjare.

Smarta hjälpmenyer som visar nybörjare vägen. Foto: Lasse Svendsen

Tillsammans med exempelvis RF 35mm f1.8 är EOS RP ett ytterst kompakt och potent – och framför allt resvänligt – kit. Men allt är inte rosenskimrande.

Låt oss lite snabbt titta på några av de viktigaste för- och nackdelarna med EOS RP:

Fördelar:
Bra pris för en fullformatsystemkamera
Pekskärm och OLED-sökare
Ögonfokus och fokusstapling
Dual Pixel-autofokus med 4779 AF-punkter
Liten och lätt

Nackdelar:
Ingen vädertätning eller bildstabilisator
Mörk sökare
1,7x beskärning vid 4K-video
Max 5 bilder/s
Få RF-objektiv för närvarande

Objektiv

Ännu så länge finns bara ett begränsat utbud objektiv till Canons R-serie. Vi har testat RF 35/1.8, 50/1.2 och 24-105/4, som är de objektiven som finns till systemet, och ett test av RF 28-70/2 är också klart inom kort.

Canon har meddelat att fler nya RF-objektiv är på gång. Under 2019 kommer RF 15-35mm/2.8, 24-70/2.8, 24-240/4-6.3, 70-200/2.8, samtliga med inbyggd bildstabilisator, samt två versioner av RF 85mm f1.2L USM. Det ena med ett defokuseringselement för mjukare bakgrunder.

Men lägg märke till att ingen av dessa är någon typisk kit-zoom till EOS RP. Någon RF 24-70/4 eller 28-90/3.5-5.6 finns inte.

Det mest uppenbara alternativet är RF 24-105/4. Som är relativt dyrt för att vara ett kit-objektiv.

Värt att notera är att Canon säljer kameran med en EF-adapter, som gör det möjligt att använda Canons EC-spegelreflexobjektiv på EOS RP.

Konkurrenter

Canon EOS RP är inte den enda systemkameran i den här klassen som har en 24 x 36 mm fullformatsensor.

Nikon Z6 och Sony a7 III är de närmaste konkurrenterna, men Canons egen spegelreflex-fullformat EOS 6D II är också en rival.

De fyra kamerorna har samma upplösning och huvudmålgrupp. EOS-RP kostar mindre än de tre andra, men Z6 och A7 III är å andra sidan snabbare med en bildhastighet på 12 respektive 10 bilder/s. EOS 6D II toppar vid 6,5 bilder/s medan EOS RP stannar vid 5. Hälften så mycket om man vill ha autofokus och ljusmätning i varje bild.

Allt utom 6D II filmar video i 4K, men EOS RP gör det tyvärr med 1,7x beskärning. Det är en fördel när man filmar med tele, men en nackdel med vidvinkel.

EOS RP har inte heller någon intern bildstabilisering av sensorn, så som både Nikon Z6 och Sony a7 III har. Optisk bildstabilisering finns bara undantagsvis, enbart med Canon-zoomarna i RF-serien som har telebrännvidd (RF 35/1.8 och 15-35/2.8).

Teknik

Bildsensorn har 26 megapixlar och bygger på den som sitter i EOS 6D II, men är anpassad för den bredare bajonettfattningen med kortare registreringsavstånd.

Kameran har Canons utmärkta Dual Pixel- autofokus, här med 4779 fasfokussensorer som täcker nästan hela bildytan. Autofokusen är tyst, relativt snabb och exakt – även under fokusspårning – och ögonfokus fungerar faktiskt väldigt bra. Även om man jämför med Sony, som länge varit klassledande.

Den elektroniska OLED-sökaren har lägre upplösning än i EOS R (2,36 Mp), men samma 0,76x-förstoring. Skärmens ljusstyrka kan justeras men inte sökarens. Det är en nackdel, för utomhus i bra ljus är den helt enkelt mörk. Alltså är det inte alltid så lätt att se vad som befinner sig i skuggiga områden när man använder sökaren.

Batteritiden anges till 250 exponeringar per laddning, min erfarenhet av kameran säger att det är en mycket konservativ specifikation. 350–400 bilder är mer realistiskt under normala förhållanden.

Användning

Den vridbara pekskärmen kan användas som styrplatta för att flytta fokuspunkter, kameran är faktiskt lekande lätt att använda rent allmänt. Få knappar, bra ergonomi och lätt att komma åt viktiga funktioner gör att EOS RP är väldigt tillfredsställande att fotografera med.

Vridbar pekskärm. Foto: Lasse Svendsen

Det råder förmodligen delade meningar om den minsta knappen. M-Fn står för multifunktion och debuterade på EOS R, även här sitter den precis bredvid avtryckaren. Man måste trycka på M-Fn för att komma åt ISO, seriefoto, servofokus och blixtkompensation. Som man sedan ställer in med inställningsratten på toppen.

Dessa och ännu fler inställningar finns även på Q-knappen. Trycker man på den så visas tre rader med funktioner på pekskärmen, sedan väljer man bara med pekfingret. Enkelt, snabbt och väldigt intuitivt.

Inte helt perfekt

Det finns en låsknapp också. Den kan låsa inställningsrattarna på fram- och baksidan, stänga av pekskärmen och kontrollringen på objektivet. Och den går att programmera, välj om den ska stänga av en, flera eller alla fyra.

Strömbrytarens placering är inte idealisk. Det tar upp allt utrymme bredvid sökaren och borde, precis som på EOS R, ha flyttats och bytts ut mot ett inställningshjul och en självutlösare, eller någon annan funktion som är praktisk att komma åt enkelt.

Som på EOS R finns det bara en kortplats, för SD-kort med UHS-II.

Kameran har mikrofoningång och hörlursutgång, HDMI-utgång och USB-laddning. Trist nog är det bara USB 2 och inte USB 3, så där rök den möjligheten till snabbare överföringshastighet.

Canon har kanske läst vår kritik i testet av EOS R, för EOS RP har inte det ökända beröringsfältet M-Fn Bar, som jag aldrig fattade poängen med.

Kamerahuset är inte vädertätat och har bara en kortplats. Foto: Lasse Svendsen

Bildkvalitet

Den stora frågan är om bildkvaliteten från EOS RP är bättre än från EOS 6D II. Svaret är både ja och nej.

Brusreduceringen och detaljupplösningen är praktiskt taget identisk, men JPEG-filerna från EOS RP ser subjektivt bättre ut. Färgåtergivningen är mer neutral och jag tycker att hudtoner är bättre mättade och har jämnare toner.

Det kan naturligtvis bero på att de nya RF-objektiven påverkar slutresultatet, men min åsikt är att bildkvaliteten är bättre än med 6D II. Fast inte våldsamt mycket.

Detaljskärpan är jämförbar med Sony a7 III och Nikon Z6, men Canon-kameran ligger ett steg efter på brusreducering.

I praktiken betyder det att brus i bildfilerna från EOS RP vid ISO 12800 kan jämföras med ISO 6400 från a7 III och Z6.

Med det sagt är det inte något problem att fotografera i svagt ljus upp till ISO 12800 med EOS RP. Personligen skulle jag ändå hållit mig under 6400 – och aldrig över 12800 – för att bevara så mycket av färgåtergivningen och detaljerna i bilderna som möjligt.

Videokvalitet

Bildkvaliteten har få brister men videoinspelningarna är en annan historia. Även om skärpan är bra i 4K så är inte detaljerna lika knivskarpa som vi är vana vid från Sony a7 III och Nikon Z6, och inte heller från Fujifilm X-T3, som har en mindre APS-C-sensor.

Det finns dessutom en synlig ”rolling shutter”-effekt, alltså brutna linjer i panoreringar. Det är lockande att dra slutsatsen att Canon inte har tänkt på EOS RP som en videokamera. Kompromisserna är för många, speciellt med tanke på att i stort sett alla andra kameratillverkare har tagit mer seriöst på videofunktionerna.

Slutsats

Canons andra spegellösa fullformatkamera riktar sig mot en annan målgrupp än den dyrare modellen EOS R. EOS RP är betydligt billigare än sina närmaste konkurrenter, som den också ligger lite efter när det gäller videofunktioner och bildhastighet. Men EOS RP har ändå väldigt fina kvaliteter som gör den till en oerhört bra allroundkamera för entusiaster. Bortsett från videoinspelning, sport och action är EOS RP en kamera med få kompromisser. Den är enkel att använda, ger ytterst tillfredsställande bildkvalitet och en användarupplevelse som vida överträffar dess specifikationer.

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.
Kommentera

Lämna ett svar

    Läs också

    Electrocompaniet har uppgraderat sin bästa integrerade förstärkare. ECI 6DX MKII har en superbra streamer och allt digitalt innanmäte du behöver.
    Samsung Galaxy Z Fold 2 är den hopfällbara mobilen du alltid har önskat dig.
    Vill du bli av med oväsen?
    Vi undrade när highend-klassen skulle få sina första brusreducerande hörlurar. Det är naturligtvis Bang & Olufsen som är först – och Beoplay H95 ger mersmak!
    Den senaste iMacen är den bästa stationära Mac-datorn för många, trots en inte helt oväsentlig nackdel.
    TAG Heuer Connected är mer än en smart träningsklocka, den är ett snyggt armbandsur också.
    JBL ger sig in i ANC-toppklassen med en hörlur som är rolig att lyssna på och som tar bort bruset effektivt.
    Panasonics toppmodell är en riktig godbit för kräsna TV-entusiaster: HZ2000 har en superläcker bild i tvättäkta studiokvalitet!

    Aktuella erbjudanden

    Annons

    Nikon Z5

    Riktpris: 21200 kr Billig inträdesbiljett till fullformat

    Oneplus 8 Pro (kamera)

    Riktpris: 10000 kr Stark uppryckning för OnePlus kamera

    Xiaomi Mi 10 Pro (kamera)

    Riktpris: 12000 kr Billigmärket Xiaomi slår till med en utmärkt kamera

    6 mobilkameror

    Riktpris: kr Mobilerna som tar de bästa semesterbilderna
    Prisjakt.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.