Låt oss vara ärliga: de flesta routrar är fula. De ser antingen ut som strandsatta rymdskepp med taggiga antenner eller svarta plastlådor som helst ska gömmas undan bakom soffan – där de sedan svarar med dålig täckning.
D-Link har försökt lösa det gamla dilemmat mellan teknik och estetik med sin Aquila Pro AI-serie. Resultatet är M95, en router som med organiska former och vit finish ser ut som en djävulsrocka. Om djävulsrockor vore vita och gjorda av plast. Den karaktäristiska formen är inte bara dekoration, utan täcker ett försök att placera antennerna optimalt på insidan av skalet.
Tanken är att om routern är snygg så får den lov att stå framme. Och om den står framme och högt upp så fungerar den bättre. Det är enkel fysik inpackat i marknadsföring.
Framtidssäkert innanmäte – varför Tri-band är viktigt
Bakom ett skulpturalt yttre hittar vi en fullblods Wi-Fi 7-router av typen BE9500. Och här måste man hålla tungan rätt i mun.
Många av de billiga Wi-Fi 7-routrarna som översvämmar marknaden just nu är så kallade ”Dual-band”-routrar. De stöder Wi-Fi 7-standarden men saknar det helt nya 6 GHz-frekvensbandet.
D-Link M95 går ”all in” och har tre radioband: 2,4 GHz, 5 GHz – och 6 GHz.
Detta är en väsentlig detalj. 6 GHz-bandet är nämligen inte bara ”mer av samma sak”. Det är ett helt nytt frekvensområde, där det finns plats för de ultrabreda 320 MHz-kanalerna som är Wi-Fi 7:s hemliga vapen. Det är som att öppna en 16-filig motorväg bredvid en vältrafikerad landsväg. Här finns inget brus från grannens gamla utrustning och hastigheterna är enorma.
D-Link M95 är lite dyrare än de allra billigaste, men att få den här funktionen lyfter M95 till en annan prestandanivå. Även om det inte nödvändigtvis betyder att man får ett ultrasnabbt nätverk.
Ferrari i en 50-zon
På baksidan av routern hittar vi ytterligare ett tecken på överflöd: Samtliga portar – en för internet (WAN) och tre för trådbundna enheter (LAN) – stöder 2,5 gigabit/s.
Det är bra stil, men också lite överdrivet för de flesta just nu. Även om det sakta men säkert håller på att förändras så är den högsta internetanslutningen som erbjuds till privata hushåll i dagsläget fortfarande 1 gigabit/s.
I praktiken innebär det att routerns enorma trådlösa kapacitet på 9,5 gigabit aldrig kan utnyttjas fullt ut för att hämta data från nätverket. Flaskhalsen sitter i väggen, inte i routern. Så medan du väntar på att köpa en supersnabb nätverksanslutning har du praktiskt taget skaffat en Ferrari-sportbil för att köra fram och tillbaka på den lilla vägen utanför huset. Den höga hastigheten har du bara glädje av när du behöver flytta data inom hushållet. Till exempel från en NAS-filserver.
Testet: Kan skönhet skicka signaler?
Antennerna på D-Link M95 är gömda under de mjuka kurvorna i det vita skalet. Intuitionen säger oss att detta måste kosta räckvidd jämfört med de ”fula” modellerna med antenner som sticker ut åt alla håll.
Vi testade M95 i en lägenhet på cirka 110 kvadratmeter med betongväggar – en klassisk uppförsbacke för trådlösa signaler.
I vardagsrummet, med fri sikt mot routern, klarade sig M95 övertygande. 654 Mbit/s i nedladdning är en stabil hastighet. Det är på samma nivå som de bästa i klassen. Men det är inte så svårt att flytta data en meter genom luft.
Det blev mer intressant när vi gick in i köket och in i närmaste rum. Genom den första tegelväggen låg hastigheten kvar på 602 Mbit/s och i rummet lite längre bort mätte vi 527 Mbit/s.
Det är utmärkta resultat. Det finns i princip ingen betydande hastighetsförlust och de inbyggda antennerna bevisar att de är kalibrerade för att skapa en perfekt ”bubbla” av täckning i ett genomsnittligt hem.
När fysiken slår till
Men träden växer inte upp i himlen. När vi flyttade in på kontoret, som ligger i slutet av en sex meter lång korridor och bakom flera väggar, hamnade vi utanför de inbyggda antennernas komfortzon.
Då sjönk hastigheten till 137 Mbit/s. Den är fortfarande fullt användbart för både arbete och streaming, men det är en betydande sänkning. Och om stora mängder data ska tas emot eller skickas i samband med arbete så görs det med en bråkdel av den bandbredd man betalar för.
Ännu värre var det i motsatta änden av lägenheten, där en liten hemmastudio är gömd bakom sovrummet. Hit måste routern kämpa hårdast för att nå, och här var hastigheten nere på 49,8 Mbit/s i nedladdning. Och ynka fem megabit i uppladdning!