TEST : 10 hörlurar för dig som jobbar hemifrån

10 hörlurar för dig som jobbar hemifrån

Hörlurar är det vettigaste om man jobbar hemma. Unna dig lyxljud i öronen med någon av de här fantastiska hörlurarna!

Ljud & Bild tycker

dsa
dsa
dsa

Visa mer
Visa mindre

Riktpris: kr

Du är förmodligen trött på rekommendationer om att jobba hemma och eventuella karantäner, permitteringar och stängda skolor. Men om du verkligen ska jobba hemifrån så kan du unna dig något riktigt bra på öronen, så att du kan drömma dig bort av att favoritmusiken återges med en fantastisk ljudbild. Med lager på lager av klanger och nyanser.

Själv sitter jag ofta med hörlurar trädda över öronen. Det är min egoistiska egentid. Och då är det skönt med riktigt påkostade saker. Det gör våldsam skillnad för njutningen att lyssna på musik med tvättäkta highend-utrustning som får fram alla detaljer i stället för ett par hyfsade plastlurar.

Om du funderar på om du ska köpa öppna eller slutna lurar, och med eller utan brusreducering, är min egen erfarenhet att öppna hörlurar är överlägset bäst för hemmakontoret.

 

Öppna ger stora fördelar

Öppna hörlurar andas, du behöver inte bli svettig om öronen och kan sitta med ljud i öronen i flera timmar utan bli trött. Dessutom kan det vara praktiskt att ha lite koll på omgivningen, särskilt om man har små barn hemma. Se bara till att lurarna har en bekväm passform!

Hodetelefoner til hjemmekontor
Slutna hörlurar kan också fungera briljant för hemmakontoret. Foto: Beyerdynamic

Hörlurar för hemmakontor

Men ibland är det skönt att kunna stänga ute världen. Om man kan göra upp ett disciplinerat schema för arbetet så är det superskönt att slippa oväsen utifrån. Plus att andra slipper höra din musik – vilket de garanterat gör om du spelar högt i öppna lurar.

Slutna hörlurar har ofta bättre tryck i basen och uppfattas som mer rytmiska och underhållande. Det finns slutna hörlurar som låter fantastiskt också, nästan som om de var öppna. Några av dem hittar du här i vår lista, och alla rekommenderas för de som jobbar hemma.

 

Hörlurar för videokonferenser

Om du har många videokonferenser när du jobbar hemma, till exempel via Skype, så är det en stor fördel om hörlurarna har en inbyggd mikrofon – och att mikrofonen fångar upp din röst med bra ljud. Det är också en fördel med aktiv brusreducering, så att du får den bästa förutsättningen för bra ljud åt båda håll. Av alla hörlurar vi känner är det Jabra Elite 85h som är bäst på det. Och de låter bra med musik också! Efter läckan om en ny Sony-hörlur finns det också all anledning att tro att det kommer att finnas bra erbjudanden på vår brusreducerande favorit Sony WH-1000XM3 framåt sommaren.

 

10 vi rekommenderar

Öppna

  • Takstar HF 580 (2 800 kr)
  • HifiMAN Sundara (4 000 kr)
  • Sennheiser HD 800 S (15 600 kr)
  • Audio-Technica ATH-ADX5000 (22 000 kr)
  • Stax SR-009s (44 000 kr)

Slutna

  • Beyerdynamic DT 1770 Pro (5 000 kr)
  • Audio-Technica ATH-AP2000Ti (14 500 kr)
  • Focal Stellia (33 000 kr)

Brusreducerande

  • Jabra Elite 85h (2 400 kr)
  • Sony WH-1000XM3 (2 600 kr)

 Till sist: 3 förstärkare som gör ljudet piggare

  • Audioquest Dragonfly Cobalt (3 000 kr)
  • Chord Electronics Mojo (6 000 kr)
  • Aune S6 Pro (6 000 kr)
PS. Du läser nu en öppen artikel. Om du vill få tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild,
så kan du läsa om våra prenumerationserbjudanden här .

Kinesisk budget-lyx

Planar-hörlurar brukar vara svindyra. Men Takstar HF 580 lyckas få in highend-tekniken i något som alla har råd med.

Kinesiska Takstar är inte så kända på våra breddgrader, men priset på under 3 000 kronor för ett par planmagnetiska hörlurar väcker en naturlig nyfikenhet. För sådana brukar ha en siffra till på prislappen.

Planmagnetiska hörlurar (eller ”planar-hörlurar”) kan jämföras med elektrostathörlurar både när det gäller konstruktion och ljud. I konventionella hörlurar är elementet gjort som ett högtalarelement i miniatyr. I planar-hörlurar är membranet en supertunn film som är uppspänd framför en stark magnet. Det innebär att membranet kan göras mycket lätt och att det påverkas jämnt över hela ytan.

Det möjliggör en återgivning som är ytterst viktlös och befriad från förvrängning. Planar-hörlurar kostar dock vanligtvis en smärre förmögenhet på grund av den avancerade konstruktionen. Audeze och HifiMan är några av de mest kända anhängarna av planar- hörlurar, men även T+A har nyligen gått med i klubben med de kolossalt kostsamma Solitaire P.

På utsidan påminner Takstar HF 580 om den senare, fast den kostar bara en femtedel så förväntningarna är en smula lägre. Faktum är att HF 580 är den billigaste planar-hörluren vi har stött på hittills. Man kan få en uppfattning om att HF 580 antagligen främst är avsedd för hemmamarknaden när texten på förpackningen och i manualen är på kinesiska. Lyckligtvis med engelsk översättning under.

Kinesiska Takstar är inte så kända på våra breddgrader, men priset gjorde oss nyfikna. (Foto: Huvud-grej.se)

Lyx och komfort

Men annars har Takstar inte snålat med byggkvaliteten och om någon hade stuckit hörlurarna i handen på mig utan att ge mig mer information så hade jag gissat på ett mycket högre pris. Öronkåporna är stora och högglanssvarta. Huvudbygeln är fodrad med tjockt konstläder. Det ingår två sorters öronkuddar: en i luftigt tyg, den andra i ett silvrigt, vävt material. Båda är toppenbekväma.

Kabeln – som är fastmonterad – är gummibelagd för att förhindra skavljud. Det fungerar nästan lite för bra, kabeln är nämligen så tjock och tung att det kan vara svårt att räta ut alla böjar när den har varit hoprullad. Längden på tre meter innebär att den når hela vägen från stereon till soffan. Och det är bra.

Med en vikt på över halvkilot befinner vi oss i tungviktsklassen. Lyckligtvis är vikten väl fördelad och den rikliga stoppningen gör att HF 580 inte känns tunga att bära.

Bara för hemmabruk

Det hör till sällsyntheterna nu för tiden att hitta hörlurar utan inbyggd mikrofon och fjärrkontroll till mobilen. Å andra sidan skulle sådana moderniteter vara bortkastade här. För det första är Takstar HF 580 inte hörlurar man tar med sig på bussen eller cykeln. De är för stora, tunga och känsliga för det. Och för det andra bör de helst ha en ordentlig hörlursförstärkare för att göra sitt bästa. Här räcker det inte med hörlursuttaget på mobilen (om den ens har något sådant).

Öronkåporna är stora och högglanssvarta, och hvudbygeln är fodrad med tjockt konstläder. (Foto: Huvud-grej.se)

Ljudkvalitet

Det första man märker är basen, som är enorm. Inte tung och dominerande som i DJ-hörlurar, men mäktig och djup. Pukor serveras med tryck och maffig heavy metal som ”Pestilence and Plague” med Judas Priest får wagnerska dimensioner. Det är nästan på gränsen att vara för mycket, men bara nästan.

Mellanregistret är verkligen nyanserat och oförvrängt. Det ger både röster och instrument en naturlig klang och inte ens när det går hett till grötar det ihop sig. Till och med de minsta detaljerna är hårresande exakta när Jonathan sjunger till halvgalne kung George III i ”You Will Be Back” i Hamilton.

I den översta änden av spektret finns en vattendelare. HF 580 är egentligen tillräckligt upplösta i toppen, men diskanten hamnar lite i skuggan av det fina mellanregistret. Det kan i vissa fall ge ett aningen instängt och mindre luftigt intryck. På plussidan kan man säga att det aldrig finns något som kan göra att hörlurarna låter vassa eller ansträngande.

Diskanten avslöjar dock också att Takstar HF 580 är kräsna med vad de kopplas till. Med hörlursuttaget på en mobil (Huawei Mate 10 Pro) blir ljudet platt och mörkt. Kopplad till en fullvuxen stereoförstärkare blir det bättre detaljer längst upp och kontroll i basen.

Innan vi blir för kräsna får vi inte glömma bort att titta på prislappen. Vi har att göra med planar-hörlurar till ett fantastiskt lågt pris. Och ur det perspektivet är det imponerande vad man får. En närliggande jämförelse kan vara den riktigt lyckade Ollo HPS S4, som har ett aningen mer analytiskt ljud, men inte lika mycket charm som Takstar HF 580.

Slutsats

Takstar HF 580 är en spännande bekantskap med ett par uppenbara kvaliteter och ett pris som är svårt att konkurrera med. Byggkvaliteten är utmärkt och du får förvånansvärt många av planar-principens fördelar utan de annars så obligatoriska smärtorna i plånboken.

Om du letar efter ett analysredskap får du fortsätta att leta ett tag till. HF 580 är för tung i basen och dämpad i toppen för sådant. Om du däremot vill slappa i mysfåtöljen med klassisk rock – eller med klassisk orkestermusik för den delen – så är du på rätt spår.

Vi befinner oss inte i highend-klassen, men det är svårt att hitta särskilt många klassiska trådbundna hörlurar som ger lika mycket för pengarna.

 

HF 580 är de billigaste planar-hörlurarna vi har testat hittills. (Foto: Hoved-grej)

En ny favorit

I kategorin öppna hörlurar är detta vår nya favorit i prisklassen under 5 000 kr. Säg hej till HiFiMAN Sundara.

Även om HiFiMAN inte är hörlursmärket som hamnar oftast på vår testbänk så gillar vi det mesta som kommer därifrån och den kinesiska tillverkaren har ett sortiment som varierar stort.

Mitt senaste möte med HiFiMAN var HE-400i, som gjorde rent hus när jag testade dem 2016 mot nio andra hörlurar i prisklassen kring 5 000 kronor. De ställdes mot både Sennheiser, Beyerdynamic, Audio-Technica och Shure, plus flera andra, men ingen kunde mäta sig med HiFiMANs utsökta balans mellan dynamik och värme. De var musikaliska och samtidigt något som en studiotekniker kunde arbeta med.

På senare tid har HE-400i och syskonmodellen HE-400s ersatts av Sundara. HiFiMAN har nämligen tröttnat på siffror i beteckningen och ersatt dem med piffiga namn. Sundara betyder för övrigt vacker på sanskrit, och i mina ögon är den en förbättring mot 400i. Föregångaren hade en ganska så kantig huvudbygel som stack ut på utsidan av huvudet, medan bygeln på Sundara är avrundad och mer harmonisk. Själva kåporna är av fullvuxen storlek för att få plats med ett 80 mm planmagnetiskt element.

Planmagnetiska

Ja, för HiFiMAN gör inte traditionella, dynamiska hörlurar utan snarare ett mellanting mellan sådana och elektrostater. Precis som elektrostater har de ett tunt skikt av vibrerande plastfilm som är uppspänt mellan två metallplattor. Skillnaden är att medan elektrostater sänder ström genom plattorna så är de magnetiska i planmagnetelementen.

Fördelen är att de inte kräver någon extern ström, som elektrostater, och alltså fungerar med ett vanligt hörlursuttag. Plus att planetmagneter är billigare, ungefär som de bästa dynamiska elementen.

Passform

Sundaras huvudkuddar är av konstläder, men själva kontaktytan mot huvudet är bekväm velour. Sundara sitter aningen hårdare mot huvudet än vad jag minns från 400i. Om det kan ha något att göra med att de horisontella gångjärnen har tagits bort vet jag inte, men jag tycker att Sundara sitter mer fast. Men det är inget problem och jag gillar komforten bättre än med flera av Audio-Technicas modeller, som har gångjärn som rör sig i sidled men inte i höjdled. Den fasta passformen är dessutom en fördel om man inte sitter helt still när man lyssnar på musik. De här trillar nämligen inte av.

Huvudbygeln av konstläder vilar väldigt skönt mot huvudet. Foto: Geir Gråbein Nordby
HiFiMAN Sundaras huvudkuddar är gjorda av konstläder, men kontaktytan mot huvudet är av velour för att ge maximal komfort. Foto: Geir Gråbein Nordby

Inte för bärbart

Eftersom det här är öppna hörlurar kommer man knappast att använda dem till bärbart särskilt mycket. För mycket ljud släpps in, för mycket musik läcker ut. En annan anledning till att de funkar dåligt med bärbar utrustning är den relativt låga känsligheten 94 dB. Ljudet från mobiltelefonen blir helt enkelt inte tillräckligt högt.

Så varför HiFiMAN låtsas som att det här är en bärbar hörlur och skickar med en ynka 1,5-meters kabel vet jag inte. Föregångaren var dubbelt så lång och det är väsentligt när man sitter i favoritfåtöljen och vill koppla in en förstärkare som står en bit bort. Som den ofta gör.

Lyckligtvis är kabeln utbytbar och har vanliga 3,5 mm-kontakter (TRRS) till vänster och höger öronkåpa. Att hitta en ersättare är alltså ganska så enkelt. Men jag hade ändå velat att HiFiMAN var generösa nog att skicka med en längre kabel, och dessutom en adapter från 3,5 till 6,3 mm. Återigen: det här är inte en hörlur för bärbart bruk. Det är min åsikt.

Foto: Geir Gråbein Nordby

Ljudkvalitet

Kopplade till min mobiltelefon (Motorola Moto G6 Plus) med volymen på max låter det pinsamt. Please Me med Cardi B har nästan inget tryck alls i basen, det låter platt och oinspirerande. Man hör att det finns kvaliteter, men det svänger inte. Okej, koppla in en bärbar Chord Mojo-förstärkar så blir det något helt annat.

Något helt annat blir det också med hörlursuttaget på den integrerade förstärkaren McIntosh MA7000. En varm och frodig bas uppenbarar sig, ljudbilden är behaglig och musikalisk. Basen kan verka lite överväldigande, tills jag kopplar in min nyinköpta hörlursförstärkare Auralic Taurus. Då sitter det. Pang! Basen blir stramare och blir en naturlig del av helheten. Musiken har mer energi längst ner också och Cardi B:s röst framträder ordentligt mot bakgrunden.

Björks fina Blissing Me har en harpa som soloinstrument och den glänser fint i toppen. Björks röst är klar och öppen med en fin fyllighet längre ner som Sennheisers slutna HD 820 S för 20 000 kronor bara kan drömma om.

Pianot i Alexis Ffrenchs fina låt Bluebird klingar snyggt och stort. De djupare tonerna är fylligare än med Sennheiser HD 800 S, utan att glida ut och bli svulstiga. Vilket Audeze LCD-2C hade en tendens att göra.

Jag tycker att Sundara har mer energi i djupbasen än jag minns från HE-400i och den lyckas nog ännu bättre med att kombinera det hifi-musikaliska med det analytiska som gör att även en ljudtekniker kan använda dem. Det här är en underhållningsmaskin som på samma gång är tillräckligt uppriktig för att man ska tro på vad man hör.

Jag saknar inte mycket. HiFiMAN Sundara är nog lite försiktig i övre mellanregistret (2–3 kHz), vilket innebär att man blir av med en viss vasshet men som också gör att röster förmodligen hade kunnat ha ännu lite mer tryck och gnista i den ljusaste bröstklangen. Men både rymd, detaljer och dynamik finns där, vilket är viktigt för musikupplevelsen. Man får inte riktigt elektrostaternas snabbhet, men det är ändå bättre än de flesta dynamiska hörlurar jag har hört. Och med tanke på priset är Sundara helt enkelt ett fynd!

Frekvensrespons. Genomsnittet av vänster och höger kanal överst, fem mätningar av varje kanal under. Den svagt sluttande frekvenskurvan från bas till diskant runt 5 kHz tyder på en varm klangkaraktär. Den hade kunnat uppfattas som mörk om det inte var för att hörlurarna har så blixtsnabb transientrespons. Förutom en kraftig förstärkning kring 8 kHz tillförs luftighet så att den inte känns forcerad eller färgad. Tvärtom tycker vi att HiFiMAN Sundara även kan användas av ljudtekniker, man måste bara vara medveten om den här förstärkningen. Mätt med MiniDSP EARS hörlursmikrofon och Room EQ Wizard-programvara.

Slutsats

HiFiMAN Sundara kombinerar det musikaliska med det neutrala på ett sätt som få andra klarar av. Tonerna är fjäderlätta, transienter levereras ultrasnabbt och samtidigt är basen hård och fyllig. Sångröster har stor bröstklang i kombination med en luftighet som är få förunnad.

Du får knappast det här ljudet med ett par dynamiska hörlurar. Men det gäller bara om du parar ihop Sundara med en ordentlig hörlursförstärkare. Glöm bärbara spelare, utom de allra kraftigaste som är avsedda för tungdrivna hörlurar. Allra helst ska HiFiMAN-lurarna ha en ordentlig, stationär förstärkare – och då är det korkat att de bara har en 1,5-meters kabel.

picture2 picture6 picture7 picture9
<
>
Gråbein har sällan haft så fina upplevelser med hörlurar i den här prisklassen som med HiFiMAN Sundara. Foto: Geir Gråbein Nordby

Fantastiska på nästan alla sätt och vis

När man köper ett par öronproppar för nästan tiotusen kronor vill man ha perfektion. Sennheiser IE 800 S är inte långt därifrån, men vi saknar något väsentligt.

Oavsett om det är öronproppar eller hörlurar man ska köpa, och i snudd på nästan alla prisklasser, så brukar det finnas minst en produkt från Sennheiser på listan över potentiella kandidater. Inte konstigt, den tyska tillverkaren låg nämligen bakom världens första par öppna hörlurar, HD 414, 1968. Sedan dess har de bara blickat framåt alltid tillhört världstoppen. Sennheiser är inte kända för att göra dyra produkter för skojs skull, så när de släpper ett par öronproppar för drygt niotusen kronor finns det all anledning att höga förväntningar.

Exklusiva Sennheiser IE 800 S har ett lika exklusivt läderfodral. Foto: Sennheiser

Varför?

Om du undrar varför i hela friden någon har ett så dyrt par öronproppar i sortimentet så är du nog inte ensam. Att det varken finns mobilmikrofon eller fjärrkontroll på kabeln kan försvaras, för det här är renodlade musikproppar där ljudkvaliteten är det allra viktigaste. Däremot är det lätt att föreställa sig att dynamiken från ett sjumillimeters högtalarelement måste vara tämligen begränsad jämfört med ett som är fyra-fem centimeter stort, vilket är vad man får plats med i ett par fullvuxna hörlurar. Av samma anledning är det stora hörlurar som det säljs flest av i den här prisklassen.

Universalproppar

Men det behöver inte vara rätt, för jag har hört flera fantastiska öronproppar. Sedan har man det faktum att öronproppar får plats i fickan och därför är mer praktiska i många fall. Vad jag hänger upp mig på är att IE 800 S är en universalmodell, där man måste hitta de toppar i kartongen som passar öronen bäst och sedan nöja sig med det. Till skillnad från specialgjutna proppar som passar hörselgången helt perfekt. Och eftersom jag vet vilken lyft perfekt anpassade proppar kan ge ljudkvaliteten så är det nästan lockande att avfärda de här utan att ens ha testat dem.

Fast så var det ju det där med användbarheten. Under en dag plockar man ut och sätter i propparna ett antal gånger, och då är specialtillverkade öronproppar en mardröm. Man måste vrida dem runt och tvinga in och ut dem, vilket är obehagligt, på gränsen till smärtsamt. I de flesta fall är det mycket mer praktiskt med universalproppar. Och ska det vara ett hinder i jakten på den optimala ljudupplevelsen? Självklart inte.

Konstruktion

Husen i IE 800 S är små, men inuti händer det något riktigt speciellt. De har dubbla kammare, som är utformade för att absorbera maskeringseffekten som uppkommer när mer kraftfulla basljud överskuggar svagare toner med högre frekvens. Det här fenomenet är reellt, men Sennheisers absorptionssystem ska eliminera de maskerande resonanserna för att lyfta fram musikens detaljer och nyanser.

Föregångaren IE 800 hade ingen utbytbar kabel, men den har den här modellen. Förutom kabeln med 3,5 mm-kontakt, som kan kopplas loss, ingår två extra kablar. De har 2,5 mm- respektive 4,4 mm-kontakt och är balanserade för att ge ett renare ljud från kompatibla spelare.

Kabeln går att byta ut och i kartongen ligger det även två balanserade kablar. Foto: Sennheiser

Dyrt ljud

Första gången jag använde IE 800 S var på en flygresa. Ett av paren örontoppar i Comply-minnesskum passade örat fint och fungerade bra även i ett ganska bullrigt flygplan. Min iPhone X var nästan tvungen att spela på maxvolym innan det bara blev precis lagom högt. Med klassisk musik var jag tvungen att vräka på för fullt, utan att det riktigt räckte. Men jag kände att ljudet hade en stor potential.

Det lät öppet och luftigt, cymbalerna glänste fantastiskt och sångröster fick briljera i mitten av en stor ljudbild. Pianot i Alice Sara Otts romantiska och lugna Nightfall växer sig stort, med fin klangbotten. Det är bara att drömma sig bort. Den annars så komiska country-artisten Aaron Lee Tasjan utmanar öronen med den melankoliska balladen On Your Side där han sjunger: ”Some might live to make a better day tomorrow, and some just live until they die.”

Sennheiser-propparna återger musiken på ett sätt som bara dyra öronproppar kan. Och jag ser fram emot att koppla in dem till en starkare förstärkare.

Förstärkare

I på scenen kommer den tjusiga, bärbara hörlursförstärkaren RHA Dacamp L1. Men det är då jag faktiskt blir lite besviken.

För jodå, ljudet blir ännu större och får fler detaljer i mellanregistret. Och man kan spela mycket högre än med mobilen. Men ändå. Jag sätter på David Bowies Lazarus och visst låter den fint. Men det är inte ”fint” som borde karaktärisera den här låten. Den är ett tragiskt, melankoliskt konstverk som ska låta aggressivt också. Varför gör den inte det? Det saknas dynamik. IE 800 S vänder visserligen på en femöring i takt med musikens svängningar. Men när trummorna slår hårt så framträder de inte tillräckligt bra.

Samma sak händer med Nine Inch Nails hårda industrimetal-låt Just Like You Imagined. Det låter för snällt. Allt finns på plats, bortsett från livligheten. Det finns spår av den, men när man vrider upp på högre ljudnivåer så låter det komprimerat.

Konkurrenter

Om du halverar budgeten och går ner till Audiofly AF180 så är dynamiken hörbart bättre. Samma sak med ACS Evolve Studio Universal. Djupbasen är aningen mer framträdande hos Sennheiser, men jag tycker inte att det är tillräckligt för att den ska hamna i en annan liga än dem.

AKG N5005 ligger i samma prisklass som Sennheiser IE 800 S, även de har mer dynamik och engagemang.

Jag vet att några har klagat på att kabeln i Sennheiser IE 800 S orsakar skrapande missljud. Det tycker jag inte var något problem med Comply-topparna, men silikontopparna lät mer. Jag tycker däremot inte att Sennheiser låter mer än andra öronproppar med kabel.

Slutsats

Sennheiser IE 800 S är ett par mycket bra öronproppar, och hade de kostat 5 000 kronor hade vi klart rekommenderat dem. Men de kostar nästan dubbelt så mycket. Och även om de ibland låter helt fantastiskt när vi snackar upplösning, och dessutom har en fin och fyllig bas, så saknas det en del i dynamiken. Inte bara med musik från mobiltelefonen utan även med en extern förstärkare. Ingen kris, men det finns öronproppar där ute som har mycket mer liv. Och då känns IE 800 S helt enkelt i dyraste laget.

Väldigt bra, alltså, men inte helt felfria. Konkurrenter finns det gott om, även för halva priset.

Fjäderlätt superljud

Audio-Technicas toppmodell är en av världens bästa hörlurar – och mycket lättare än sina rivaler.

Efter att ha ägnat drygt tio år sedan starten 1962 åt att göra pickuper till skivspelare, insåg Audio-Technica att deras kunskaper om precisionsarbete även skulle kunna utnyttjas för utveckling av hörlurar. 1974 kom deras första modeller och fyra år senare började de belönas med utmärkelser. Ända sedan dess har Audio-Technica varit ett märke att räkna med, både i hifi-världen och i professionella sammanhang. Man får jobba hårt om man ska hitta en inspelningsstudio i dag som inte har en enda hörlur eller mikrofon med deras logga.

Audio-Technica gör hörlurar i alla prisklasser och har i stort sett prickat rätt överallt. Från den billiga proffsmodellen M50X och den något dyrare MSR7 till den riktigt tjusiga A1000Z för 5 000 kronor. Så vad kan man förvänta sig när de ger oss en toppmodell för 22 000 kronor – handgjord i Japan?

Man behöver bara titta på ATH-ADX5000 för att förstå att det här är seriösa saker. Som andra öppna hörlurar från samma tillverkare är högtalarelementen skyddade av ett utvändigt metallnät. Elementen är dessutom belagda med volfram för ökad hållbarhet och styvhet, något som även ska ge ännu bättre transientrespons och dynamik. Elementen mäter 58 millimeter i diameter men eftersom de går hela vägen ut till ramen och går i ett med den så är hörluren betydligt kompaktare än den hade kunnat vara. Även om detta fortfarande är en ganska så stor modell.

Passform

Hörlurarna är gjorda av magnesium, vilket gör dem lika styva som lätta – bara 270 gram får betraktas som fjäderlätt i den här kvalitetsklassen. Velourkuddarna sitter som en dröm på örat och huvudbygeln ligger stabilt och fast. Passformen är av samma stabila sort som Sennheiser HD 800 och HD 800 S, men vikten är ännu lägre vilket gör att Audio-Technica är skönare.

En vikt på bara 270 gram är nästan unikt i den här kvalitetsklassen. Foto: Audio-Technica

 

Det ingår en enda kabel, som är tre meter lång och har en stor 6,3 mm-kontakt i änden. Kabeln är löstagbar och det går att köpa en med balanserad XLR-kontakt i stället.

Tungdrivna

Det är få highend-lurar som är särskilt lätta att driva, men på många sätt tar de här priset. Impedansen är hela 420 ohm, vilket innebär att du bara kan glömma att driva dem på lagom hög volym med en mobiltelefon eller ett klent hörlursuttag. Men de har en annan nackdel också. Med en hörlursförstärkare som inte är gjord för dem låter de nämligen tunt och blodfattigt i basregistret och analytiskt längre upp i övertonerna. När jag började testa med Questyle CMA 400i för nästan tiotusen kronor lät det väldigt snyggt och detaljerat, men jag fick aldrig riktig fart på trummorna i Pink Floyds Hey You, och när jag trodde att jag skulle få höra fet industrimetall med Wargasm med Ministry lät det bara tamt. Visst, det lät tillräckligt mycket ”hifi”, men det saknades ös, tryck och värme – och glädje.

ATH-ADX5000 har ett fodral värdigt prisklassen. Foto: Audio-Technica

 

Gudskelov fick jag låna den häftiga förstärkaren AT-HA5050H att testa med. Den kostar inte bara 60 000 kronor (!) utan ger en möjlighet att välja olika utgångsimpedans, där den med lägst (0,1 ohm) ger mycket högre dämpfaktor än den högsta (120 ohm).

Och här kommer aha-upplevelsen. Hörlurarna låter nämligen inte alls bäst med högsta möjliga dämpfaktor, vilket är vad många förstärkartillverkare strävar efter. I stället kommer magin fram bäst med ett eller två snäpp upp i utgångsimpedans. Det gäller att hitta balansen mellan den mest distinkta dynamiken i toppregistret och mesta möjliga fyllighet längre ner i basregistret.

Med den här lilla justeringen växer ljudbilden från hörlurarna bra. De får ett runt, varmt och underbart ljud. Lady Gagas pianoversion av hennes countrylåt Joanne låter stort, med fin klangbotten i pianot. Stefani Germanottas (som hon heter egentligen) röst framträder på bästa sätt, vilket den aldrig gör om du bara hör hennes elektroniska poplåtar. Men detta är en skör ballad om död och begravning, och ADX5000 får fram känslorna, ända från bröstklangen och hela vägen upp till övertonerna som breder ut sig längre upp – och fortsätter in i huvudet på lyssnaren.

Vill du ha det rått och tufft? Prova då med lite skitig, alternativ countryrock. Om inte Son Volt ger dig rockkänslan av låten Sinking Down med de här lurarna så vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Grov dist, steelgitarr, en hel dos blues och massor av ös. Och Jay Farrars röst som sticker ut mitt i alltihop. Jag har sällan hört musik så musikalisk och samtidigt så detaljerad och dynamisk.

Om du vill ha en balanserad kabel kan du köpa det som tillbehör. Foto: Audio-Technica

 

Konkurrenter

Hörlurarna från Audio-Technica har en linjär och neutral inställning till musiken, ungefär på samma sätt som Sennheiser HD 800 S. Detta är också en naturlig ärkerival som dessutom är 7 000 kronor billigare. Men för min del drar ADX5000 ifrån genom att vara ännu lite mer energisk i basen, lite varmare i klangen och ännu skönare att ha på sig länge.

På samma gång som Audio-Technica får fram känslan i musiken bättre än det mesta annat så hade jag också kunnat använda dem som ett instrument för att mixa mina egna inspelningar. För till skillnad från exempelvis de slutna Sony MDR-Z1R så inte har ADX5000 någon puckel i basregistret som maskerar och döljer svagheter för en ljudtekniker. T​ar vi de nästan dubbelt så dyra Focal Utopia, så står jag för min åsikt att de är de bästa hörlurarna jag har hört för hifi-lyssning, men de är nog inte riktigt lika linjära och neutrala som Audio-Technica-lurarna.

Ett annat par som jag skulle kunna lyssna på musik i timtal med och dessutom använda för att mixa musik är de slutna Beyerdynamic DT 1770 Pro. Med en prislapp på bara 5 000 kronor de ger mycket mer för pengarna, men det är bortom allt tvivel att ADX5000 är en mycket bättre hörlur. Och så har vi det här med vikten igen. 270 gram är så lite att det till och med är mindre än vad resehörlurarna Sony WH-1000XM2 väger. Nästan allt annat i den här klassen väger minst 100 gram mer.

Högtalarelementen är 58 mm stora men går hela vägen ut till ramen, vilket gör ATH-ADX5000 mer kompakta än de hade kunnat vara. Foto: Audio-Technica

 

Slutsats

Audio-Technica är en av våra stora favoriter bland hörlurstillverkarna. Och med den nya toppmodellen ATH-ADX5000 har deras ingenjörer överträffat sig själva. Den är inte bara noga genomtänkt in i minsta detalj, utan baske mig också en av de allra lättaste highend-hörlurarna som går att köpa. Vilket gör att den är mycket bekvämare att ha på sig länge än i princip allt annat som finns där ute.

Ljudet uppfattas som neutralt och är ytterst upplöst. Övertonerna i musiken flödar helt enkelt ut, med en helt vansinnig dynamik. På samma gång har hörlurarna precis lagom mycket värme, så att instrumentens kropp framträder extra tydligt.

Men se till att du inte använder fel förstärkare. En analytisk förstärkare är inte att föredra, välj en som har lite fyllig klang.

Detta är inte ljud – det är magi

Nu vet jag hur det känns att ha ett helt universum inklämt mellan öronen.

Musik är ett fantastiskt fenomen. Det förenar alla sinnen. Ger oss bilder utan att titta. Tar oss med in i ett helt annat universum. Det abstrakta. Och de allra bästa hifi-komponenterna har förmågan att försvinna helt och släppa in oss ännu längre i den här magiska verkligheten vi kallar musik. Hörlurar är inget undantag. De har dessutom fördelen av att de tar bort lyssningsrummets förvrängning från beräkningen – i stället pumpar de in musiken direkt i oss, genom trumhinnan.

Går sin egen väg

På en marknad med ett överflöd av hörlurar är det befriande att det finns de som har en förmåga att sticka ut och säga: Så här ska det göras. Stax är definitivt en av dem. Den japanska konstruktören har alltid tänkt annorlunda, ända sedan de lanserade världens första elektrostatiska hörlurar 1960. Det var nästan 60 år sedan men Stax håller fortfarande fast vid samma princip. Något måste de ha gjort rätt från början.

Åtminstone om vi ska gå efter mellanmodellen SR-L700.

Stax förra toppmodell SR-009 har bytts ut, förfinats och fått ett litet s i slutet av namnet. Och eftersom Stax inte gör några billiga hörlurar så måste toppmodellen bli en väldigt dyr historia. Med bara de bästa och dyraste materialen. Och när du har köpt hörlurarna har du dessutom bara kommit halvvägs. Elektrostatiska hörlurar behöver nämligen en förstärkare också. Och eftersom bara den bästa förstärkaren är bra nog så är totalsumman plötsligt mer än fördubblad när du dragit kortet en gång till och införskaffat rörförstärkaren SRM-T8000.

Att förstärkaren SRM-T8000 är briljant är det ingen tvekan om. Men undrar just om inte 50 000 kronor är i mesta laget? Foto: Stax

Vad är elektrostater?

Vad är egentligen elektrostatiska hörlurar? Jo, till skillnad från dynamiska högtalarelement, där ett relativt tungt membran är fäst vid en elektrisk talspole som drivs fram och tillbaka av ett magnetfält, fungerar elektrostaterna ganska annorlunda.

Membranet i ett elektrostatiskt element är ett supertunt skikt av termoplast (PET), bara några få mikrometer tjockt. Detta är fäst mellan två ledande plattor, en negativt och en positivt laddad. Hela skiktet drivs fram och tillbaka av den elektriska signalen, vilket skapar akustiska ljudvågor. Ett dynamiskt element har ett strömförande mellanled som drivs mekaniskt av ett magnetfält, medan membranet i en elektrostat drivs direkt av den elektriska musiksignalen. Inga omvägar, kortast möjliga signalväg är vad som gäller.

Foto: Geir Gråbein Nordby

För- och nackdelar

Eftersom en elektrostat är så blixtsnabb har den enorma fördelar när det gäller att återge musikens små, mikrodynamiska nyanser. Detaljeringsförmågan är extrem även jämfört med väldigt bra dynamiska hörlurar.

En elektrostathörlur driver musiksignalen framåt blixtsnabbt, med maximalt väggrepp genom alla kurvor. Använder man samma racing-liknelse på ett par dynamiska hörlurar så är de lite som en lyxbil med mjuka stötdämpare: skön att köra, men oanvändbar på Formel 1-banan.

Du får ursäkta oss för att vi använde oss av Formel 1-analogin när vi beskrev de briljanta dynamiska hörlurarna Focal Utopia.

Nackdelen är att elektrostater ofta inte kan pressas lika hårt. De flesta har inte tillräcklig slaglängd för att spela lika högt och kraftfullt som dynamiska. De flesta.

Behöver egen förstärkare

En annan nackdel med ett elektrostatiskt högtalarelement är att det kräver en helt separat förstärkare. Du kan bara glömma att koppla sådana här hörlurar till din mobil eller någon av dina hifi-komponenter. En vanlig hörlursförstärkare är värdelös till elektrostater – och vice versa kan en elektrostatisk hörlursförstärkare inte användas för att driva vanliga hörlurar (det finns ett par hybrider där ute, men de är i själva verket två förstärkare i en). Därför är kontakten till en elektrostat också helt annorlunda, en 5-polig DIN-kontakt. På så sätt undviker man att koppla fel, vilket hade kunnat skada både förstärkaren och hörlurarna.

Läs också: McIntosh MHA150 hörlursförstärkare – Galenskapen fortsätter

Det bästa av det bästa

2011 lanserade Stax toppmodellen SR-009. Det var för övrigt också den sista flaggskeppsmodellen de gjorde innan företaget köptes av kinesiska Edifier. Hörlurarna hade ett helt nytt, ultratunt (under 2 mikrometer!) membran av så kallad super engineering plastics, som är en polymer av högsta kvalitet när det gäller hållbarhet och värmetolerans. Elektroderna var så tunna och platta som det bara var möjligt, gjorda av supertunna lager metall, utlagda med en noggrannhet på atomnivå. Hela konstruktionen har hopsatt i en rejäl aluminiumram. En tjusig hörlur på alla sätt och vis.

Ultralätt och tunt elektrostatmembran med stor yta och dessutom guldpläterade elektroder, betyder blixtsnabb transientrespons. Foto: Geir Gråbein Nordby

Nu är ersättaren här, i form av 009s. Utjämningen av kanterna vid elektrodöppningen är förfinad ytterligare, vilket minskar luftmotståndet och låter passera igenom ännu lättare. Allt för att minimera förvrängning och maximera musikaliteten. De ultratunna elektroderna är dessutom belagda med guld av hög koncentration för att minimera resonanser. En bonus med guldpläteringen är att det elektriska motståndet reduceras, vilket möjliggör ännu bättre hastighet och detaljering. Åtminstone enligt Stax själva.

Precis som föregångaren har 009s en kabel av superren koppar (6N), belagd med silver.

Vackra skapelser

Att få lägga 009s på skrivbordet är nästan ett tårdrypande ögonblick. Från den välgjorda trälådan till de supersköna skinnkuddarna som kapslar in öronen fullständigt och huvudbandet av skinn som ger ovansidan av huvudet en mjuk och varm kram. Det knappa halvkilot känns inte tungt alls.

Trälådan som hörlurarna levereras i ger ett tjusigt första intryck. Foto: Geir Gråbein Nordby

Detaljerna i aluminium och nedtonat guld är prima, allt dryper av lyx. Hela konstruktionen är oantastlig, bortsett från på en punkt: huvudbygeln av plast. Visserligen första klasasens plast, som har den fördelen mot metall att den är mycket resonansdämpande. Men ändå, jämfört med HiFiMAN HE-1000 v2 och dess aluminiumbygel (test är på gång) ger Stax-bygeln inte samma lyxkänsla. Men nog om det. Dags att ta en liten provtur.

Stax SR-009s i testrummet. Foto: Geir Gråbein Nordby

Världens coolaste jazzkvinna

När det gäller blues och jazz går det knappt att hitta någon coolare kvinna än Melody Gardot. Hon kan vara sårbar när hon vill, hör bara på Our Love Is Easy, inspelad i Paris 2012 och första låten på Live In Europe-albumet som släpptes förra året.

På Tidal finns den i Master-version (MQA, 24 bit/48 kHz). Jag spelar från Roon på PC via Hegels highend-DAC HD30 (den stöder inte MQA, men Roon avkodar och skickar ut 96 kHz). DACen är kopplad till Stax SRM-T8000, som i sin tur driver hörlurarna. En rigg för mer än 130 000 kronor innan kablar och dator kommer in i beräkningen. Just det ja, jag har en IsoTek Corvus-strömrenare inkopplat till alltihop också. Skratta inte, den funkar. Skillnaden med och utan går att höra med Stax-systemet.

Enorm klang

Men tillbaka till musiken, som det ju faktiskt handlar om. Plockandet på den akustiska nylonsträngen, placerad något till vänster, i början av låten har en ordentlig snärt, samtidigt som tonen från varje sträng är stor. Det låter nästan som en cello som spelas pizzicato, jag fick faktiskt kolla en amatörinspelning på YouTube för att konstatera att det faktiskt var Gardots nylonsträngade gitarr som spelade. Efterklangen breder ut sig och man drunknar i en fantastiskt upplöst klangbild, full av färger.

Gitarren får bara spela själv i 15 sekunder, men det känns som ett lyckligt år. Sedan kommer Melodys försiktiga nynnande in och jag märker hur nackhåren reser sig. En halv minut in i låten kommer den första textstrofen, och redan där märker jag att det nästan blir för mycket för mig. Jag börjar nästan gråta, så vackert låter det. En fantastiskt skör låt som byggs upp långsamt men som när alla instrument har kommit på plats – basgitarr, elgitarr (med enorm sustain), trumvispar och saxofon – ändå har bra driv.

Jag hade aldrig lagt märke till att den här låten har så många skiftningar och detaljer innan jag hörde den för första gången genom Stax 009s. Timingen är så bra, ljudet så fjäderlätt och supertransparent, att jag tror att jag har fått nya öron. Allting hänger ihop helt perfekt, från djupaste bas (5 Hz!) till de ljusaste övertoner.

Exceptionell bas

Elektrostater är fantastiskt avslöjande och transparenta från högsta basen och uppåt, men de saknar ofta fyllighet och tryck i det lägre basregistret. Och som nämnts tidigare kan man inte spela så högt på dem. 009s är annorlunda. Basen är så klangrik, samtidigt som den är fysisk, att det inte är något problem. Och dynamiken är superb även när man spelar högt. Visst, du kan driva ett par dynamiska hörlurar som Sennheiser HD 800S ännu längre om du har en ordentlig förstärkare, men du får ha rejäla krav på livet (eller vara galen) om du behöver kunna vräka på mer än du kan med 009s. Återigen, det här är inte något problem.

En låt som de flesta av oss är trötta på nu, Norah Jones Sunrise, gav mig en riktig aha-upplevelse. Ovan nämnda HD 800S ger ett av de bästa stereoperspektiven jag har hört från någon hörlur. Men så kommer Stax 009s och blåser dem av banan. Speciellt cirka 20 sekunder in i låten när en pianotangent trycks ned, som med Sennheiser kommer ut mot sidan. Men med Stax drar den sig bakåt, och med mer luft runt och mellan tonerna. Och det är bra gjort, för det är verkligen inte många som slår Sennheiser i den här disciplinen.

Klassiskt

För att bekräfta detta ytterligare tar vi steget till klassisk musik. Närmare bestämt Tjajkovskijs Svansjön, inspelad 1997 av Bostons symfoniorkester under ledning av Seiji Ozawa, och sedan remastrad i MQA 24 bit/48 kHz masterkvalitet. Jag nämner detta för att du ska kunna hitta den, för den är utsökt.

Spår 5, introduktionen till den första akten, har både harpa, stråkar och mässingsblås. Allt i en ljudbild som är mer rymlig och omslutande än jag tror att jag har hört i någon hörlur tidigare. Varje plockning på harpan och utblåsning i tvärflöjt startar och stoppar så perfekt, och varje instrument är så fantastiskt väl placerat, att magisk är det närmaste jag kan komma att beskriva det.

Rock

Men kan Stax spela rock? Lätt. Nine Inch Nails tunga Please är ett bra exempel på att det inte är något fel på rockkänslan. Trummorna trycker till så hårt att skallen börja värka, på samma gång som ljudbilden är så snygg, luftig och upplöst att jag till och med hör detaljer i den här häftiga industrimetall-låten som jag inte har lagt märke till förut.

Det är som om man trodde att man visste hur stjärnhimmelen såg ut här hemifrån och sedan sätter upp ett tält i Atacamaöknen i Chile och ser hur stjärnorna verkligen kan uppenbara sig, utan slöjan från ljusföroreningar. Så bra är verkligen Stax-hörlurarna.

miniDSP E.A.R.S. är mjukvarukalibrerad att vara linjär. Den mäter korrekt frekvensrespons men vi vågar inte använda den som facit för andra saker, som fas, transientrespons och förvrängning. Foto: Geir Gråbein Nordby
Stax SR-009s frekvensrespons. Längst ned finns fem mätningar för varje kanal, sammanlagt tio, gjorda med lite olika placeringar. Överst är genomsnittsresponsen för höger och vänster kanal. Ett snygg respons, en kraftig dipp vid 6 kHz är förmodligen medveten för att dämpa lite vasshet. Utfört med miniDSP E.A.R.S.-mätmikrofon och REW-programvara.

Svagheter?

Har Stax inga svagheter? Tja. Somliga tycker kanske att Staxarna låter ljust. Och visst ökar de gradvis i styrka upp till 1 kHz. Så de kan ha lite lite energi i de lägre oktaverna. Men med elektrostater är det smart, eftersom för mycket energi i basregistret hade gjort att den allmänna ljudnivån kunde ha blivit för låg. Och jag måste faktiskt säga att jag inte saknar bas. Det finns plenty.

Det kompenseras också av att den skarpa mitten av diskantregistret sänks, så att det aldrig känns hårt eller svårt att lyssna. Tittar man på frekvenskurvan är därför 009s inte de mest linjära vi har varit med om, men Stax har fått helheten att sitta så bra att hörlurarna ändå uppfattas som nästan så perfekta som det går att komma. Inte minst på grund av en exceptionell timing.

De konkurrerande elektrostathörlurarna MrSpeakers Voce (test är på gång) låter varmare och fylligare, men också mörkare, mindre upplösta och utan samma stereoperspektiv. Och de är också mycket mer tungdrivna. Dynamiska hörlurar kan spela högre och kraftfullare med en starkare förstärkare, men som jag ser det behövs det inte. Stax går mer än högt nog. Du kan hitta dynamiska hörlurar med häftigare bas (Sony MDR-Z1R är ett av de mer extrema fallen), men de kommer inte i närheten av Stax precision. De enda hörlurarna jag har hört som är ännu bättre är Sennheiser HE-1. Men de räknas inte, för de kostar 600 000 kronor …

Dyr förstärkare?

Det enda jag ifrågasätter är förstärkaren T8000. Visst katten är den bra, men undrar just om inte prislappen 50 000 kronor är i mesta laget. Man skulle kanske kunna säga samma sak om hörlurarna, men med tanke på hur magiskt de låter – bättre än någon stereoanläggning jag någonsin har hört – så tycker jag faktiskt att Stax har lagt sig på en bra prisnivå. Jag har inte lyckats få tag i någon konkurrerande förstärkare att jämföra med, eftersom inga vanliga hörlursförstärkare driver elektrostater. Men jag väntar på en AudioValve Luminare som för drygt 30 000 kronor bör kunna ge Staxen en match. Vi får se.

Stax SR-009s är en vacker skapelse, in i minsta detalj. Foto: Geir Gråbein Nordby

Slutsats

Stax SR-009s är – med ett alldeles för dyrt undantag – det bästa jag någonsin har haft den stora äran att ha på huvudet. Komforten är i toppklass och ljudet är helt vansinnigt! Varenda mikrodetalj sprätter ut, varje plockning, pling och plopp låter så sprött och är så välplacerat i en tredimensionell ljudbild att det nästan blir fånigt att prata om. Ljudet är naturligt, superupplös och helt enkelt fantastiskt. Dessutom har hörlurarna en hel del muskler och kraft att bjuda på, vilket innebär att de inte backar för rock och metall.

Du kan förmodligen hitta mindre överdrivet prissatta förstärkare än Stax toppmodell. Och som fungerar finfint med de här hörlurarna. Men om du av en eller annan anledning har en budget på 100 000 kronor så se åtminstone till att hörlurarna heter Stax SR-009s.

1_add_on_picture picture8 picture2
<
>
Stax SR-009s är stora men bekväma. Det knappa halvkilot är inget problem. Foto: Geir Gråbein Nordby

En av de allra bästa

Beyerdynamic DT 1770 Pro krossar det mesta annat vi har hört. Till och med dubbelt så dyra lurar får det tufft mot den här!

De ser måhända inte så formidabla ut, nedtonat i svart. Men om du synar hörlurarna närmare i sömmarna så ser du att Beyerdynamic DT 1770 Pro är byggda för hög kvalitet. Öronkåporna är gjorda av robust aluminium och huvudbygeln av borstad aluminium är inpackad i ett bekvämt konstläder, fastsydd med kraftig tråd.

Sluten proffsmodell

DT 1770 Pro är slutna hörlurar för proffs. Det betyder att de främst är gjorda för musiker och ljudtekniker som ska övervaka sina inspelningar i studion. Beyerdynamic har haft stora framgångar med föregångaren DT 770 Pro och hoppas att alla kommer att byta ut sina lurar mot nya DT 1770 Pro. Men även vanliga konsumenter kan naturligtvis också njuta av professionell ljudkvalitet.

Stortest: De bästa av de bästa hörlurarna för 5 000 kronor

En ljudtekniker satsar i många fall på en öppen hörlur i stället för en sluten. Det beror på ljudmässiga skäl (bättre dynamik), men framför allt på att en öppen andas bättre och alltså är skönare att ha på sig när man sitter i flera timmar och mixar eller mastrar en inspelning.

Den utbytbara kabeln sitter fast med mini-XLR-kontakt. Två kablar ingår, en rak på 3 meter och en spiral på 5 meter. Foto: Beyerdynamic

 

Beyerdynamic har sina lösningar på detta. På baksidan av varje öronkåpa sitter nämligen en basreflexport som kompenserar för mycket av trycket som uppstår när det kraftiga högtalarelementet rör sig fram och tillbaka. Det förbättrar dynamiken och ger en djupare basrespons (5 Hz). När det gäller komfort så ingår det ett par velourkuddar samt ett i konstläder. Velour ger bättre komfort under längre stunder, medan konstläder förseglar ljudet mer och ger en smula häftigare rytmer.

Test av Beyerdynamic T5p G2 – krossar alla bärbara hörlurar

DT 1770 Pro har för övrigt två potenta 45 mm-element, med kraftfulla magneter, som Beyerdynamic kallar för Tesla 2.0.

Toppljud

Tack vare komforten man får med velourkuddarna har jag nästan använt lurarna dagligen under testperioden. Jag har haft dem på mig på hel tågresa från Oslo till Göteborg utan att bli svettig om öronen, och jag tycker inte heller att de kompromissar med ljudet. Basen är definitivt tillräckligt fyllig och stram.

Det ingår två par kuddar: ett med velour och ett med konstläder. Foto: Beyerdynamic

 

Efter att ha testat diverse highend-lurar för både tio-, tjugo- och fyrtiotusen kronor var jag försiktigt optimistisk när jag satte på mig Beyerdynamicarna för femtusen.

Test av McIntosh MHA150 – superpotent och svindyr hörlursförstärkare

Det elektriska motståndet är högt, hela 250 ohm. Normalt innebär det att hörlurarna kräver mycket ström för att få upp volymen till en lagom nivå, jämfört med 32-ohmsmodeller som är avsedda för bärbara enheter. Och när det gäller DT 1770 Pro så är inte mobiltelefonen den allra bästa ljudkällan. Men tack vare en hög känslighet (102 dB med en milliwatt) spelar de högre än man skulle kunna tro, och man kan faktiskt använda dem med mobilen. Det blir tillräckligt högt, och låter bra. Men särskilt spänstigt och roligt blir det aldrig.

Klassisk

Kopplade till en ordentlig hörlursförstärkare – till exempel Questyle CMA 400i som har nästan en hel watt att erbjuda i ren klass A-drift – blir det något helt annat. För det första låter hörlurarna mycket naturligt. Klassisk musik har en stor ljudbild – större än jag är van vid från hörlurar. Ett perfekt exempel är Ragnhild Hemsings (fiol) och Tor Espen Aspaas (piano) album Northern Timbre, utgiven på 2L. De tolkar stycken av Edvard Grieg (Sonata nr 3), Jean Sibelius (Danses Champetres op 106) och Carl Nielsen, och den första satsen i Grieg-stycket återges med stor rymd runt båda de vackra instrumenten.

DT 1770 Pro är gjorda för studiobruk men funkar ypperligt som musikförmedlare också. Foto: Beyerdynamic

 

Varje drag med stråken på fiolen är som en melodi i sig när ljudet flödar in i hörselgången. Varmt, frodigt och på samma gång med all nödvändig sprödhet i toppen som gör att det låter realistisk. Pianot ruvar snyggt längst ned och de ljusare tangenterna dansar lätt och lekfullt längre upp i registret.

Det är också relativt enkelt att höra skillnad på FLAC i CD-kvalitet (16 bit/ 44 kHz) och den ursprungliga inspelningsupplösningen 24 bit/352,8 kHz. Det är framför allt storleken på rummet och hur instrumenten klingar ut som skiljer sig, de dör ut lite för tidigt i CD-versionen. Placeringen av objekten i ljudbilden är mer holografisk och naturlig i hög upplösning. Om man nu kan säga något sådant när man egentligen har hela ljudbilden inne i sitt huvud.

Pop

Daft Punks moderna discolåt Lose Yourself to Dance svänger det ordentligt om. Tonen är en smula på den fylliga sidan om helt neutral, främst på grund av hörlurarnas rika basåtergivning. De går också så djupt att man tydligt hör bandsuset från det analoga bandet som uppenbarligen användes vid inspelningen. Gitarr-riffen låter bara ”rätt”, med en fin balans mellan fyllighet och sprödhet, och Pharell Williams röst är nästan lika klar som den går att få.

Foto: Beyerdynamic

 

I studio

Av en ren tillfällighet har jag jobbat med musik under perioden jag har testat Beyerdynamic-lurarna och jag har därför kunnat prova att mixa med dem. Och ett sådant nöje! Efter lite tillvänjning, jag är van vid mer analytiska hörlurar, gick det utmärkt att använda DT 1770 Pro, jag hörde allt som var rätt och fel på en inspelning. Hårdrock är inget undantag, det master-jobb som jag gjorde med de här lurarna var faktiskt det som vi i slutändan skickade till distribution. Dessutom kan jag konstatera att det inte är något problem att ha på sig dem i flera timmar, trots att de är av sluten typ, tack vare velourkuddarna.

 

Förutom att njuta av musik har journalisten mixat ljud med Beyerdynamic DT 1770 Pro. Foto: Geir Gråbein Nordby

 

Slutsats

Efter att ha levt med Beyerdynamic DT 1770 Pro i ungefär en månad är det ingen tvekan om att de är de bästa hörlurarna jag har hört för 5 000 kronor. Jag skulle faktiskt vilja påstå att de är bättre än de dubbelt så dyra Pioneer SE-Monitor5, som har mer sprutt i toppen men saknar Beyerdynamics musikalitet. Här får du en massa egenskaper från Beyerdynamics egna T 5p G2, men till halva priset (även om du blir mer beroende av en förstärkare). DT 1770 Pro puttar alltså ner HiFiMAN HE-400i från översta platsen på prispallen i sin klass.

Klassisk musik låter enormt bra, med strålande upplösning i övertonregisteret och ett varmt och naturligt huvudregister. Det följs upp av en djup och saftig – men ändå balanserad – bas. Detta utnyttjar naturligtvis popmusik också, både elektrisk och akustisk. Jag har dessutom använt lurarna för att mixa musik i studio, och fått exakt det resultat jag var ute efter.

Byggkvaliteten är hög och komforten väldigt bra. Kan man önska sig något mer? Inte för de här pengarna. Faktum är att vi inte skulle ha rynkat på näsan om de hade kostat det dubbla!

Foto: Beyerdynamic

 

Läs också:

Test av Beyerdynamic T5p G2 – krossar alla bärbara hörlurar

Test av Sony WH-1000XM2 – trådlösa hörlurar med fulländad brusreducering

Test av Pioneer SE-Monitor5 – när varje detalj räknas …

Audio-Technica ATH-AP2000Ti. Foto: Geir Gråbein Nordby

Borde klassas som berusningsmedel

Hur får man 100 000-kronorsljud? Lägger 15 000 på ett par AP2000Ti.

Om du aldrig har hört hur riktigt highend-ljud låter så skulle jag nästan vilja säga att du har haft tur. För om du väl har lyssnat på en stereoanläggning för 100 000 kronor, eller ännu mer, så känns det lite fjuttigt att gå tillbaka till soundbar-högtalaren som står i vardagsrummet. Kanske lika bra att inte veta vad man går miste om.

Men tänk om jag skulle säga att du kan få det där drömljudet och bara behöver punga ut med en dryg tiondel av priset? Då börjar det bli intressant! Det enda du måste göra avkall på är att dela musiken med andra. Å andra sidan kan du lyssna med samma ljudkvalitet nästan var som helst. Jag pratar nämligen om hörlurar.

Om du frågar mig vilka som är mina favoriter bland hörlurar så är jag frestad att svara Audio-Technica ATH-ADX5000. Kanske de bästa öppna hörlurarna jag har hört för 20 000 kronor och spelar på många sätt byxorna av de berömda Sennheiser HD 800 S. Ljudet är exceptionellt välbalanserat och de sitter som en dröm på öronen. Men att hörlurarna är öppna innebär att de är låsta till hemmet eller kontoret. Man tar inte med sig sina öppna hörlurar särskilt ofta.

Audio-Technica ATH-AP2000Ti side
Öronkåporna är av ren titan, vilket gör dem både styva och superlätta. Observera att den glansiga ytan suger åt sig fläckar. Foto: Geir Gråbein Nordby

Slutna är mer bärbara

Då behöver man slutna hörlurar. Det bästa ljudet jag har hört från sådana är också signerat Audio-Technica. De heter ATH-L5000 och slår allt annat i ljudväg. Problemet är att de inte passar mitt huvud. Kåporna kan inte finjusteras vertikalt eftersom det saknas ett viktigt gångjärn. Så de passar bara ett fåtal utvalda huvudformer. Och så har vi priset: vi snackar 40 000 kronors vansinne!

Titan

Nu är den japanska tillverkaren på banan med ett par slutna hörlurar för en dryg tredjedel av vad L5000 kostar. Nämligen AP2000Ti. Vi pratar fortfarande äkta highend, med kåpor av ren titan för att hålla vikten nere. 300 gram får betraktas som lättvikt i den här pris- och kvalitetsklassen.

Titankåporna är vackert blanka, med drag av grått. Men var medveten om att de också suger åt sig fettfläckar och fingeravtryck. Är du mån om utseendet så kan det vara en fördel att ha en torr mikrofiberduk lätt tillgänglig.

 

Audio-Technica ATH-AP2000Ti cushions
Originalkuddarna i AP2000Ti sitter som en dröm runt öronen. Foto: Geir Gråbein Nordby

Kuddarna är tjocka, i mjukt skinn för att vara sköna när man lyssnar länge. Konstruktionen är också mer genomtänkt, kåporna är försedda med gångjärnet som saknas på L5000. Alltså passar de nästan alla huvudformer. Undertecknads också. Och låt mig tillägga: wow, vilken skön passform!

Varje högtalarelement har en diameter på 53 mm, och som i de mycket dyrare L5000 är membranen belagda med ett lager av konstgjord diamant för att få optimal styvhet. Det gör dem också bättre på att återge höga frekvenser, i detta fall upp till 40 kHz. Detta gör dem också bättre lämpade att återge högupplöst musik, så att de höga frekvenserna inte i stället resulterar i oönskad förvrängning i det hörbara registret.

Audio-Technica utlovar också ett effektivt luftflöde tack vare optimal placering av högtalarelementet i huset. Allt för att återge mellanregister och diskant med en mer transparent karaktär, inte helt olik den som den vi känner igen från öppna hörlurar.

Tre olika kablar ingår, bland annat av typen balanserad Pentaconn. Foto: Audio-Technica

Bärbart?

Highend-hörlurar kräver nästan alltid en särskild hörlursförstärkare för att låta optimalt. Men Audio-Technica har uppenbarligen även tänkt på de som vill använda dem bärbart, impedansen är behagliga 44 ohm och känsligheten är helt okej 100 dB (1 mW). Det bör göra dem till en relativt enkel belastning även för en medelmåttig mobiltelefon.

 

Audio-Technica ATH-AP2000Ti headband
Huvudbygeln på AP2000Ti vilar väldigt bekvämt mot huvudet. Foto: Geir Gråbein Nordby

Därför ingår det både en lång (3 m) och en kort (1,2 m) kabel med en liten 3,5 mm-kontakt, och dessutom en kort balanserad kabel med 4,4 mm-kontakt (Pentaconn). Den senare hade jag gärna sett med en 4-stifts XLR-kontakt i stället. För det första finns det inte så många bärbara spelare som har 4,4 mm balanserad utgång. För det andra tycker jag inte att det verkar så viktigt med en balanserad kabel när man flyger runt och ägnar sig åt sina alldagliga sysslor. Skillnaderna mellan balanserad och obalanserad koppling blir tydligare när man sitter still i lugnare miljöer. Och då hade jag i nio fall av tio hellre haft en ordentlig stationär hörlursförstärkare. Nästan ingen sådan har 4,4 mm balanserad utgång, men väldigt många har 4-stifts XLR. Lyckligtvis har jag lånat en Sennheiser HDV 820 som har båda. Mer om det lite längre fram.Audio-Technica ATH-AP2000Ti side (2)

Audio-Technica ATH-AP2000Ti. Foto: Geir Gråbein Nordby

Ljudet av en rejäl uppercut

När jag ska beskriva ljudet från AP2000Ti är det lockande att ta till boxningstermer. Men i stället för en tungviktare, föreställ dig en smidig och blixtsnabb mellanviktare som dansar runt fjäderlätt och smidigt i ringen – innan han levererar en rejäl uppercut rakt i magen på motståndaren. Bara för att sedan dra sig tillbaka lika snabbt som han anföll.

Hörlurarna följer rytmerna lekande lätt och levererar varenda slag blixtrande snabbt – och stenhårt!

Tillsammans med min egen Auralic Taurus-hörlursförstärkare, kopplad till Hegel HD25 DAC, är Eminems nya låt Godzilla en fröjd att lyssna på. Hörlurarna är oerhört välartikulerade i hela frekvensområdet, med blixtsnabb och tung bastrumma. Den slår stenhårt och tystnar lika snabbt. Synthbasen är bestämd som få och har dessutom en så bra övertonstruktur att jag får känslan av att befinna mig i inspelningsstudion.

Audio-Technica ATH-AP2000Ti Grabein
Gråbein tar det lite kyligt på jobbet. Foto: Marius Thingvald

Eminems ord och fraser går undan i den här låten. Det hade varit svårt att hänga med om inte AP2000i haft så skarpt fokus att det blir lekande lätt. Det finns inga färgande pucklar, basen maskerar aldrig mellanregistret, alla frekvensregister återges intakta. Och snärten i cymbalerna är fullständig. Det här är beroendeframkallande.

Akt 1 i operan Lakmé, sjungen av Sabine Devieilhe, är helt vacker, ljudet är lika stramt som ett Campania-vin på samma gång som sötman är intakt i bröstklangen. Det är som ett fönster in mot musiken. Ett sanningsserum.

Men ett sanningsserum där allt kul finns kvar. En del superärliga hörlurar tar samtidigt bort lite engagemang från musiken, men här finns underhållningsfaktorn också på plats. Lyssna bara på partylåten Comme des Garçons (Like the Boys) av japansk-engelska Rina Sawayama (därav referensen till ett japanskt modemärke i låttiteln). Det sprudlar om rytmerna, basen är tuff och saftig, och Rinas röst är placerad i centrum. Det slår gnistor om hörlurarna överallt.

Resefodral ingår. Foto: Audio-Technica

Neutralt ljud

Hörlurarnas klangkaraktär är definitivt inte varm, men inte kall heller. I stället är den neutral, åt det analytiska hållet. Det svänger aldrig över mot tråkigt, men var lite uppmärksam när du väljer förstärkare. Den smått fylliga Auralic Taurus är en drömkombination. Men den har ingen 4,4 mm-utgång, så för att testa hörlurarna balanserat byter jag till Sennheiser HDV 820.

HDV 820 är minst lika analytisk som hörlurarna, och egentligen inte mitt drömval till dem. Men den betonar skillnaderna mellan balanserad och obalanserad kabel. Även om det inte riktigt är balanserat, enda skillnaden är att vänster och höger öronhögtalare får separat jord. Det eliminerar risken för överhörning mellan de två kanalerna och ger i teorin ett ännu bredare stereoperspektiv.

I praktiken också. För det finns en – men liten – skillnad mellan obalanserad och balanserad kabel. Cymbaler breder ut sig ännu mer åt sidorna, det blir helt enkelt mer plats mellan instrumenten. Men återigen, till de här hörlurarna föredrar jag Auralic Taurus.

AP2000Ti (red) vs L5000 (green) frequency response
Frekvensrespons. ATH-AP2000Ti (röd kurva) och ATH-L5000 (grön kurva). AP2000Ti rullar av lite tidigare i basen och har en dipp runt 250 Hz, vilket teoretiskt går ut över värmen i stråkar och gitarrer, men gör i gengäld sång tydligare. Det är förmodligen anledningen till att undertecknad föredrar att använda en hörlurarförstärkare med lite varm klang. Dipparna på varje sida av 4,5 kHz beror på en artefakt i miniDSP EARS-mätriggen. Mätningen utfördes med programvaran REW.

 

Mobiltelefon

Jag nämnde bärbart. Och det ska sägas att AP2000Ti fungerar bättre ihop med min iPhone 11 Pro Max och hörlursadapter än vad till exempel Sony MDR-Z7M2 gör. De blir tröga och luddiga i basen om man jämför. AP2000Ti låter mycket mer kontrollerade och kan dessutom spela lite högre. Nackdelen är en aningen mer grovkornig diskant (men det är ingen kris) och att ljudet generellt är plattare rakt igenom än med en ordentlig förstärkare. Återigen, det är ingen kris, men det låter alltid bättre med en bra förstärkare. Plus att jag nästan alltid har min mobil på maxvolym eftersom hörlurarna inte är mer än precis tillräckligt lättdrivna om man vill lyssna lite högre.

Stereoperspektiv?

När vi pratar om hörlurar och stereoperspektiv så är det inte möjligt att få samma djupa, nästan tredimensionella ljudbild som man får med högtalare som spelar i ett rum. Det går inte när musiken pumpas in direkt i lyssnarens huvud.

Men det är ändå stor skillnad på slutna hörlurar. Med öppna hörlurar läcker det lite ljud mellan höger och vänster öronkåpa, där läckaget är aningen fördröjd jämfört med den direkta signalen. Detta skiljer sig från elektrisk överhörning (med obalanserad kabel), där signalen kommer samtidigt och bara gör stereobredden snävare.

Akustisk, lite fördröjd överhörning bidrar däremot till att ge en känsla av ett större, öppnare ljudlandskap. Eftersom detta inte händer med slutna hörlurar blir stereoperspektivet mer av en rak linje mellan vänster och höger öra. Men eftersom AP2000Ti har så luftiga övertoner så anar man ändå en liten bubbla av ljud. Bara inte i lika hög grad som med ett par Sennheiser HD800S, eller Audio-Technica ADX5000 för den delen.

 

Snyggt och prydligt. Foto: Audio-Technica

 

Konkurrenter

15 000 kronor är mycket för ett par hörlurar, ingen tvekan om den saken, och det är inte så att jag tycker att AP2000Ti kan mäta sig med öppna hörlurar i samma prisklass. Om du kan leva med öppna hörlurars begränsningar när det gäller användningsområdet så är både Sennheiser HD 800 S (15 000 kr) och Focal Clear (18 000 kr) ännu bättre. Men ska du ha slutna lurar och även vill kunna använda dem med mobilen när du är på språng så är konkurrensen inte alls lika hård.

De halvöppna Klipsch Heritage HP-3 (14 000 kr) kan bara glömma Audio-Technicas detaljering. Sony MDR-Z1R (22 000 kr) har mycket tyngre bas än AP2000Ti men låter också mer färgade och kommer inte i närheten när det gäller övertoner. Beyerdynamic T5p G2 (10 000 kr) har varmare bas och mellanregister och om du älskar Beyerdynamics klangstruktur så tycker du kanske att AP2000Ti är för analytiska. Men impulsresponsen, snabbheten och inte minst transparensen är av en helt annan klass. Audio-Technica passar dessutom bättre om du behöver ett par slutna hörlurar för studiobruk.

 

Slutsats

Audio-Technica ATH-AP2000Ti är en av de grymmaste slutna hörlurarna i klassen. De börjar på allvar konkurrera med riktigt bra öppna modeller, och bara det är en bragd.

Jag har hört få slutna modeller som klår ATH-AP2000Ti när det gäller snabbhet, upplösning och transparens. De är fullständigt ärliga, utan att bli tråkiga. Och de fungerar fint med mobila spelare – inklusive iPhone – utan förstärkare mellan.

Alla slutna hörlurar jag kan komma på som slår Audio-Technica kostar mer. Jag har försökt hitta något att ge minuspoäng för, men allt jag kommer på handlar om personlig smak. Med andra ord kan detta vara bästa prisklassens bästa hörlurar. Både när det gäller ljudkvalitet, användarvänlighet och komfort.

Om du vill tämja mellanregistret en smula så kan du med fördel använda en förstärkare som har en lite varm klang

 

Audio-Technica ATH-AP2000Ti. Foto: Geir Gråbein Nordby

Den mest kompletta

Focal Stellia är något så maffigt som en highend-hörlur som funkar med mobilen.

Focal lanserade sina första highend-hörlurar så sent som 2016. Men då visade det sig att högtalarexpertisen kom till god nytta, för Utopia tog oss med storm. Inte minst tack vare sitt beryllium-element som återskapade musiken med viktlöshet och makalös sammanhållning.

Snacka om ägarglädje! Lådan till Focal Stellia är överdragen av konstläder och inuti ligger ett hårt fodral och dessutom en mindre låda där man hittar en balanserad XLR-kabel och en elegant förpackad bruksanvisning. Foto: Geir Gråbein Nordby

Nu är den slutna Stellia här. Med samma inverterade beryllium-membran. Focal Stellia är konjaksbruna hörlurar med kopparfärgade detaljer. Kuddarna av fuskläder ligger fantastiskt skönt mot huvudet och isolerar mycket bra. Och utan tryckskillnaderna i AKG K872 när man pressar in kåporna för att anpassa lurarna efter huvudet. Betydligt bekvämare.

Eftersom det är tänkt att Stellia faktiskt ska funka med bärbara spelare är de utrustade med en kort 1,2-meters obalanserad kabel. Dessutom ingår en 3 meter lång XLR-kabel som ska användas med kompatibla stationära förstärkare.

Foto: Geir Gråbein Nordby

Så låter Focal Stellia

Och så ljudet. Ta till exempel den fylliga och rappa basen. Som gör att man sitter och diggar varenda takt i Lily Allens groovy Trigger Bang. Samma sak med Janelle Monáes I Like That. Kantslagen på virveltrumman är spröda och definierade, övertonerna i hi-hat-samplingar är felfria och stereoperspektiv är snyggt. Här har Focal prickat otroligt rätt mellan en varm klang och väldefinierade övertoner. Dynamiken och livligheten i toppen är inte riktigt lika bra som i Audio-Technica ATH-L5000, det skulle Focal förmodligen försvara sig med genom att säga att Stellia är ”mer musikaliska”. Kanske det, hur som helst låter det grymt bra.

Walter ”Wolfman” Washingtons röst framträder otroligt bra och den viktlösa diskanten i toppen tillför magi till både honom och gästvokalisten Irma Thomas i bluesballaden Even Now.

Om det är något vi saknar så måste det vara så att Stellia inte har den rymd vi föll så hårt för i Utopia. Det är ofta problemet med slutna hörlurar, men i det här startfältet har Audio-Technica lyckats bättre med L5000. Ändå är Stellia sammantaget – framför allt när man tar med komfort och bärbarhet i beräkningen – så bra att det är svårt att lyckas bättre.

Focal Stellias frekvensrespons, utförd efter miniDSP:s kompensationskurva. Längst ned finns tio mätningar för varje kanal, sammanlagt tjugo, gjorda med lite olika placering. Överst är genomsnittsresponsen för höger och vänster kanal. En liten ”partypuckel” i basen vid 60–200 Hz ger extra värme och fyllighet, annars är hörlurarna väldigt linjära bortsett från en dipp vid 3–4 kHz och en vid 6 kHz. De tar inte bort luftigheten eller känslan av detaljer, utan dämpar sibilanter i sångröster och vassa ljud i mässingsblås, på bekostnad av sprödhet i bland annat trummor. Mätningen är gjord med Hegel HD20-DAC, Auralic Taurus-hörlursförstärkare, miniDSP E.A.R.S.-mätmikrofon och REW-programvara.

Slutsats

Focal Stellia är något så häftigt som en highend-hörlur som fungerar med mobilen. Visst, det låter tamare då än med en förstärkare, men bärbarheten gör Stellia väldigt användarvänlig – och den sitter dessutom som en dröm på öronen.

Ljudet är fantastiskt, här balanseras fyllighet och värme i basen med synnerligen luftiga övertoner. Man får inte riktigt transparensen hos de bästa öppna hörlurarna, och Focal får se sig besegrade av Audio-Technicas slutna toppmodell när det gäller dynamik. Men summan är så bra att Stellia är väldigt svårslagen.

Jabra utmanar eliten

Jabra vill ha en del av marknaden för brusreducerande hörlurar i lyxklassen.

Jabra Elite 85h är hörlurar med en design som bäst kan beskrivas som oansenlig. Två ovala öronkåpor hålls ihop av en bred plastbygel fodrad med konstläder. Om Jabra ska få äran för att ha tillfört något nytt till det här konceptet så är det att huvudbygeln och öronkåporna på en del ställen är överdragna av grovt tyg.

Jabra Elite 85h har ingen av/på-knapp. I appen kan man välja hur lång tid som ska gå innan de försätts i viloläge, annars stängs de av automatiskt när de viks ihop för transport. Standby-tiden anges för övrigt vara ett år, så det är inget stort problem!

Brusreduceringen har fyra olika lägen: Commute, In Public, In Private och My Moment (personlig inställning). Utöver detta finns Hear Through, där ANC är avstängt men mikrofonerna är inkopplade för att förstärka ljudet från omgivningen.

Inga brusreducerande hörlurar är helt felfria. Men Jabra Elite 85h klarar uppgiften bättre än de flesta. När ANC aktiveras förloras en del av öppenheten i ljudbilden, i form av mindre luft i toppen och mindre frihet i övre mellanregistret.

Jämfört med Sony WH-1000 XM3 är Elite 85h aningen mer tillbakadragna i toppen, men det är en petitess. Det handlar fortfarande om en ANC-hörlur som behandlar alla tonregister lika.

Ibland går det dock galet i basen, där frekvensresponsen kan bli ojämn.

Slutsats

Elite 85h är ett ambitiöst försök att ta Jabra till eliten bland hörlurstillverkarna. Tekniken fungerar och designen går inte heller att klaga på.  Men som ”okänt” märke är det svårt att blanda sig i tätstriden. Sedan introduktionen 2019 har priset däremot sänkts ett snäpp, vilket gör Elite 85h till ett riktigt bra köp.

(Foto: Jabra)

Tyst som i graven

Flytta på dig, Bose. Sony WH-1000XM3 är världens bästa brusreducerande hörlurar.

Här är arvtagaren till vår förra favorit WH-1000XM2. För det första är WH-1000XM3 med sina 255 gram nästan tio procent lättare. Sedan följer bygeln huvudets form bättre. Öronkuddarna har något större omkrets och har bättre plats för öronen. Ett mjukare material ger också bättre komfort, i klass med Bose QC35. En tidigare svaghet i konstruktionen innebar att ljudet av dina fotsteg fortplantades in i huvudet. Detta är helt borta i XM3 tack vare mindre friktion i upphängningen av kåporna, det känns nästan som om de fått kullager!

Precis som sina föregångare stöder WH-1000XM3 okomprimerat ljud via Bluetooth genom Sonys LDAC-kodek (kräver en Sony-mobil). Men sedan upphör likheterna. Andra hörlurar har digitala förstärkare men Sony har valt en analog till XM3. Tillsammans med en ny ljudprocessor och 32-bitars DAC ska det ge bättre baskontroll och upplösning. Som förr kan XM3 styras med rösten, via antingen Googles Assistant eller Apples Siri. Batteritiden är 30 timmar och tack vare snabbladdning tar det bara 10 minuter att få 5 timmars batteritid!

Föregångaren låter väldigt bra men har en smått beslöjad bas och dämpad diskant, där är XM3 betydligt prydligare. Basen har mer attack. Ljudsignaturen är inte så annorlunda, i och med att diskanten fortfarande är en smula återhållsam. Den här dynamiken och det här lugnet i ljudbilden kan Bose bara drömma om. Den supertysta och frekvensjämna brusreduceringen gör att man kan lyssna på oerhört låg volym och ändå få med hela upplevelsen av klassisk musik. I en perfekt värld hade jag kanske velat ha ännu mer liv.

Sony har jobbat ihärdigt med effektivare brusreducering, speciellt när det gäller mer högfrekvent bakgrundsbrus. Det hörbara suset när brusreduceringen är aktiverad är starkt reducerat i WH-1000XM3. Föregångaren hindrar buller väldigt bra i basregistret men inte lika bra i mellanregistret. XM3 är ännu bättre, särskilt hörbart är det i ett öppet kontorslandskap. Maken till effektiv brusreducering har jag då aldrig hört!

Slutsats

I kapprustningen med Bose, som Sony redan ledde med WH-1000XM2, har de dragit ifrån så rejält med XM3-versionen att det inte längre finns någon konkurrens. Komforten är superb och brusreduceringen är tyst som graven, med en frekvenslinjäritet vi inte hört maken till. Ljudet är också ännu bättre än tidigare, med bättre dynamik och baskontroll. Lägg därtill extremt snabb laddning så är Sony WH-1000XM3 helt enkelt världens bästa brusreducerande hörlurar just nu.

<
>
(Foto: Tillverkare)

Löjligt bra uppgradering

Koppla in en bärbar DAC och förbered dig på något du aldrig har hört från mobilen förut.

Om du bara är pyttelite intresserad av hur bra ljud du kan få för lite pengar, så bör du ta en seriös titt på AudioQuest Dragonfly Cobalt.

Den ser ut som ett USB-minne men är en avancerad, batterifri digitalomvandlare med inbyggd hörlurarförstärkare. Den behöver bara ström från en USB- eller Lightning-utgång.

Koppla den till mobilen, surfplattan eller den bärbara datorn och plugga in dina favorithörlurar. Du kommer knappt att tro dina egna öron.

Den koboltblå versionen av Dragonfly är den mest avancerade modellen av AudioQuests små USB DACar. Vi har redan testat Dragonfly Black, som är ingångsmodellen för en dryg tusenlapp, och den dubbelt så dyra – och ännu bättre – Dragonfly Red.

AudioQuest hävdar att nya Cobalt är bättre än Red och grundar det på att den har bättre DAC-chip, bättre hörlurarförstärkare, lägre brusnivå och inbyggt stöd för MQA-ljudfiler.

Vi har jämfört och jodå, Cobalt låter bättre.

Cobalt kostar mer än Red men då ingår det både en Dragontail-adapter från USB-C till USB-A och ett fodral.

Har du den här med dig så får du bättre ljud från vad som helst (nästan). Foto: Lasse Svendsen

Uppgraderad teknik

Ett nytt och mer avancerat DAC-chip (ESS ES9038Q2M) påstås ge en mer naturlig ljudbild, och hörlursförstärkaren med 64-bitars ”bit perfect”-volymkontroll har en bättre avskärmad strömförsörjning vilket dämpar brus från Bluetooth, wifi och mobilnätet bättre än tidigare. Den har också ett slags jitter-filter, inte helt olikt det som finns i AudioQuest Jitterbug, samt asynkron Streamlength-digitalomvandling och över 30 procent snabbare signalbehandling.

MQA-stöd med begränsningar

Även om Cobalt är perfekt att ha i fickan och enkelt kopplas till mobilen (det finns en Lightning-adapter för iPhone också) så kan den även anslutas till en ledig ljudingång i stereoanläggningen hemma med en 3,5 mm minijack till RCA-kabel. Var den än används ger den musiken ett hörbart bättre ljud.

DACen som sitter i Cobalt stöder egentligen upp till 384 kHz-sampling men är begränsad till 96 kHz. Den stöder MQA-filer från Tidal Masters i upp till 96 kHz, och lysdioden under trollsländan lyser i olika färger och talar om vilken bitrate som spelas. 44,1 kHz PCM-filer (CD) ger grönt ljus och MQA-filer ger lila ljus.

Ljudfiler i MQA-kvalitet finns redan på Tidal Hi-Fi, där de kallas för Master-album. De kan också spelas från en iPhone eller iPad i 24 bit/96 kHz, samt från en MacBook kopplad till en extern DAC.

Android-användare som har en LG V30 eller nyare mobiltelefon kan ladda ner USB Audio Player Pro, som stöder avspelning av MQA-filer i upp till 96 kHz. Men inte med ”bit perfect”-volymkontroll, vilket skulle ha gett ett bättre signal/brus-förhållande.

Cobalt stöder även högupplösta ljudfiler i Flac-format från Qobuz.

Och bara för ordningens skull: du kan glömma MQA-kvalitet om du har Bluetooth-hörlurar. Du behöver en DAC och trådbunden anslutning.

Alternativ

Dragonfly Cobalt har en utspänning på 2,1 volt, vilket visade sig vara tillräckligt för att driva hörlurar som Sennheiser HD 660 S. Den har inte lika mycket ström som Chord Mojo i hörlursuttaget, men så är priset bara hälften också.

En Mojo är dessutom bättre lämpad för att spela ljudfiler med ännu högre bithastighet än 96 kHz, och bättre på att hantera dynamiken och upplösningen i mer tungdrivna hörlurar.

Men Cobalt är behändigare och ett mer praktiskt alternativ för många. Den är som sagt inte mycket större än ett USB-minne och ger en markant ljudförbättring jämfört med att plugga in hörlurarna direkt i mobilen – eller laptopen.

Cobalt driver större hörlurar utan problem. Foto: Lasse Svendsen

Luftigare och mer dynamisk

Med de ovan nämnda Sennheiser-lurarna och mina referensöronproppar, Ultimate Ears In-Ear Reference Monitors, tog det inte lång tid att konstatera att Cobalt låter bättre än Red. Med samma musikmaterial var basen stramare och mer dynamisk och ljudbilden var öppnare och hade bättre fokus. Förbättringen är kanske inte tillräckligt stor för att man bara kan slänga sin Red och köpa en Cobalt, men det är ingen tvekan om vilken jag skulle ha valt.

Sångröster fick mer värme och fyllighet med Cobalt, stråkar lät inte lika tunna längre och det fanns större dynamisk kontrast att hämta i perkussioninstrument. Mer av pianoklangen framträdde i ljudbilden och i live-inspelningar fick man mer av atmosfären – omgivande ljud.

Tidal Master med MQA-filer fick ett lyft när jag bytte från Red till Cobalt, och musiken blev mer levande, mer organisk och lät öppnare och luftigare.

I mina Ultimate Ears-referensproppar hörde jag mer klang från stråkar och pianon, och sångröster hade större djup. En markant förbättring, som åtminstone för mig är så stor att jag knappast kommer att lyssna på musik från mobilen utan en Dragonfly i framtiden.

Om man tänker på att priset för en Dragonfly Red som kompletteras med ett Jitterbug-filter och en Dragontail-adapter bara är någon hundralapp lägre, så är inte Cobalt så dyr längre. Då är det enkelt att välja.

Foto: Lasse Svendsen

Slutsats

Egentligen är det ingenting att fundera på. Om man bara är pyttelite intresserad av bra ljud så är en AudioQuest Dragonfly Cobalt helt given. Åtminstone om man behöver mer kraft till hörlurarna och vill lyfta ljudet från strömnings-appar som Tidal, Qobuz, Roon och Amarra. Cobalt fungerar utmärkt även som USB-DAC i stereon, där den kan vara inkopplad permanent. Men det är som bärbar DAC som den verkligen är helt perfekt.

Fantasiljud i fickan

Chord Mojo trollar fram lyxljud ur mobiltelefonen.

I dag konsumerar vi merparten av all musik genom mobiltelefoner. Inte undra på, den ger enkel åtkomst till i stort sett all musik som finns, direkt från fickan. Och med ett par ordentliga hörlurar kan det låta mer än godkänt. Det har uppenbarligen folk insett, bra hörlurar säljer som aldrig förr!

Problemet är att mobiltelefonen är en dator som ska kunna ”allt”. När det sitter en kraftfull processor, Bluetooth, wifi och mycket mer på insidan är det bara att säga hej till elektromagnetiska störningar och dessutom har hörlursuttaget begränsad förstärkareffekt. Detta kan inte ens de bästa hörlurarna fixa, så om du undrar hur bra dina hörlurar egentligen är så bör du prova en extern förstärkare, helst med DAC som flyttar ut ljudbehandlingen från mobilens svåra miljö.

Chord Electronics dök upp som en modern aktör i en stel hifi-bransch och har bidragit till att göra hifi mer spännande, med mer funktionella och användarvänliga highend-produkter. Den engelska tillverkaren var en tidig ute med digitala förstärkare och streamers och på senare år har de gjort stor succé med Hugo, en bärbar highend-DAC för 20 000 kronor.

Billigare Mojo

För folk som inte vill hosta upp en hel månadslön på bärbart ljud har Chord lanserat Mojo. Den är mindre än Hugo och passar i byxfickan, men är väldigt stabilt byggd i ett häftigt aluminiumskal och den har kvar mycket av innanmätet. Digitalomvandlingen görs med Chords egen teknik, som påstås vara ”världens mest avancerade digitalkonvertering” tack vare mycket mer processorkraft än vad som är normalt. Mojo är lika potent som Hugo och ska kunna driva hörlurar upp till 800 ohm. Digitalsignaler stöds upp till hela 768 kHz, med en digital ordlängd på 32 bitar. Mycket mer än vad som är nödvändigt, och omvandlaren stöder även DSD-filer i högsta upplösning (DSD256). Det nya MQA-formatet finns det dock inget stöd för.

Ljus avslöjar sanningen

Mojo har ingen display, i stället är det ljus som visar musiksignalens upplösning och hur högt man spelar. Volymknapparna lyser rött på låg ljudnivå, gult på medelhög, grönt på hög och blått på väldigt hög. Strömbrytaren ändrar färg efter samplingsfrekvens: rött för 44,1 kHz, grön för 96, vitt för DSD och så vidare.

Dubbla hörlursuttag

Mojo har utgång för två hörlurar så att två personer kan njuta av välljudet samtidigt. De har variabel ljudnivå, men om man håller inne båda volymknapparna inom två sekunder efter Mojo har satts på så ställs ljudnivån in till full signalstyrka, vilket kan vara praktiskt om den ska kopplas till en extern förstärkare.

Inte bara för mobilen

Det bärbara formatet gör Mojo särskilt lämpad för mobila enheter. Android-telefoner med OTG-stöd funkar direkt medan Apple-användare antingen behöver Lightning-till-USB-kamera-adapter (MD821AM) eller någon annan Lightning-övergång som är särskilt utformad för att avkoda signalen från iPhone, iPad eller iPod.

Mojo fungerar utmärkt med PC och Mac också, och har både koaxial och optisk ingång för anslutning till i stort sett vilken annan digital ljudprodukt som helst.

Användarvänlig

Jag gillar storleken. Mojo är mindre än RHA Dacamp L1 som kostar lika mycket och de rundade kanterna ligger skönt i handen. Men den tar plats i fickan och känns lite varm mot låret när den används. När den laddas blir den extra varm, men det påstås inte påverka livslängden.

Mojo har bara tre knappar: av/på, volym upp och volym ner. De är ”kulor” av akryl, som rullar när tummen glider över dem. Det fyller ingen funktion och jag är inte säker på att jag gillar det, men ger en viss känsla. Mojo är väldigt lättanvänd och känns igen direkt av mobil, MacBook och PC (Windows kräver drivrutin).

Ljudkvalitet

När det gäller ljudkvalitet gör Mojo verkligen vad den ska. Hörlurar som är i vassaste laget med min iPhone 6S Plus blir genast mer öronvänliga med Mojo. Detaljerna strömmar ut ur Focal Listen (2 000 kr, test är på gång) utan att det låter framfusigt. Tidal HiFi med CD-kvalitet låter ännu bättre genom Mojo. I den mån man kan prata om rumskänsla med hörlurar så anar jag stor rymd runt pianoanslagen i Vladimir Horowitz tolkning av Beethovens pianosonat nr 8 i C-moll. Den har mycket bra attack och samtidigt finns det ett lugn runt tonerna som inte alla ljudkällor är lika bra på. Om man jämför med RHA Dacamp L1 är den aningen mer ivrig i de ljusare tonerna. Den är också en mycket bra hörlursförstärkare och får mina klara rekommendationer, men om hörlurarna är på gränsen till på aggressiva i toppen så kan det tippa över med RHA.

Blue Microphones Lola (3 500 kronor) har en mycket mer avslappnad återgivning av övre mellanregistret, och här har RHA-förstärkaren lite mer ”edge” än Mojo. Men Mojo har mer plats runt tonerna – det kan ha med transienternas timing att göra, jag upplever åtminstone ljudbilden mer organisk med Mojo.

Kraft finns det massor av. Rock, hiphop och R&B får fart och fläkt till tusen, och även sådan här musik tjänar på lite värme och upplösning i ljudet. Lyssna bara på R&B-artisten Izzy Bizus ”Diamond”. Den låter både häftigt och har tillräckligt med upplösning för att inte låta hård, vilket den har en tendens att göra direkt med en iPhone.

Mojo har dessutom utmärkt kontroll över tungdrivna hörlurar. Till exempel AKG Q701 (2 400 kronor). Väldigt prisvärda öppna hörlurar, men de fungerar dåligt med mobiltelefonen som källa. Och precis som de flesta öppna hörlurar är inte basen av fylligaste sort. Mojo har kontroll i basen, men där föredrar jag RHA:s tonkontroll eftersom jag gillar att lägga till lite bas. Av samma anledning kan till och med den billiga FiiO Q1 (1 200 kr) med basförstärkning låta en smula mer underhållande än Mojo ihop med hörlurar som i grund och botten är lite platta i basen. Men Q1 faller igenom helt på detaljnivån längre upp i tonregistret, och på rymd i ljudbilden.

Slutsats

Chord Mojo är en naturlig följeslagare till tungdrivna hörlurar. Den lyfter ljudet flera snäpp jämfört med mobiltelefon hörlursuttag, och den har tillräckligt med kraft för att vräka på om andan faller på. Ljudet är mjukt och upplöst, med stram baskontroll. Hörlurar man trodde var grova låter genast mer neutralt och upplöst.

Användarvänligheten är toppen, ljudet likaså, så vad mer kan man önska sig? Tja, om hörlurarna saknar lite bas så hade det varit käckt med tonkontroller. Ur den synvinkeln är Mojo mindre flexibel än RHA Dacamp L1. Men om du inte behöver detta så är det lockande att säga att Chord Mojo låter bättre.

Observera att Mojo kan bli lite varm när den används, speciellt när den laddas. Enligt Chord är detta normalt.

 

picture1 picture2 picture3 picture4
<
>
Mojo fungerar kalasbra med mobiltelefonen. iPhone kräver en speciell kabel som avkodar digitalsignalen. Foto: Geir Gråbein Nordby

Perfekt ljud i öronen

Aune S6 Pro är både DAC och hörlursförstärkare – och bäst om du kan använda den som både och.

De flesta använder mobilen som källa när de lyssnar på musik i hörlurar. Det är praktiskt och den är alltid nära till hands. Men om du har trådbundna hörlurar är det inte helt optimalt. Om det ens är möjligt och hörlursuttaget inte har plockats bort som en extra service. Det vi är ute efter är förstås en hörlursförstärkare, som kan ge dina trådbundna lurar ett lyft i ljudet.

Aune S6 Pro är en kombinerad hörlursförstärkare och digitalomvandlare (DAC). Företaget är baserat i Kina och jobbar uteslutande med hörlursförstärkare i olika former. S6 är toppmodellen.

Med knappt 30 centimeters bredd hamnar den mittemellan klassisk hifi och skrivbordsmodellerna. Sluttande sidor och böjd topp gör att den ser förhållandevis elegant ut. All styrning görs med en enda vridknapp. Hörlurarna kopplas in på fronten med en 6,3 mm-kontakt eller balanserad XLR. En stor display visar vald in- och utgång, samplingshastighet och volym.

Aune S6 Pro är en kombinerad hörlursförstärkare och digitalomvandlare (DAC). Foto: Aune

Enbart digital

På baksidan hittar man digitala ingångar och analoga utgångar. Av ingångar finns det USB, koaxial, optisk och balanserad AES/EBU. Men bara en av varje. Utgångarna är stereo-RCA och balanserad XLR. Utgångarna är variabla så att man kan använda S6 Pro som kontrollförstärkare i anläggningen.

Man väljer både in- och utgång med ratten på fronten. En tryckning på knappen växlar mellan ingångarna och en dubbeltryckning växlar mellan hörlursuttag och linjeutgång. Håller man inne knappen i fyra sekunder slås enheten av och på.

Det finns varken fysisk fjärrkontroll eller app-styrning. Inte heller någon form av nätverksanslutning. Inte ens Bluetooth. Det är lite sällsynt nu för tiden.

Som hörlursförstärkare har Aune S6 Pro en brist eftersom den helt saknar analoga ingångar, så bara glöm att kunna koppla in ett bra RIAA-steg och njuta av dina LP-skivor i lugn och ro med hörlurar på.

Å andra sidan kan S6 Pro vara en förförstärkare i en helt digital stereo. Komplettera bara med en effektförstärkare eller ett par aktiva högtalare.

Det finns digitalingångar av varje sort (en av varje). Men ingen analog ingång. Foto: Aune

Rekordhög upplösning

Att hög upplösning gör skillnad mot det snart 40 år gamla CD-formatet är de flesta överens om, men Aune går lite längre än så. Faktum är att S6 Pro jobbar med en rekordhög HD-upplösning på 32 bit/768 kHz. Och DSD-filer med en imponerande samplingsfrekvens på 22,6 MHz (DSD512) – även om det faktiskt finns ett ännu högre DSD-format.

Var man hittar musikfiler med så svindlande upplösning är en värre fråga. De är i bästa fall sällsynta. Och låtar som faktiskt är inspelade i så hög upplösning är ännu sällsyntare. Men om du skulle stöta på en fil av den typen så är Aune beredd. Tyvärr är den inte lika förberedd för MQA-filer, så att spela album i Master-kvalitet på Tidal HiFi resulterar ”bara” i CD-kvalitet. Men det är faktiskt inte så dumt heller.

Hur som helst betyder den skyhöga interna upplösningen att de nödvändiga lågpassfiltrens olater ligger milsvida bortom det mänskliga örats gräns.

Ljudkvaliteten

Jag har lyssnat på Aune S6 Pro med både ultra-högupplösta musikfiler från Native DSD Music och låtar i normal CD-upplösning från min spellista. Och båda i Ollo HPS S4 och AKG N5005. Och en sak som är säker är att en stereomikrofons-konsertinspelning i DSD256-format kan låta himmelskt detaljerad. Som Mahlers tredje symfoni med Budapest Festival Orchestra. Övertonerna är spröda som gräshoppssång och rumsakustiken kan man dö för. Men vad händer om du egentligen hellre skulle vilja höra den med Leonard Bernstein och Wienerfilharmonikerna? Eller med Alan Gilbert och New York Philharmonic? Då är du tvungen att återvända till den gamla CD-kvaliteten.

När det inte handlar om att imponera på grannarna (som i slutändan nog inte bryr sig utan hellre bara vill ha en öl) med den skyhöga upplösningen, är det inget fel att spela ”normal” musik genom Aune S6 Pro. Keith Jarrets Kölnkonsert är fortfarande medryckande och basen i ARYs ”The Sea” är nästan skrämmande dynamisk. Och efter att ha hört den i Aune S6 Pro kan det inte bli tal om att återgå till att lyssna direkt i mobilens hörlursuttag. Men låt bli att sälja mobilen bara därför. För med rätt kabel kan både Android och iPhone användas med en extern DAC som Aune S6 Pro.

Det finns både vanliga och balanserade hörlursuttag på S6 Pro. Och det är inte bara en fråga om antalet sladdar. Om man har en möjlighet så är den balanserade utgången våldsamt mycket bättre. Där släpps diskanten fri på ett sätt som den obalanserade utgången inte klarar av.

Aune S6 Pro är inte den enda DAC/hörlursförstärkaren i den överkomliga prisklassen. Chord Mojo har samma upplösning och är bärbar, men saknar balanserad utgång. RME ADI-2 DAC kostar lite mer och saknar också balanserad utgång. Å andra sidan kan den ett par extra konster, som jämnar ut förhållandet.

Knappa 30 centimeters bredd gör att S6 Pro hamnar mittemellan klassisk hifi och skrivbordsmodellerna. Foto: Aune

Slutsats

Aune S6 Pro är enastående på det som den gör bäst, nämligen att vara en DAC med hörlursuttag. Om det största behovet är en hörlursförstärkare fungerar den bara för de som helt och hållet har hoppat på det digitala tåget. Och de kommer förmodligen att sakna streaming och trådlöst ljud. Om du däremot ”bara” behöver en DAC så är det fina balanserade hörlursuttaget något som gör den dyrare. Även om du kommer att uppskatta att slippa en förförstärkare – så länge du uteslutande använder digitala ljudkällor.

Har du användning för både DAC hörlursförstärkare, och har musikfiler i superhög upplösning, är den svårslagen.

Sverker Billing


Kommentera

Lämna ett svar

    Läs också

    Vilket headset ska ligga under granen i år? Läs vårt stora test av 12 av marknadens mest intressanta modeller.
    Den minsta modellen i iPhone 12-serien är också den billigaste. iPhone 12 mini är faktiskt smått genialisk
    Ring Alarm Security Kit är ett utmärkt komplett larmsystem för hemmet, det är bara att lägga ett i kundvagnen.
    Sennheisers brusreducerande PXC 550 har fått nytt liv av danska EPOS. Det fullständiga namnet är EPOS Sennheiser Adapt 660 och den största skillnaden är att samtalskvaliteten är ännu bättre.
    BMW:s första helt elektriska SUV har allt man behöver – utom en sak.
    Apple Watch 6 är kanske den bästa smartklockan, men Apple Watch SE är det bästa köpet.
    Apples egen processor har gjort MacBook Pro till den grymmaste bärbara 13-tummaren vi har testat.
    Just lagt vantarna på en PlayStation 5 eller Xbox Series X? Då kanske du vill skaffa en bättre skärm också. Vi har testat de bästa TV-apparaterna för gaming!

    Aktuella erbjudanden

    Annons
    Prisjakt.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.