: McIntosh MCD1000 och MDA1000

Att slipa en diamant

Många anser att CD-formatet är föråldrat och att nya, bättre format snart kommer att ta över. De har knappast hört den här CD-spelaren.

Ljud & Bild tycker

Superstabil ljudbild Flexibla anslutningar Variabel volymkontroll Gränslös dynamik Återupplivar skivsamlingen Gedigen kvalitetskänsla
Priset
McIntosh MCD1000

  • Optisk och koaxial utgång
  • Balanserad AES/EBU-utgång
  • Skärmad strömförsörjning
  • Pris: 122 700 kr

McIntosh MDA1000

  • 24 bit/768 kHz-uppsampling
  • Sju digitalingångar
  • Variabel volymkontroll (max 6 V)
  • Pris: 115 000 kr
Visa mer
Visa mindre

Riktpris: 237700 kr

Tänk vad tiden går. För 27 år sedan debuterade det första digitala musikformatet inför en begeistrad publik på Consumer Electronics Show i Las Vegas. De kompakta skivorna lagrade information som bestod av ettor och nollor, och som kvantiserades, samplades och konverterades digitalt i de nya dundermaskinerna utan knaster eller svaj. Och de kunde dessutom spela i över en timme utan att man behövde vända på skivan!

Ut ur högtalarna strömmade, tja, musik. Men alla var inte lika hänförda över CD-formatet, vilket omtalades i profana ordalag bland många journalister dagen efter, efter sena nätter framför knattrande IBM-skrivmaskiner. Musiken var verkligen befriad från störningar, man hörde bara störningar om inspelningarna var analoga – de digitala inspelningarna avlägsnade däremot de sista resterna av bakgrundsstörningar.

Formatet hade onekligen många fördelar. Skivorna var mycket mindre än LP-varianterna, de tålde tuffare tag och kunde ändå spelas utan att hacka eller hoppa. Kritikerna mumlade däremot om bristen på värme och känsla i musiken, somliga gnisslade tänder i ren frustration över ett diskantregister som var ungefär lika upplöst och realistiskt som en mosaikbild i ett kyrkfönster. Andra ryckte bara på axlarna och gick hem och satte på en LP.

Evolution
De flesta ansåg dock att det nya digitala formatet bara behövde lite tid på sig att utvecklas, sedan skulle det blir riktigt bra. De första spelarna dök upp i butikerna redan 1983 och bara fyra år senare hade urvalet av spelare och titlar på CD nått svindlande höjder. Över 100 miljoner CD-skivor såldes fyra år senare, och marknaden hade växt till nio miljoner spelare. I dag, tjugo år senare, anser många att CD-formatet har nått sin gräns.

Vilket är fullt möjligt. Introduktionen av både komprimerade och okomprimerade format för lagring av ljudfiler har gjort det möjligt att lyssna på musik med nästan vilken utrustning som helst. Man behöver inte ens CD-skivor längre eftersom musiken kan laddas ner, överföras trådlöst från datorn och utväxlas mellan mediebärare och avspelare utan att använda ett fysiskt medium.

Då verkar det kanske lite korkat att betala dyra pengar för en CD-spelare, för att inte tala om 240 000? Att det ändå finns folk som gör det (för vad hade High End varit utan High End-spelare) beror på att det ännu så länge inte går att komma så nära en trovärdig musikupplevelse med något annat än ett okomprimerat ljudformat, som CD ju trots allt är. Dessutom är formatet omodernt. Under många år har ingenjörer som de hos McIntosh slipat och polerat på CD-spelarna, använt bättre teknik och komponenter och täppt till alla hålen i formatet som kan orsaka problem. Och i andra änden har inspelningsingenjörer och musikstudios kommit över alla barnsjukdomar för länge sedan.

När man går hela vägen och satsar på tvättäkta perfektionism, så slutar det ofta att man hamnar på kostsamma historier som McIntoshs tudelade CD-spelare och D/A-omvandlare. Det är en brutal kombination av kompromisslöshet, som osar av potens och många års finslipning. Raffinemang på högsta nivå, vilket inte bara syns på prislappen utan också hörs.

Perfekt slipning
Stjärnan i hela föreställningen är utan tvekan omvandlaren. Vad jag än kopplade in så lyftes ljudkvaliteten till nya höjder. MDA1000 kan inte bara ersätta förförstärkaren i en High End-anläggning, utan kommer nästan garanterat att förbättra ljudet från samtliga digitala källor. Det må vara digitalutgången på en Airport Express eller en trådlös nätverksspelare från Slim Devices i enda änden av skalan, eller en DVD-spelare eller CD-spelare av High End-format i den andra.

Drivverket MCD1000 kopplades till omvandlaren med en balanserad MIT Proline-digitalkabel och de lediga ingångarna användes till andra källor, inklusive CD-spelaren Burmester 092 och DVD-inspelaren Pioneer DV-940S. Även om ljudet från McIntosh-kombinationen lät bäst varenda gång, så var det förvånansvärt liten skillnad jämfört med Burmester-spelaren.

McIntosh-kombinationen hade ett tydligare djupbasfundament med marginellt bättre kontrast. Burmester-spelarens återgivning av mellanregistret var fullt i klass med Mac-kombinationen, men den senare hade bättre fokus och större djup i ljudbilden. Skillnaden blev inte markant förrän jag kopplade in Pioneer-inspelaren till omvandlaren, då blev det uppenbart att MCD1000 verkligen låg i en klass eller två ovanför drivverket i en DVD-spelare. På egen hand var DVD-inspelaren naturligtvis aldrig i närheten av att kunna utmana Mac-kombon, och McIntosh är alltså ett kristallklart bevis på hur mycket en seriös digitalkälla faktiskt påverkar slutresultatet i en anläggning.

High End-kombinationen slet bort slöjan framför inspelningarna och öppnade upp ljudbilden. Skillnaden var som att stå utanför en stängd dörr och höra musiken spela i ett annat rum, och sedan helt plötsligt bli inbjuden. Allting förändrades. Basen gick plötsligt hela vägen ner i avgrunden, dynamiken och rytmen satte sig i ryggmärgen och detaljeringen blev frapperande. Jag måste särskilt betona basåtergivningen och dynamiken, för att inte tala om den enorma tredimensionaliteten som ljudbilden fick med McIntosh-kombinationen.

På det tredje spåret från norska albumet Exiles, ”Don’t Pass Me By”, sjunger sångaren tillsammans med en trumpet. Det var först med McIntosh-kombinationen som jag kunde höra den hela och fulla klangen från mässingsblåset, på alla andra spelare drunknade den helt enkelt i rösten och försvann i ljudbilden. Den dynamiska kontrasten var så bra att jag aldrig hört något liknande med någon annan CD-spelare, inklusive Wadia 302. Låten ”U” från Tomas Dybdahls skiva Science fick en dynamik som gjorde musiken mycket mer levande – mer live. Med en tung bastrumma som nästan fick soffan att studsa varje gång den daskade till. Även på mindre högtalare, till exempel Elac FS-127, fick basen en extra oktav.

Sophie Zelmanis ”Bitter Kind” gav mig rysningar längs ryggraden. Rösten var så realistisk och trovärdig att man kunde förnimma hennes parfym i rummet. Spelaren bjöd på starkare och rikare klangfärger, upplösningen var i det närmaste total – möjligtvis med en aning lite luft längst upp i diskanten om jag måste nämna något. Men i resten av registret fick musiken vingar att sväva på i rummet och stereoperspektivet var som hugget i granit längs hela rummets bredd.

Brian Brombergs bas på ”The Chicken” hamrade ut de djupaste tonerna och målade samtidigt upp de känsligaste tonerna med en superfin pensel i den kolossalt vidöppna ljudbilden. De många fasetterna och den starka upplevelsen av tvättäkta klangfärger från röster och instrument gav musiken en mycket tätare närvaro än man någonsin kan uppleva med en vanlig CD-spelare. Om det sedan är tillräckligt för att man ska betala tre, fyra eller fem gånger så mycket för Mac-kombon än för en bra High End-CD-spelare, beror naturligtvis på personliga preferenser och resten av anläggningen.

Slutsats
Priset gör att McIntosh-kombinationen bara lär vara aktuellt för ett fåtal. Intressant nog är det antagligen fler som kan tänka sig att betala sådana summor för en förstärkarkombination eller ett par högtalare, än för en CD-spelare. Till alla dem finns det bara en sak att säga: Ni vet inte vad ni går miste om. Skillnaden mellan en McIntosh MCD1000/MDA1000 och en CD-spelare för en fjärdedel så mycket pengar är som skillnaden mellan en nyslipad diamant och en klar kristall. De ser kanske likadana ut på håll, men om man tittar efter noga så har diamanten en klarhet och en ljuspalett som ingen annan ädelsten kan uppvisa maken till.

Vi uppskattar verkligen att du läser Ljud & Bild.
för att läsa vidare.

Prova Ljud & Bild i 30 dagar för 3 kr

Full tillgång till alla +artiklar, vårt testarkiv med tusentals produkter, Alla nyheter, recensioner och guider Se fler alternativ här
forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.
Kommentera

Lämna ett svar

    Läs också

    LG SN8YG är en premium-soundbar som har all utrustning du behöver och rent ljudmässigt har LG skärpt till sig. Men hur i hela friden tänkte de med appen?
    Marantz senaste CD-spelare är även en nätverksspelare – och en internetradio och en DAC och en förförstärkare och …
    Det fanns en tid när Apples MacBook Air var det naturligaste valet om man skulle ha en prisvärd och ultratunn bärbar dator. Är det fortfarande så?
    Marantz Model 30 är en magnifik förstärkare för både ögon och öron, och byggkvaliteten överträffar det mesta.
    En nätverksspecialist och ett highend-märke har gått ihop och skapat en smarthögtalare av hifi-kvalitet.
    Ljudet från den enorma V8:an lyckas inte överrösta ljudanläggningen, som är ett självklart val i en BMW.
    För samma pengar som ett par brusreducerande hörlurar ger Philips Fidelio X3 oändligt bättre ljud.
    Andra utgåvan av den minsta Citation-smarthögtalaren ger Sonos en hård match.

    Aktuella erbjudanden

    Annons
    Prisjakt.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.