För en vecka sedan bjöd den engelska hifi-butiken Unilet Sound & Vision utanför London in ljudintresserade att komma och höra vilka skillnad på analogt och digitalt ljud. I ett demorum stod en helt analog anläggning och i ett annat en helt digital.
På bestämda tider under två dagar spelades en rad av de mesta kända skivorna från förra århundradet. Varje album spelades från början till slut på båda systemen samtidigt så att lyssnarna kunde gå mellan rummen och utse sina egna favoriter.
Den analoga stereon
I det analoga rummet spelade en anläggning för strax över en miljon kronor som bestod av skivspelaren Vetere Acoustics RG1 och grammofonsteget SG1, monoförstärkarkombinationen Bryston 28BSST (som lämnar 1 000 watt per kanal) samt highend-stativhögtalarna PMC MB2SE.
Den analoga anläggningen kostade lite drygt en miljon och bestod bland annat av Bryston-förstärkare och PMC-högtalare.
Den digitala stereon
I det digitala rummet stod en aningen billigare (!) anläggning med en prislapp på andra sidan miljonstrecket. Elektroniken kom från Chord – nätverksspelaren DSX1000, försteget CPA5000 och monoslutstegen SPM6000 (”bara” 750 watt per kanal). Högtalarna var inga andra än KEF Blade.
Den digitala anläggningen bestod av KEF Blade och elektronik från Chord.
Vad är det egentligen vi lyssnar på?
Hela evenemanget är en kul idé. Vilket av rummen som hade det bästa ljudet vet vi inte, men frågan om vilket som låter bäst av analogt eller digitalt dyker upp med jämna mellanrum, och då kan man tycka att detta vore ett bra tillfälle att få svaret på den eviga frågan.
Problemet är bara att man inte vet vad man lyssnar på egentligen. För det första finns det omedelbara skillnader: även om rummen skulle vara helt identiska, med exakt samma akustik, så är det ju två olika anläggningar man lyssnar på, med både olika förstärkare och olika högtalare. Och som de flesta hifi-intresserade vet finns det inte två stereoanläggningar som låter likadant.
En mindre uppenbar, men kanske betydligt viktigare, faktor är att ett analogt och ett digitalt avspelningssystem naturligtvis har var sin källa. Och återger förmodligen olika master-inspelningar.
Gemensam digital master
Kommer LP-skivan och den digitala versionen från samma master? Om så är fallet är det helt säkert en digital nyversion som är mastern. I så fall har det digitala systemet en fördel eftersom det slipper försämringen som uppstår när musiken ska läggas över till vinylspåren och sedan hämtas tillbaka av skivspelaren. Vinylen vinner aldrig den kampen, även om den kanske färgar musiken på ett sätt att man uppskattar mer subjektivt, till exempel genom att runda av vassa detaljer.
Gemensam analog master
Om de ursprungliga master-inspelningarna är analoga till båda utgåvorna blir saken en annan. Problemet med degradering av musiksignalen när den överförs fram och tillbaka till spåren i skivan är detsamma, men den inträffar före signalen redan har gått igenom en generationsdegradering när mastern har digitaliserats. Det händer nästan aldrig (åtminstone inte nu för tiden) att man tar en master och överför den i samma version till vinyl och till digitala format. Detta har dock gjorts med den senaste remastringen av David Bowies legendariska album ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”, som är en av skivorna som spelades i Unilet Sound & Vision-butiken. Den här skivan remastrades nämligen analogt för nyutgåvan som firade 40-årsjubileet.
Ett exempel på att det fortfarande görs analog remastring är David Bowies ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars – 40th Anniversary Edition” som gavs ut 2012.
Olika master-inspelningar för analogt och digitalt
Vanligast är dock att vinylversionen och den digitala versionen tas från två helt olika master-inspelningar. Man gör helt enkelt en annorlunda master för vinyl än för digitalt i dag. När man mastrar till vinyl tar man hänsyn till LP-formatets svagheter. Väsentligast är att allting under 300 Hz läggs i mono för att undvika fasproblem i basregistret.
Men vinylen har också en fördel. Digitala mastringar görs ofta för CD-mediet och även om det har ett mycket större dynamikomfång än vinyl så är LP-mastern mer dynamisk. Skälet är ljudnivåkriget (”The Loudness War”) som går ut på att inspelningarna får högre och högre ljudnivå, vilket bara går att åstadkomma genom att sänka dynamikomfånget – alltså genom att låta alla ljud ha samma (höga) volym. Allt för att musiken ska låta så tydlig som möjlig genom en bilstereo eller en dålig bordsradio. Detta är inget problem för LP-skivor eftersom de som har en skivspelare ofta har den inkopplad till en stereo som håller en så hög nivå att mer dynamik i inspelningen bara är en fördel, eftersom det gör musiken mer levande. I sådana fall låter vinylversikonen mer musikalisk än CD-versionen.
Även högupplösta digitala versioner lider ofta av den här problematiken, framför allt pop och rock där ljudteknikerna har lockats av hög ljudstyrka. Nirvanas ”Nevermind” är ett exempel på en fruktansvärd master, även i 24 bit/192 kHz-versionen.
Äpplen och päron
Poängen är alltså att man inte lyssnar på det man tror när man jämför vinyl med digitala format. Ofta sitter man och lyssnar på två olika master-inspelningar. I så fall låter vinyl ofta bäst. Är mastern densamma föredrar man däremot digitalt, eftersom man då slipper problem med brus och sämre signal/brus-förhållande både i skivspåren och från skivspelaren samt sämre kanalseparation i pickupen.
Är master-inspelningen dessutom digital, vilket den nästan alltid är, överträffar den digitala ljudkällan nästan helt säkert den analoga, åtminstone rent objektivt. Undantaget är om det finns vassa frekvenser som skivspelaren polerar av till något mer öronvänligt.
Men för all del, experimentet är en kul idé.
