Bättre delar!

En bild kan bestå av många delar, inte bara på pixelnivå. Också innehållet kan delas upp på många sätt. En människa kan vara det intressanta i en bild medan bakgrunden är ointressant, eller i värsta fall fel. Fel bakgrund kan skapa en helt annan upplevelse än vad fotografen tänkt sig, och faktiskt annan än vad den så kallade verkligheten ger. Om någon sätter upp två fingrar bakom huvudet på den som porträtteras så är fingrarna ibland kanske inte helt relevanta.

Och även tekniskt kan bilden falla sönder i delar: Bakgrunden kan vara för ljus eller för mörk. Det kan bero på att en blixt inte nått tillräckligt långt eller att fototekniken inte kan återge lika stort kontrastomfång som våra ögon kan se. Och det gäller både gammal analog teknik och modern digital.

Det finns hur många anledningar som helst till att justera olika delar av bilden för sig. Och det finns minst lika många sätt att göra de justeringarna.

En klassiker är att man vill frilägga en människa. Bakgrunden kan vara fel eller ful, och det kanske inte har gått att välja någon annan. Ännu vanligare är att fotografen inte har sett vad fanns bakom motivet. Först när bilden granskas efteråt upptäcker man dumheterna.

Och även om bakgrunden är lugn och fin, så kan man vilja framhäva motivet ännu mer genom att helt enkelt ta bort bakgrunden. Och det går utmärkt att göra. Utmaningen är att tala om för bildprogrammet vad som ska tas bort eller sparas.

Det finns flera sätt att välja bilddelar. Den som är enklast att förstå sig på är kanske det som kallas lasso eller lassopolygon i Photoshopvärlden. I andra världar kan det kallas markeringsverktyg eller något som lasso select på främmande språk.

De funktioner som används i den här artikelserien finns i många program, men vi utgår här från Photoshop Elements och vad funktionerna heter där.

I praktiken fungerar de verktygen genom att man ritar en gräns i bilden. Det kan bli väldigt exakt och bra, men kräver ett stort jobb om bilden är komplicerad. Därför är det risk att man fuskar och då kan resultatet bli mer tveksamt.

Bättre kompromisser mellan bekvämlighet och resultat kan man få med mer automatiska verktyg, som den magiska trollstaven och snabbmarkeringsverktyget.

Trollstaven fungerar utmärkt om ljusvärdena i det som ska markeras är ganska lika och skiljer sig tydligt från det övriga. Det går att ställa in hur stora variationer som tillåts i det markerade. Ju större tolerans, desto större risk att markeringen halkar in i andra delar av bilden som inte ska markeras.

Och ungefär likadant fungerar snabbmarkeringsverktyget, men det är mer avancerat och känner inte bara av nivåer utan även strukturen i det markerade. Man målar den önskade delen av bilden grovt, verktyget letar rätt på den förmodade kanten och skapar en markering. Ofta fungerar det mycket bra och bekvämt, men inte alltid. Är man noga får man korrigera lite med ett mer manuellt ritverktyg.

Vilket som fungerar var beror av många faktorer, och det får man lära sig genom den tråkiga misstagsmetoden. Vi börjar med enkla och hyggligt fungerande metoder. Med stigande erfarenhet kan alla användare hitta mycket bättre lösningar – och lösningarna är nästan alltid olika beroende på de egna erfarenheterna och preferenserna.

Klipp ut barnet
Det lilla barnet kan nå oss tydligare med en renare bakgrund. I bildexemplet kan snabbmarkeringsverktyget välja ut barnet och filten med gott resultat. Måla med verktyget runt barnet längs filten. Då väljs den ganska exakt. Måla därefter i barnets ansikte så läggs det till, och motivet är snabbt valt. Längst ner till vänster i bilden får dock verktyget lite problem med att bestämma sig för var filten slutar. Där har gränsen ritats i med lassopolygonen så att det har blivit en rak kant.

Därmed är barnet valt, men det var ju egentligen bakgrunden som skulle behandlas, tas bort. Det görs enkelt genom att markeringen inverteras, Markera/Omvänd i menyerna. Sedan är det bara att trycka på Delete så försvinner bakgrunden, eller snarare blir vit. Det är grundinställningen i programmet, men den går att ändra.

Barnet är nu frilagt och snyggt. En närmare granskning visar dock att kanterna mot det borttagna är mycket skarpa och hackiga. De ser inte särskilt naturliga ut. Lösningen är då att göra avgränsningen lite oskarpare. Det görs med verktyget Markera/Ludd. Där kan man välja hur oskarp gränsen ska bli. Vad som passar får man prova sig fram till. Rätt värde handlar om bildens storlek, urklippets storlek, hur gränsen ser ut   och så vidare.

Exempelbilden är på ungefär 10 megapixel. Med ludd på 10 pixlar blir kanten jämnare och naturligare och den urklippta bilden mot vit bakgrund ser bra ut.

Men en vit bakgrund är inte enda möjligheten. Längst ner i programmets ikonrad till vänster finns ett verktyg som hanterar den färg som sätts in när något raderas och den färg som man får vid målning. Normalt är den övre, målningsfärgen, svart, och den undre, raderingsfärgen, vit.

För att välja en ny bakgrundsfärg klickar man på den undre rutan. Då dyker det upp en ruta där man kan manövrera sig fram till den färg man vill ha. Här valde författaren en ljusblå färg.

Med samma urklipp och samma ludd som tidigare går det då att få en ljusblå bakgrund i stället. Men konturen blir inte riktigt lika bra som med vit bakgrund. Det fanns en liten skuggkontur runt hela urklippet, och den blir störande mot den blå bakgrunden. För att få bort konturen kan man utöka det valda området lite grand så att den skuggan också tas bort. Markera/Ändra/Utöka och dubbla bredden på luddet, alltså 20 pixlar i exemplet. Med den inställningen före raderingen blir konturen snygg här också.

Inställningarna är alltså mycket beroende av vilka färger och mönster som möts. Med lite pyssel går det ändå att få ett bra resultat. Bilden på barnet är ändå ganska snäll, med jämna fina konturer.

Olika ansikten
En bild från 1922 kan tyckas ganska omodern. Den har väl knappast något gemensamt med en digitalbild från en ny digitalkamera? Mycket är säkert annorlunda, men en hel del är sig likt. Att fotografera en grupp människor har sina problem. Bortsett från att somliga blundar, tittar bort och bär sig åt, så finns det annat. Belysningen är ett stort problem. Med en liten ynkblixt i kameran blir det ofta mörkt längre bak i bilden. Om en del ansikten är vridna åt ena hållet kan de bli för ljusa, och åt andra hållet för mörka.

Så är det än i dag, och så var det på den där julgransplundringen 1922. Ansiktena är olika: En del är för mörka, andra för ljusa. En del av skillnaderna beror faktiskt på filmens egenskaper också, men problemen finns än i dag. Och lösningen.

Genom att markera ansiktena ett efter ett och justera ljusheten i varje ansikte för sig så blir bilden mer enhetlig, och personerna mer likställda. I den svartvita exempelbilden gick det bra att markera ansiktena med det bekväma snabbmarkeringsverktyget. En ludd på 5 pixlar var lagom för att ge en mjuk kant på de justerade ansiktena i den skannade bilden på totalt ca 5 megapixel.

Genom att justera svart- och vit-värdena och mittvärdet i nivåverktyget, Förbättra/Justera ljussättning/Nivåer så går det att få ansiktena ungefär lika ljusa och bilden blir mer tydlig och levande.

För mörkt och ljust
Att olika delar av bilden inte har den ljushet man önskar kan inträffa på andra sätt. Motiv mot ljus himmel innehåller ett mycket stort kontrast-omfång som tekniken har svårt att bemästra. Och även våra ögon, ska erkännas. Vi kisar och blinkar om vi vill urskilja detaljerna i skuggan med himlen i bakgrunden.

Bilden på fåren med molnig himmel i bakgrunden är precis sådan. Fåren är mörka och himlen är ljus. Med en annan exponering skulle fåren kunna bli ljusare så att man ser detaljerna i skuggorna. Då blir himlen i stället knallvit och motivet blir ett helt annat utan molnen bakom dem.

Samma sak går lätt att åstadkomma genom att justera nivåerna. I histogrammet på originalbilden går det att se att bildens innehåll består av två delar när det gäller ljusvärden. Den högra delen är det starka ljuset, mest från himlen, och den vänstra är mest de dunkla fåren.

Genom att klippa av de ljusa delarna blir fåren ljusa och fina, men himlen blir knallvit. Ungefär likadan som om bilden från början hade exponerats med prioritet för förgrunden, till exempel genom en smalare exponeringsmätning.

Men om man nu vill ha med molnen i bilden så vore den optimala lösningen att ta två bilder med olika exponering och lägga samman dem, så kallad hdr. En del kameror har den funktionen inbyggd, men fotografen måste ändå välja rätt före exponeringen. Och ibland glömmer man ju det, som när fårskallarna poserar elegant under ett enda ögonblick.

En lösning kan då vara att bearbeta bilden olika i himmel och på får. Himlen är rätt lätt att definiera. Med trollspö och 64 nivåers tolerans går det att få hela himlen snyggt och exakt markerad. De instängda bitarna mellan hornen och annat kan man lägga till, alternativt välja att markeringen inte ska vara angränsande, som det står i menyn när funktionen aktiveras. Då väljs allt med samma nivå, annars begränsas området till det som hänger ihop.

Ännu enklare är kanske att välja med snabbmarkeringsverktyget som också fungerar utmärkt här.

När valet är gjort ska det läggas ett lagom ludd på gränsen. I exempelbilden är luddet 20 pixlar och hela bilden är ca 12 megapixel. För lite ludd kan ge en taggig och syntetisk gräns och för mycket kan ge ljusa kanter och mörka skuggor runt konturerna.

Bilden består nu av två olika delar som kan behandlas var för sig. Himlen kan göras mörkare och fåren ljusare. Resultatet blir en mer dramatisk bild med mörka moln och tydligare, ljusare djur än i originalet.

För att få till det krävs en del pillande, men det finns en enklare lösning. Funktionen Förbättra/Justera ljussättning/Skuggor-högdagrar kan göra ungefär samma sak i ett enda klick. Men det är svårt att få lika bra resultat. I funktionen finns en hel del inställningar, men bilderna tenderar att bli lite bleka och syntetiska. För att få optimalt resultat krävs en hel del finputsande där också. Och vill man lägga ner så mycket jobb så kan resultatet ändå blir mer flexibelt och bättre genom att man själv väljer vad som ska ändras och hur.

Många andra förändringar kan göras i delar av bilderna på ungefär samma sätt. Det går att justera färgbalansen i en del av bilden, till exempel där belysningen är blandad från elljus och dagsljus, att ändra skärpan i en del av bilden eller att ta bort färger någonstans, med mera. Allt det, och mycket mer är möjligt. Det krävs bara kreativitet och experimentlusta, och den finns dessvärre inte inbyggd i programmen.

Med snabbmarkering går det snabbt att markera barnet och den blå filten. Genom att invertera markeringen blir i stället bakgrunden vald.

Med verktyget lassopolygon, den mörkade ikonen, kan man rita gränser för vad som ska bearbetas i bilden.

Trollstaven skapar ett valt område utifrån det ljusvärde man klickar på. Det går att ställa in om valet ska vara snävt, ungefär samma ljusvärden, eller grovt där ljusvärdena kan variera mycket inom området.

Med snabbmarkeringen kan man rita en ungefärlig kontur, och funktionen känner då var det finns en kontur i bilden och anpassar till den.

När den valda bakgrunden raderas så friläggs barnet mot vit bakgrund. I liten storlek ser det ganska bra ut.

I större förstoring ser kanten mot friläggningen konstigt skarp och hackig ut. Bilden ser verkligen ”klippt” ut som om en fysisk sax varit inblandad.

Med en lämplig mängd ludd på markeringen blir urklippet lite suddigare och naturligare. Det kan nu se ut som om barnet vore fotograferat mot en vit bakgrund.

Bakgrundsfärgen kan styras genom ikonen längst ner till vänster i programmet. Normalt är bakgrunden vit och förgrunden, målarfärgen, svart.

Om man klickar på bakgrundsfärgen så kommer det upp en färgvalsruta. Där går det att välja önskad färg på flera sätt, antingen genom att välja i rutan eller att klicka på önskad färg i själva bilden.

Här är bakgrunden vald att vara ljusblå. Det går också att växla mellan för- och bakgrunds­färg genom att klicka på pilarna över till höger eller att återställa till grundinställningarna med den svartvita ikonen nere till vänster.

Med ljusblå bakgrund ger bilden ett annat intryck än med vit. Den är mer naturlig och ser mindre urklippt ut.

Kanten mellan barn och bakgrund ser lite onaturlig ut vid närmare granskning. Luddet i markeringen ger en synlig skugga mot den blå färgen.

Genom att utöka den valda markeringen före raderingen så försvinner skuggan och urklippet ser mer naturligt ut.

Med optimalt urklipp har barnet all anledning att se mycket nöjt ut. Liksom fotografen.

Ojämn belysning på ansiktena vid bilder med många människor är ett vanligt problem åtminstone sedan 1922 då denna bild togs.

Genom att markera och justera varje ansikte för sig ger alla ansikten lika intryck i den färdiga bilden.

Med alla ansikten justerade ser alla deltagarna lika närvarande ut på julgransplundringen.

Får, och andra motiv, i motljus blir gärna mörka om himlens moln också ska återges.

Genom att justera hela bildens ljushet blir fåren bättre återgivna, men himlen blir helt vit.

Med himlen markerad kan den justeras för sig och bli mörkare och mer dramatisk samtidigt som fåren inte påverkas.

Med omvänd markering kan sedan fåren ljusas upp för sig, med bibehållen återgivning av molnen.

Slutresultatet efter selektiv justering blir en mörk och dyster himmel och med tydliga poserande får i förgrunden.

Ett snabbare sätt göra justering av mörka och ljusa delar av bilden finns i funktionen som heter Skuggor-högdagrar. Det är dock lätt att bilden bli lite onaturlig om det behövs större justeringar.