Du har varit ute i god tid och beställt biljetter till mitten av salongen. Med popcornkartongen i den ena handen, läsken i den andra och 3D-glasögonen planterade på näsan är allt dukat för en perfekt bioupplevelse. Snurra igång filmen!
Fast efter ett tar märker du till din stora irritation att det inte alls är perfekt. 3D-bilden förbättrar inte filmkänslan och efter ett tag sitter du bara och retar dig på den. Och inte kan du ta av dig glasögonen heller, då blir filmduken bara en enda gröt av färger.
När du har bestämt dig för att gå på 3D-bio är du tvungen att ha på dig 3D-glasögonen. Men det är inte det som är problemet. En 3D-film som är gjord på rätt sätt är nämligen så fascinerande att man glömmer att man tittar på film och sugs in i en helt annan existens. Den blandar fiktion med verklighet på ett föredömligt sätt. Problemet är att det bara är ett fåtal 3D-filmer som är gjorda på rätt sätt.
Jag kan faktiskt bara komma på två filmer som har fängslat mig i 3D: Avatar och Prometheus. Båda är filmade i 3D från början, genom att ha två kameror med dubbel optik för att fånga scenerna stereoskopiskt, precis som ögonen gör. Men det garanterar i sig ingen realistisk 3D-känsla, man måste använda utrustningen på rätt sätt också. Och på det området görs det misstag på bred front. Det kan visserligen finnas många skäl till att vissa 3D-filmer lyckas bättre än andra, men en bidragande orsak är djupskärpan.
Djup i två dimensioner
Man kan nämligen inte filma 3D som man filmar vanlig 2D. När man filmar tvådimensionellt använder man sig av kort djupskärpa för att skapa en illusion av djup i bilden. Det betyder att föremålen man vill att tittaren ska fokusera på – oftast i framkant av bilden – är i knivskarpt fokus medan föremål i bakgrunden är oskarpa. Samma sak händer på riktigt. När våra ögon fokuserar på en sak så tappar andra föremål skärpa.
3D-film måste ha lång djupskärpa, så att tittarna själva kan välja var fokus ska ligga.
Med 2D-film ger det däremot en bättre djupkänsla med kort djupskärpa.
Funkar inte i 3D
När man filmar i 3D anser jag dock att det är fel att tänka så. Anledningen till att 3D-effekten gör filmen mer fängslande är just realism. Och för att något ska vara realistisk bör tittaren själv få välja vad på duken han eller hon vill titta på. När blicken glider från Bilbo Bagger till träden i bakgrunden, när han har förvillat sig in i skogen, så förväntar man sig att själv kunna fokusera var man vill med blicken. Till exempel träden. När de däremot är filmade oskarpa kan man kisa hur mycket man vill med ögonen, de blir ändå aldrig skarpa. Det gör att man aldrig känner sig som en åskådare som tittar på något verkligt.
Hobbit – ett skräckexempel
Att jag använder filmen Hobbit: Smaugs ödemark som exempel beror just på att det är en film som har lysande förutsättningar att skapa imponerande 3D men som misslyckas. Till Hobbit-filmerna har man nämligen använt förstklassig 3D-utrustning från början till slut, och det borde ge en utsökt 3D-känsla. Och även om den glimtar till med realistiska effekter ibland så händer det alltför ofta att djupskärpan är kort. När regissören ständigt bestämmer var publiken ska ha fokus blir upplevelsen lidande. Jag reserverar mig för att ha sett filmen på 3D Blu-ray med 24 bildrutor i sekunden och inte på bio med 48 bildrutor. Men fler bildrutor ökar inte djupskärpan.
Här används kort djupskärpa för att skapa en illusion av djup. Legolas ansikte är knivskarpt medan pilspetsen och bågen är ur fokus. Tekniken är dock inte så lyckad i 3D-film.
Platt fall för Harry Potter
Den värsta filmen jag kan komma på är Harry Potter och dödsrelikerna – del 2, som har så kort djupskärpa när kameran glider över kulisserna att allt annat än det som är meningen att man ska titta på är så oskarpt att det gränsar till skrattretande. Platt fall. När detta är sagt så kan produktionsteamet skylla på att filmen är filmad i två dimensioner från början och konverterad till 3D efteråt.
3D-film funkar inte i 2D
Men det är ju just det saken gäller: en film som är filmad i två dimensioner kan aldrig bli bra i tre, och vice versa. Därför bör man heller aldrig konvertera 2D till 3D, bara för att mjölka ur en gimmick. Det blir aldrig riktigt bra.
Åt andra hållet ser det ofta konstigt ut om man tittar på en riktigt bra 3D-film i 2D. Om djupskärpan är för lång ser bilden ofta falsk ut, eftersom bakgrunden slåss för mycket med förgrunden om var fokus ska ligga. 2D handlar i hög grad om att lura hjärnan att tro att bilden har djup, och en 3D-film som är gjord på rätt sätt använder inga sådana trick – eftersom djupet finns där automatiskt – och det betyder att en 3D-film ser väldigt platt ut i 2D.
Film bör märkas
Hollywood kommer att bli allt bättre på att producera realistiska filmer i 3D. Men det är svårt för publiken att veta om en biofilm är filmad i 3D eller inte. Om man inte sluta med att konvertera 2D till 3D för gimmickens skull så bör åtminstone publiken få reda på om filmen är filmad i 3D eller bara är konverterad efteråt. Sedan kan man själv få välja vilken version man ska se på bio. Tumregeln är att filmer som konverterats från 2D till 3D bör upplevas i två dimensioner, medan de som är filmade i 3D också bör ses i 3D. Under förutsättning att filmskaparna har använt videoutrustningen på rätt sätt, märk väl.
