Recension: Twin Peaks: The Return

Mest för hardcore-fans

25 år efter jakten på Laura Palmers mördare återvänder vi till den lilla staden Twin Peaks, men det är verkligen ingen traditionell uppföljare som David Lynch bjuder på.
Karakter
Thriller
Twin Peaks: The Return
Annons
Annons
forfatter

Lynch är inte precis känd för att vara konventionell eller okontroversiell. Men utöver alla sina mer ”konstnärliga” filmer har han också gjort ”mainstream”-filmer som The Straight Story och Wild at Heart.


Nydanande

Med den banbrytande TV-serien Twin Peaks (1990-1991), från en svunnen tid då TV-program hade långt ifrån samma status som biofilmer, serverade han publiken en tämligen konventionell mordgåta, insvept i en udda miljö med ett ”färgrikt” persongalleri. Twin Peaks började förhållandevis normalt men utvecklades mer och mer till ett ”Lynchskt” drama, udda och kaotiskt, ända tills det helt tappade mening.

I säsong 3 (som HBO har döpt till The Return) möter vi (i stort sett) samma persongalleri som för 25 år sedan. Men om du förväntar dig en glad återförening med gamla ansikten och en handling som kronologiskt bygger vidare på den ursprungliga serien, känner du inte David Lynch.

 

Annons
Foto: Showtime
Foto: Showtime

I slutet av originalserien hade vår kaffeälskande agent Dale Cooper (Kyle MacLachlan) fångats i limbo i drömvärlden. Efter att ha jagat den som mördat den lokala skönhetsdrottningen och helylletjejen (?) Laura Palmer (Sheryl Lee) i ett samhälle där alla i den udda befolkningen bar på hemligheter och ytterst lite visade sig vara som det såg ut, var han fångad – och Lynch lämnade oss ovetande om upplösningen på mordgåtan. Å andra sidan hade fokus på att lösa det brutala mordet försvunnit mer och mer i takt med att den andra säsongen utvecklade sig. Slutet innebar uppenbarligen inte den förlösning som vare sig publiken eller Lynch ville ha, och ett år senare släppte Lynch filmen som skulle ge ”alla” svar: den ytterst ojämna Fire Walk With Me.

 

A Long Way Home

I flera år har det gått rykten om att radarparet Lynch och Mark Frost skulle återförenas för att avsluta historien om Twin Peaks. För nästan tre år sedan bekräftade Showtime att de hade kommit överens med regissören, men bara ett halvår senare hävdade Lynch att han hade dragit sig ur projektet på grund av budgetnedskärningar och konstnärliga meningsskiljaktigheter. Showtime gav efter, förlängde tredje säsongen från de planerade nio avsnitten till arton och gav Lynch fria tyglar.

Foto: Showtime
Foto: Showtime

Lynch och Frost skrev manus till den nya säsongen, legendariske Angelo Badalamenti är tillbaka med sin förföriska musik och de flesta av huvudpersonerna har återigen gjort resan upp till den lilla gruvstaden i bergen.

Annons

Efter att ha sett de första fyra avsnitten av den avslutande säsongen är intrycken oerhört blandade.

 

Från 2 till 3

Låt det vara sagt med en gång: har du inte sett en enda sekund av de två ursprungliga säsongerna så får du en tuff start med att lära känna karaktärerna och begripa handlingen i den tredje säsongen. Det är visserligen inte mycket som bygger på den ursprungliga handlingen, men vi kastas in i berättelsen och möter karaktärerna utan någon introduktion – eller något sammanhang.

Mot slutet av säsong 2 fick vi som hastigast möta Dale Coopers onde dubbelgångare. Den här gången går serien ett steg längre och ger oss tre (!) versioner av FBI-agenten. Den ursprungliga, som fortfarande är förlorad i limbo, den onde, som har långt hår och som klår upp folk och mördar män och kvinnor helt cyniskt, samt version tre, (”Doug”), som är en lite tafatt, småknubbig familjefar som söker distraktion med gambling och vackra prostituerade.

Annons

 

Foto: Showtime
Foto: Showtime

Långa scener ägnas åt att beskriva Dougs meningslösa liv, utan att det vare sig förbättrar eller förklarar berättelsen. Vi vill ha mer av den ursprunglige, donut-ätande Cooper med sina fina analyser och kommentarer!

Förvånansvärt nog är det väldigt lite som utspelas i staden Twin Peaks i de fyra första avsnitten. Lynch har utökat världen till bland annat New York, Las Vegas och småstäder i South Dakota. Men inte ens Vegas, med allt glitter och glamour, gör filmkonst på egen hand.

 

Old school

Annons

Att Lynch tillhör den gamla skolan är ingen nyhet, men här har han nästan nått dogma-/Lars Von Trier-proportioner. Snudd på alla specialeffekter och green screen-scener ser ut som om de är hopsnickrade med en gammal Commodore 64 i slutet av 1980-talet. Inget fel i det så länge handlingen utspelas på den tiden, problemet är bara att serien utspelas i nutid (vilket vi får se ett bra exempel på när Lucy svimmar när hon ser sheriffen med en mobiltelefon!). Vad ska man säga? Å andra sidan envisas ju Woody Allen med att fortfarande spela in sina filmer med monoljud …

 

Foto: Showtime
Foto: Showtime

Glimtar av filmkonst

Även om handlingen inte hänger ihop (vilket vi inte hade förväntat oss heller) så gläder vi oss åt att återse välbekanta och älskade karaktärer som Shelly (Mädchen Amick), Bobby, James, Hawk, Leland och The Log Lady. Men det räcker inte för att lyfta uppföljaren till höga höjder.

Men visst, allt är inte nattsvart, serien har definitivt potential att utvecklas till något som både känns meningsfullt och mer underhållande. Och vem vet, kanske Lynch gör en omvänd knorr på det hela mot förra säsongen och går från knäppt kaos till ett konventionellt mysterium? Under tiden blir vi (nostalgiskt) fascinerade av att få återse Andy och Lucy, The Log Lady, Laura Palmer, Bobby och James.

Annons

 

Foto: Showtime
Foto: Showtime

Och Lynch har verkligen inte glömt sin filmkonst! Vissa scener framkallar rysningar längs ryggraden, till exempel när vi befinner oss på toppen av en skyskrapa i New York, där en man stirrar ändlöst in i en tom glasbur, eller Coopers drömsekvenser och den fräscha dialogen mellan FBI-chefen Gordon och hans manskap. Härligt absurt, väldigt roligt och underhållande politiskt inkorrekt. Synd bara att många av höjdpunkterna inte hänger ihop med handlingen, och en del av dem dras ut på i det ändliga (Doug på kasinot) och några känns som excentriska och fristående konstinstallationer.

 

Nostalgiskt återseende

Sammantaget är detta en blandad upplevelse, som vi är ganska så säkra kommer att fånga intresset hos nostalgiker som nickar igenkännande mot de gamla välbekanta karaktärerna, men som kommer att ha det väldigt svårt att hitta en ny publik och bli stor på en helt ny TV-seriemarknad än den som fanns för 25 år sedan. Och den utvecklingen borde vi kanske tacka David Lynch för? Han är en orubblig, udda regissör som går sin egen väg, oavsett vad ”alla” andra tycker och hur marknaden/trenderna utvecklas. 4 stjärnor.

Annons

Bildkvaliteten på HBO är blek och grynig. Vi vet dock att Lynch har velat presentera serien med en färgpalett och bildkvalitet som matchar tidigt 1990-tal. Ljudet är inte heller något att hurra för, dialogen är för diffus och djupbasen nästan obefintlig.

Foto: Showtime
Foto: Showtime

Vi uppskattar verkligen att du läser Ljud & Bild.
för att läsa vidare.

Prova Ljud & Bild i 30 dagar för 39 kr

Full tillgång till alla +artiklar, vårt testarkiv med tusentals produkter, Alla nyheter, recensioner och guider Se fler alternativ här
Fakta

HBO
Release: 22 maj 2017
Regi: David Lynch
Med: Kyle MacLachlan, Sheryl Lee, Robert Forster, Michael Horse, David Lynch, Catherine E. Coulson, Mädchen Amick, Amy Shiels, Ray Wise
Genre: Thriller
Land: USA
År: 2017
Längd: 15:00

IMDB Rating

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Tor Aavatsmark

(f. 1974): Ljud & Bilds dedikerade filmrecensent och VD. Tor har arbetat på L&B sedan 2005. Under 2003–2005 ägde han och en partner ett tidningsförlag med bland annat en filmtidning i portföljen, ett intresse han har tagit med sig till L&B. Tor har en cand.polit-utbildning från UiO men känner sig väldigt hemma bakom ratten på ett medieföretag.
Annons
Annons

Läs också

Norska serien Welcome to Utmark: briljant svart komedi eller bara konstig?
I dag är det tio år sedan världens största TV-serie hade premiär.
Den danska storstjärnan har fått ytterligare en internationell mega-roll.
Strömningsjätten har tecknat ett stort avtal om innehåll med Sony Pictures.
Serieversionen av filmsuccén levererar mer av samma sak, i ett halsbrytande men så småningom upprepande tempo.
Att 40 % av de spanska männen går på bordeller var en chockerande nyhet för oss – men bannemej om inte Álex Pina lyckas göra hejdundrande underhållning av tragedin.
April bjuder på mycket godis från strömningstjänsterna, nu kan du också titta på innehåll från nykomlingen Paramount+.
Påsken blir definitivt bättre med en riktigt bra thriller eller deckare!
Nykomlingen Paramount+ lanseras med Maisie Williams som snabbkäftad eremit som plötsligt släpps lös i det fria. Roligt, men lite oförlöst.
Disney+ bevisar att det fortfarande finns mer spännande material att förmedla från Marvels rikliga universum.
Många filmer har ”finputsats” i efterhand av missnöjda regissörer – men ingen lika omfattande som Justice League.
Den efterlängtade uppföljaren till fräscha Wonder Woman är årets största besvikelse.
En av 1980-talets stora komiker, Eddie Murphy, försöker stenhårt att återuppliva sin klassiska komedi – men åstadkommer bara en mycket mindre charmig kopia.
Uppföljaren går i samma fascinerande fotspår som första säsongen – och det är inte negativt.
New Orleans mest respekterade domare hamnar i klammeri med rättvisan.
Under årets första vårmånad får vi ljusare dagar, mindre snö och massor av spännande innehåll från strömningstjänsterna.
Tänk om det om var Sovjetunionen som hann först till månen?
Big Sky ett levande bevis på att även en av branschens mest erfarna och välrenommerade kan misslyckas.
Två personer ägnar en hel natt åt att göra sitt yttersta för att såra och förnedra sin partner. Sådant blir det filmkonst av.
Tom Hanks briljerar i sobert western-epos som har hjärtat på rätta stället.