Det närmar sig ett kvart århundrade sedan Pixar fascinerade en hel värld med sin banbrytande datoranimerade magi, samtidigt som de gav riktigt liv åt enkla leksaker. Sedan dess har Disney köpt företaget, de har producerat klassiker på rad (Hitta Nemo, Råttatouille, Wall-E, Insidan ut, Coco) och släpper nu den fjärde filmen från Toy Story-världen.
För att ta det mest uppenbara först: animeringen i Toy Story 4 är helt överlägsen, helt enkelt chockerande naturtrogen och snyggt detaljerad, den här gången är det handlingen som inte riktigt håller.
Premissen för alla filmerna har varit barnens hängivenhet till sina leksaker, och framför allt hur leksakerna är beroende av sina ”herrar”, barnen. Med denna relativt enkla grundprincip har skaparna av framgångssagan gett karaktärerna djup och resonans långt bortom små barns begränsade världsbild. Vi utsåg till och med Toy Story 2 till Årets bästa film 1999.
Den här gången är Woody (Tom Hanks) en av Bonnies många leksaker och han plockas allt mer sällan ut ur garderoben. När Bonnie sedan faller pladask för sin nya leksak Forky (gjord av en plastsked och annat avfall), gör han det till sin livsuppgift att se till att Forky och Bonnie förblir oskiljaktiga – men Forky vill bara fly tillbaka till tryggheten i soptunnan …
Vår cowboyvän och hans sedvanliga bundsförvanter Buzz Lightyear (Tim Allen) och Bo (Annie Potts) måste få tillbaka Forky, rädda dagen och till slut rädda sig själva. På vägen får vi se ett par actionfyllda scener, skrämmande sekvenser (med härliga The Shining-referenser) och rörande ögonblick – det mesta med en djupare mening. Men den fjärde filmen bjuder på ovanligt lite nytt, vi har en bestämd känsla av att vi har sett allting här förut, även om det är bättre gjort nu.
Toy Story 4 är ett tekniskt felfritt hantverk och en fin hyllning till leksakerna som startade hela Pixar-äventyret, men det känns helt okej att det här är det avslutande kapitlet i Toy Story-sagan. 4 stjärnor.
