Recension: Togo

I och med lanseringen av Disney+ i Sverige rasar strömningskriget för fullt. Nu har både recensenter och konsumenter fått ett helt nytt film- och serieuniversum att vältra sig i (här kan du teckna ett svenskt abonnemang på Disney+). I första hand kommer Ljud & Bild att fokusera på så kallade Disney+ Originals, alltså nya serier och filmer som producerats exklusivt för Disney+ sedan USA-lanseringen i november 2019.

Vi har redan recenserat den ”största” titeln, första säsongen av Star Wars: The Mandalorian, men nu är det den sanna historien om en heroisk hund som har väckt vårt intresse.

 

Vi har varit i ”The Big Apple” flera gånger och då promenerat förbi bronsstatyn av siberian husky-hunden Balto i Central Park. Som barn läste vi med stora ögon North of the Yukon (av den legendariska Disney-tecknaren Carl Barks), om hundkapplöpningen för att leverera vaccin till den avlägsna staden Nome i Alaska. Med filmen Togo vill Disney berätta den riktiga historien.

Den vindpinade småstaden Nome drabbas vintern 1925 av en omfattande difterismitta, som främst drabbar barn. Tidernas värsta vinterstorm gör det omöjligt att nå staden med flyg och myndigheterna kommer fram till att det bästa sättet att transportera vaccin är med hundspann. Men det är ont om tid och vintern är hård.

Den norska hunduppfödaren Leonhard Seppala (Willem Dafoe) har tagit med sig sin belgiska hustru (Julianne Nicholson) till Alaskas vildmark, i jakt på ett bättre liv. Guld hittar de inte, men väl husky-hunduppfödning som de försörjer sig på. När de får en vild valp, Togo, vill Leonhard göra sig av med honom, men hans ”mjukare” fru vill behålla underdogen och anar att den har en stor potential.

Kort sagt: Togo är en klassisk Disney-film, på gott och ont. Det är en dramatisk historia om hjältemod, omöjliga prövningar och om hur djur och människor kan övervinna alla förväntningar vi har på dem.

På samma gång är filmen onödigt pompös, svulstig och överdrivet sentimental, ackompanjerad av inte särskilt subtil stråkmusik. Filmens starkaste scener är under det oerhört dramatiska ”serumloppet” som går längs branta bergssidor, på vindpinade platåer och på isflak som bryts upp i stormiga hav.

Ericson Core (regi) har valt att dela upp historien med ständiga återblickar från Togos uppväxt och familjeliv, vilket till stor del bryter dramaturgin i det intensiva drama som utspelas i nutid. Dessutom kan vi inte förstå tanken med att lägga på ett suddigt filter längs bildens kanter, det gör bara att filmen ibland ser billig och ”direkt-till-video” ut. Specialeffekterna faller också igenom och känns konstlade.

Willem Dafoe gör, som alltid, ett stabilt jobb av en inte särskilt spektakulär karaktär, och samspelet mellan honom och Julianne Nicholson är varmt och trovärdigt. Den vilda naturen är slående vacker och en perfekt inramning för dramat som utspelar sig, men vi hade velat ha en lite mer nyanserad och mindre välpolerad historia.

4 svaga stjärnor till en film som garanterat faller hela familjen i smaken – precis vad Disney har velat åstadkomma.