Ethan Hawke har haft en lång och omväxlande karriär där han i stort sett har undvikit Hollywoods största blockbusters.

Personligen har han gjort störst intryck på mig med de unika Bara en natt/Bara en dag (1995/2013) och Great Expectations (1998). Men den subtila karaktärsskådespelaren har också imponerat i filmer som The Magnificent Seven, Gattaca, Reality Bites, Döda poeters sällskap och Before the Devil Knows You’re Dead. Häftiga Training Day visade att texasbon också behärskar mer kommersiella actionroller.

Nu har han blivit en medelålders man med grått skägg och rynkigt ansikte (en av livvakterna i The Lowdown kallar honom för ”Fågelskrämma”) – men hans skådespelartalang är lika skarp som alltid.

 

 

Lekfull kriminalfars

Under mellandagarna i år bjuder Disney+ på en absurd kriminalfars med en hopplöst sprallig (bitvis) beslutsam bokhandlare/författare från landsbygden i Tulsa, Lee Raybon (Hawke), som även arbetar som frilansande undersökande journalist i sin outtröttliga jakt på korruption, bedrägeri och svek i stadens politiskt korrumperade miljö. Själv föredrar Lee att något pompöst kalla sig för ”truth-historian”.

Serieskapare är Sterlin Harjo, som låg bakom den utmärkta Reservation Dogs (2021–23). Nu har han skamlöst hämtat inspiration från den absurda miljön och karaktärerna hos filmskapare som bröderna Coen, Wes Anderson och David Lynch.

Resultatet är en underhållande kriminalfars som är full av härliga karaktärer i en lekfull och galen miljö – och med en protagonist som vi omväxlande hejar på, tycker synd om och skäms för.

Lee lever verkligen inte något konventionellt liv, och han har inte heller undvikit motgångar. Varje dag är ett nytt slag i ansiktet och alla omkring honom vill skada honom – korrupta politiker, redneck-nynazister, lönnmördare eller problematiska familjerelationer.

Vad han än gör så tycks livet gå emot den företagsamma, något självgode och narcissistiske skribenten som envist hävdar att han är helt oberoende och neutral i sina möten med mäktiga män och USA:s historia. Fast om du plockar fram checkhäftet är den ståndaktige bokhandlaren Lee villig att skriva vad du vill …

Korrupta politiker

Lees komplicerade liv når nya höjder när brodern till den aspirerande guvernören i Oklahoma begår självmord. Många påpekar det uppenbara, att det var Lees avslöjande undersökande artikel som ledde till att Dale Washberg (Tim Blake Nelson) satte en pistol mot tinningen. Eller, tog han livet av sig egentligen?

I en serie artiklar har Lee grävt fram smuts från Washberg-familjens förflutna och anklagat dem för stöld av ursprungsbefolkningens mark, skumma fastighetsaffärer, avskyvärd rasism och uppenbar korruption. Något som den cyniske guvernörskandidaten Donald Washberg (Kyle MacLachlan, Twin Peaks) naturligtvis förnekar med eftertryck.

Donald anlitar till och med privatdetektiven Marty (Keith David) för att se till att den nyfikne Lee hålls på behörigt avstånd från honom och hans familj.

Under upprepade morgonbesök tröstar Donald sin alkoholiserade svägerska Betty Jo (Jeanne Tripplehorn, The Firm) med obligatoriskt mys under täcket (något som kan ha pågått under en längre tid…). Familjeidyllen bleknar dock en smula när han vill kasta ut Betty Jo ur herrgården och hon kastar sig över Lee – varpå hon avslöjar att ”Donald gråter när han kommer!”.

Med halva Oklahoma i hälarna måste Lee avslöja sanningen, samtidigt som han skyddar sig själv, sin dotter Francis och sin exfru.

Jakten på sanningen

Lee är outtröttlig i sin jakt på sanningen, eller åtminstone det som han definierar/ser som sanningen. Han drar sig inte för något, även om det innebär att han måste infiltrera förorterns trailerpark, nynazistmiljöer eller till och med Washbergs minnesgudstjänst, så. Han rotar runt i stadens gränder, soptunnor och arkiv och åker på mer otur och stryk än Bruce Willis i Die Hard.

Och Hawke är verkligen perfekt i rollen som den ovårdade, okoordinerade och vimsiga sanningssökande journalisten. Oavsett om han vaknar upp i den smutsiga sängen i sin smaklösa ungkarlslya, kämpar sig ut ur en sönderskjuten baklucka eller flyr från skjutglada rednecks så har han en mimik, ett kroppsspråk och en flackande blick som är en perfekt reaktion på den jobbiga situation han befinner sig i.

När han söker tröst och förståelse hos sin exfru använder han sina stora ögon – utan att det hjälper särskilt mycket.

Kaos råder

Tulsa-världen han omger sig med är ofta absurt överdriven, med vältajmad komedi ackompanjerad av vassa dialoger och enastående skådespelare. Tyvärr tenderar Harjo dock att använda en dramaturgi och ett tempo som ibland är lika okoordinerat och kaotiskt som Lees liv.

Berättelsen hoppar ofta på ett oberäkneligt sätt, utan att ge scenerna utrymme att utvecklas. Dessutom borde Harjo ha varit mycket hårdare under redigeringen – det finns mycket här som borde ha lämnats kvar på golvet i klipprummet.

Med det sagt tar serien flera steg framåt när den makalöse Peter Dinklage kliver in i handlingen. Då får berättelsen ny fart och vitalitet. De blir en hysteriskt underhållande duo full av sarkasm och spydig ironi. Och den fantastiske Blake Nelsons många monologer är bara att ta av sig hatten för.

Sammantaget en mycket sevärd och lekfull neo-noir-serie med en komplex huvudperson som kännetecknas av en mängd motsägelser och mänskliga svagheter. Men The Lowdown borde ha stramats upp lite mer än sin slitna huvudperson. 4 starka stjärnor.

Recensionen är baserad på de första fem avsnitten av åtta. Disney+-premiären är den 26 december.