Från fantastiska höjdpunkter som Sjätte sinnet, Unbreakable och The Village till mediokra The Lady in the Water och regelrätta kalkonen Signs. Hans omisskännliga varumärke är att filmerna har en överraskande knorr på slutet – som vissa gånger fungerar bättre än andra. I takt med att han utvecklats har hans filmer blivit allt mer spirituella och i The Last Airbender (som bygger på en TV-serie) går han hela vägen.

Att förklara handlingen i The Last Airbender är inte så lätt, inte för att vi har dåligt ordförråd utan för att handlingen lyser med sin frånvaro. Vi gör ett försök: I en äventyrsvärld finns det fyra sorters människor, som var och en kontrollerar ett av de fyra elementen vatten, jord, luft och eld. De som kontrollerar eld är naturligt nog svartklädda bad guys och har (tror de) gjort sig av med alla som kontrollerar luft. Men sedan dyker Aang upp från sin hundraåriga sömn i en isklump under havet! Krig bryter ut och den unge Aang måste lära sig att kontrollera de övriga tre elementen. Det är allt. Det finns en del välkoreograferade stridsscener och en handling som ständigt ändrar tempo och riktning.

Vad Shyamalan tänkte på när han författade manus vet vi inte, men helt nykter kan han inte ha varit, för det här är svulstigt, kaotiskt och klyschigt så det räcker och blir över. Plotten är en salig blandning av nyreligiöst flörtande, Sagan om Ringen och Den oändliga historien. Och kulisserna ser ut just som kulisser!

Detta kunde ha blivit en underhållande familjefilm, om nu inte filmen fullständigt hade saknat mål och riktning och om den inte hade varit fascinerande tråkig och oengagerande. Allt toppas av en skrattretande usel voice-over.

Såhär efteråt misstänker vi att de flesta som varit med i produktionen grämer sig över att ha den på sin CV. Vi hoppas att Daniel Rathbone aldrig får jobba med film igen, för sällan har vi bevittnat ett så stelt och ointressant skådespeleri. Och vi ryser vid blotta tanken på att Dev Patel (Prins Zuko) faktiskt var briljant i kvalitetsfilmen Slumdog Millionaire – här är han, precis som resten av ensemblen, bara ofrivilligt komisk. Fast mer kan man kanske inte förvänta sig med tanke på alla hopplösa repliker som Shyamalan har knåpat ihop.

Slutet banar väg för en uppföljare, det finns visst planer på en trilogi, men låt oss hoppas att Paramount tar sitt förnuft till fånga och skrotar detta tramsiga projekt. Som kuriosa kan vi berätta att The Last Airbender är nominerad till hela 9 Razzie Awards, och det förtjänar den!

Detta är definitivt årets största besvikelse. Om regissören hade varit lite mindre erfaren hade vi möjligtvis kunnat låta nåd gå före rätt och dela ut två stjärnor, men när det är Shyamalan så borde man verkligen kunna förvänta sig mycket mer. Fler än en stjärna blir det alltså inte!

Ljudkvaliteten (DTS-HD) är mycket hög och bildkvaliteten likaså. Extramaterialet innehåller en bakomfilm, ett par borttagna scener samt ett par korta dokumentärer – med dessvärre ingenting om varför hela projektet inte stoppades i tid.