Recension: The Handmaid’s Tale, säsong 3

Rödluvan slår tillbaka

Vi är ganska säkra på att Brett Kavanaugh inte har Handmaid's Tale som favoritserie.
Karakter
Drama
The Handmaid’s Tale, säsong 3
Annons
Annons
forfatter

Med ärkekonservative Brett Kavanaugh på säker plats i USA:s högsta domstol försöker delstat efter delstat strama åt abortlagarna, anförda av Redneck-land Alabama. I ljuset av detta blir skräckhistorien vi får se i The Handmaids Tale ännu mer aktuell och skrämmande.

I två säsonger har vi fått följa Margarets Atwoods dystra framtidsvision av USA (Gilead) där ärkekonservativa kristna män på värsta tänkbara sätt undertrycker kvinnor – och de mest förtryckta är de (få kvarvarande) fertila kvinnorna. Dessa kvinnor utnyttjas som serievåldtagna ”barnfödarmaskiner” av regimens fascistiska elit.

En av dessa ”tjänarinnor” är den viljestarka June/Offred (Elisabeth Moss). I ett och ett halvt år har hon varit slavbarnaföderska hos familjen Waterford, Fred (Joseph Fiennes) och hans vackra fru Serena (Yvonne Strahovski). Säsong två slutade med att vi fick se June fly med sitt nyfödda barn, i den tredje säsongen är störst fokus att tjänarinnorna, ledda av June, försöker slå tillbaka!

https://youtu.be/RcTvQx1Wot0

 

Annons

Under andra säsongen försökte June komma undan, samtidigt som hon knöt ett närmare – och märkligt – band till sin ”härskarinna” Serena. I Kanada finns fortfarande hennes make, men deras gemensamma dotter är ”donerad” till ett annat par i republikens elit – en dotter som June (smärtsamt) återser.

Mitten av förra säsongen kändes lite stillastående, men sedan tog den sig ordentligt i den sista tredjedelen. Men nu behöver serien ny dynamik, nya konflikter och ett större persongalleri om den ska lyckas hålla intresset uppe. In på banan kommer självaste Bradley ”Vita Huset” Whitford. I egenskap av en mystisk, dunkel chefsarkitekt som ligger bakom den rådande terrorregimen tycks han ha flera ansikten och nyanser – precis en sådan karaktär som serien behöver i ett persongalleri som annars är alldeles för svartvitt.

Början av den tredje säsongen börjar lite trevande, flera saker June gör känns tveksamma och saker och ting faller på plats lite väl enkelt – helt enkelt för att tillfredsställa dramaturgin mer än trovärdigheten. Dessutom börjar det onyanserade manshatet bli lite väl överdrivet, June känns nästan konstlad och onaturlig.

Den mest intressanta karaktären är faktiskt Serena, en kvinna som till 110 % haft ”stand by your man” som motto men som nu börjar tvivla på både mannen och hela deras absurda projekt. Hon genomgår en ytterst trovärdig och fascinerande karaktärsutveckling, vi ser fram emot att få bevittna hennes beteende och känslomässiga utveckling.

(Elisabeth Moss) (Foto: HBO)

Colin Watkinson (foto) har en säregen och distinkt stil i Handmaid, han zoomar konstant in extremt mycket på huvudpersonerna, framför allt June, i ett försök att komma in under skinnet på personer som tvingas lägga band på sina åsikter och känslor. Vi anar ilska, sorg, förtvivlan och ett hav av instängda känslor bakom de djupa kyssarna när tjänarinnan försöker upprätthålla den iskalla fasaden – Moss briljerar på det här området.

Annons

Färgpaletten är fortfarande dystert brungrön med smutsiga toner, det finns inte mycket hopp eller ljus i slutet av tunneln. Lite överdramatiserat, men definitivt passande för handlingen och de undertryckta karaktärerna. Det dryper av ett genomgående solitt hantverk och kompetenta skådespelare.

Vi följer fortfarande Handmaid med spänning och förväntan när den rör sig allt längre bort från handlingen i bokförlagan men vi är mer osäkra på om den tredje säsongen som helhet lyckas infria de höga förväntningarna och kan ge oss en tillfredsställande dramaturgisk utveckling – det finns viss risk för att den fastnar en smula i gamla spår. 4 stabila stjärnor.

<
>
(Foto: HBO)

Recensionen bygger på de 3 första avsnitten (av 13). Första avsnittet har premiär 6 juni på HBO Nordic. Den tekniska kvaliteten är sådär, på det området är HBO Nordic en besvikelse, vilket blir extra tydligt i en serie som har så många mörka scener, där svart blir grått och detaljerna smetas ut.

(Foto: HBO)

Vi uppskattar verkligen att du läser Ljud & Bild.
för att läsa vidare.

Prova Ljud & Bild i 30 dagar för 39 kr

Full tillgång till alla +artiklar, vårt testarkiv med tusentals produkter, Alla nyheter, recensioner och guider Se fler alternativ här
Fakta
  • HBO
  • Release: 6 juni 2019
  • Regi: Mike Barker
  • Med: Elisabeth Moss, Max Minghella, Yvonne Strahovski, Joseph Fiennes, Ann Dowd, Alexis Bledel, Bradley Whitford
  • Genre: Drama
  • Land: USA
  • År: 2018
  • Längd: 11:55
IMDB Rating

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Tor Aavatsmark

(f. 1974): Ljud & Bilds dedikerade filmrecensent och VD. Tor har arbetat på L&B sedan 2005. Under 2003–2005 ägde han och en partner ett tidningsförlag med bland annat en filmtidning i portföljen, ett intresse han har tagit med sig till L&B. Tor har en cand.polit-utbildning från UiO men känner sig väldigt hemma bakom ratten på ett medieföretag.
Annons
Annons

Läs också

Den danska storstjärnan har fått ytterligare en internationell mega-roll.
Strömningsjätten har tecknat ett stort avtal om innehåll med Sony Pictures.
Ännu en gång flyttas premiärerna för stora filmtitlar fram.
Harrison Ford-filmen från 1986 gör comeback som TV-serie.
Att 40 % av de spanska männen går på bordeller var en chockerande nyhet för oss – men bannemej om inte Álex Pina lyckas göra hejdundrande underhållning av tragedin.
April bjuder på mycket godis från strömningstjänsterna, nu kan du också titta på innehåll från nykomlingen Paramount+.
Påsken blir definitivt bättre med en riktigt bra thriller eller deckare!
Nykomlingen Paramount+ lanseras med Maisie Williams som snabbkäftad eremit som plötsligt släpps lös i det fria. Roligt, men lite oförlöst.
Disney+ bevisar att det fortfarande finns mer spännande material att förmedla från Marvels rikliga universum.
Många filmer har ”finputsats” i efterhand av missnöjda regissörer – men ingen lika omfattande som Justice League.
Den efterlängtade uppföljaren till fräscha Wonder Woman är årets största besvikelse.
En av 1980-talets stora komiker, Eddie Murphy, försöker stenhårt att återuppliva sin klassiska komedi – men åstadkommer bara en mycket mindre charmig kopia.
Uppföljaren går i samma fascinerande fotspår som första säsongen – och det är inte negativt.
New Orleans mest respekterade domare hamnar i klammeri med rättvisan.
Under årets första vårmånad får vi ljusare dagar, mindre snö och massor av spännande innehåll från strömningstjänsterna.
Tänk om det om var Sovjetunionen som hann först till månen?
Big Sky ett levande bevis på att även en av branschens mest erfarna och välrenommerade kan misslyckas.
Två personer ägnar en hel natt åt att göra sitt yttersta för att såra och förnedra sin partner. Sådant blir det filmkonst av.
Tom Hanks briljerar i sobert western-epos som har hjärtat på rätta stället.
Starka kvinnor med högst personliga problem är den drivande kraften i detta starka Netflix-drama.