Recension: The Handmaid’s Tale, säsong 3

Rödluvan slår tillbaka

Vi är ganska säkra på att Brett Kavanaugh inte har Handmaid's Tale som favoritserie.
Karakter
Drama
The Handmaid’s Tale, säsong 3
Annons
Annons
forfatter

Med ärkekonservative Brett Kavanaugh på säker plats i USA:s högsta domstol försöker delstat efter delstat strama åt abortlagarna, anförda av Redneck-land Alabama. I ljuset av detta blir skräckhistorien vi får se i The Handmaids Tale ännu mer aktuell och skrämmande.

I två säsonger har vi fått följa Margarets Atwoods dystra framtidsvision av USA (Gilead) där ärkekonservativa kristna män på värsta tänkbara sätt undertrycker kvinnor – och de mest förtryckta är de (få kvarvarande) fertila kvinnorna. Dessa kvinnor utnyttjas som serievåldtagna ”barnfödarmaskiner” av regimens fascistiska elit.

En av dessa ”tjänarinnor” är den viljestarka June/Offred (Elisabeth Moss). I ett och ett halvt år har hon varit slavbarnaföderska hos familjen Waterford, Fred (Joseph Fiennes) och hans vackra fru Serena (Yvonne Strahovski). Säsong två slutade med att vi fick se June fly med sitt nyfödda barn, i den tredje säsongen är störst fokus att tjänarinnorna, ledda av June, försöker slå tillbaka!

https://youtu.be/RcTvQx1Wot0

 

Under andra säsongen försökte June komma undan, samtidigt som hon knöt ett närmare – och märkligt – band till sin ”härskarinna” Serena. I Kanada finns fortfarande hennes make, men deras gemensamma dotter är ”donerad” till ett annat par i republikens elit – en dotter som June (smärtsamt) återser.

Mitten av förra säsongen kändes lite stillastående, men sedan tog den sig ordentligt i den sista tredjedelen. Men nu behöver serien ny dynamik, nya konflikter och ett större persongalleri om den ska lyckas hålla intresset uppe. In på banan kommer självaste Bradley ”Vita Huset” Whitford. I egenskap av en mystisk, dunkel chefsarkitekt som ligger bakom den rådande terrorregimen tycks han ha flera ansikten och nyanser – precis en sådan karaktär som serien behöver i ett persongalleri som annars är alldeles för svartvitt.

Början av den tredje säsongen börjar lite trevande, flera saker June gör känns tveksamma och saker och ting faller på plats lite väl enkelt – helt enkelt för att tillfredsställa dramaturgin mer än trovärdigheten. Dessutom börjar det onyanserade manshatet bli lite väl överdrivet, June känns nästan konstlad och onaturlig.

Den mest intressanta karaktären är faktiskt Serena, en kvinna som till 110 % haft ”stand by your man” som motto men som nu börjar tvivla på både mannen och hela deras absurda projekt. Hon genomgår en ytterst trovärdig och fascinerande karaktärsutveckling, vi ser fram emot att få bevittna hennes beteende och känslomässiga utveckling.

(Elisabeth Moss) (Foto: HBO)

Colin Watkinson (foto) har en säregen och distinkt stil i Handmaid, han zoomar konstant in extremt mycket på huvudpersonerna, framför allt June, i ett försök att komma in under skinnet på personer som tvingas lägga band på sina åsikter och känslor. Vi anar ilska, sorg, förtvivlan och ett hav av instängda känslor bakom de djupa kyssarna när tjänarinnan försöker upprätthålla den iskalla fasaden – Moss briljerar på det här området.

Färgpaletten är fortfarande dystert brungrön med smutsiga toner, det finns inte mycket hopp eller ljus i slutet av tunneln. Lite överdramatiserat, men definitivt passande för handlingen och de undertryckta karaktärerna. Det dryper av ett genomgående solitt hantverk och kompetenta skådespelare.

Vi följer fortfarande Handmaid med spänning och förväntan när den rör sig allt längre bort från handlingen i bokförlagan men vi är mer osäkra på om den tredje säsongen som helhet lyckas infria de höga förväntningarna och kan ge oss en tillfredsställande dramaturgisk utveckling – det finns viss risk för att den fastnar en smula i gamla spår. 4 stabila stjärnor.

<
>
(Foto: HBO)

Recensionen bygger på de 3 första avsnitten (av 13). Första avsnittet har premiär 6 juni på HBO Nordic. Den tekniska kvaliteten är sådär, på det området är HBO Nordic en besvikelse, vilket blir extra tydligt i en serie som har så många mörka scener, där svart blir grått och detaljerna smetas ut.

(Foto: HBO)

Fakta
  • HBO
  • Release: 6 juni 2019
  • Regi: Mike Barker
  • Med: Elisabeth Moss, Max Minghella, Yvonne Strahovski, Joseph Fiennes, Ann Dowd, Alexis Bledel, Bradley Whitford
  • Genre: Drama
  • Land: USA
  • År: 2018
  • Längd: 11:55
IMDB Rating

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Tor Aavatsmark

(f. 1974): Ljud & Bilds dedikerade filmrecensent och VD. Tor har arbetat på L&B sedan 2005. Under 2003–2005 ägde han och en partner ett tidningsförlag med bland annat en filmtidning i portföljen, ett intresse han har tagit med sig till L&B. Tor har en cand.polit-utbildning från UiO men känner sig väldigt hemma bakom ratten på ett medieföretag.
Annons
Annons

Läs också

Nikolaj Coster-Waldau har huvudrollen i en dansk Netflix-film.
Netflix har säkrat Gal Gadots nästa film.
Succéförfattaren till ”Bosch” kommer med en ny serie på Netflix.
HBO blåser nytt liv i en av tidernas mest populära TV-serier.
Lyckat kostymdrama som är en blandning av Dynastin, Askungen, Farliga förbindelser och Downton Abbey – med en touch av Fifty Shades of Grey.
En graviditet som går fruktansvärt fel är på väg att slita den unga familjen i bitar.
Januari har långa och mörka kvällar – bara synd att streaming- och filmbolagen verkar ha tagit semester.
Med Equinox levererar Netflix en av sina bästa nordiska produktioner.
Äntligen lite ledigt mitt i corona-mörkret. Vad ska du titta på för att mysa och koppla av?
Ännu en gång levererar Pixar en teknisk fullträff, ackompanjerad av en ytterst emotionell historia.
Ännu en gång får vi tillbringa tiden fram till jul med ensamstående, smådesperata Johanne som jagar den rätte – och visst blir det riktigt roligt.
En av bluesens absoluta första grand old ladies bjuder på häftiga toner i ett laddat kammarspel, ackompanjerad av ”Black Panther”.
Disney försöker skamlöst utnyttja folks sug efter lättsam julunderhållning.
Alla fördomar du kan tänkas ha mot homosexuella, musikalälskare och intoleranta konservativa kristna i småstads-Amerika blir bekräftade i The Prom.
December har kalla dagar och mörka kvällar – det är läge för många timmar framför TV:n.
Mulan är en av Disneys bästa live-nyinspelningar av tecknade klassiker.
Michael J. Fox briljerar i smått föråldrad ”klassiker”.
Att schack kunde vara så fascinerande och spännande kunde vi väl aldrig tro!
Den suveräna Trump-imitatören kraschlandar i sin nya Netflix-special.
Apple och Hanks åstadkommer en platt spänningskurva i ett tandlöst andra världskrigsdrama.