Vi hade egentligen inga planer på att recensera Rambo V, men efter att ha sett filmen kunde vi helt enkelt inte låta bli, vi kände oss förpliktade att varna dig!
Inget mindre än en av filmhistoriens mest legendariska actionhjältar är etiketten vi kan klistra på Sylvester Stallones John Rambo. Den desillusionerade Vietnam-veteranen som kommer hem till ett USA som varken förstår honom eller applåderar kriget som han kämpade för, satte tonen för en mörk och häftig actionserie.
Få karaktärer har väl blivit mer karikerade och parodierade än just Rambo, den tysta, introverta enmansarmén som tål och klarar allt, samtidigt som han mumlar enstaviga ord. Han blev ett skolexempel på 1980-talets actionhjältar och gjorde Rambo-kniven till en ikon.
I sin starkt tvångsmässiga vägran att låta sina gamla hjältar dö har Sylvester Stallone envist hållit liv i 80-talshjältarna Rocky och Rambo. Med Creed II fick vi se den åttonde (!) filmen i Rocky-serien, och under Cannes-festivalen förra året hintade Stallone om flera Rocky-filmer i framtiden. Det är för övrigt en serie som har åldrats, och utvecklats, med värdighet – i stark kontrast till Rambo.
Med det sagt så lät vi oss till viss del underhållas av den ultravåldsamma Rambo IV (2008), fast det var tack vare en blandning av nostalgi och ”kul” action i djungeln. Den femte filmen är bara trist.
Vi möter den (bokstavligt talat) åldrande John Rambo, som njuter av att ha dragit sig tillbaka i soliga Arizona, i lugn och ro. Eftertänksamt skådar han ut över de ändlösa slätterna och rider på sin häst mot solnedgången. Om det ändå bara hade stannat där …
Helvetet brakar löst när hans systerdotter (Yvette Monreal) tar en tripp till Mexiko för att besöka ”världens bästa pappa”. Där blir hon brutalt kidnappad, drogas ner och blir ett trafficking-offer. Knarkkartellen leds av de löjligt karikerade bröderna Hugo och Victor, den ena dummare och mer sadistisk än den andra – rena arketyper på hur Donald Trump betraktar genomsnittsmexikaner.
Självklart åker gamle Rambo till Mexiko för att hämta hem henne, lika självklart slutar det med slakt och massmord, vilket eskalerar så in i helvete när hela maffiagänget bestämmer sig för att hälsa på Rambo hemma på gården, som hämnd för att han högg huvudet av den ena (”dum och dummare”) maffiabrodern.
Handlingen är påfallande konstruerad och alla karaktärer är pinsamt endimensionella och stereotypiska. Bortsett från ett något oväntat dödsfall bjuder inte handlingen på en enda överraskning eller originell vändning. Här finns bara ultravåld och meningslös action för underhållningens skull – men det värsta av allt är att det inte alls är underhållande, bara enerverande och monotont. Det narrativa hänger inte ihop och Stallone lyckas inte ge Rambo ett uns mänsklighet eller trovärdighet.
Vi tror inte heller en sekund på att Rambo skulle kunna besegra hela maffiaarmén, och hans beslut är genomgående ologiska och irriterande. Och det hjälper verkligen inte att det verkar som om Stallone ständigt letar efter sin käpp, när han stapplar omkring och ser ut som om han har rymt från ett äldreboende för personer med långt framskridna diagnoser.
Tack för allt Rambo, men det här skräpet skulle du faktiskt ha besparat oss. Knäck hellre upp en kall öl och njut av Rambo 1-3, framför allt den första är en klassiker i både thriller- och actiongenren. 2 usla stjärnor till (förhoppningsvis) Rambos svanesång.
