Läcker anakronism
Kenneth Branagh serverar en Agatha Christie-klassiker, inpackad i ett visuellt fyrverkeri – tyvärr kan inte samma sak sägas om handlingen.
En av dagens stora Shakespeare-tolkare, Kenneth Branagh, har gett sig på en remake av en betydligt modernare klassiker. Tyvärr visar det sig att inte alla Agatha Christies romaner tål tidens tand lika bra.
Originalfilmen från 1974 har fått klassikerstatus i deckargenren och Branagh är otroligt trogen den ursprungliga filmen. I grund och botten återberättar Branagh historien, som utspelas vid samma tid, med ett imponerande stjärnteam skådespelare och ett visuellt intryck som bländar publiken.
Men av samma anledning som att vi 2018 inte skrattar lika hjärtligt åt 1974-humor så blir vi inte hellre underhållna och/eller förbluffade av den tidens deckarhistorier. Allt blir tyvärr inte alls särskilt förbluffande, utan nästan chockerande monotont och trist. Persongalleriet är också för stort, det är få skådespelare som ges utrymme att glänsa.
Filmens stora höjdpunkt – bortsett från Branagh själv som gör en fantastisk version av Hercule Poirot – är det visuella intrycket och det läckra kameraarbetet. Remaken ser helt enkelt bländande fantastisk ut. En synnerligen läcker, men onödig, ”kopia”. 3 stjärnor.
4K-version gör det visuella mästerverket full rättvisa. En fantastisk färgpalett, knivskarp kontrast och ett imponerande djup betyder referenskvalitet. Även ljudspåret (Dolby Atmos) är helt enkelt enastående. Bonusmaterialet innehåller bland annat kommentatorsspår, Christie-porträtt, utelämnade scener och en kort bakomfilm.
