Recension: Mamma Mia! 2 – Here We Go Again

Mamma Mia! 2 är en film som är lätt att kritisera: en tunn historia, ett uppenbart publikfrieri och ett väldigt överdrivet persongalleri – men gillar du inte det här så måste du vara en riktig surpuppa och ha en negativ inställning till livet i allmänhet. Än en gång låter vi oss charmas av det brokiga gänget och de medryckande rytmerna i ABBAs lekfulla popmusik.

Det har gått hela tio år sedan Mamma Mia! tog biopubliken med storm och fyllde på Björn Ulvaeus och Benny Anderssons redan välfyllda plånböcker. I uppföljaren följer vi den unga Donna (Lily James) när hon backpackar runt i Europa och har one night stands med de unga versionerna av Harry, Bill och Sam. I nutid försöker hennes dotter Sophie (Amanda Seyfried) skapa sig ett eget liv i idylliska Grekland, samtidigt som hon brottas med sin sorg.

Historien är extremt tunn och väldigt många av sångnumren känns en smula påtvingade i handlingen och har mer artificiell koreografi än i den ursprungliga filmen. Det finns också betydligt färre klassiker från ABBA-katalog. Uppföljarens största tillgång är utan tvekan Lily James absolut fantastiska insats, hon både sjunger, dansar och piggar upp det lite stela manuset så att det verkligen svänger om hennes scener. Filmens mittersta del är utdragen och drar ner tempot, men sedan kommer självaste Dancing Queen i en otroligt fängslande scen – och därifrån och framåt blir allt en enda lång popfest i repris! Fyra svaga stjärnor.

4K-utgåvan har felfri ljud- och bildkvalitet, med läckra och skarpa färger och en topp-ljudmix. Det omfattande bonusmaterialet innehåller ett antal minidokumentärer (där alla säger snälla saker om varandra), sing-along och ett kommentatorsspår.