Det har gått nästan tre år sedan Disney+ meddelade att de precis hade påbörjat produktionen av sin första nordiska originalserie, Koka björn. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och tidigare i år fick vi se den första svenska serien från streamingjätten, Whiskey on the Rocks.

Men nu är det äntligen dags för premiären av den efterlängtade serien baserad på Mikael Niemis succé-kriminalroman som utspelar sig i den lilla nordsvenska byn Kengis i mitten av det brutala 1800-talet.

Romanen Koka björn publicerades redan 2017 och efter enorma försäljningssiffror och applåderande recensenter var det inte oväntat att det snabbt blev tal om en filmatisering. Disney+ har samarbetat med den norska regissören Trygve A. Diesen (Irvine Welsh’s Crime, Red) för att realisera Niemis vision. Manuset är dock skrivet av den begåvade Jesper Harrie (Solsidan).

Tillsammans tar duon oss tillbaka till år 1852, till en liten, fattig, intolerant och analfabetisk by långt uppe i norra Sverige, precis vid gränsen till Finland.

 

Gudsförgäten

Till gudsförgätna Kengis anländer den nyutnämnde prosten Lasse (Gustaf Skarsgård, Vikings), hans gudfruktiga hustru Brita Kajsa (Ane Dahl Torp, Skalvet) och deras fyra bedårande barn – samt deras adoptivson, den desillusionerade samepojken Jussi (Emil Karlsen).

Kort efter deras ankomst försvinner den unga herdeflickan Hilda, och hela byn (ledd av den alkoholiserade latmasken till länsman, Brahe (Magnus Krepper)) är överens om att en björn ligger bakom.

Den okonventionella prosten är däremot övertygad om att det rör sig om ett brott – men hur ska han få de enfaldiga byborna att se saken från hans sida?

Intolerans och öppen rasism

När ännu en tonårsflicka försvinner faller misstankarna på ”lappjäveln” Jussi, för hade inte han uppvaktat flickorna under den djävulska dansen i församlingshuset på lördagskvällen? Och en degenererad samisk pojke kan väl inte ha rent mjöl i påsen?

Nemi har skrivit en fascinerande skildring som utspelar sig i en historisk tid präglad av tekniska innovationer och utvandringsvågor, och belyser den uppenbara rasismen och intoleransen som rådde i Sverige vid den tiden mot samer, människor med avvikande åsikter och kvinnors underordnade ställning i samhället. Prosten är seriens protagonist och pekar på byns många mörka sidor, invånarnas okunnighet och vidskepelse, samt ger en inblick i en ny, mer modern och tolerant tid.

Även om Lasse, Sveriges rena rama svar på Sherlock Holmes, helt klart har rätt i sin omfattande och faktabaserade utredning, väljer de enkla byborna att lita på länsman, läkaren och stadens självutnämnda matriark, rikemansänkan fru Sjödahl (Pernilla August, Star Wars).

Som kontrast till det bakåtsträvande, gammaldags bylivet dyker den extravagante, världsvane bohemiske konstnären Beronius (Simon J. Berger, Exit) upp som en glad färgklick. Han är en opportunist som bekvämt nog väljer att inte ta ställning, men rör samtidigt om i grytan i Kengis – inte minst stöter han på motstånd och förakt från byns ungkarlar.

 

Mörkt, brutalt och dystert

Det är en mörk, intensiv och i viss mening historiskt cirkulär historia som utspelar sig. Den sammansvetsade bybefolkningen vill skydda sig själv och sin livsstil från ”inkräktare”, och den lilla eliten kämpar för att upprätthålla status quo. Under ytan sjuder intoleransen och den maniske prosten väcker irritation och skapar kaos med sin noggranna utredning.

Han är själv inte utan skuld, genom sin uppenbara favorisering av sin styvson under tiden som hans knappt ägnar sina egna fyra barn någon tanke. Gustaf Skarsgård gör ett starkt, övertygande och trovärdigt porträtt av den komplexe, gudfruktige mannen som kämpar med inre tvivel, förtvivlan och en inneboende tro på det goda i mänskligheten. Han tror på att ”vända andra kinden till” – vilket inte passar så väl när man har att göra med byborna.

Hans unga skyddsling, styvsonen Jussi, är helt central för serien och fungerar både som syndabock och länk mellan två civilisationer. Karlsen gör en stark rolltolkning som den plågade pojken som slits mellan två världar, traditioner, religioner och familjer – i sin jakt på erkännande och kärlek.

Tyvärr är de flesta av de övriga karaktärerna starkt karikerade och stereotypa. Här målas med väldigt bred pensel, det finns inga subtila nyanser och man är antingen dum/enfaldig eller modern och upplyst.

Dessutom har sminköserna gått helt bananas med att smeta smuts på alla karaktärer, så att de ser ut som om de just har kommit direkt från ett 24-timmarsskift i en kinesisk kolgruva. Jodå, vi vet att tvål och rinnande varmvatten inte var så väldigt lätt att få tag på i mitten av 1800-talet, men detta gränsar till parodiskt.

Och som om det inte vore nog att bondlurkarna framstår som konstlade och stackato så har serieskaparna medvetet valt en artificiell, plastliknande belysning som får mycket av den majestätiska naturen att se ut som den är AI-genererad, medan inomhusscenerna känns som kulisser.

Synd, för det är en stark och fängslande historia som berättas, men svag produktionskvalitet och ett par märkliga dramaturgiska val förstör helhetsintrycket. 4 stjärnor till björnkokeriet.