Recension: Ironheart

Jaha, pojkar och flickor, då var det Marvel-dags igen. Ironheart är inget mindre än den 13:e live-action-TV-serien från Disney+, som började med WandaVision 2021 och som senast representeras av Daredevil: Born Again tidigare i år. Många av serierna har varit bra (till exempel Loki, Hawkeye och Ms. Marvel), andra har varit konstiga men minnesvärda (till exempel Moon Knight och She-Hulk), medan andra har varit ganska tråkiga (ja, Secret Invasion, jag pratar om dig!). Och så finns det de som inte har haft särskilt mycket med Marvel-universumet att göra, som Echo och Agatha All Along. Och nu kommer slutet på fas 5 av MCU: Ironheart.

 

I den senaste serien möter vi Riri Williams, välspelad med känslomässig tyngd av Dominique Thorne. Henne såg vi som hastigast i Black Panther: Wakanda Forever men här får hon äntligen en chans att utvecklas. Hon är tonåringsgeniet som bygger den mest avancerade rustningen sedan Iron Man – men Ironheart är inte bara ännu en ”ny talang ärver masken”- historia. Det är en berättelse om att hitta sin kreativitet i skuggan av förlust och om att forma något starkt och beskyddande ur nästan ingenting. Tony Stark ägnade sig åt champagne och industriella imperier men Riri bygger sin teknik på rå viljestyrka, kreativ uppfinningsrikedom och en sorg som pyr under ytan.

I desperation över bristen på pengar för att utveckla nästa generation av sin rustning går Riri med i en Robin Hood-liknande liga av superskurkaktiga typer som rånar förmögna. Men något mer är på gång och resan i den undre världen tar en rad obehagliga vändningar ända tills liv och död står på spel, både för Riri och hela hennes familj och bekantskapskrets.

En central och intressant knorr är att Riris nyutvecklade AI-assistent (baserad på hjälp från Wakanda) oväntat tar formen av hennes döda bästa vän, Natalie. Det är både djupt oroande och rörande. En digital återuppståndelse som gör varje samtal obekvämt och tvingar Riri att konfrontera både sitt trauma och de etiska gråzonerna i sin egen ingenjörskonst.

Serien undviker den sedvanliga pastellestetiken och vågar visa en miljö med skarpa kanter och sociala skikt – en värld i gatuperspektiv, där de rika alltid är suspekta och korrupta. Det är Marvel i street-level-läge, med associationer till Daredevil och Luke Cage, fast förpackat i Wakanda-teknik och ungdomlig sårbarhet.

 

Ironheart är inte Marvels största braksuccé, men ger ändå ett viktigt avtryck. Marvels återhållsamhet med att knyta serien närmare resten av MCU-universumet kommer att frustrera vissa fans – men är kanske också en del av poängen: Ironheart vill stå på egna ben. I en tid när frågan om vem som får rädda världen fortfarande är politiskt laddad känns Riri som en figur som kommer i rättan tid. En ung svart kvinna som inte ber om tillstånd utan skapar sin egen plats i en värld som helst vill placera henne i ett fack. Som ett ”rop från underjorden” är det kanske en smula välpolerat, men det hindrar inte serien från att vara både inspirerande, innerligt och nödvändigt.

Ironheart är dock ingen felfri serie. Både handlingen och karaktärerna fattar en del beslut som är så problematiska att de hotar att undergräva premissens logik och attraktionskraft. Då tänker jag till exempel på en del fantasy-element med magi, som inte känns särskilt naturliga för en historia som handlar om ett vetenskapligt geni, utan snarare verkar ha lagts till för att tillfredsställa tittare som gillade serien Agatha All Along som handlade om häxor. Men här tycker den här recensenten att serien går i fel riktning.

Ett annat problem med Ironheart är att man lätt tröttnar på den ständiga känslan av ”set-up” som kännetecknar både denna och andra Marvel-serier – en utveckling och ett slut som antyder att även denna serie får en giga-mega-betydelsefull fortsättning – och då kan Ironheart kännas som ännu en pusselbit i ett inte längre lika intressant pussel. Ännu ett löfte som med stor sannolikhet aldrig kommer att infrias helt.

Klarar Marvel Studios fortfarande av att göra underhållande filmer och serier som är värda att se, särskilt för seriefans? Ja. Men klarar de av att presentera oss för en häftig och hisnande wow-faktor och ständigt överraskande nymodigheter, som de gjorde för tio år sedan? Nej. Det är lite som om de inte riktigt orkar längre och är fast i sin storslagna kontinuitets spindelnät, som med lite otur kan bli en tung börda för franchisen. Ironheart når med nöd och näppe upp till 4 stjärnor av 6 möjliga.

Ironheart har streaming-premiär på Disney+ 25 juni.