Recension: Billy Lynn’s Long Halftime Walk

Året är 2004 och USA sitter fortfarande fast i den dammiga ökensanden i Irak. Inga massförstörelsevapen har hittats och lokalbefolkningen (i stort sett) hatar deras närvaro. Soldaterna vid fronten slåss i ett krig de inte kan vinna – och på två fronter: ett raserat land i inbördeskrig och hemma, där kriget blir alltmer impopulärt.

När menige Billy Lynn heroiskt försöker rädda sergeant Shroom (Vin Diesel) i skottlinjen råkar hjältedådet av en slump bli filmat. Filmsnutten hamnar hos amerikanska TV-stationer och online, och Billy blir symbolen för soldaternas heroiska insats i det obegripliga Irak-kriget. När Bravo-kompaniet sätter marschkängorna på amerikansk mark igen påbörjas genast en gigantisk PR-cirkus för att mjölka ut så mycket som möjligt ur historien och för att försöka vända opinionen. Gänget får till och med ”uppträda” i pausen på Super Bowl!

 

https://www.youtube.com/watch?v=veoPig2LJDU

Filmen bygger på Ben Fountains ironiska roman, som spelar hämningslöst på dubbelmoralen som råder i USA och hur hemvändande soldater ibland utnyttjas som hjältar i ett krig som folk älskar att hata. Problemet är att regissör Ang Lee inte lyckas få fram dessa nyanser, i stället ger han oss en kaotisk film som varken är krigs-epos, kritik eller komedi – utan en salig blandning av allt – och inget.

Vi hoppar ständigt fram och tillbaka mellan Superbowl-showen, där soldaterna uppträder nästan som cirkusartister, och traumatiska eldstrider vid fronten i Irak. Utan att vi blir känslomässigt engagerade. Soldaterna utnyttjas utan att de tycks bry sig särskilt mycket om det, och vare sig deras handlingar eller beslut verkar trovärdiga.

Chris Tucker är precis lika irriterande, och malplacerad, som i Femte elementet! Och Steve Martin beter sig som en manlig version av Cher. Det som däremot är positivt är den oerhört engagerande och trovärdiga rollen som nykomling Joe Alwyn gör. Han lär ha en stor karriär framför sig. Nej, Billy Lynn’s Long Halftime Walk är varken trovärdig, underhållande, humoristisk/satirisk eller stimulerande. Bara missade möjligheter och bortkastad talang. Två ynka stjärnor till Ang Lees helmiss.

Billy Lynn är världens första film som filmats i 120 fps (bilder per sekund). Som jämförelse filmades den gräsliga Hobbit-trilogin i 48 fps. 4K-utgåvan är världens första med 60 FPS – och det syns. Bilden är osannolikt skarp och framför allt ljus, det blir faktiskt i mesta laget. Samtliga scener känns artificiella, polerade och verkar vara filmade i studio. Detta är visserligen en smaksak, vilket går att ”trixa till” i en modern TV med hjälp av interpolering – men personligen gillar vi det inte. Ljudspåret (Dolby Atmos) imponerar stort med detaljer, härlig surroundmix och fyllighet. Bonusmaterialet består av några utelämnade scener, bakomfilm, två minidokumentärer och en specialdokumentär om den banbrytande filmtekniken.