Recension: I död och lust

Två av Skandinaviens främsta skådespelare förenas i Wirkolas senaste verk, men det påminner mer om Unionskriget mot Norge än om en hjärtlig förbrödning över nationsgränserna.

Den roligaste skilsmässofilmen vi har sett är antagligen Michal Douglas och Kathleen Turner i full vigör, i den nästan dystopiska komedin The War of the Roses – där hatet mot partnern, i regi av Danny DeVito, snurrar fullständigt bortom all kontroll.

Nu har Tommy Wirkola flyttat in i samma genre, där paret Lars (Aksel Hennie) och Lisa (Noomi Rapace) inte tål varandra – och båda planerar att ta livet av sin partner under den ”mysiga” helgresan till sommarstugan.

 

Definitivt blodigare och mer våldsam än The War of the Roses, men bitvis nästan lika infamt rolig – och Hennie och Rapace har en härlig, diaboliskt sarkastisk, kemi!

Den norska kultregissören Tommy Wirkola ligger bakom filmer som Kill Buljo, Död snö och Hansel & Gretel: Witch Hunters, men i I död och lust har han tagit ett sjumilakliv från den lite enkla komiken i debutfilmen. Här serveras vi trovärdiga karaktärer (om än något överdrivna), en sammanhängande handling och en dramaturgisk utveckling.

Mot en bakgrund av marinerad misstänksamhet, eskalerad av stora skulder, spelberoende, misstankar om otrohet samt karriärer som (i bästa fall) står stilla, har både Lars och Lisa kommit dithän att de betraktar mordet på sin partner – och en väntande livförsäkring i slutet av regnbågen – som den bästa lösningen.

Det enda de inte hade tagit med i beräkningen är att deras bättre hälft tänker i precis samma banor – och tre förrymda fångar på avvägar …

Upptakten till våldsorgien är faktiskt roligast. Då vet vi vad som komma skall, under tiden som paret försöker bete sig så normalt som möjligt och känner varandra på pulsen. Spänningen är påtaglig och de ständiga pikarna mellan paret ger en antydan om vilket ragnarök som obönhörligen väntar.

 

När bådas plan går fullständigt åt helvete och Antonens & Co gör entré kollapsar plötsligt dramaturgin helt. Treklövern med förrymda mördare är lite väl karikerad och klichéartad. Mycket av den absurda humorn försvinner också när vi rör oss in i ett dystert universum à la Michael Hanekes Funny Games. En Aksel Hennie i sitt livs form håller dock intresset uppe.

Men ingen serietidnings-våldsorgie à la Tarantino utan ett häftigt crescendo – och vips! så är den absurda komiken, ironin och bitande sarkasm tillbaka, med god hjälp av Nils Ole Oftebro som kommer för att rädda familjen, men som slutar med att ”bita i gräset”.

Definitivt lite väl ultravåldsam och nästan splatter-blodig för många tittare, men om du lyckas se den galna komedin i alltihop så kan du förvänta dig nästan två underhållande timmar. 4 stjärnor.