Recension: House of Cards, säsong 6

Feministerna ­ intar DC

Säsong 6 av House of Cards är tyvärr en ganska så trist historia – och en enda lång ursäkt till # MeToo-rörelsen.
Karakter
Drama
House of Cards, säsong 6
Annons
Annons
forfatter

Vi känner alla till bakgrunden till att Kevin Spacey fick sparken från huvudrollen som den manipulativa och rakt igenom cyniske uslingen Francis Underwood i House of Cards – han var helt enkelt lite för förtjust i klappa unga pojkar på rumpan (ofta inte uppskattat). Huruvida den offentliga ”avrättningen” av Spacey var rätt eller inte ska vi inte uttala oss om, men det råder ingen som helst tvekan om att hans karaktär saknas enormt i den sjätte säsongen.

Vi inser snabbt vad den röda tråden i säsong 6 är: det ska klart och tydligt slås ned på varje form av sexuella trakasserier, samt markeras hur mycket, och länge, kvinnor har hållits tillbaka av män. Eller som Claire så eklatant säger: ”The reign of the middle-aged white man is over.”

Och det är inget fel med det, så länge serien lyckas bevara underhållningsvärdet, det smutsiga politiska spelet och alla maktkamperna som präglar den politiska eliten. Men nej, Claire Underwood är verkligen ingen kopia av Francis – hon är faktiskt inte heller någon kopia av sitt forna jag, utan framställs mer som en kvinna med en idealistisk politisk agenda – att krossa ”glastaket” – även om hon fortfarande villig att gå över lik för att åstadkomma det.

Karaktärerna och handlingen är inte särskilt trovärdig, vi har extra svårt för Diane Lane och Greg Kinnear som de stenrika syskonen Shepherd. Deras konflikter med Claire känns konstruerade och konstlade. Kinnear är den manschauvinistiske, Trump-liknande mogulen som är van vid att få som han vill och som tänker sätta ”den här kvinnomänskan” i Vita huset på plats – och syskonen har en förlängd arm som jobbar på insidan.

Före detta spinndoktorn, och rakt igenom osympatiske, Mark Usher har stigit i graderna till vicepresident och spelar helt uppenbart på ”fiendens” sida, utan att det tycks störa Claire nämnvärt. Hon verkar ovanligt svag och naiv i början av den här säsongen, som börjar trögt och ganska så tråkigt. Det är först när den evigt lojale Doug Stamper (Michael Kelly) dyker upp igen som det blir lite fart – men det är i senaste laget.

<
>
(Foto: Netflix)

Vi kan dra slutsatsen att ett bra manus tyvärr har offrats på det politiskt korrekta altaret, och allting kokar ner till ett enda långt mea culpa från producenterna. 3 svaga stjärnor.

Recensionen bygger på de 5 första avsnitten (av 8). Hela sjätte säsongen går att streama från 2 november.

(Foto: Netflix)

/ registrera dig för att läsa den här artikeln gratis

Var vänlig bekräfta innan du registrerar dig

Jag accepterar Ljud & Bilds villkor. Jag vill ta emot nyhetsbrev och information, som skickas ut ett par gånger i månaden. Jag kan när som helst avregistrera mig.

eller registrera dig via e-post

Glömt lösenordet? Ange din e-postadress, så får du ett mail med en länk så att du kan ange ett nytt lösenord.

Fakta
  • Netflix
  • Release: 2018-11-02
  • Regi: Alik Sakharov, Robin Wright
  • Med: Robin Wright, Michael Kelly, Campbell Scott, Diane Lane, Greg Kinnear, Lars ­Mikkelsen, Boris McGiver
  • Genre: Drama
  • Land: USA
  • År: 2018
  • Längd: 7:20.
IMDB Rating

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Tor Aavatsmark

(f. 1974): Ljud & Bilds dedikerade filmrecensent och VD. Tor har arbetat på L&B sedan 2005. Under 2003–2005 ägde han och en partner ett tidningsförlag med bland annat en filmtidning i portföljen, ett intresse han har tagit med sig till L&B. Tor har en cand.polit-utbildning från UiO men känner sig väldigt hemma bakom ratten på ett medieföretag.
Annons
Annons

Läs också

En av Netflix mest populära filmer någonsin får snart en (eller flera) uppföljare.
Nu kan du se fram emot mer pompa och ståt, intriger och sex bland societeten på 1800-talet.
Ännu en gång flyttas premiären av den 25:e Bond-filmen fram.
Med ännu en global aktör på den nordiska marknaden hårdnar kampen om strömningsabonnenterna.
Amazon serverar oss en grov, smutsig och realistisk maffiahistoria, sedd ur en kvinnas synvinkel. En fräsch knorr på en annars lite stagnerad genre.
Lyckat kostymdrama som är en blandning av Dynastin, Askungen, Farliga förbindelser och Downton Abbey – med en touch av Fifty Shades of Grey.
En graviditet som går fruktansvärt fel är på väg att slita den unga familjen i bitar.
Januari har långa och mörka kvällar – bara synd att streaming- och filmbolagen verkar ha tagit semester.
Med Equinox levererar Netflix en av sina bästa nordiska produktioner.
Äntligen lite ledigt mitt i corona-mörkret. Vad ska du titta på för att mysa och koppla av?
Ännu en gång levererar Pixar en teknisk fullträff, ackompanjerad av en ytterst emotionell historia.
Ännu en gång får vi tillbringa tiden fram till jul med ensamstående, smådesperata Johanne som jagar den rätte – och visst blir det riktigt roligt.
En av bluesens absoluta första grand old ladies bjuder på häftiga toner i ett laddat kammarspel, ackompanjerad av ”Black Panther”.
Disney försöker skamlöst utnyttja folks sug efter lättsam julunderhållning.
Alla fördomar du kan tänkas ha mot homosexuella, musikalälskare och intoleranta konservativa kristna i småstads-Amerika blir bekräftade i The Prom.
December har kalla dagar och mörka kvällar – det är läge för många timmar framför TV:n.
Mulan är en av Disneys bästa live-nyinspelningar av tecknade klassiker.
Michael J. Fox briljerar i smått föråldrad ”klassiker”.
Att schack kunde vara så fascinerande och spännande kunde vi väl aldrig tro!
Den suveräna Trump-imitatören kraschlandar i sin nya Netflix-special.