Recension: Frankenstein

Det har gått 207 år sedan den brittiska författaren Mary Shelley skrev sin skräckroman ”Frankenstein; or, The Modern Prometheus” år 1818.

Sedan dess har berättelsen om den unge vetenskapsmannen Victor Frankenstein och hans skapande av ett monster-liv filmatiserats många gånger. En av de mest visuellt slående filmerna är regissören Kenneth Branaghs Mary Shelley’s Frankenstein (1994), där han själv spelade huvudrollen och med De Niro som ”skapelsen”.

Och om det var en säregen visuell stil som filmproducenten J. Miles Dale vill ha så kunde han inte ha valt en bättre partner än mexikanen Guillermo del Toro (Pans labyrint) som regissör till Netflix-versionen.

Med oförglömliga filmer som Crimson Peak, The Shape of Water, Nightmare Alley, mästerverket Pinocchio och den ovan nämnda förtrollande Pans labyrint har del Toro utvecklat sin egen unika, distinkta visuella stil. Lägg därtill hans förmåga att skriva fängslande, fantasifulla och intelligenta manus, så är Mary Shelleys roman i goda händer.

Manuset är skrivet av regissören själv, som också figurerar som medproducent. I spetsen för den klassiska berättelsen om kirurgen och vetenskapsmannen Victor Frankenstein, en visionär och briljant intelligent men självcentrerad och traumatiserad själ, ser vi Oscar Isaac (Ex Machina).

Historiens grundläggande element lär vara bekanta för de flesta, men detta är del Toros genomtänkta tolkning. Han ger karaktärerna mer djup och substans, samt lägger till element som förstärker och expanderar klassikern.

Manisk besatthet av att spela Messias

Historien tar oss långt norrut, till Grönlandsisen där det danska skeppet ”Horisont”, med kapten Anderson (Lars Mikkelsen) i spetsen, kämpar med en utmattad besättning och ett fartyg som fastnat i packisen. Efter en explosion i fjärran hittar de Frankenstein svårt skadad på isen, och ur skuggorna dyker ett rasande monster upp – med ett enda mål: att döda Victor Frankenstein!

Filmen är indelad i tre akter, där vi först får en tillbakablick på baron Frankensteins uppväxt i ett ståtligt hem med en omtänksam och kärleksfull mor och en sträng och känslomässigt distanserad far (Charles Dance, Game of Thrones).

Den första akten ger Frankenstein-karaktären välbehövligt djup, en emotionell anknytning och en förståelse för hans maniska besatthet av döden. När hans älskade mor dör i barnsäng, svär han att ägna sitt liv åt att skapa liv. Han bestämmer sig för att återuppliva döda människor – och förespråkar den ogudaktiga möjligheten till evigt liv.

Eftersom krig härjar på kontinenten har han inte direkt någon brist på forskningsobjekt och när den stenrike vapenhandlaren Harlander (Christoph Waltz, Inglourious Basterds) erbjuder sig att finansiera Frankensteins ytterst kontroversiella projekt, sätter han igång.

Som driven av demoner arbetar han outtröttligt dygnet runt för att leka Messias – iakttagen från sidolinjen av sin fromme bror (Felix Kammerer) och hans enigmatiska fästmö Elizabeth (Mia Goth).

Nytt liv

Del Toro har själv sagt att han drömt om att göra den här filmen sedan 1971, när han som sjuåring såg Boris Karloff stappla omkring i James Whales film från 1931. I 2025-versionen hyllar han klassikerna samtidigt som han sätter sin enastående egna prägel på den och tillför något nytt till berättelsen.

Redan från första scenen suger del Toro in oss i den fascinerande berättelsen. Kulisserna är överväldigande, detaljerade, gotiskt dystra men samtidigt lekfulla. Vi förundras över de fantasifulla och sagolika kostymerna, medan Dan Laustsens foto bländar oss. Och monstret (i Jacob Elordis mäktiga skepnad) har aldrig sett mer skräckinjagande ut. Han är mer mänsklig (och har likheter med varelsen vi möter i början av Ridley Scotts Prometheus), så att vi kan relatera till honom, men samtidigt så vanställd och motbjudande att vi dödliga inte kan se personen bakom ilskan och ärren.

Till skillnad från de första Frankenstein-filmerna är del Toro mer intresserad av personen bakom ärren än all den skräck och fasa som följer i hans något okontrollerade kölvatten. Från första stund möter vi en varelse, skapad av olika mänskliga kvarlevor från de makabra högarna av lik som kriget lämnat efter sig, som likt ett nyfött barn är genuint intresserad av den nya, outforskade värld han befinner sig i, men som aldrig riktigt passar in.

När Frankenstein inte får det svar han söker växer hans frustration och ilska – tills han försöker göra sig av med ”monstret”. Vid det laget är det Elizabeth som har knutit de starkaste banden till ”varelsen” och maktbalansen tippar över.

Gotiskt dystert – och grafiskt makabert

Filmens grundelement är trogna mot Shelleys roman, men del Toro sätter sin omisskännliga signatur på både karaktärerna och berättelsen.

Regissören är inte känd för att vara subtil eller återhållsam, och här tar han varje chans att betona vilken dyster, makaber och omänsklig del av mänsklighetens utveckling vi befinner oss i.

I 1800-talets Europa behandlades de som befann sig längst ner på den sociala rangskalan som djur och krigsoffer betraktades som oavsiktliga dödsfall. Filmen är ingen för känsliga själar, vi får se närbilder av dissektioner, krossade skallar och kroppsdelar som flyter i floder av blod. Frankenstein själv låter sig inte påverkas av den makabra omgivningen (han betraktar nästan sig själv som en konstnär), medan hans blivande svägerska fascineras av den.

Den spektakulära, fulsnygga omgivningen lurar oss att tro att vi befinner oss i en sagovärld, men så fort ett ben knäcks ur led och ett stirrande öga pressas på plats, vaknar vi upp till mardrömmen – och inser att vi befinner oss i en dystopisk fantasyvärld i bästa gotiska stil.

Maniskt kall

Isac är briljant som den maniske mannen som är på väg att uppfylla sitt kall i livet. Han saknar empati och förmåga att lyssna på förnuft, och tar ingen hänsyn till någon eller något. På samma gång har han en mjuk sida, ett hjärta som längtar efter omsorg och kärlek – något han söker i den förbjudna frukten i form av sin brors fästmö.

Waltz är lika stabil som alltid och hans cyniska inställning till projektet och outtömliga pengapung driver berättelsen framåt. Tyvärr får han ett mycket otillfredsställande och oförlöst slut. Filmens mest komplexa karaktär är faktiskt Elizabeth, som från första stund vågar motsätta sig sin envisa svåger. Hon är ”våra ögon” in i vansinnet. Samtidigt som hon visar stor empati för ”varelsen” har hon en morbid fascination för det explosiva projektet. Ovanpå alltihop leker hon med Victors känslor.

Men äras den som äras bör, detta är verkligen en film fylld av den konstnärliga skickligheten hos en av vår tids mest spännande regissörer. Scenografin bär hans omisskännliga prägel och hela filmen genomsyras av ett gediget hantverk: ljussättningen, rekvisitan, kostymerna, den genomarbetade scenografin, ett fängslande soundtrack och ett välskrivet manus där dramaturgin flyter sömlöst.

Vissa av karaktärerna, i synnerhet den präktige brodern, blir väl stereotypa och de enfaldiga människornas tendens att ohämmat skjuta på monstret känns en smula överdriven. Och trots den hisnande scenografin är det snötäckta arktiska ishavet inte något som del Toro lyckas återskapa på ett trovärdigt sätt. Men det får anses som hårklyverier.

Nyinspelningen av Frankenstein har blivit en visuell njutning som kombinerar det bästa av den gotiska stilen med skräck och fascination för mänsklig dårskap. Precis som Victor Frankenstein drevs av sin passion (en besatthet som kan vara både god och ond) att skapa liv ur döden har del Toro en tydlig passion för att skapa ett sammanhängande, välgjort konstverk av sina unika långfilmer. 5 starka stjärnor.

Filmen har premiär på utvalda biografer den 24 oktober, medan Netflix-abonnenter måste vänta till den 7 november innan den kan streamas.