Recension: Ford v Ferrari – Le Mans ’66

Baserat på den sanna historien om när envisa Ford utmanade Ferrari på deras hemmabana, motorsport, ger regissören James Mangold oss ​​en fascinerande film med häftiga bilrace, äkta mänskligt drama och toppskådespelare.

 

Det är inte många som förknippar sansade Ford Mondeo eller Ford Fiesta med häftig racing, det gjorde inte Fords marknadsföringsteam heller, innan kreativa Lee Iacocca kom på idén att efterkrigstidens babyboomers ville ha något annat än de trygga familjebilarna som Ford förknippades med.

Alltså satte biljätten igång ett överambitiöst projekt, med ”obegränsad” budget, för att bygga en sportbil som skulle krossa Ferrari i Le Mans-loppet. Teamet leddes av industridesignern och före detta racerbilsföraren Carroll Shelby (Matt Damon, i sitt esse).

Filmens främsta styrka är relationen mellan de högst olika personligheterna Carroll och Ken Miles (Christian Bale). Carroll är den pragmatiska affärsmannen, som även brinner innerligt för bilsport, medan Ken brinner för bilsport och inte mycket annat. Han ägnar inte morgondagen en tanke utan låter sig inte rubbas av män i kostymer och andra hopplöst okunniga. Tillsammans skapar de historia.

Fords ledning stretar emot att ha en så kontroversiell våghals som frontman, men Carroll insisterar på att okontrollerbara Ken är den rätte föraren att klara av det omöjliga. Detta är också lite av filmens största svaghet, i jakten på spänning och konflikter överdrivs motståndet mot Ken från Fords ledning, ledd av den hopplöst överdrivna Beebe (Josh Lucas). Det är nästan parodiskt hur villiga de är att nästan sabotera sitt eget projekt för att bli av med Ken.

Även om inte alla karaktärer direkt kan klassas som flerdimensionella – och handlingen är både förutsägbar och föga originell – så lyckas Mangold lyfta den till oanade höjder med den enastående duon Damon/Bale och massor av extremt fängslande och spännande racingscener som det verkligen luktar bränt gummi om.

Fans av racingfilmer får rena rama julafton och nationaldagen på samma gång. Racingscenerna känns autentiska, sagolikt filmade och klippta och med sällsynt driv och fart. Senast vi såg något liknande på vita duken var Rush (2014). Köp popcorn och öl!

5 svaga stjärnor för denna underhållande adrenalinkick.