Recension:

Fast & Furious: Hobbs & Shaw

I flera underhållande Fast & Furious-filmer har muskelknippet Hobbs (Dwayne Johnson) och den brittiske, välklädde slagskämpen Shaw (Jason Statham) smågrälat med varandra. Ibland har det varit riktigt underhållande – men två timmar och sjutton minuter med gnabb på dagisnivå är faktiskt i mesta laget!

Handlingen är skrattretande infantil, ooriginell, proppfull av hål och direkt ointressant, vilket i och för sig är en förmildrande omständighet i den här genren och med tanke på filmens ambitionsnivå är det helt OK, det är actionscenerna som ska locka oss till Hobbs & Shaw – och på det området levererar filmen (mestadels) varorna.

Grabbarna måste samarbeta för att rädda världen från ett dödligt virus, och samtidigt rädda Shaws syster Hattie (Vanessa Kirby) från en gruvlig död. De kämpar mot ett brottssyndikat som har ambitioner att ”förbättra” mänskligheten genom att skapa Terminator-liknande perfekta versioner av oss själva – här representerade av Idris Elba.

Jorden runt kuskar vi, och i ett halsbrytande tempo med det ena stuntet mer spektakulärt och over-the-top än det andra – men det blir alltför upprepande och filmen lider starkt av det ständiga, småbarnsliga käbblandet mellan Johnson och Statham. Och när allt avslutas med ett svulstigt tal av Hobbs om att de vinner för att de har ett hjärta medan fienden bara har teknik (och det sägs faktiskt inte med glimten i ögat), så vi säger vi tack och hej.

Filmens ljusglimt är en särskilt roande Ryan Reynolds i rena rama Deadpool-stil, samt Vanessa (”The Crown”) Kirby som häftig femme fatale och hårdför actionhjältinna. Kan vi inte få se de två i huvudrollerna i nästa film? 3 trötta stjärnor.