Recension: Duster, säsong 1

De mycket erfarna regissörerna, manusförfattarna och serieskaparna J.J. Abrams (Lost, Westworld, Star Wars: The Rise of Skywalker) och LaToya Morgan (The Walking Dead, Shameless) har slagit sina påsar ihop och bjuder på starkt beroendeframkallande retroaction med Josh Holloway (Lost) i högform.

Vi hamnar direkt i en halsbrytande biljakt i området runt Phoenix, Arizona. Här är horisonten ”oändlig”, solnedgångarna bländande röda, vägarna dammiga, männen macho och hettan brännande. Välkommen till sydvästra USA, där den hårdkokte maffiabossen Saxton (Keith David) styr sitt brottssyndikat-konglomerat med fast hand.

 

Vi befinner oss i början av det normlösa 1970-talet, där den smått naive men rakt igenom godhjärtade Jim Ellis (Holloway) är Saxtons allt-i-allo och flyktbilschaufför. Jims förlängda arm är muskelbilen ”Duster”.

I bilen levererar han Saxtons ”varor”, kör honom till möten med mäktiga män (till exempel den excentriske filmmogulen Howard Hughes) och gangsterbossar – och vid behov används ”Duster” som murbräcka. Jim älskar sitt fria ungkarlsliv, men kommer ändå bra överens med sitt ex, lastbilschaffisen Izzy (Camille Guaty) och dottern Luna (som tror att Jim är hennes morbror).

Han uppskattar inte allt som familjen Saxton gör, men är en lojal hantlangare och väljer att blunda för de värsta ”avvikelserna”.

Hans relativt bekymmersfria tillvaro blir genast mycket mer komplicerad när han får den nyutbildade och ambitiösa FBI-agenten Nina Hayes (Rachel Hilson) i hälarna. Som en outtröttlig blodhund bekämpar hon brott och släpper inte taget när hon väl har fått nys om något.

I en högst personlig Sexton-vendetta lägger Hayes, den första svarta kvinnliga FBI-agenten, all sin prestige på att få familjens brottsimperium på fall. På FBI-kontoret i Phoenix betraktas hon däremot mer som en okunnig nybörjare, korkad kvinna och ett irriterande hårstrå i soppan än som en tillgång. Den enda kollegan hon kan jobba med är den rättrådige Awan (Asivak Koostachin).

Tillsammans försöker de rekrytera Jim och gillra en fälla för Saxton. Men vart i hela friden har FBI-agenten som hade fallet tidigare tagit vägen? Och vad har ”Tricky Dick” Nixon med det hela att göra?

 

Från den härligt kreativa och lekfulla öppningsscenen, de snyggt överdrivna kostymerna, den tidstypiska rekvisitan och de töntiga frisyrerna till de politiskt inkorrekta attityderna och det fantastiska musikspåret, har Morgan och Abrams fångat det klassiska 70-talet på pricken!

Vi får följa med på en underhållande resa bland droger, mord och korrupta FBI-agenter, när gängen i sydvästra USA slåss om territorium. När Jim blir övertygad om att hans bror blivit mördad börjar jakten på sanningen – och gärningsmännen.

Men själva brottsintrigen är inte det viktigaste i Duster, vi får leka oss igenom ett decennium av politisk omvälvning (Vietnamkriget och Watergate), där den paranoida Hoover-eran är ett minne blott och medborgarrättigheterna mer är i fokus.

Duster har en förträfflig tidsanda som kryddas av ett fascinerande och färgstarkt persongalleri där familj, relationer och lojalitet sätts på prov. Främst frontat av det varma och fräscha samspelet mellan Hilson och Holloway, flankerat av stabila biroller från David som mafioson med världens största omsorg om familjen, samt Jims far (Corbin Bernsen) och Jims eldiga exfru.

Holloway är fräck och macho, men samtidigt en karaktär som går att relatera till. Friskusen Hilson är en fröjd i varje scen, där hon utan att skämmas stjäl rampljuset. De otaliga sliskiga kommentarer som slungas mot henne pareras snabbare (och med mycket mer humor!) än av McEnroe.

Duster har blivit en solid blandning av kompisserie med spännande krim- och thrillerelement – kryddad med fräck dialog och avslappnad (serietidningsaktig) våldshumor. För att inte tala om all den häftiga bilkörningen! Vi hade gärna sett en mer genomarbetad (och trovärdig) brottsintrig, men vi inser att det inte är den som är poängen.

4 starka stjärnor till denna lekfulla retro-actionserie – som vi mer än gärna ser mer av.

Duster, säsong 1 har streaming-premiär den 16 maj på Max. Ett avsnitt släpps varje vecka. Recensionen är baserad på samtliga åtta avsnitt.